december

01Dec07

Detta har hänt.

   Romanen utformas som en form av uppgörelse eller obduktion om man så vill. Huvudpersonen en medelålders författare har förlorat inspirationen och söker kontakt med det förflutnas andar genom magio. Han möter Lea som är bärare av alla traditionerna och lägger in i henne hela sin romantik och saknad och triumf.Hon är beredd att spela med i spelet eftersom det är hennes väg samtidigt lever hon i en annan modern verklighet som inte innefattar honom som en verklighet vilket får honom att fundera på om han överhuvudtaget varit verklig för de kvinnor han varit gift med och han skall nu möta Lea på flygplatsen men vet inte om han kommer att orka ta sig dit om hans bok kommer att fungera eller om mötet kommer att bli som han trottSamtidigt läser han Dante och skriver brev till Lea som handlar om underjorden varpå hon uppmanar honom att bege sig till överjorden vilket han försöker göra.

    Lea är samtidigt den meditativa principen och inte den aktiva kvinna han tidigare haft. Han lägger in all musik och alla aspirationer i Lea och ser henne ständigt framför sig när hon går på Berlins gator. Hon talar Sju språk och är en sierska.Försöken att förbereda sig för mötet gör att han ignorerar och glömmer allt annat som han ser som ett farväl till underjorden som symboliseras av den portal han tillsammans med eleverna bygger runt Vasagatan och som är underjorden.Lea tar honom geom dessa underjordens riken till Skärseldsberget men lämnar honom där och han måste gå resten av vägen med B. hans vägvisare. De gillar musiken och lyriken tillsammans och kommer vidare innan han pånytt skall möta Lea efter två veckor.

Han somnar och vaknar upp i en helt annan tid.Det är nu gryningen till påskdagen och han vankar bakfull runt i staden. Han är smutsig efter att ha genomvandrat helvetet och det är året 1973 och han går upp mot berget när ett lastbilsflak kommer med en musiker det är Tommy hans gamle polare från realskolan som bor alldeles här och som spelat på en fest.De tar sällskapl uppför berget bakom dammen och möter en en grupp hålögda studenter andar som bott på hotel Volrat Tham som blivit ungkarlshotell. Han återfinner några kompisar till hans far som varit nyktra vid sin död och därför fått ett mildare straff. De berättar att fadern var den bäste av alla hantverkar men väldigt svag men vänsäll och att fadern dog tjugo år senare spik nykter och säkert kommer att ta sig till andra sidan.Han möter en man som är full av förakt och förnuft som vaktar hotellet Han ser allt från den rationella synvinkeln och polemiserar oupphörligt mot andra. Han håller en lång monolog. Därför har han blivit förvisad hit. Alla blir trötta.Tommy börjar berätta om sitt band och sjunger Tie a yellow ribbon round the old oak tree. De sjunger med och dansar på sitt struttiga vis. De drack mycket och satt på puben men nu skall de bli frälsta inom kort hoppas de.

De pratar med honom – så du vandra fortfarande, skall du aldrig sluta och sätta dig ner och prata lite, vara som folk.Han skakar bara på huvudet.- North Beachsyndromet, säger han.Han möter sin döde lillebror som aldrig kom ut ur skötet och därför aldrig hann synda utan dog på vägen. Han möter den ensamme mannen som hade chansen att möta kärleken men som slarvade bort den av likgiltighet och ignorans gång på gång.Sedan möter han sportmänniskorna som sökte faran men inte kunde nå den eftersom de gav upp på vägen. Det handlar om idrottsmän som gett upp av någon orsak. Nisse T. är en av dem. Han vandrar nu runt.

Därefter möter han Stålis som varit så upptagen av politiken att han missat kärleken och som irrar vidare efter sitt kvartsekel i helvetet.Han somnar och vaknar upp i en helt annan tid.De har tillbringat hela natten Han och V. på flygplatsen och vaknar nu upp till minnet av Lucia som de firat på Hawaii tidsomställningen är total och de förstår att de befinner sig på andra sidan jordklotet. De har alltså gått rakt genom jorden och tiden.Reningsprocessen går i tre färger vitt rött och svart. Han upptäcker att han har en krans om halsen. När han landat får han en krans om halsen i dessa tre färger. Man tar också bort ett p i hans stämpelkort. Han tar emot de två nycklarna i receptionen till hotellet. Här bor högmodets folk men de som kommer honom till mötes är alla botgörare som släpar stora kassar med mat och bär barn och släpar tunga ryggsäckar.The harder they come the harder they fall.

Han möter författaren som är stolt över sitt verk och inte inser att han skapat det med guds och vänners hjälp och som därför får gå denna vandring mellan hotellet och berget. Harning vandrar mellan rummet och systemet.Här finns de som är stolta över sitt ursprung och över sin makt men alla dessa skall straffas. De får leva ett liv i största anspråkslöshet. En var stolt över sitt bidrog till en serie en annan var stolt över sitt familjenamn och en annan var stolt över sin makt Valentine. De vandrar nu alla i dödskuggans dal och lyssnar på Diamonds and Rust.There you stands temporarily lost at seathe madonna was yours for free.Now you are telling me you are not nostalgic but give me another word for it. You were so good with words.Hans gång är lättare – nu möter han avunden i form av kollegor, konstnärer som förnekat sin stad och dess makt. Välgörenhetens ängel visar honom skillnaden mellan jordiska ägodelar och himmelska de andliga ting som när de delas av andra ökar den allmänna känslan av tillfredsställelse ju mer de delar.Det handlar om skillnaden mellan bil och bok.De individer som drivit av avund och vrede får nu vandra i moln av rök och dimma utan att hitta ut.Han är på Island eller Tjeckien eller i bastun. Han sitter i bastun och diskuterar människans ondska. Guy Lombardo sjunger en sång i bakgrunden. En svensksångare sjunger i bakgrunden. De samtalar om frågan – är det stjärnorna som styr våra liv eller är det lagarna som får oss att bli civiliserade och följa dem för att bli bättre människor dvs om vi tvingas at göra det.Han talar om vikten om att hålla skillnaden mellan den jordiska och himmelska makten.Han kommer också att möta dessa visioner som är filmens bilder av galen vrede i form av TV-filmen han träffar den gamle artisten Guy Lombardo och frågar om hans maffiakontakter. Fredsängeln dyker upp i form av en ung kvinna med fredsmärket.

Sen kommer han till fjärde våningen. Här vilar de som representerar en ofullständig kärlek och otillräckliga mål.Här finns skolledare som enbart tagit jobbet av lättja eller girighet. Här finns rektorer som beklagar det öde deras skola råkat ut för i händerna på kärlekslösa byråkrater. På natten drömmer han om kvinnan som dansar framför honom hennes steg och hennes dans men Virgil stoppar TV-n. Han möter änglar som tar bort ännu en tatuering från honom. En peeling genomförs.Han går upp för en trappa. Här ligger folk och krälar i lera för sin girighets skull.Gamla finansmän anklagas för sin girighet liksom gamla fackpampar och sossepolitiker. Nu kommer en jordbävning som betyder att en av själarna skall bli frälst. De sjunger Gloria in Excelsis. Den som skall frälsas är poeten Jesus från Alcala. Det han skrev om i sitt brev handlade om inferno.Andra delen purgatorio handlar om vänskap, musik, hymner, psalmer.Nu kommer han upp på nästa nivå där han ser ett träd med frukter som han förbjuds att äta. Här kommer skriftställare som han tillsammans med skrivit hemska saker, revolutionärer, nidskrivare, De är hålögda och ilar förbi. Han tackar dem som hjälpte honom att redigera sitt första manus. De har fått nåd nu genom sina familjer genom vars verksamhet de har blivit goda samhällsmedborgare.Här finns också de glupska som ätit för mycket och nu straffas med ständig hunger. Nu kommer han till den sjunde terrassen. Han måste gå igenom en ridå av eld för att komma vidare till Beatrice och hon uppmanar honom att göra det.

Han kommer upp på en äng där han möter Rakel och Lea. – den aktiva och den kontempaltiva principen. Kata och Bir.V. säger att nu är hans lopp klart. Han har blivit sitt eget ödes man.Han la manuset åt sidan och gick ut i köket. Snön hade börjat falla. det kanske skulle bli en vit jul. Han satte på lite thevatten.2Hon hade börjat gå lugnare Det verkade som om Poseidons ljusgula gestalt hade lugnat henne. Hon tittade men inte iakttagande utan visionärt som mot fyrbåk, något som ledde henne framåt, vidare. Till något väntande. Han kände en lätt värme som om han var delaktig och greps av ett underligt hopp som emellertid slocknade precis när de svängt om hörnet.-Här skall vi gå sa hon som om han aldrig gått på Götaplatsen förut. Trodde hon det?Han kände en underlig säkerhet och knöt den svarta mjuka skon automatiskt utan att tänka på det.Han reste sig upp.Glaset från bokhandel steg fram.. En gul bok med svarta bokstäver framträdde ur skuggorna. Han försökte läsa texten.Hon hade tagit ett steg tillbaka. Hon såg nöjd ut. Hon drog tillbaka foten och gav honom ett triumferande ögonkast. Han kände sig också nöjd.Så var det gjort.Han hade kommit ner på knä.Han mindes Sheilas berättelse om den tjeckiska mannen som bjudit dem på Zoo och hur de spottat på handen innan han skulle kyssa den.De sa att de skulle tvätta av den först.Sheila fnissade och rodnade när hon berättade det. De hade kommit tillbaka från en söndagstur. Det var hon och en väninna som studerade där. De verkade obehagligt upprymda. Onaturligt. De berätttade hela historien med de olika detaljerna i tur och ordning. Tony böjde fram huvudet och lyssnade. De tittade inte  när de kom till poängerna utan lutade sig mot varandra.Det hade varit en äldre flintskallig man som uppvaktat dem på tusen olik sätt. Han var tydligen ett lokalt original. I slutet hade han bett dem om hjälp att komma ut. Och varit beredd att betala för att de skulle gifta sig med honom.De beskrev hur de funnit honom avskyvärd och låtit honom betala och sedan gått.Han såg mannen framför sig. En svartmuskig man av medellängd med grå rock. Tunnhårig.De hade skrattat åt historien och sagt.Typiskt Tjeckoslovakien..Och alla hade skrattat.-Han var så fräck sa Sheila. Han frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag har hört att han gör så med alla utbytesstudenter som kommer hit

.-Vad lever han av?- Det är ingen som vet.-Det är en av de obehagliga saker som händer när man är utomlands, sa någon av flickorna.Det verkade som om de tyckte att de hade gjort ett pojkstreck. Som om någon passerat en intitationsrit, en gräns.Som om de blivit invigda. Men på något sätt föll de i hans ögon. Inskränkta, engelska och tjejtöntiga.-Kan du hjälpa mig med handsken, sa hon.De stod på trappan nedanför kyrkan. Hon hade blågröna tygvantar Det var exakt anpassade efter de långa vita fingrarna. Hon tittade på sina händer som om de var spindlar.De hade bägge smugit fram till räcket. Hon såg trött ut.Det var ett ögonblicks meningslös stillhet innan de skulle stiga ut i mörkret. Familjerna bakom dem hade bildat nån slags grupp där de väntade på barnen på gården utanför kyrkan. Han undrade varför han hade sagt att han kände dem.Allihop.-Alla? hade hon sagt med ett frågande uttryck i ansiktet. De satt kvar på bänkarna medan folk rörde sig fram och tillbaka.Pojkarna som stått uppradade längs sidan hade röda strimmor i håret och var alla kortväxta.Han kunde inte förstå att de gick i gymnasiet. De såg ut att höra hemma någon annanstans.De var små.Som små djävlar.

Bredvid dem längst ut på kanten stod en flicka med alldeles vitt ansikte och svarta och svarta cirklar runt ögonen.Hon hade fullkomligt tom blick. Hon stod och tryckte sig mot bänkraden.Claire böjde sig mot honom. Hon såg rädd ut.- Hon vill in, sa hon. Han vände sig mot raden av tomma huvuden som stirrade rakt fram.- Kan ni flytta er in en smula? Det är en som vill in, sa han.Han försökte le medan han såg ut över kyrkorummet men ingen rörde en min. De bara flyttade sig omärkligt som pjäserna i ett spel med långa armar som snurrar på linjen.Han såg lokalen framför sig som på en bildskärm. Den bleka gled in och stirrade fortfarande rakt fram. Kritvitt ansikte som från ett ögonblick långt bak i tiden en demonstration i Berlin 1977 i november med vitsminkade osynliga ansikten och absolut döda blickar.Hon är ful, tänkte han. Ser ut som en fisk. Blå fiskblick.Ett monster som krupit upp ur underjordiska källor. Claire verkade obehagligt berörd. Han märkte att hon fått samma sträva sura ruttnande andedräkt som han själv.Hon böjde sig fram och plockade i den svarta läderryggsäcken. Han försökte le men leendet stelnade i munnen som på en just avliden.

Hon tog fram det röda programmet men de kunde inte läsa.Texten var svart.Det hade blivit för mörkt. Fingrarna spretade över raden men han hade absolut ingen aning om var de befann sig i programmet.Trumpetstötar hördes och han försökte läsa.Cornu, cornetto, horn.Han kunde inte se, höra varifrån basunerna kom. Det lät matt. Avslagen bleckmusik. Tomma cymbaler. Ingen domedag.Han försökte se dem framför sig. Försökte bygga en pyramid av tonerna men de försvann, gled undan, smet in i gångarna som Jerikos murar eller satan eller döden.Ofödda barns mördare.-Hela den här staden är byggd på lera sa han och stirrade tomt ut från spårvagnen.Fönsterrutan reflekterade den ödsliga gatan. Gula cirklar stirrade fram. Tomma korsfarare och grå övergivna parker som gud lägesen lämnat.Allt gled förbi.-Leer. gebaut, sa hon men teg sedan.Tomt, tänkte han-Leer.On mud you see. Macadam, the stuff you get when you have water and sand and get something.When you get nothing.Han vände blicken från den vackra svenska vältränade mannen framför dem med en blick som spelade de just in ett avsnitt av Vänner och såg ut over tomma platta tak framför hamnen. Skjul, planer,asfaltsgrå skuggor gled förbi.-Leer, sa hon sakta som hon förstått. Han hade viskat fram budskapet.Lera.- Leer, sa hon varmt. Jag förstår.Hon såg förväntansfull och glad ut.

De hade talat olika språk på varje gata åtminstone hade det känts så.Gatorna var tomma och mörka, mer öde än nånsin. Som om alla hade gett sig iväg därifrån och lämnat dem där ensamma.Ingen ville se dem gå fram och tillbaka i sin egen evighet.Ett straff hade utmätts och de var tvungna att ta det innan de fick en möjlighet att konfronteras med själva brottet som de för övrigt inte ens visste om de skulle orka genomföra.De var dömda.-Kommst Du ?Det smala ansiktet och det eldröda håret vajade oroligt.De fem språken var istället för kontakt. De hade inget att tala om Bara en plats att vara på och en tid att tillbringa tillsammans. De bytte språk så snart ämnet blev brännbart och man fick söka efter orden.På så sätt lyckades de formalisera varje andetag. Varje försök till överskridande.De njöt av de stålhårda gränserna.Hur stålet härdades.De gjorde världen betydligt större än vad den var genom dessa språk. Sex språk som hon i hälften av fallen behärskade bättre än han och som han i hälften av fallen behärskade bättre än henne.Fångar inspärrade långt nere i en håla.Livstidsdömda som leker att de är någon annanstans och finner tillfredsställelse i det.Om hon väntade något.De missade hållplatsen och fick gå tillbaka.

Vet du var vi är? Frågade hon oupphörligt.-Jag har levt här i sex år, sa han. Från tolv till 18.De gick långsamt upp för berget. Framför dem steg en väldig skylt upp. Han hade på tungan att berätta om det men just då gled en spårvagn fram ur mörkret och folk strömmade ur. Ansiktena såg lika meningslösa ut som vanligtEn optimistiskt ansikte en bekant från kårvänsterns tid i en grå duffel och hans familj i bakgrunden. Han såg ut som i det ögonblick de träffats 1969 och hade samma falska inbillade förbindlighet nu som då. De tittade på varandra en sekund och mannens blick gled undan nu som då.Han såg ut som om han skämdes att han visat sig och försvann snabbt ner genom gatan.Hans ande levde fortfarande i det ögonblicket. De armbågade sig fram till slutet av refugen medan människor skingrades runt dem som snöflingor i ett alltför milt klimat.-Vet du att jag spelade snöflinga i en pjäs när jag var sju år, sa hon. Schneeblochen, sa hon.Snö är världens bästa isoleringsmaterial.Värmande och kylande på samma gång. Hettan i den runda kupolen och kylan utanför. Se oseende genom den vita snön. En snöflinga, tänkte han.En enda snöflinga kan ändra världen. Eller gå under.Han försökte se henne famför sig när hon trippade fram som en snöflinga. Vitgrå till de andra vitgrå snöflingorna.- Snöflinga,sa hon och skrattade lätt. Kan du föreställa dig det.?Hon kom inte längre ihåg vad han menat med det, tänkte bara på det vita händerna. De bara smala benen och den ….som återstod i detta svarta landskap. Varför hade de ingen belysning där.-Du vet vad som hände i Bamba idag? De hade gått en smula och kommit ut under träden. Det var hela golvet fullt av soppa.Översvämning.-Die Messer eller vad heter det? Knivar gafflar. … jaja och allt låg huller om buller på golvet och jag fick ingen mat. Jag kunde inte öppna. Du vet det var klockan 13 du vet det stängde 1330 och man kan äta då.- Jag var så hungrig.- Vad menar du? Vad hade de gjort?- De är inte kloka. De kan göra vad som helst.

 De hade kommit in i Vasastan. Alléens träd var svarta.-Vet du att det finns 111 träd här i Alléen hade han sagt och hon hade inte svarat. Det stod inte i broschyren, va sa han. Hon svarade inte.Han tittade på träden och märkte att hon kände hans kärlek till dem. Han försökte föra ner dem till henne men de stannade bakom trädkronorna och gapade tysta ner som stora svarta fingrar..Molnen var borta och en grå himmel låg över den gula gatubelysningen.De hade varit på väg förut ur sina hålor de unga vestalerna som dömts att vandra för evigt som straff för måttlösa strävande. Nu skulle de vandra ödsligt hela natten utan att få tala med någon. Med stumma som straff att de inte kunnat stoppa i tid. Dömda till denna riktning i livet för att de tagit vad livet gett dem, levt för stunden och skjutit alla avgöranden på framtiden.precis som han själv.Dömd att göra denna resa genom natten med en rödhårig stum sierska som ständigt stannade och förmanade honom med gester han inte kunde förstå. Hon ryckte honom i armen.- Du sa ordet. Du är skyldig mig en chokladbit.Han hade somnat till. Dödssynden.Precis.- Jävlars fan, sa han.Hans tankar hade fastnat precis vid den port vestalen kommit ut ur .Han funderade som han alltid gjorde om han någonsin i ett tidigare liv varit där. Hur det sett ut. Minnet återvände till Vasagatan 42 Väggarna var dekorerade med små änglar.- Han hade varit boxare, sa hon och det var en match han hade förlorat.- Vilket dåre, sa han och försökte se en boxare framför sig som slåss mot skuggor i ett ensamt kök.Medan han håller på att täckas av floden av gammal soppa och trampar på dolda bestick, knivar, gafflar, skedar, spadar som låg spridda på golvet.I tanken försökte att inte se hur hon böjde sig djupt ner och fiskade rester av kål, morötter, persilja och potatis från golvet medan ångorna från det heta köket steg ut genom fönstret och lade sig som gula moln över tegelstenarna på bakgården barnen från förskolan steg ut från matsalen..Han såg boxaren välta det grå fatet men till slut bli stoppad. Sedan försvann bildernaDe hade stannat vid en port.

Vasagatan 43 ger ett ljust vackert intryck. När man kommer in genom dörren möts man av en lång vestibul. Han undrade varifrån hon hade fått ordet vestibul men lät det stå kvar. Hon var en av två som alltid lämnade in i tid. .Han tyckte mycket om henne. Den här texten skulle handla om yttre och inre rum och hon hade förstått innebörden. Han kände en slags tårfylld entusiasm över hennes visserligen korta men ändå helt perfekt fångade ton. Hon brukade se på honom med sina spännande bruna ögon och den lilla bruna huvan över huvudet. Hon hade energi och fokusering. Larmet tystnar när man kommer in här och en slags rofylld väntan sprider sig när man stiger uppför trappan. Huset byggdes ursprungligen 1906. Genom porten kom Hertha Andersson 19 år rosig och vacker på väg att kör abort tvätten i den rena kalla natten bara ett halvår innan hon skulle gå bort i spanska sjukan och för evigt försvinna från platsen. Nu kom hon stilla glidande gatan fram med en väninna på väg ut från Café Garbo.En flykt undan fångenskapen, en tillfällig exil i en ännu djupare ensamhet. Dessutom talade de knappt och trots att hon skjutit in sin arm under hans och drog honom mot bröstet på bästa Berlinervis. Kände han promenadens karaktär av fördrivning?Gjorde man så i Berlin eller var det bara flatorna som gjorde det? I hela världen?Ändå kunde de varken gå i takt eller hitta något att tala om. Inte ännu. Han undrade var hon gick – eller ville gå – i hans förflutna eller i sin egen tänkta samtid.Eller värst av allt – in i framtiden.Vad skulle du gjort om du träffat en medelålders karl som tagit med dig på bio men som verkade obenägen att följa dig hem eller inte ens visste hur man gick tillväga för att åstadkomma något sådant?Frågan var så ointressant att han inte ens trodde det gick att få något svar.Dra honom i armen, slå honom, be honom knyta mina skosnören?

- När lever du? sa hon.De hade kommit fram till Paleys.Detta var inte Prag, inte Berlin, inte New York eller Paris. Detta var underjorden och de gled fram mellan iskalla skuggor på en ensam gata i utkanten av en afrikansk stadEtt fåtal ljuspunkter dansade över den mörka vägen.Inte ens en måne.Frågan förvånade honom. Verkade han så overklig?Några hade sagt till honom att han var den enda verkliga människan på jobbet.Men det var ett tag sedan.-Jag vet inte, sa han.Han ville säga:-Här och nu lever jag.I en såpa skulle nog mannen ha sagt nåt liknande. Men orden kom inte upp ur strupen.Blicken flackade in i cafefönstret. Såg totalt öde ut.Var var alla människor? Han behövde dem . Att de skulle försvinna från gatorna just den här kvällen.De var borta.Chico hade sin mörkblå paletå på sig men håret hängde i fuktiga testar ner över pannan. Han tittade rakt fram och passerade gatan på fel ställe precis som den gången han blev påkörd av en svarttaxi och låg som död i 13 veckor innan han slutligen somnade in. Han ville hejda honom med Chico såg honom inte utan fortsatte neråt mot Victoriagatan som han haft en krimmare efter sig och inte kunde morsa på sina polare.Han kastade en snabb blick åt sidan för att se om hon sett något men var redan över gatan och tittade på skolan som om den var målet i någon slags tävling men där belöningen var något helt annat än de thon väntat sig. Allt hade visat sig vara annorlunda än hon föreställt sig det.Han följde hennes blick och såg att ljusen var tända på tredje våningen som alltid. Han ville säga något om de tre ljusen i natten därframme men hon tog några snabba steg framåt medan treans spårvagn susade förbi. All var nu öde.Skyltarna såg kalla ut och sidogatorna liknade ångande gångar ner i mörka hålor som man skulle undvika att trampa ner i för att inte falla. Det var iskallt utanför Bogö och han tänkte på männen i fryshuset med sina gula hättor som svärjande och mutttrande kastade kropparna på ryggen gång på gång. Han hade själv varit nere i dessa helveten.1-Du säger att det var jätteskönt men när menar du att det var verkligen fint? sa hon.-När du lutade dig mot mig i stolen när du la din hand över min när du tryckte din arm emot mig, sa han.-Bra, sa hon och såg ut som om hon tänkte gå men vände sig mot husen och det uppstod en kort tystnad. Husväggen mellan dem färgades röd. Det var som om teglet trädde fram ur skuggorna och gav färg åt allt det övriga. Sedan sjönk dem ihop och blev en liten vit fläck.Tystnaden kom tillbaka men all dess innebörd plötsligt försvann liksom skrämda. Han ville inte ha den och gjorde ett kast med huvudet. Nu var han åter i sin mors stad och nedanför låg backen och stora landsvägen. Skulle de skiljas?Hon gjorde en rörelse för att gå men var nu mycket allvarlig.-Nu skall jag gå hem och rätta skrivningar, sa hon och drog ansiktet till ett leende men det försvann och avlöstes av en hård mask.Nu kände han sig ännu mer som i sin moders stad men det verkade som om hon log genom masken. Inte bara åt honom utan också åt det andra. Han brydde sig inte om att fråga.Det var plötsligt som om hon velat gråta tänkte han efteråt men det var nog inte sant.Hon spelade en roll i ett spelHon kunde tänka.Han såg scenen på pizzabaren framför sigHennes avsmalnande ögon när hon talade om kursen hon måste avbrytaFörsta kvällen hade hon tänt på köket. Den andra hade hon drivit in honom i den vita galenskapen. Han undrade vad den tredje skulle innebära. Eld luft vatten.Hans hus var översvämmat.Jord, tänkte han Hon tänker ta mig av daga genom jord. Ögonen som han sett dem på restauranten var smala svarta och intensiva plötsligt fick han för sig att de var glasögonDen blicken kom att förändra hans vinterliv.De gick vidare. Cyklister kom emot dem som andar ur natten, ljudlösa, flygande. En familj passerade.Mannen gav honom en orolig blick en kvinna stod inbjudande i en portgång. Ljuset föll över hennes gula tröja. De gick in i området. Människor satt som fiskar bakom glasdörrarna och tittadee tomt ut på gatan.-Men när lever du verkligen, frågade hon.

När är du inte bara en skugga? Hon hade stuckit armen under hans.-Jag lever här och nu men ändå inte, sa han. Det är mitt liv.-Det är inget liv sa hon. De hade kommit ut på Avenyn.Maja gled förbi, snabbt osynligt. De hade kommit nerför berget.Kyrkan låg bakom dem. De vände sig inte om. Två svarta skuggorgled förbi..De hade börjat närma sig Haga och få människor var ute.Bilarna dök upp utan att signalera. Hon var en smula efter.Dödens stad, tänkte hanInga människor ute.Framför glasfönstren stannade de Krukorna stod uppställda.-Här brukade Jane jobba, sa han. Hon gjorde en rörelse med benen och stannade-Fult, sa hon. De gick fram till entréen. Fyrkantiga montrar, brokigt glas.- Var ligger Haga Nygata 33 , sa hon. Jag vill gå till Marimekko.De gick vidare.Cyklister kom emot dem som andar ur natten. Ljudlösa flygande. En familj passerade.Mannen gav honom en orolig blick. En kvinna stod inbjudande i en portgång. Ljuset föll över hennes gula tröja.De gick in i området. Människor satt som fiskar bakom glasdörrarna och tittade tomt ut på gatan-Men när lever du verkligen, frågade hon. När är du inte bara en skugga? Hon hade stuckit armen under hans.-Jag lever här och nu men ändå inte, sa han. Det är mitt. Det är inget liv, sa hon. Det hade kommit ut på avenyn. Maja gled förbi snabbt osynlig.De hade kommit nerför berget , kyrkan låg bakom dem. De vände sig inte om. Två svarta skuggor gled förbi.- Mina elever, sa han Mina alver-Hon frågade i vilken krets, frågade hon.- Esteter, de som inte valt sa han. Victoria vände sig om för att bekräfta att han också var en skugga. Du har ingen själ så det spelar ingen roll, sa hennes blick och hon fortsatte skrattande, dansande över gatan.En tjock berusad man kom ut ur Gallaghans pub. Stannade och stirrade stridslystet på dem En kvinna, en ruin i grått hår smög ut från krogen. Bakom mannen kröp hon ihop mot husväggen och hennes bruna kjol och svarta strumpor försvann in i väggen. Hon såg trött och sjuk ut. Han försökte läsa namnet på puben.De försökte passera Linnegatan.- Här låg en kanal en gång sa han och ville fortsätta men kom av sig. Det var en paradgatan.Hon teg och tog några steg och tryckte sig upp mot honom och hennes kropp kändes genom den svarta jackan. Hon lät håret nudda vid hans hand.Hon verkade plötsligt lugn och stannade plötsligt och böjde sig ner. Allt som syntes var en svart ryggsäck.Som en skalbagge som fastnat på ryggen.Hon försökte knyta skosnöret och höll på en stund men till slut reste hon sig upp och stannade och stod och stirrade på honom.-

- Jag kan inte knyta skosnöret, sa hon obesvärat och tittade ut över den öde gatan. Kan du hjälpa mig?Hon sa det på tyska och tittade uppfordrande liksom frånvarande.Hon såg bestämd ut men ensam. Han log och böjde sig ner på den tomma gatan. Gatstenarna nådde hans knän men de kändes som sammet.Allt kändes lätt.De var utmattade när de nådde Aschebergsgatan.-Detta är mitt liv. Jag är en vandrare på stadens gator.Så ville han säga men samtidigt tänkte han att rollen av street loser skulle verka lite blek om han verkade livsbejakande i detta ögonblick av total händelselöshet.Han teg.Detta liv förvisad till skuggorna i underjorden.Det är mitt liv.Kan du plocka upp mig så må det vara hänt. Istället höll han upp handen.-Titta, sa han, ser du livslinjen. Jag kommer att leva till hundra.I evighet alltså.Hon blev intresserad. Artig.-Hur gammal är din mor? Hon verkade plötsligt så fjärran.Ordet mor hade en helt annan betydelse för henne.Promenaderna med henne, insåg han senare, utgjorde lidandets själva informativa höjdpunkt. Tråkig och meningslös och obekväm men samtidigt lockande och spännande och levande. Marscherandet sa något om disciplin och han undrade om inte den tyska romantiska anden hade uppstått ur de preussiska härarna oändliga disciplinering.Hon bara såg på honom medan munnen formade ett leende och ett finger sträcktes upp medan hon försvann in i den lilla parken.Hatet och bitterheten steg upp inom honom men han besinnade sig och sökte tröst i lejonet som vaktade trapporna vid universitets ingång. Här vid en ett av de flotta fönstren hade hans vän suttit och redigerat sin tidning innan han blev bortmotad och tidningen las ner. Här hade han suttit och ringt och redigerat och gjort uppgifter åt universitets starke man innan han slutligen manövrerades ut ii någon av de otaliga omorganiseringarna och försvann till smågatornas undervärld,Offer för marknad, tid och allt annat.- Universitetsbyggnader sa han Gesellschaftlicher Institution, Sociologi, Media Film.

Hon stirrade tomt bort mot Handels. Inte en enda rörelse märktes i ansiktet. Han pekade och försökte förklara men märkte att orden försvann munnen när han skulle säga att här fanns en gång ett hopp och en framtid, vänner, kamrater, möten och texter en förmögenhetHon hade redan börjat gå och hånskrattade när han sa att just här hade hans elever gjort en väldigt fin hemsida.-Du menar det där som de höll på med när jag var inne i klassrummet, sa hon och hånlog. Hennes totala förakt fick honom på gott humör och nu kände han sig verkligen lättad.-Här blev jag intervjuad torsdagen den 14 oktober 1999. Alldeles i slutet av förra millenniet ville han tillägga men lyckades inteDa hat man den Interview mit mir gemacht, ville han tillägga, der sitzt av der Wand im Schwedischen institution. Han var stolt den gången och tittade på artikeln som hängde alltmer gulnad på väggen precis ingången till rummet.I den hade han förklarat hur det byråkratiska stelnade systemet begränsade och skar av elevernas kreativa ådra inom undervisningen. Han hade fått mycket beröm och respekt för den artikeln och också fått en fiende på köpet.Hon stannade plötsligt och stirrade på den ljusbruna porten Han gick och läste på tyska mest för att raljera . Det hade blivit väldigt tyst.Precis om avskyn och misstron nått en kulmen just här på denna plats. Som om all sympati och all medkänsla försvunnit precis på detta ställe.Det gick inte att uttolka en varning eller ett förakt bakom tystnaden bara en känsla av att ha stigit in igenom en dörr till ett rum dit han inte borde begett sig. Som om det varit oursäktligt.Hon stod tyst bakom honom. Han visste inte om hon lyssnade. De gick.Vid den lilla statyn av Hedlund stannade han.-Hier ist der Arkitekt, sa han.En man med tunga polisonger och död blick stirrade fram över gatan mot entréen på Handels.Där stod han och trängdes med några likaledes berusade kompisar innan de släpptes in och banade sig väg till baren eller dansgolvet efter taxin en kväll efter att ha druckit en liter vodka under eftermiddagen 1963 och träffade en Ilse som bodde med sin syster längre upp å Erik Dahlbergsgatan med sin syster och som sugit av honom och haft otrolig sex och de mest fantastiska bröst som fanns att skåda men som nu varit död i flera år och vilade på Halmstads kommunala kyrkogård.Kanske bland mina släktingar, tänkte han med fasa.-

- Kom wir Gehen . Hennes röst väckte honom brutalt från minnena och han kände hur hela kroppen stelnade till inför den passage de skulle passera.Den indiska restauranten i källarn var tom och öde och han hade så gärna gått ner dit och suttit och pratat med sin vän fotografen för att utbyta skvaller och planer men visste att var han nu än befann sig någon annanstans i en värld som var omöjligt att lämna och måste fortsätta på det här spåret.Att hemsidan om Deli inte var klar och att adressen försvunnit och lyckades kväva en impuls at be om en annan form på sjuans gatukök som var en av de första sidorna som blev färdig och där alla länkarna fungerade bra, han teg och gick vidare i hopp om att finna ett nytt ställe att skriva om. Men såg ingenting annat än typiska nattvandrare och en berusad chilenare som fick honom att snabt dra handen över näsan när han såg att det var Chico den unge mannen som velat sälja kokain och berättade om hur det gick tilll att stoppa in en smula mellan blygdläpparna på flickan precis innan det skulle gå för henne.Det hade suttit på Solrosen och det var juni 1996 och Peter bjöd på öl efter öl efter sitt sommarprogram och han kände sig lika ensam nu som då men drack öl efter öl innan de drog vidare på en lång och krokig krogsväng.Chico hade sin mörkblå paletå på sig.Här går man och går.Ville hon säga honom något?-Det har jag läst i broschyren, sa hon. När något inte stod i broschyren blev hon ointresserad. Var det ironi?Allt utanför broschyren var uppenbarligen ickeexisterande Kulturchock tänkte han. Högst klädsamt.Han undrade om hon hade börjat avsky honom än men ville inte väcka den sovande björninnan .På dessa gator han gått tusentals gångerNu gick han för första gången som anförare för ett litet svart följe över dessa sotiga isar på väg till sin egen begravningEndast konsertbesökarna såg honom och gav honom oroliga ögonkast. Maja gled ut ur en port och flöt ner längs strömmen. Hon såg raffig ut. Flöt med.Inte rädda men oroliga blickar. Vad sker? En man släpar en halt kvinna uppför Avenyn. Hon letar efter andra män.Eller kvinnor.Han undrar om han är kär i henne.Inga odds finns att tillgå. Ego Boy i fjärde loppet. Kommer han i mål?Han vet fortfarande inte om han kan tvinga henne att spela med i ”mitt 70-tal” eller om hon har helt andra värderingar.Några såg dem. Ingen log. De bara gick, stannade till och gick. Han försökte inbilla sig att de var i Berlin men det blev bara ännu kallare.En gång hade han försökt gå på vänstra sidan. Där hon hade det skadade benet. Då hade hon tittat på honom uppifrån och ner med ett frågande uttryck i ansiktet som om hon ville säga: Trodde du verkligen?Att det skulle gå?Varför? Vad menar du?Innebar den andra sidan att man var ertablerad. resignerad. Gift?Med en handrörelse hade hon svingat tillbaka honom till hans ursprungliga plats – uppställning – medan hon omärkligt skakade på huvudet och ett plågat småleende la sig över ansiktet.Blazen, tänkte han.Ett trösterikt ord.

Boken han hade läst hade handlat om en man som upplevde att han aldrig kunde komma iland. Han bara seglade omkring på havet utan någon riktning eller mål.Landbacken tänkte han. Ända upp till Neptun.En av färdvägarna.Han såg en rörelse i ögonvrån och tittade över gatan mot det vita hotellet.Den väldige negern stod på andra sidan Avenyn och vinkade in bilar. Han hade de gula handskarna på sig och de gula panterögonen glänste i mörkret. Han log och tog upp visselpipan och blåste men inte ett ljud hördes. Inga bilar lösgjorde sig ur de svarta klungan.Och hon stannade upp en stund som för att andas ut. Han märkte att hon flåsade när hon gick uppför trappor. Hon tittade på honom och hon hade en helt annan blick som om hon pallat äpplen och blivit upptäckt eller som en skurmadam eller en hemmafru.Undergivet. Ögonen drog ihop sig som om hon skulle få ett astmaanfall, näsan blev blodröd och hela ansiktet såg ut som en tomat. Hon pallar inte, tänkte han. Fan.Ögonen blev som små springor. Blicken vändes inåt innan huvudet gjorde ett kast och hon kom tillbaka till verkligheten, svängde ut det stela benet och kom in i sin vanliga lite aviga lunk.Krebs tänkte han Rot wie ein Krebs.Egon Krebs.De hade varit på bio dagen innan. Biografen var från den tid då filmen fortfarande var den största av alla konstarter. Sexårig hade han sett Annie get Your Gun på samma biograf.Victoria.Allt hade gått så snabbt.Storasystern hade upplyst om att det betydde Annie har ett vapen. Det lät inte sant. Hon bara tog till det. Eller så hade Anders – den nye mannen i deras liv – sagt det. Han var notoriskt otålig med ordförklaringar från engelskan som han sade sig behärska.Treasure Island blev obegriplig i hans tolkning. Men trevligt var det att sitta runtomkring och lyssna och se intresserade ut.

Han undrade varifrån boken kommit. Åland kanske haft med sig den. Eller så var den från Dicksonska. Anders fick ett stressat uttryck i ansiktet när de kom hem med den. - Men vad betyder det? hade han frågat. Vad betyder DET? Varför hade Annie ett vapen. So what. Han förstod nämligen inte vitsen med detta. Det lät tomt. Vapen var något hotfullt. Man brukade varna honom för vapen. De var farliga, mörka och svarta.- Akta dig för vapen brukade de vuxna säga. Moster Anna två trappor ner brukade böja sig fram och spänna den bleka pannan och stirra argt på honom och säga akta han sig för vapen. Som om hon var arg på honom.Vapen hörde hemma i en tidigare värld av hotelser och vilade djupt nere i ett mörker av förtroenden Det var nåt som hänt men som ingen ville tala om. Nåt stort och hotfullt som kunde komma tillbaka och ta alla. Han förstod aldrig vad det var.Det var något han bara gått igenom dessa eftermiddagar efter skolan när han inte hade nyckel och fick gå in till moster Anna och sitta och vänta på mamma.Nu skulle de se en film om vapen och alla var glada . Det var bråttom beslutet hade fattats i all hast. De kändes som om han inte existerade, de skulle se en film och han skulle få följa med. Men varför så plötsligt och varför all uppslupenhet? Vad skulle man fira.Såvitt han visste hade inga checkar kommit från Bertil och inga framstående släktingar hade anlänt till staden. Farbror Anders hade inte fått något nytt jobb eller torsdagslöning. Allt var så mörkt och hemlighetsfullt. Så ointagligt och undanglidande.

Han rycktes tillbaka till verkligheten när de passerade Royal. Dancer in the Dark stod det på bilderna. Bilderna var utspridda som den gången de gått igenom hela staden och sett på bilderna p torsdagskvällarna.Foton med stora vita mellanrum endast glest utspridda som om de ville ge intryck av exklusivitet. Var detta en biograf eller bara en annonspelare? Den vita väggen gav inget svar.Ljuset skrämde honom.Hon hade börjat gå lugnare Det verkade som om Poseidons ljusgula gestalt hade lugnat henne. Hon tittade men inte iakttagande utan visionärt som mot fyrbåk, något som ledde henne framåt, vidare.Till något väntande.

Han kände en lätt värme som om han var delaktig och greps av ett underligt hopp som emellertid slocknade precis när de svängt om hörnet.-Här skall vi gå. sa hon som om han aldrig gått på Götaplatsen förut.Trodde hon det?Terra incognita?Tant Annie var allt han kunde förbinda med titeln. Det var ett i sanning laddat namn.Henne talade man inte om; hennes man hade ruttnat bort i cancer i sängen i det östra rummet i det lilla röda huset medan Lena och han lekt med de bägge systrarna i leran utanför. En gång hade han kikat in och sett en blek tanig överkropp med svart hår i vit undertröja och en blekt ansikte som log. Sen gick de ut och lekte. Hostningarna kom regelbundet men de ignorerade dem.Han hade tittat på mannen som talade med sina barn och sin hustru som stod i en grupp framför honom. Sedan föll han in mot väggen och de hade de gått därifrån med en gemensam hemlighet. De hade inte sagt något till mormor när de kom tillbaka till det vita huset i backen. Det hade varit mitt på dagen en av dessa kalla leriga vinterdagar 1951men mannen hade legat i sängen i skuggorna. De ansågs kanske vara en del i familjen och fick plötsligt beskåda familjens stora hemlighet.Mannen hade tidningar runtomkring. Han var sjuk sa de. Det var fult att en vuxen man låg hemma och var sjuk. Därför sa de inget. Tant Annie såg ledsen och förlolämpad ut när de lämnade rumemt. Hon var vacker det kunde ett barn se. Vem om inte ett barn kunde se att något var vackert? Hon hade svart blankt hår och en schalett knuten om huvudet. Vi visste at hon tillhörde en annnan epok. Det syntes på rörelserna och på armarna och på ryggen och sättet hon stod i köket och bara hon av alla kvinnorna runt bron hade en man som var döende i cancer. Bara hon och vår egen mormor.Men det visste vi inget om.  

Och nu sitter mannen i boken om den hemlöse med en grå stickad tröjan och ser igenom sin loggbok utan att hitta något svar på frågan om var han är.Annie har ett vapen. En underlig titel. De skrattade och systern ryckte honom i armen som hon brukade när alla skulle bidra till den falska förväntansfulla stämningen. Han var sömnig och ville gå och lägga sig.Det var andra med och någonting var oändligt blått den kvällen och de åkte taxi och det var kallt strax före jul det året 1952 och Viktoriabiografen sträckte sig som en väldig sal runt dem när han forslades in. Det gick snabbt man rycktes fram mot kassan och sedan in i salongen och förmanades att vaa tyst och sedan kom den väldiga bioduken över en och den tecknade filmen och sedan det oändliga, hotfulla, mäktiga som la sig över allt – filmen -som var något så stort så man kunde bara närma sig det antydningsvis.Genom titlar och namn. Små leenden och en mängd av sorgsna suckar och tystnader.Systern brukade hålla reda på sådant.Allt gick så fort.Denna gång hade de träffats av en ren händelsePå Kungsportsbron.Filmen skulle starta om 5 minuter. Han hade promenerat. Cykeln kändes meningslös på en söndag.Det var några dagar före julafton. Hon gick i ytterkanten av räcket och tittade ner i gatan. De höll på att gå på varandra. Hon gick i den högra filen som sig borde men som ingen i Göteborg någonsin hade brytt sig om att utnyttja.Just det fick honom att tycka synd om henne.Det var en annan gestalt än den han drömt om i två dagar. Håret hade fallit ner i ansiktet och hon såg ut att ha blivit våldtagen. Kanske hade hon haft en vild natt.Utsatthet, ett av den kvinnliga berusade flanösens, många vapen, tänkte han men sköt undan vidare spekulationer..-Schicksal, tänkte han, just i det ögonblicket omedveten om världens gång.

Hallo wie steht´s?Hon tittade upp som ur en grå sömn irriterad att ha blivit väckt. Djupt inne i sina egna tankar som när just den dagen vikts till ensamhet och övervinnandet av ödet och frihet.En man ur det främmande landets flora, alldaglig men framåt och käck kommer och stör den obegränsade narcisssismens sorgsna hemligheter.Vilken skymf!Munnen drogs till ett hånfullt leende.Du.Nu igen.Han var fånig det visste han men det gjorde inget.De var här och nu och de stod på bron och det var fem minuter kvar tills filmen skulle börja och hon var inom räckhåll och gud hade gett honom denna gåva.De hade verkligen träffats och allt hade blivit verklighet och han kände ödets tysta handslag.Mellan dem och bion låg bara två kvarter och det rosa täcket över de gröna taken hade tunnats ut och snart var det eftermiddag och kväll i staden och han skulle se en underbar film och snart var det jul och han skulle dra henne upp ur den grå asfalten.Hon tvekade men insåg att detta var inte en förhandling eller fråga om övertalning.Nu fanns bion och filmen nära och allt annat var oväsentligt.Tant Annies öde hade utvecklats gradvis under lekarna i leran utanför huset medan mannen legat och hostat i sängen. Han skulle möta honom på nytt utanför detta hus nu medan vattnet svämmade över tomterna rann in och fyllde trädgårdarna och steg hela vägen upp till huset och omringade dem och gjorde de små röda tvättstugorna omöjliga att nå till fots. Mannen vars namn var Erik Antonson stod i vatten och tittade på honom när han kom roende med ryggen mot huset och såg ut precis som den gången för femtio år sedan med skymten av ett milt leende i ansiktet.Och konsumföreståndaren som köpt huset bredvid och grävmaskinsförsäljaren och hans unga söner var borta och bryggan och landnignsplatsen de byggt var under vatten och båtarna med sina väldig motorer var osynliga och männen stod ute i vattnet och såg ut som om han tänkte ta ett dopp.Detta var det öde de nyrika, strävarna, fixarna och jobbarna och asfatläggarna och storkmarknadsföreståndarna givits för sina synder och sitt övermod och sina grässlänter och altaner och verandor. Och vattnet nådde inte hans barndoms röda hus med de bägge flickorna men stod snart vid det bruna huset vid sjön som de två gamla damerna sålt i en hast. Nu kunde de inte annat än se hur det ombyggda strandhuset vattenfylldes nerifrån medan hela den omsorgsfullt planerade slänten blev en del av den väldiga sjöns vatten.

Medan deras djupaste drömmar om hemvisten långsamt blev uppfyllda och vallarna byggdes på och översvämmades och karlarna bet ihop tänderna i vrede och teg och vände sig bort medan deras flotta bottenväåningar blev ett enda akvarium av bruna mögliga tapeter och sönderfrysta panoramafönster och sandsäckar. Som om kriget slutligen kommit hit och nu skuell uppgörelsen komma och Tvättstugan stogd som en ensam låda ute i sjön.- Den sjunker inte sa Majken.- – De är väl stark sa finn- – Den har tegeltak sa han och tänkte på det året då de algt taket.De noggrant ansade jordgubbslanden var nu översvämmade och snart frös vattnet till en hård isskorpa som skulle ligga kvar hela vintern och som kommit just när vattnet stått som högst. Och halva slussen stod under vatten och fortfarande forsade vattnet nerför älven och genom sjöarna och ut i den stora sjön och båtarna fick flyttas och släpas upp på kullar och berg och nåt slut fanns inte att skåda.Vid den gamla bron fanns knappt utrymme kvar under bropelarna så högt stod vattnet och folket stannade inne eller teg och enstaka ensamma män vandrade över stigarna för att se hur långt det var kvar tills deras hus skulel dränkas. Och de tog bilder, massor av bilder och vandrade tysta tillbaka över järnvägsspåren som utgjort miljö för filmen den tjeckiska kvinnan som kommit till ett främmande land och där de dansat genom den ekande natten.Det är en vacker blå dag i dag, hon. Och sedan– Jag älskar himlar.-Jag också, sa han och såg upp över stora teaterns tak där en ljus röd strimma låg kvar.Hon rodnade lätt och bet sig i tungan och tittade ner i asfalten. Det verkade som om hon inte visste var hon skulle sätta blicken.- Jag letar efter min grå stoiska hätta, sa han plötsligt och sedan.

- Jag har försökt ringa dig. Skall vi gå på bio? .Hon tittade frågande på honom. Aningen av ett spotskt leende lekte på hennes läppar. Han såg att hon var ledsen.Hon kastade en sista förtvivlad blick på mobildisplayen.De såg filmen.Hon talade om mobiltelefoner medan han stod och lyssnade. Hon skulle ta upp den men han kunde inte hitta den bland alla kläder som låg i den svarta ryggäcken.Hon letade länge och grävde och vände sin vackra rygg mot honom. De hade bägge vackra ryggtavlor och hon grävde som besatt i ryggsäcken och försökte förklara att hon väntade ett samtal.Det hade framgått.Slutligen fann hon den och vände sig om med samma förvånade tomma leende som hans mor och sade med ett leende.-Den är tom Ingen har ringt.Hon var också en förlorare.Hon hade ännu inte skjutit in sin arm under hans utan snurrade där mitt på bron som en marionett medan han följde henne med blicken och visste att det fanns ingenstans hon kunde gå.I gränderna mötte de skolbarnen som hejade glatt och sedan försvann de in på biografen och han visste exakt vad hon kände och tänkte i det ögonblicket och för att dölja det lutade hon sig mot hon om och lät honom känna på hennes hår och sköt in sin smala arm under hans och lät sina fingrar leka med hans arm medan blicken svepte över den irakiska mannen som satt och log under sin keps med de två små pojkarna i sexårsåldern bredvid sig och de såg så sömniga ut.Och hela filmen var i färg och han vaknade inte förrän de sjöng att den flickan skall bära mitt efternamn och då var det nästan för sent fast hans syster drog honom i armen och väckte honom för nu skulle han höra den och mannen var så stor och det hördes att han inte menade det utan bara spelade och han sjöng det till publiken inte till sig själv eller henne som han älskade och han liknade inte ens Hopalong Cassidy fast Lena påstod att det var samma skådespelare och sedan var det som på operan att just den sången var slut och plötsligt drällde det av indianer överallt och han hade glömt tant Annie för nu var det en ny tid som hade kommit och han hade dragits in i den och skulle aldrig komma ur den.

Så nu gällde det att tiga och spela med.Och pojken i filmen som av en händelse utspelades just året 1979 ville röra på sig och dansa och fadern var stor och sträng och manlig och till slut blev han balettdansör och fadern blev väldigt stoltDe strejkande gick tillbaka till arbete utan någon Victory fast de drömt om den. Han visste att han varit på fel sida just då liksom fadern som var förbannat trött på all klasskamp.De hade suttit i Prag med Mats Carlson som förbannade Thatcher men det var trettio år innan han blev chef för världsbanken men just då var bara hans pappa chef för Världsbanken och han själv bara en resenär på Europas jordiga kontinent med en tjeckisk flamma i brunt hår och från en annan tid som han för övrigt snott ifrån Lars mitt under luciafesten några dagar före jul och hemresan.Alla dessa bitar föl på plats medan hon frenetiskt fipplade efter sin telefon som hon fortfarande inte kunde bestämma sig för om den var avstängd eller inte och hans mor hade berättat om dessa caféer på Kurfurstendam där man satt vid telefoner och ringde varandra och bjöd upp.Han skulle komma tillbaka där på biografen medan pojken sprang mellan tegelhusen och polischockerna och han vände sig om och log mot kvinnan vid hans sida medan hon fullständigt ignorerade honom. Mannen som denna gång satt fullständigt medveten medan en vit hand rörde sig fram och tillbaka över det gråa täcket på bänken framför honomElin satt bakom, Elin som hade just en sådan far och som sökte sin väg.Honom förutan som alla i hans omgivning numera.One man one island.

Och han var i Stockholm under tiden före jul 1972 och satt på en biograf och hade Barbro bredvid sig och hon skrattade och tittade på karlar och det handlade m Berlin och det var karlar som var homosexuella och nu satt han här och var spelets herre och hon sökte sin historia.Och han hade sin mor i handen och de var förälskade och fadern satt bredvid med en helt annan familj och han hade inte ens fått av sig rocken och här satt hans dotter en skugga ur Europas förflutna, en avbild av det förlorade tyska barockskådespelets sista föreställning och hon gned sig på sätet medan han halvt ironiskt halvt allvarligt försökte förklara vad filmen verkligen handlade om och hur den var uppbyggd.Man spelade London calling till eftertexterna.Det var några dagar före jul det året och erektionerna hade inte börjat uppträda i någon mer samlad form utan kom mer stötvis. Nu var det bara hår och hud och mörker och tystnad och han väntade för han visste att den här berättelsen var hans och att ingen skulle ta den ifrån honom men på hans andra sida satt någon.Det var hans slav en kvinna i blonderat hår som var hans eviga stöd, Göteborgstanten, som följde honom som en skugga genom staden och hindrade honom från att bli för osäker eller missnöjd eller skämmas över att han var den han var och hon log ironiskt åt filmen på precis de rätta ställena och markerade hans godtagbara egna överskridande av dessa gränser.Det hjälpte honom att verkligen förstå den utan att missförstå och i slutet stelnade rörelsen i språnget som när kameran gör en solarisering och precis samma rörelse hade Orde gjort med digitalkamrena medan han själv enligt manus pratade om invandrare och tittade rakt fram och kände sig som en norsk filosof och bergsbestigare.Tavlan hade nu övergått i bilden och rösten stannade kvar och nu skulle han undervisa i logoteknik och var otroligt intresserad av ämnet och måste kanske ändå läsa Naomi Longs bok.Just där stannade den som om den ville säga att det här har vi uppnått och det var detta de talade om på den indiska restauranten tre dagar senare när fotoläraren återkom och hans vietnamesiska fru inte klarade skrivandet och han had förlorat 150 på kursen han gått men ändå ville att de skulle gå ner till saluhallen och ätaMen det gjorde de inte och han talade om portalen och Evas dotter kom in och de såg verkligen meningslösa ut och gjorde miner bakom hans rygg och han kände hur hennes liv hade gett honom en stolthet och förmåga att prata, inte bara hänga med i samtalet och ägarna visste att han gjort portalen och nu var det bara tre dagar kvar till julafton och de gick ut på Vasagatan i ljuset och hade talat om solaringseffekter.

Kvinnan som reste sig upp i extasen i den tomma fabriksbygganden och de gillade verkligen varandra och fortsatte att tala om hus, lägenheter och priser medan de nervöst stirrade mot den röda tegelbyggnaden på sin högra sida som om den snart skulle falla samman.-Allt går så fort sa den tjocke mannen på podiet som om han ville förbereda dem på en teaterföreställning som var dåligt förberedd och som de kanske skulle missa.-Allt går fortare och fortare, brukade Anders säga när han sjönk ner i soffan och tände en cigarett just som Bosse tände sin i soffan i rökrummet och fimpade den stilla och grep efter kaffekoppen.Allt går för fort för faderrn men för långsamt för modern och han låg när han kom ut genom dörren som om han insett att kärleken var ändå det största men att de döda äter de levande och följer i deras spår som de gamla hundarna följer de nya för att pånytt få upp spåret

- Nur Brot, sa hon och log. Kein kafé. Trink´s nimmer. Thäebedre mäed thä deät tar två timmar sedan fungerar det.Hon såg omtänksam ut.De hade tagit sig ut.Eftertexterna rullade fortfarande.En film med verkligt långa eftertexter. Folk hade gett sig iväg så fort handlingen var över och hon undrade varför de hade så bråttom.- I Berlin stannar man alltid kvar hela filmen. Han tänkte på Mats som blivit ursinnig när en man förklarat hela Herzogfilmen i Österrrike innan den ens börjat.-Vafan skall man se den för då, sa han. Det var fortfarande sjuttiotal men ganska trist och fattigt och kallt som alltid i Wien, en stad Mats verkade hata. Det var Kreisky som dragit honom dit och han brevväxlade väl med Harry Schein förstås och drömde om sin Irena vilket för övrigt även Lars gjorde vid denna tid.Han spelade på sin kontrabas och det var fan så strukturerat allting och sedan åkte han tillbaka i sin gulbruna Amazon genom hela Slovakien tillbaka till Prag och de vackra konstböckerna och en byrålåda full med pengar och oändliga schackpartier och konserter med dirigenten som fått papperen och han hade gul manchesterkavaj och blå manchesterväst och hans liv var fortfarande perfekt och skulle så förbli.

Hej och tack för hälsning från Berlin!Nu har det börjat snöa i Göteborg. Små små vita snöflingor faller och yrar runt bland de långa svarta trädgrenarna som försöker fånga dem och få dem att lägga sig på just deras kala stammar. Men det vill inte snöflingorna så de rasar vidare ner mot marken eller runt i luften som ett enda stort vitt moln medan grenarna får stå där ensamma med sina svarta spretande fingrar som pekar rakt upp i luften.Istället lägger sig snöflingorna på de varma röda taken trygga under de stora skorstenarna som står som på parad och släpper ut lite vit ånga. Sedan blir det alldeles tyst och hela snöflocken har flyttat sig långt bort utom synhåll och man ser bara den svarta hemska kanten på de kala träden och den oändliga gråa himlen.Nu är klockan tolv och man måste gå ut och få en smula luft. Här hörs bara klockans entoniga tickande. Alla grannar är bortresta och det är tyst som i graven. Jag är alldeles ensam och sitter och stirrar in i väggen i en alldeles tom lägenhet. Det börjar mörkna ute och kylan kryper in mot väggarna. I diskstället står ensamma tallrikar och det finns inga kulor i granen. Allt är grått och smutsigt. Kanske går jag en ensam promenad i stan. Folk som kommer i stora grupper stirrar på mig som om jag vore galen. En ensam människa i juletider! Vilket majestätsbrott! Ingen vill ha med mig att göra. Alla avskyr mig. Jag är verkligen en enslig stackare. Inte ens mina skor är putsade och byxorna är skrynkliga och fula gråa.En stackars uteliggare som tror att han tillhör samhället promerar över den lilla bron över Mölndalsån och tittar på de fastfrusna ankorna och vet att han själv är lika fastfrusen i sitt lilla liv. Inte ens den gamla bilen fungera utan fötterna får bära fram denna ensliga gestalt som känner hur de röda grenarna faller ner som ett nät över honom och fängslar hans själ och tvinnar hans tankar till en enda lång utdragen plågad ton.Jag orkar inte raka mig idag, inte duscha inte bada, inte promenera inte städa inte leva ens det minsta halvliv.Jag talar till mig själv och säger:Allt du vill ha är den ljuva smärtan och längtan tillbaka till en annan längtan och smärta som var en längtan till en annan smärta och längtan i all oändlighet.Och det kan du få.Inget annat.‘

Det verkade som om tårar alltid tog sista sticket, blev enda alternativet, men inget visste säkert,filmen hade varit bra, förbannat bra och korrekt med mycket bra nivå utom slutet naturligtvis scenerna från städningen i underjorden var sublimt bra med natten och hyllorna och vägen till stranden och båten som ständigt låg däruteoch nu undrade han vart kondomerna tagit vägen och måste uträtta visa ärenden innan det var dags att bege sig till filmerna och mötas utanför kyrkan klockan fyra och sedan äta och sedan se filmen och sedan…han visste inte och tankarna på vad som kunde hända sedan gjorde honom trött och förvirrad han var ovan att tänka i mer än femminutersmoduler och kunde inte föreställa sig att det överhuvudtaget fanns någon framtid i något som helst sammanhangfilmerna gav honom drömmar och tankar om ett möjligt liv och det var dessa som ledde honom vidare och fick honom att trots allt tro oavsett hur kroppen kändes fungerade de och kommunicerade och krigarens vila efter jakten och historierna fungeradesold out sold sold out rytmiskt som Biermans soldat soldat och enda räddningen i ett vintrigt förflutet bortom berg och dalar och den enkla resan mor och dottter som reser till Ryssland mitt i allt mitt i fåranoch sedan dimman och ensam i vit skjorta och läten och tårar i apans ögon och brun korderoj och huvudets rytmiska gungande mot stolen och den mjuka marcellinska sorgen och ticksen och strävheten ¨ och den illröda huden och cykel och asfalt och the state i am in och sockarna och de felaktiga pluralformerna och tankarna och trappan uppåt som i hans drömmar blev resan dit men nu var allt ljust rent och lite fuktigt och ingen sörja mer och han gled fram över vägen och det var vårfast vintern låg kvar i ett annat underjordiskt vattenlandskap allt i pastell och han levde på små svampar i påsar som han stoppade munnen och hade fortfarande den ena den svåra halvan av rummet kvar att sugamen det var terra inkognita och han skulle aldrig kunna fånga det och nu var han klädd och stod i dörren och väntade på modern och de skulle gå iväg på festivalen och han fruktade inte ens de andras blickar nej inget fanns att frukta och en lätt snuva och senare kanske en semla och inte snubbla på cykeln och fram och återoch nu måste han uppför backen och till gymet och mannen utan ansikte skulle söka sig till ett gym och det fanns helt enkelt inte på kartan han levde på en plats som inte fanns på kartan så ingen kunde finna honomoch traubsinn fanns att tillgå och tröst och förlåtelse och oro och insikt och de fattade hur perfekt han snurrat upp henne på alla fyra och allt var entusiasm och entusiasmen var alltoch det enda som gällde fadern är död och ena foten mot den andra och ganska kalla ytor som möttesoch nu var det ett dygn senare och han skakade av trötthet och kort sömn en timme och släpat sig hem och rådbråkad kropp och de små skämten och kommentarerna och den vita kroppen och de svarta ögonen och den heta kroppen och de hårda greppen och tystnaderna och den plötsliga insikten och demonerna som kommit och gått och känslan av att hon var lycklig någonstans mitt ute i det svarta och den vita kroppen på morgonen och en skönhetsorkan och tystnaden och språket som saknades och insikten att detta är allt allt som finns och allt som betyder något för evighet i evighet amen och de kastade sig fram och tillbaka och smakade och tittade och munnen som ett enda stort sår med små gula fläckar som slagit ut och han kysste den varma halsen och doften som de bägge ägde och promenaden i mörkret och hennes fråga om spårvagnshållplatserna som gripit honom och var är vioch alla resor blev plötsligt fruktansvärt långa och besvärliga han måste starta bilen

förflyttningarna hade ändrat karaktär och de varma armarna som alltid fanns där och de mätte och hans var för långa och kraftiga och hennes skönhet i fönstret var otrolig och hon borde vara skådespelerska med det ansiktet och plötsligt berättade för honom om Ulla Siewertz att hon bott där och han blev stum och hon steg i hans ögon och fick figur och fason och hennes vita kropp och de svarta strumpbyxorna och den mörkblå behån och de vita axlarna och det fantastiska håret och han såg det i fönstret och det var överjordiskt vackert och han kunde inte förstå det hur det kommit till just honom i detta livet och han ville bara stirra på det underbara ansiktet som log mot honom i natten och de svarta ögonen och den vita kroppen och han missförstod alla signaler och satte sig på fel plats och hon hade verkligen frågat om Selma Lagerlöf och om hon inte varit lite lesbisk på Linnegatan och nu var hon alldeles vit och han ville inte säga Edward Munch för hon var mycket mycket vackrare och i gryningen exploderade skönheten i rummet och han mixtrade men persiennerna länge och de kom aldrig upp eller ivägoch slutligen släpade de sig ut hungriga och hon åt bara pommes frites och han huttrade över en halv special och somnade nästan innan de sjönk ner i salongen och sedan var allt bara ljuvlighet i två timmar innan de tumlade ut och skiljdes på hållplatsen med några pussar och cykeln stod kvar och han lyckades trampa hem och köpa mjölk och bröd och äta och sova och sedan plötsligt vakna ångestriden och fullständigt utslagen och bara en tanke i huvudet måste ringa henne och det gick bra och hennes dofter stannade kvar efter samtalet och han försökte att både minnas och inte minnas hur natten varit och vad de sagt men visste att de sagt godnatt fem gånger och sedan fortsatt och att hon visat ett underbart sätt på sängkanten och sagt skämt som han nästan inte kunnat förstå och han frågade om sängen var för smal men hon sa att vi är ju smala bägge två och klädern hade tagits på och av och den blåa vita ryggen och benen från fönstret och de fem gånger han svikit henne innan de kommit in i bion men insåg då att just detta inte räknades utan andra saker och att man måste vara bestämd och

 det var söndagen den 28 januari 2001 och hela tiden sa han att han inte borde ätit smågodis för känslan men de tände faktiskt mer när de stod upp än när de låg nermåndag 29.1och han försökte minnas och förklara hennes små skämt och glada utrop men de försvann som frosten på träden och fortfarande kunde han inte förstå varför man givit honom denna gåva om deras kärlek till honom verkligen var så starkt att han förtjänade det eller om han helt enkelt blivit så stor att han skulle ha det och han ville verkligen inte skåda given häst i munnen men just denna morgon kändes gråten och smärtan och allt det ljuva och de hade talat om värken som satt kvar i kroppen och om hennes läppar som alldeles såriga av herpes och hur trötta de var och om de skulle somna tidigt och mycket tidigt kom känslan av matthet över honom och hon hade drömt just den natten att de att och älskade på spårvagnsspåret och så kom vagnen men den hade tagit en annan väg och det var alldeles allvarligt alltsammans och han måste verkligen gå till skolan och göra sitt värv men han visste inte hur det skulle gå till men en stilla extas spred sig i hans kropp och vandrade ut över musklerna och den franska filmen låg kvar på näthinnan och han måste se ytterligare en fransk film detta år och den långe unge regissören berättade så fint om sin film och han ville vara stark som islänningarna men när tankarna kom kunde han inte skriva inte vara diskursiv and when you see that little red beaver man you do not know what to do I see what you mean och han somnade men fick ändå lite gjort och historier som han skriver om handlar om en man som är han själv på hans egen gata och hans egen kärlek och hans egen kyrka och det upptäckte han inte förrän han hade redigerat den en stund eftersom den var skriven på en slags tillkämpad svenska och han fick rätta den en stund och det mycket kalla rummet och tårarna och det röda som färgade himlen allt detta fanns ju där och han intalade sig att alla skulle ha en passionerad historia men då lät det ju så banalt och han undrade om hon verkligen skulle resa till Bergen men visste att hon skulle och det var bra och var stolt att hon tog stegen ut i världen och just den morgonen läste han med andakt nyheterna från Argentina och bergsbyn där det fanns gamla svenska namn och han tänkte att man kanske skulle bege sig dit till en bergsbyn ooch hon berättade att i Argentina var människorna så långa och vackra och han frågade men hon förklarade allt och just då kom Kristin förbi som en utarbetad grå råtta och han försökte göra henne uppmärksam på det men hon undrade säkert varför men de hade hunnit till staden och han visste inte om det var lördag eller söndag och när de satt på Solrosen pratade han om döden men såg i detsamma att  dödsruna fanns i GP och slafsade i sig salladen (du borde kanske tänka på ditt bordsskick, sa hon) och de satt där och åt och var hungriga och det var varmt och folk hjälpte honom och kvinnan flyttade sig til slut när han kommenterat hennes tidning flera gånger (han var verkligen glad och otrevlig och tölpaktig) och sedan tog han mer sallad och läste vidare om Ingers eftermäle som var ganska välskrivet och beskrev i stort sett hennes gärning och drömmar och de bestämde att ta en promenad efter maten och då fick han henne att skratta och hon var otroligt sött när hon sjönk ner och hölll handen över skötet och stannade och skrattade på den uppplysta Hagagatan precis som du skraattade för tjugo år sedan men du ville inte prata med mig i telefonen och jag som bara ville klarera våra C-vitaminer men det gjorde verkligen inget) men de stannade och han försökte skämta igen men hade inte riktigt samma elan och det handlade om deras väldiga viftande armar som kolliderade som slänggungor när de pratade och sedan kysste han henne på halsen eftersom munnen var alldeles flammig av herpes som brutit ut på allvar och de gick bortåt Sprängkullsgatan och folk stirrade som vanligt på dem och han förstod att han trots allt var en civil människa av de andras blickar och när Jacques kom in på biografen och just skulle luta sig bakåt på bästa Malmömanér som de gamla grabbarna insåg han att de verkligen älskat och att det hänt och alla såg hur det tog skruv alldeles precis vid pannbenenet vid hjärnroten och han kunde inte annat än signalera att så är det i den här staden och så skall det förbli och alla var nöjda med det och Jacques sjönk ihop mot väggen och rodnade och det klädde honom och visade att han var en gentleman och han förstod att han inte skulle få vaa med i hans bok utan nu stod på frifot så att säga men att det varit värt detta och nu skulle läpparna snart bli gula och små sår låg på de och han kysste henne på kinderna och det gick lika bra och kanske aldrig mer att de skulle kyssas på munnen och inne i henne och det kanske aldrig skulle bli av och fortfarande var allt ett mysterium om det inte fanns plats och om hon var oskuld eller demivierge som det hette en artefakt från femtiotalet som moderns strategi men hur kunde hon ha herpes om hon inte älskat någon gång och kunde hon verkligen spärra till så fullständigt för honom att det inte gick att komma in men hon var verkligen fin och trång och det gick för henne hela tiden och han undrade över altlsammasn men på något sätt var det altlför välbeklant när det välbekant börjar bli personligt är et fara å färde.och

 nu var det söndag och han var sjuk och de stora planerna med vägen ut ur garderoben var inställda som vanligt och han satt och kurade i solen i den rena lägenheten och var lycklig och hade fortfarande semester fast han inte blivt utbrändhetsförklarad men bara hade snuva och just börjat dricka kaffet igen men var lycklig det var viktigtoch det som han såg framför sig var bilden av det vänstra bröstet det som som exakt såg ut som en gammal kvinnas bröst hos den del som var skrumpen hos henne och revolutionärens murkna undermedvetena möter den unga kvinnans skrumpnande vänstra sida och de försöker hela tiden attt följa jut denna sida för varandra -torsdag åånyo den 2.2varför tror du att jag vill att du skall gå på den andra sidan frågar hon och en vecka senare varför tror du att jag vill att du skall ligga på den andra sidan och sedan några dagar senare inser han att den andra sidan är månens andra sida är död och det är inte bara en bricka i muren utan hela baksidan som är död och känslolös och hon måste vända sig mot honom en hela tiden faller hon som en tennsoldat och han kan inte förstå varför hon faller faller faller hela tiden ( men kanske måst hon rädda faller åt modern måste vara moderns svart a skugga som det skrumpnandne bröstet och den fallna kvinnan samtidigt som hon måste spara kroppen åt modern som en jungfru som inte kan defloreras vilket är just hans uppgift i detta sammanhang och han som stoppade var en australiensare sa han(och kanske var just han mannen i hennes liv som skulle rädda henne och föra henne bort och som trampat på foten på det låga det som skrumpnat och stelnat som var det förflutna och minnet av detta och muren och och taggtråden som hon ville att han skulle nysta upp för henne och leda henne ut ur labyrinten och därför märkte ut varje steg i resan med kyssar och pauser som kom allt oftare och för varje kyss skulle hon komma lösningen närmare och därför var de så viktiga för henne men hon måste hela tiden färdas hela tiden färdas framåt och detta var det kvinnliga elementet i henne och det kanske var mystik för henne och de kanske träffades och hon kanske verkligen hade alldeles för många kavaljerer nu som modern antytt och det började bli ganska tjockt som hans sa den där gången på rummet för trettio år sedan och hon kanske var stressad men ändå hade hon faktiskt tagit sig ut till honom (och det var inte det låga utan det höga det spännande och det meningsfulla att suga av den det ville hon framhålla i sammanhanget) och det var en verklig framgång det visste han

för det hade Thomas som hade det absoluta avgörandet bekräftat och kanske trots allt att det skulle lyckas för dem till slut kanske men hon liksom han behövde verkligen drivkrafterna och ville verkligen precis som han den gången vandra resa och erövra moderns kropp och den var i detta fallet Skandinavien och hela problemet uppstod genom att hon ville erövra Norge och drömt och denna rena adel av moderns kropp i tio år och nu skulle erövra den när hon just träffat mannen i hennes liv, mannen som förstod henne som ingen annan som ville och kunde hjälpa henne och vara hennes stöd i alla evighet men som hon verkligen inte behövde just i detta ögonblick utan någon annan och resan vägen fromheten och det andra som hon jagade och måste jaga hela tiden och hon betalade tretusen för att resa till Nordnorge och där finna moderns övre delar det rena själen (på något sätt ville hon att han skulle bidraga till finansieringen av mötet med moderns övre delar och det var ju helt logiskt) hjärnan det som räddats och som modern de fakto offrat sitt liv för att bevara så var det värt det men om hon liksom jag fann något annat så skulle det förändra hennes liv och kanske göra henne lite hårdare och lite dystrare och lite mer skygg och lite mer tveksam och kanske lite slutnare och mer obenägen för nya steg och kompromisser (och hon hade faktiskt berättat att Pretty Baby var hennes favoritfilm) och han visste eller trodde att han måste säga detta till henne men visste inte när och hur men anade att hon redan hade förstått hur det hela hängde ihop och att hon skulle få vandra ensam på gatorna i Bergen och caféer och hotell och kanske träffa någon karl (säkert skulle hon träffa någon karl) och hotellarbetet var i själva verket exakt samma sociala sak som modern gjort och moderns popularitet var legio och alla vännerna som försvunnit efter muren och under det att de sett filmen hade hon inte rört en min utan bara lett och sagt att det fanns en scheuneman i slutet och han gillade verklgien att vara i grupper och hon måste blivit arg när han kramade Birgitta men sådan var lagen och hon kände sig säkert som drottningen som satt i mitten och Lena var verklgien en klok kvinna som lät honom prata om sitt jobb och de kramade varandras händer under filmen och när hon sedan dök upp efter en evighet fast det bara var tre dagar sa hon att han såg bra ut och det gladde honom och snart skulle det vara vår och han var fortfarande lycklig men han hade ingen aning om hennes andra älskare och struntade mestadels i dem men de hade verkligen älskat pånytt och när han kom tillbaka tänkte han i triumf att hon kanske känt skräck inför rummet och kylan och riddar Blåskägg kanske aldrig skulle se henne igen men det var inte sant det visste han och hon stod i trappan och var röd och hade ramlat men han kramade henne lätt och hon blev glad och verkade som om hon tvekade om hon skulle gå in men gav honom fyra bananer som han inte visste hur han skulle tolka (som en gåva till en döende och han undrade vad som dog) och han åt genast upp dem och sedan mådde han bra och hennes besök hade gjort att han städat och nu var det faktiskt lördag eftermiddag och det fungerade lika bra även om man inte jobbade och om denna dag var vit skulle hela sommaren bli fin och han borde nog segla hela sommaren men någon kvinna som han snart skulle träffa om bara seglet fungerade som det skulle annars fick han köpa en ny rullfock och himlen var verkligen blå och de kunde haft ett väldigt långt samtal om livet och hon gillade honom verkligen

men nu var det för kallt för att gå til Majorna och han skulle nog aldrig eftersöka henne när hon försvunnit och romanenen skulle bygga på jaktmetaforer men handla om kärlek och titeln skulle vara Eftersök och denna gång var verkligen hennes ansikte avlångt och hon såg ut som figurerna i läroboken men bara mer levande och mer farlig och hotad och sexig med de svarta bruna ögonen som tittade medan hela huvudet skakade mot den vita väggen och han tänkte du baluba som kommit in i mitt liv och hon böjde huvudet bakåt och såg exakt ut som en rödhårig rödhyad kvinna ur från 1953 eller Fickjournalen och hon verkligen kvinnan i hans liv och han var verkligen kär i henne och önskade att hon ringde och ville komma hit och sova och han skulle gå ner i källaren och se om sängen fanns där men troligen låg den på landet och hon skulle aldrig komma dit fast han ville att hon skulle ta med sin mor och komma till dem på sommaren och tillsammans kunde de resa in i Norge på en konferens eller något annat trevligt och hennes mor kanske skulle tycka att det var skönt att få lite semester på Lindö och i detsamma insåg han att måste skicka svar til tyskarna.torsdag 2.1och hennes ansikte var rött när hon vände sig bort och vackrast när hon stod upp och han försökte köra in den i munnen på henne men hon knep ihop och berättade att hennes förra kille (hon hade bara haft två, sa hon) haft en mycket större sak och hon hade inte haft något emot att ta den i munen men hon kände sig tveksam när det gällde hans vilket han kunde förstå eftersom den var oljig och doftande och röd och inte särskilt cool eller smaklig eller manlig eller fräsch men han kände sig ändå nöjd kanske framförallt eftersom han hade fått se hennes vänstra bröst som var den gamla kvinnans och där bröstvårtan var mycket hårdare än på det högra och undrade hur känslorna fungerade hos någon som hade halva kroppen förtvinad och denna förtvining vävdes i boken samman med historierna om staden som hade två delar där den ena långsamt förtvinade och han frågade när denna förtvining hade börjat och hon sa när hon var tjugo år hade det börjat med foten och sedan fortsatt men nu var det faktiskt halva kroppen och kanske skulle det så småningom bli hela kroppen och om hon bara fick ett barn skulle det nog bli bättre (trodde han) men slutligen skulle det naturligtvis sluta med döden och långsam förtvininglördag 3.2och han tyckte det kunde vara ett utmärkt tema för en bok och hans medlidande och alla läkarbesöken och resorna och lidandet som hon inte talade om och han undrade om inte de andra sett detta och hon hade verkligen en vacker kropp tyckte han och han kände verkligen suget efter hennes kropp och filmen hon just satt och såg och där han skulle varit om inte denna förbannade idiot på gymet hade smittat honom och han spärrats in i denna håla (som inspärrad i munhålan och de jagade honom verkligen med hela sitt uppbåd men han kunde hålla dem stången, hålla dem stången just det) och han hade fått hennes kyssar i kylan och skulle inte sagt något utan fortsatt som om ingenting inträffat men värmen och tryggheten och klokheten var förledande och han fortsatte alltså var Nordnorge moderns panna och Tornedalen hennes hals men detta var bara en av motsättningarna eftersom han om han varit ung verkligen skulle ställt upp och blivit sjuk och lidit men gjort det emeellertid var han inte längre ung och därför betydligt mer försiktig (även om pengarna rann undan som ingenting) och därför nöjd i sitt absolut vita rum där han satt och skrev (som om det skulle elda till något) medan hon satt i mörkret och spann med någon som han inte kände och aldrig skulle få se eller ens kunna ana existensen av och alla skulle veta det och det skulle vara minnet och vara fint just det att han ramlat ur och försvunnit och den ena crowden efter den andra genom hela hans liv oc skulle de aldrig ta slut (nej det trodde han inte att de skulle) och han skulle bara vilja skriva Wer da wer da men inte få något svar för hon skulle aldrig låta honom ana vem det kunde vara och detta kallade han hennes mästerplot och han hoppades att det skulle var någon ung man hon fått tag i som verkligen kunde uppskatta henne

och att han skulle få bli bortgjord fler fler fler gånger bara just den dagen och alla andra dagar också för den delen (men vem förutom honom själv ville det?) och han hörde hennes lilla stön i biomörkret när hon stack in sin arm under mannens och lät honom smaka hennes nytvättade hår och han hoppades att det skulle vara thomas men var brydd över att hon missat så många andra föreställningar och undrade verkligen om hon skulle ringa honom senare eller bara helt sonika låta spelet fortgå och han hade en förtvivlad kvinna på tråden redan vilket han var omåttligt stolt över och när hon reste bort skule han nog gå ut och dansa trots allt innan han helt tappade formen eller skriva om ungdomarna för nu måste han få ihop manuset och lära sig taktiken och han visste att han legat på henne men inte hur det känts för henne (fast hon försäkrat att det inte gjorde ont och att hon tyckte det var skönt) och hela tiden i alla sammanahang blev hon skadad (som en måndagsbil kanske) och hon hade sagt att aldrig en Japan eller Asiat med deras kvinnosyn en Neger kan jag inte föreställa mig jag känner ingen och han hade sett på restauranten att hon blev illa berörd av negerns blickar men att ägaren verklgien varit vänlig och bussig och faktiskt varit flickans far för de var så lika och han kände sig väldigt hemma i sin historia och herregud det måste varti tjugo år sedan Katharina och han suttit på exakt samma ställe på samma dag och väntat på en film och ätit Lasagne och sallad och det hade varit vinter i Göteborg och deras förhållande hade spirat och man kunde ju faktiskt leva om sitt liv oändligt många gånger(om man bara ville göra det) och den sista gången ville hon gå tillbaka till det indiska stället men han hade tvingat henne till ett pizzaställe där de var trevliga men där paret bredvid stört honom varför visste han inte och han blev fånig av omvärlden (och nu ville han tala om för henne att det var väninnornas fel, det var de som talat bort dem ur hans liv och de hade varit dumma nog att ställa upp på det) tossiga tanter som de var men hon hade inga sådana väninnor utan alla hennes väninnor var trevliga friska rätta tjejer som skulle skratta och låta henne behålla honom så länge hon ville (och han försökte föreställa sig filmerna som han missade men då blev han bara ledsen som om detta var en verklig förlust i motsats till det liv som han brukade förlora lite av här och där emelllanåt) och hon kanske rodnade men det hoppades han inte för det var det inte värt och han ville bara att hon skulle lura honom lura honom lura honom hela tiden och kanske skulle han själv resa till Riga och se på sexindustrin som Pål gjort men det vågade han nog inte – inte i år i alla fall men han undrade om hon frös ända in i hjärterötterna eller bara lite på framsidan på fronten eller om de smala benen skulle bära henne genom livet och allt hon ville ha var en man en läkare en specialist som verkligen förstod henne och kunde bota hennes sjukdom och symptom som var så ovanligt at det inte ens fanns i Tyskland och han skulle velat sitta hela denna soliga lördagseftermiddag och bara pratat om hennes sjukdom och hennes symptom och hur Norge varit moderns panna och Sverige kanske den varma barmen som hon inte gillade särskilt men att Tyskland och Danmark var benen och längre ner fanns fötterna men att kärleken och männen var allt i hennes liv och och kanske skulle han få köra henne i rullstol en dag om han hade tur för det ville han ju (eller hur?) och bäst var när han tänkte och blev så väldigt svartsjuk och aldrig skulle få klarhet i vad som hände på fredag om eftermiddagarna om han verkligen kom upp och de log och tänkte att hon älskade honom och makten och sög av honom några gånger och sedan var nöjd eftersom hon lärt sig att njuta av slickepinnen och stoppade in den i munnen och lät den glida runt och sedan drog den ut och in och kände njutningen och lyckan och kraften och sedan svalde hela satsen och han var glad och åkte hem (de få kilometrarna) till Toltorpsdalen och satte sig i gillesstugan och pysslade med något eller snackade om vad de skulle göra till helgen och hon var glad och lycklig och funderade på om hon skulle ringa Lars för att förklara något ( hon glömde alltid vad hon skulle förklara innan hon slagit numret) och är det för övrigt något som säger att det måste gå rätt till eller att det går utan lidandet

men han hade blivit sjuk och som sagt inte kunnat gå till Linnestadens bibliotek utan satt och skrev som en besatt som ett reparationsarbete för de synder och skulder som hon hela tiden ådrog sig och de skuldkänslor som han kände för att han var sjuk och för att han inte kunnat ta hand om henne bättre men lämnat henne in the arms of someone lend back in the arms of someone to live och just denna grundbult gjorde ju att det blev det nav som hela veckan hängde upp sig på och hon skulle naturligtvis sakna det när hon åkte till Norge och när hon kom tillbaka skulle det vara det första hon tänkte på och han undrade om han sugande någonsin skulle kunna ha samma effekt (men det var verkligen ett problem som var svårlöst) trots allt tyckte hon ju om att promenera med honom (tillsammans vandrade de på moderns kropp och denna gång var det hans moders kropp de vandrade på och på speciella ställen som bara hon kunde ana kysstes de och det var ganska genialt faktiskt för på det sättet kunde platserna fyllas med liv och nu ville han att alla platser skulle fyllas med liv och som Lena sagt det kunde kanske vara bra att ha en kontakt i Berlin och hans främsta ambition var faktiskt att sätta på hennes mor (och det skulle bli honom ett sant nöje att göra.) och nu hade de i tur och ordning betat av Näckrosdammen, Vasaparken, Slottskogen, Haga, Järntorget, Linnegatan, Guldheden (det var där de kysst varandra för första gången och han undrade om publiken inte tyckt att hon gjort något dumt som låtit munnen ta över handen men det hade faktiskt fått honom att sluta snusa och sluta dricka kaffe (fast han precis börjat med det nu) men i detta nu var han helt lycklig och hade precis den rätta blandningen av tillit och förlust för att kunna skriva färdigt texten och kände inga andra speciella känslor (det verkade som om han skulle få den här texten färdig utan skuld).han försökte tänka sig in i att han var taoist och att det inte var ekrarna utan navet som var det viktiga men då kändes det ännu svårare så det la han ner (till och med som självplågeri) och när han beskådade det insåg han att det verkliga var att han ägnat flera år av sitt liv åt att skriva in någon annans texter på sin dator och att det var det som han fick priset för och han undrade om han någonsin skulle få kontakt med Kerstin Norén men att det faktiskt var meningen med alltsammans, klubben, middagarna, tisdagarna, den grå rocken, skrivandet, Katharina, nämligen att han skulle träffa henne kvinnan i hans liv och att hon skulle stila upp honom och läsa hans manus och hon nog tyckte att han satt och hamrade som en gammal spikslagare men att det faktiskt var kärlekens mening och att de bägge kanske tillsammans kunde köpa ett hus i Italien och att han ville tala om för henne hur mycket han gillade henne och hur mycket hon betytt för honom i hans liv men att han kände att hon hade blivit svag och kvinnlig och gammal och elegant och allt som hans fruktade i sin nya hårda skoningslösa stil men att hon kanske ändå skulle frälsa honom till slut bara genom sanningen i det som hon gjorde och att han faktiskt skulle åka på sällskapsresa till Sardiniern och träffa henne som Katharina fått brev ifrån och att hon kanske var Vildanden och han var fadern på taket som gick omkring och sköt i luften medan hon sjönk allt djupare och att han undrade varför han undvikit kvinnorna i sitt liv så länge och att det mest chockerande faktiskt var att han var nöjd med situationen och att allt fungerade och att han fått fram iskylan i livet men att den fanns på andra sidan glaset och han behövde bara sett ut men slippa kylan som hon fick genomlida och han undrade om hon skulle bli sjuk men gillade det maskinmässiga i hennes förhållanden och när han lämnade henne var det faktiskt modern som han lämnade genom förkylningen och den elaka dumma stygga pojken som smittade honom var Lasse Veronicas morfar som slagit tillbaka men han ville fortfarande att det skulle vara mödrarnas stad och Oscars uppvaktning av Maja var bekräftelsen på detta (nu hade han snart glömt hennes doft) och han försökte föreställa sig hur det kändes när hon tog den munnen vilka miner hon gjorde och hur hennes ansikte sett ut och vilken särskild form avv triumf hon känt över honom som om hon blev delaktig i makten när hon tog den som en form av magisk beröring som gjorde att hon resten av livet kunde bli delaktig i makten den manliga och därigenom kunde känna sig fri och att det var motsatsen till den dialog och den förståelse som han försökte bygga och den lojalitet som redan den lilla flickan i filmen hade avfärdat och att han verkligen fick lära sig att göra sig av med den och att det inte hade något med makten i samhället att göra och att hon verkligen var lycklig när hon fick ta den i sin mun och att det löste alla problem och gav henne just den tillfredsställelse som hon ville ha och ingen annan och att på det sättet slapp hon alla problem och kunde känna sig delaktig och berest och fri och tillfredsställd och kanske smekte han henne därnere efteråt men det räckte nog att suga av honom och det gav nog den efterlängtade kicken men det fanns egentligen ingen hon kunde berätta det för och det kanske var bäst så och fallosen var en sak och sugandet var en reflex och känslan när man sög var samma känsla som han kände när han la in snuset eller när han sög på tummen eller åt smågodis det var sugandet som var det viktiga och dit hade han alltså kommit till sugandet och han förstod att hon var nära en nivå av mannen precis när hon gjorde det och fångade något av drömmen och att det var just detta som alla kvinnor ville göra men alla förmådde inte

och känslan efteråt var att man steg ner i den andra världen och där var allting annorlunda allting var mörkt och mystiskt och underligt och verkligen som Norén skrev den andra himlen och därnere var hon drottningen och sedan kunde hon lugnt spankulera på moderns kropp som hon nu besatt med sin evige interlokutör vid sin sida och se på djuren och pusssas och kramas en underjorden var det inte det var en sak som var sann och hon visste att han alltid kunde återvända dit och det var inte farligt inte hotande eftersom det inte kunde genomtränga henne men att hon kunde genomtränga det och det skulle besittas av henne men att hon inte skulle skapas och kunde göra alla resor på detta sätt och ingen skulle skadas och hon kunde behålla sin oskuld hela livet och det var inte mer med det och på så sätt kunde hon ta sig igenom hela livet utan bekymme fast det förstås man kunde bli smittad av att ta den i munnen och Herpes hade hon redan och nu hade det blomstrat ut och hoppas bara att det försvinner före Norge och han måste konsultera någon men förstod att det verkligen handlade om ett behov av att suga och att det verkligen var behagligt och att ju större den var desto skönare måste det vara att göra det och det var just denna process som han kallade skärpta förhör och det var just mötet med makten som var det viktiga i detta skede och han måste konfrontera det och känna smärtan och känna att han verkligen inte var där och att han verkligen inte hade den plats han velat ha utan måste vara sur hela livet som återstod och fylld av agoni och att denna kropp rörde sig så nära honom så nära hans kvarter will soon appear in a location close to you och att själva hatet som detta innebar närmade sig och när filmen hade premiär kände han hotet och hon var hotet mot honom men kanske fanns bara allt i hans fantasier men det trodde han inte och han förstod att sugandet förmedlades ner i hennes underliv och gav kraft och styrka att leva upprätt som fallosen och en hemlig vit skugga som tog henne genom mörkret och styrde hennes väg och att hon hade utsett denna vita skugga omedelbart så snart hon kommit till skolan och indelat de sittande i knektar och kungar som en annan kortlek som hon spelat ut i en viss ordning enligt vissa drag sedan och som fått henne at gå igenom det hela och sedan gå vidare till nästa kortlek som hon skulle gå igenom men att det skedde på ett omedvetet plan och att olika personer symboliserade olika kroppsdelar och han undrade vilket form av saknad hon kände under de dagar som följde på detta möte och hur hon läste det genomatt slänga in vikarien i det hela och lugna ner sig en smula och att det var därför promenaderan blev så långa och kanske på ett plan så meningslösa eftersom de i princip bara handlade om att lägga på lite mascara på det som hänt putsa lite på fasaden som man brukade säga och sedan komma hem och drömma om det som hänt och veta att man fyllt ännu ett hål och sedan känna en liten sorg att det var över och inte kunde vara för evigt och att det skulle komma en ny dag och att slutet på just den veckan skulle vara att han kom tillbaka och de skulle fortsätta och det skulle vara själva veckans höjdpunkt och det som hon strävade efter men just nu kunde hon inte bestämma sig för de olika delarna och deras ordning eller betydelse och hon berättade och vände sig mot honom och sa att vet du att nummer 27 var faktiskt mitt lyckonummer och jag tänkte på det men kunde inte förstå och sedan var det den 27 januari som vi var tillsammans och det måste ha varit betydelsen av det men nu slog det honom att det ju faktiskt var henness ålder som var 27 och hon befann sig i denna fas (kanske i underjorden kanske i evigheten och därför utan ålder) och skulle suga av tusen sinom tusen kukar innan honvar färdig och han skulle aldrig kunna fånga in henne och hon hade ett paradis som hon ägde och det var bara hennes och dit hade han varken eller ville för den delen ha något tillträde men den fanns verkligen den världen och han önskade bara att han kunde relatera den till filmens värld men det gick inte och nu förstod han pånytt uttrycket skåda given häst i munnen (alltså man skall inte titta efter i munnen vilka som varit där inte ens om man är tandläkare för det är kvinnan eller mannens eller vem det nu ärs ensak) och orsaken att hon inte ville suga av honom var helt enkelt att hon inte trodde att hon kunde få någon mana eller kraft av det eftersom hon inte ansåg att han besatt någon sådan och varje gång hon kände skuldkänslor när de promenerade eller snarare kryssade fram på gatan med henne som en kommendör som föste fram honom så kysste han henne och hon hade vant sig vid denna förlåtande gest av honom och den hade blivit själva deras språk och deras kärlek och hon hade faktiskt tagit sig hem til honom med fyra bananer som han omedelbart slukat och det var faktiskt en bedrift och sedan hade hon avverkat filmfestivalen och nu var hon nöjd och något hade verkligen hänt i hennes värld och det fansn faktiskt en hitoria att utforska och berätta men han kunde inte hitta den fast den varit så nära bara för en liten stund sedan och han visste inte om hon ringt om hon tyckte om honom om hon älskade någon annan och kunde nöja sig med en så ynklig kompromiss men halva hennes kropp var faktiskt förmultnad det var faktiskt sanningen att han vandrade runt med en halvdöd kvinna även om hon hade pigga pepparkaksögon och han önskade att han kunde göra bort sig igen men nu hade han glömt manuset och de delar som ingick men plötsligt kom det tilbaka och han såg resan ner i Prag som resan ner i underjorden och varje gång hon gick ner öppnade hon en nedgång för honom som han kunde gå ner i och därigenom kunde han gå tillbaka flera steg och bli fri och de delade faktiskt denna resa ner och det blev deras öde genom att han så noga kunde kartlägga varje dag i hennes liv och hur hon kände sig vid exakt det ögonblicket kunde han också återerövra minnet av Prag vilket naturligtvis var den bok han borde skriva och den skulle börja på följande sättDet var en lördags afton i slutet av januari han hade just bestämt sig för att gå på konsert på kvällen och hade knullat av Milena på rummet mellan fyra och fem och känt sig skapligt nöjd med det och sedan duschat och hon hade gått och skulle väl ut på kvällen eller någon skum karl eller väninna eller hennes barn och han skulle titta upp till Tony men ville känna sig riktigt vit och låta håret torka och ta en titt på skjortorna som han lämnat in och kanske vänta en smula och läsa lite bara för att känna sig präktig innan han stack upp men det gällde att att inte komma för sen för Tony kunde eventuellt ha annat för sig bäst vore omkring halv sex för då brukade hans sexiga tjugoåriga franska blivande fru laga någon god gryta som han kunde få smaka på och sedan kanske lite schack och ett glas vin och snack om kvällen och lite skvaller och han kanske skulle fråga om hur det gick med Milena och han skulle ta det mycket lugnt för hon tillhörde faktiskt en period som låg före honom och Tony och var egentligen bara ett sätt att komma in i det hela och betydde inte särskilt mycket även om hon var snygg och välväxt och sexig och helt okej så var det ändå en känsla av något sunkigt över deras möten inte som första gången när hon frågat om han hade några cigaretter och de omedelbart hamnat i säng men nu handlade det mer om Tonys kontakter och att komma ut och träffa lite folk och visst var promenaderna fina och när solen steg upp över prags kullar var allting så fint som det bara kunde vara och hade man då något med sig så var allt fantastiskt och man kunde faktiskt kyssa personerna och drömma om att man var där och kysste miljön och var lycklig och hade allt som behövdes och sedan kunde man gå hem till någon kompis och smälta det hela och förbereda veckans arbete en just denna dag hade de blivit kallt och man hade bestämt att stänga av värmen och hela Prag var dämpat och lite mörkare än vanligt och mer öststatslikt och just detta gjorde det hela mer spännande än man kunde anat och han ville till varje pris ta sig ut efter konsertenför att hitta något vara vad det månde vara och kunde ta en spårvagn ner till Vaclavske Namesti och bara ströva in men han hade en känsla av att han skulle hamna på Lucerna men inte med en sådan tråkmåns som Bengt utan någon mer svängig person men de var svåra att hitta eftersom de mestadels jagade i egna grupper och sådan tur att han träffade österrrikaren hade han väl inte men nu skulle det ske och han kunde alltid ta några glas i baren innan han satte igång och det kanske var bäst att skiljas omedelbart efter konserten och förebåda något besök eller möte och det skulle de uppskatta eftersom det var korrekt Pragstil och kanske skulle han starta kvällen på den ryska restauranten där var han alltid välkommen och alltid att han skulle börja med några små landgångar även om det låg på Narodny och var en smula vid sidan av de verkliga stråken men det gav bara kvällen en liten extra anstrykning av äventyr(och han kunde känna hur hon drog ner den i halsen och hur hon lät den cirkulera i munnen och drog den mot tänderna och sakta slickade på roten och häftigt drog in den och försökte svälja den och och nästan kvävdes när den gick ner i halsen på henne hur hon lät munnen sluta sig om den och sakta drog tungan längs ena sidan av den och drog in andan och spände blicken framåt och sedan började suga med halsen och kände hur den levde i hennes mun och hur den fick ett eget liv och blev hennes mun och hur hon kände att hon nästan svimmade av känslans och svetten bröt fram på pannan och hon kastade en glad hoppfull blick upp mot honom mannen som stod framför henne och mötte hans förstående forskande ögon och hon visste att det var en stund kvar och att han verkligen väntat och sett fram emot detta ögonblick och att nu var han glad och att denna glädje skulle sprida sig över på henne och lägga sig sm ett täcke över hennes axlar och bära henne genom de saker som hon fått sig tillsagd att genomföra dock utan någon större entusiasm och att i själva akten av att genomföra det hon gled in i en värld av manlighet makt och kontroll och renhet som hon var välkommen in i och att det var just själva meningen med den resa hon gjort till detta land att känna just denna magen och denna väldig kuk i sin mun och stanna i detta och finnas där och att det besvarade en fråga hon alltid ställt sig själv och hon hostade lite när hon kände att det runnit ner i halsen och hon kände den lite sträva doften och hon såg att han hade slutit ögonen och teg och hon försökte stanna i detta ögonblick precis innan hon visste att han skulle öppna ögonen och le mot henne och sedan ge henne en djupt förstående men både glad och sorgsen blick och sedan skaka på sitt blonda hår och ta hennes huvud mellan sina händer och säga något vänligt och sedan skulle hon säga något lustigt till honom och de skulle göra en paus och hon skulle se upp i hans ansikte och där finna svar på alla sina frågor och de skulle ligga en stund ner innan hon skulle känna att den reste sig pånytt och hon skulle ta den i sin mun och känna den pånytt och denna gång skulle det vara mer annorlunda som om något oväntat kunde hända men allt skulle gå som vanligt och hon skulle röra huvudet upp och ner och han skulle ha skyddsmedel på och hon skulle inte behöva känna något dåligt samvete för att hon kanske skulle ge honom Herpes och efteråt skulle hon känna sig nära och närvarande och jordbunden och sann och som en kvinna och ligga och vila en stund och sedan skulle hon kanske smyga ner i köket på lite skrangliga ben och och hon hade redan glömt honom och nu skulle hon snart ringa Lars och fråga varför han inte ringt och vad de skulle göra ikväll och hon kände en viss glädje över att han fanns och var hennes vän och de hade trots allt ganska trevligt tillsammans och han var hennes vän det hade alla övertygat henne om och hon tyckte om det speciella form av strävsamhet han representerade men upplevde honom som väldigt främmande ibland och deras tid tilslammans kunde vara långtråkig och fylld av missförstånd och ibland kände hon att han trampade på henne men först skulle hon städa lite i rummetoch kanske ta en bit mat och se om någon var i köket men hon visste att han inte skulle vara där han var verkligen diskret och hon kände att ikväll fick hon nog vila lite och kanske prata med en väninna och hon försökte få lite tröst för hon kände sig trött och utnyttjad och lyssande lite på Abba men hon märkte att det inte rikigt räckte och hon önskade att hon hade någon varm vrå att ta vägen till men det fanns ingen och hon ville verkligen vila lite och finna en vän som hade ne varm lägenhet men kände att hon måste lägga sig och nu hade hon hittat flera hon kunde gå på bio med och var det inte typiskt att han köpt dessa för sig själv men gett dem till henne eftersom han blivit förkyld.lördag 3.2.1978men när han gled in på den lilla resturanten kände han samma förtroliga känsla och lätta intimitet som vanligt och den känslan brukade räcka åtminstone tre groggar eller några glas vodka och sedan fick något annat hända vad visste han inte riktigt men det brukade ordna sig om man bara tog det lugnt och hovmästaren tog emot honom som en nära vän fast han bara varit där tre gånger men de visste naturligtvis vem han var och vad de eventuellt kunde använda honom till och vilka möjlligheter han kunde erbjuda eller så trodde de att han hade bestämt något möte och han hade som vanligt femhundra i fickan och det brukade räcka ganska bra och i baren satt bara en dam som antagligen suttit där sedan någon gång vid lunchtiden vilket inte hindrade henne från att ge honom en forskande och vänlig blick innan och lät ögonen spela över lokalen och gjorde en knappt märklig liten lägesförskjutning om som ville hon markera att han nu inträtt i den gemensamma sfären och att det inte skulle passera utan konsekvenser för alla och sedan sjönk hon på nytt samman på det oefterhärmliga loja sätt damerna har när de har till yke att sitta på krogar och vänta på karlar hennes hår var lite kortare än sextiotalet men lite lätt sprayat på det klassiska sättet och glänste en smula vilket han fann högst smakfullt och hennes kropp var absolut normal och indifferent vilket fick honom att omedelbart associera henne med en toppagent i tretttioårsåldern hon förstod att han uppskattade henne och gav honom ett lätt kamratligt leende som hon lät dröja en stund som om hon ville betona hans ungdomlighet och det han kunde erbjuda och han undrade nu som alltid om de verkligen sett ut så här på sextiotalet denna ljuva tid i Prag och och de i så fall fortsatt att se ut på det här sättet eller om de skaffat sig denna uppsyn för att minnas som ett svunnet underbart förflutet elelr om det helt enkelt var någon slags allmänfrisyr som var anbefalld för dessa stunder och som fick dem att se absolut neutrala ut utan att hota eller störa någon kanske hade det något med Cedok att göra men han visste verkligen inte och han visste att hon skulle sitta här hela kvällen som en tröstande ikon eller docka som skuell få honom att känna att han var verkligen inte helt ensam här i världen och att hon skulle minnas at han varit här och rapportera det i morgon elelr någon annan dag och det skulle läggas till det stora pusslet som man la om honom och alla de andra medborgarna och han försötke alltid föreställa sig hur hon såg ut när hon rappporterade men fick bara bilden av henne i just de hör kläderna och en lite osynlig poliskonstapel i bruna kläder med gul skjorta som lugn lyssnade på henne medan hon vippade lite på foten med de svarta skorna och försökte lägga lite extra känsla i det faktum att man tvingade henne att infinna sig för att rapportera och just den scenen fick honom alltid att tycka lite extra om dessa kvinnor som för övrigt brukade ignorera honom så snart de insåg att han inte var något offer för deras omsorg men han kunde aldrig annat än beundra deras oändliga tålamod när det gällde att sitta och vänta och deras alltid lika fräscha uppsyyn så snart någon man kom fram eller dök och förmågan att stå ut med ensamheten vid en bardisk timme ut och timme in som om hela hennes elegans bestod just i detta att kunna sitta så orörlig och obesvärad i så många timmar utan att någon tog notis om henne och hon alltmer sjönk in bland möblerna medan timmarna gick och hon plötsligt försvann eller gled ner bland någon grupp arabiska affärsmän och detta var hela hennes liv och han hade någon gång följt med någon till en lägenhet någonstans där det inte fanns någon namnskylt eller särskilda möbler och där de tillbringat några timmar och sedan skiljts utan att någon reflekterat särskilt mycket över det och bara en tung känsla efer för många cigaretter och kasnek för mycke töl stanan t kvar i kroppen medan man snart kom hem och somnade från det hela och sedan började om pånytt utan någon direkt saknad i något avseende men den här kvinnan var en av de vänliga kamraterna och alltså riktigt proffs vilket innebar att under inga omständigheter skulle vara något problem utan bara fanns där för att rapprtera om något skulel hända medan det spännade var det som skedde vid borden därnere bland de grupper som bildades och de som upplöstes och de som stannade vkar och pratade lågmält som om de väntade på något men i själva verket var de som var mest hemma och han visste att han lugnt kunde drickah ur mycket som helst på det här stället eftersom det var ryskt men också för att man förstod honom här och att det faktum att han fortfarande kallade sig kommunist var en bra garanti för att de skulle förstå eller åtminstone acceptera honom och ingen skulle frukta honom menatt hans besök på handelskammaren däremot skapade stor osäkerhet och oroDet hade varit en fantastisk eftermiddag med enbart änglafilmer och hon sa att det bara fattades himmel över Berlin för att allt skulle vara bra och hon talade verkligen på ett trevligt sätt och blev bara lite irriterad över hans fantasier över henne och hans ensamhet men allt var bra och hon vilel itne tala om vem hon sett den andra filmen med och det tyckte han var bra och alltid när det blev rundgång i telefonen blev han orolig varför undrade han kanske hon inte var ensam men än sedan så fick det varaHan undrade inte längre utan lutade sig lugnt mot det faktum att hon faktiskt sagt att hon drömt om honom och att det lät så bra när de talade med varandra och han visste verkligen att han inte var någon gentleman när han talade om alla sina fantasier och sina misstankar för henne men han kunde inte låta bli och hon fnyste förnärmat och sedan frågade han henne om hennes mens var över och det var inte heller det en gentleman frågade en dam och han förstod att hon förstått vilken chock det varit för honom att förstå att det verkligen handlade om ett behov hos henne att ha det på det här sättet och att det kanske inte räckte att han försökte sy ihop det för det skulle alltid falla sönder och skapa lidande för honom och just detta lidande skulle kanske vara hennes största njutning eller irritationsmomentsöndag 4.2Sedan ringde hon på morgonen och sa att hon måste komma in i skolan och frågade om han kunde hjälpa henne om hon fick låna hans kort för hon skulle tala om Berlin i Partille nästa morgon och han sa ja men han kunde inte köra henne han var sjuk och hemma men hon kunde komma förbi och han undrade hur hon skulel hinna och uppenbarligen hade hon ökat tempot i resorna över moderns kropp och det var naturligt men han undrade fortfarande om antalet ökat och vem hon tog med på bion och hur det hela funkade men det verkade i stort sett bra.Han försökte att inte tänka på Robinson och utslagningen och de ungas problem utan villa bara läsa Freud och förstå och egentligen handlade allt om honom när han tolvårig låg hemma och läste boken om San Michele och därifrån utgick precis allting och han sa at hon skulle vara försiktig och inte ramla (och senare några dagar bara berättade hon att hon bara ramlade när hon var med honom är det därifrån uttrycket falla för någon kommer)och nu måste hon och som vanligt förlorade han all koncentration efter hennes samtal och det var naturligtvis priset han fick betala och nu borde han varit på plats med festivalen och sett fler filmer totalt distanslös men det spelade just nu ingen roll och kanske hon saknade hon bara eller hade dåligt samvete eller kände att det måste organisera något och göra något och det var hennes personlighet och med det var han nöjdHan såg sig i spegeln och såg redan för jävlig ut men det skulle bli sämre det visste han och åtminstone kunde han försöka att raka sig men nu hade han något att se fram emot och det var bra och nu hade sladden till parabolen pajat och det var verkligen bra och en lättnad som skulle göra saker och ting betydligt bättre hoppades han och det var ingen brådska att laga den eller få ordning på allt nu hade han dock städat och det räckte ett bra tag och han tänkte verkligen inte bege sig till skolan hon fick strunta i sitt föredrag det verkade som om Yvoone gett upp och var lite förtvivlad men han tänkte nog att han kunde nå henne igen men det gällde bara att vänta och hålla ut och om 111Om han åkte till Sardinien kunde han faktiskt hälsa på henne och det vore alltid trevligt hoppades han och nu växte en serie drömmar fram inom honom som handlade om att hitta en grupp kvinnor i Europa som han kunde resa runt och bo hos och hälsa på och göra lyckliga under resten av sina dagar och det skulle vara meningen med alltihop men han visste att han inte hade nog av företagsamhet att genomföra detta

Men det hade verkligen varit fint att äta en god middag prata och se på TV och sedan vakna i en främmande stad och sedan ta en promenad och känna vinden och sedan gå vidare till ett okänt öde men det var egentligen formen han saknade den hade fullständigt försvunnit och idag ver verkligen hela rummet alldeles vitt och solen lyste och kylan var genomträngande men den kunde inte komma igenom dessa väggar dessa fönster detta glas och träden hade börjat svaja och molnen trängde igenom de blåa och sprängde sig väg genom luften och föll tungt ner i trädgårdarna och fyllde luften med koncentrerat glas och vatten i de blåa skuggornadetta inser jag hur mycket jag kommer att sakna henne och det måste hon veta också och det kommer inte att finnas någon där som kan trösta mig när hon är borta och det kommer att vara värre än när hon åkte på jullov för nu kommer det att vara för evigt och jag måste inse att det inte hjälper at försöka ta ut förlusten i förväg utan att jag faktiskt måste genomlida detta och att jag inte kommer att få göra dessa resor mer men min livsvisdom säger mig att andra resor kommer att komma men de kommer att vara lugnare tystare och mer välbekant aldrig lika stormande vackra och rena och klara som resorna med henne där hon sitter bredvid mig på spårvagnen i det vintriga Göteborg och en ensam flicka sitter bredvid och beskådar oss och leker med sin mobiltelfon och jag vet som vanligt varken ut eller in blir för varje sekund alltmer indragen i hennes trollkretsDen lugna likgiltighet han byggt upp kom att försvinna i takt med att de alltmer dras in i staden och dess trollkrets och detta är nu i mitt liv och han kommer verkligen att sakna henne och jag tyckerSjälv upplevde han att kärlekslivet blomstrade i gränderna på de blåsiga avenyerna i parkerna och på spårvagnarna som fylldes av alla tiders stora ljuvlighet och när hon kom ut från toaletten och sa att hon mådde bra i mitt sällskap tog jag det som kärleksförklaring och försäkrade henne att hon var för ung för at bli förälskad men att hon snart skulle komma at bli det och hon såg så klok ut och det kändes precis som om jag hade den manliga vän som jag alltid velat ha och hon hade verkligen kloka tunga tyska ögon och en smal figur och jag fann henne verkligen oerhört attraktiv på ett sätt som gick över könsgränserna och hon hade en slags andlighet över sig som tilltalade mig väldigt mycket och jag som alltid haft ett så komplicerat förhållande till just dessa personer fick nu möjlighet att verkligen möta dem eller åtminstone en av dem på ett relativt nära håll och se hur de fungerade som om jag skulle kunna ha nytta av det någon gång under en resa i framtidenMen fortfarande förstod jag inte om jag verkligen tjänade något på det hela eller bara förlorade ungefär som jag brukade göra i olika förhållanden och just denna dag såg jag något annat något obegripligt klart och forskande som jag kanske i just det ögonblicket trodde berodde på att hon var rädd och orolig och inte visste hur det skulle gå nästa dag men som var ett sätt att etablera ett nytt synsätt så annorlunda mot det hon visat när hon kom hem till mig och valde sig på soffan och tittade upp i taket som en annan backfisch- Vad betyder en backfisch hade hon frågat oroligt. Hon hade börjat bli orolig.Marilyn med de smala läpparna trånande och en söt liten panna vänd mot taket som om alltsammans var inrepeterat men de fakto åt hon faktiskt soppan och det var ju en bra sak och han förstod omedelbart vilken oerhörd förlust i själva relationen som ägt rum när han valde gymets och friskhetens och kraftens väg-Ja då alltså framför kärlekens och sjukdomensSenare på kvällen ringde jag verkligen til henne för jag kände att hon tänkte på mig och saknade mig och jag såg alla de mörka parkerna och hennes vita kropp när hon kröp ner bland de stora dunbolstren och försökte få fason på mig i sängen fast jag inte kunde vänta utan bara öste på vilket inte var så bra och hon måste haft underliga känslor när hon slutligen kom upp ur sängen och vi talade en stund och jag läste upp vad jag just skrivit och det var inte särskilt bra och hon förstod nog inte att det bara var ett utkast men tydligen hade hon bestämt sig för att tycka om mig fast hon inte älskade mig vilket var typiskt kvinnligt och det kändes som en osynlig underlig tromb hade gått rakt in i mitt hjärta och som om hennes ansikte befann sig alldeles i närheten och stirrade på mig med hennes bruna matta ögon och de pepparkornsögonen som skulle rädda mig oss och våra liv och denna energi och jag undrade vem som skulle bli hennes nästa offer och vem som skulle bli sjukskriven för hennes skullOm jag nu var osynlig och befann mig i en annan värld eller om detta verkligen var verkligheten och det räckte faktiskt med dessa lurar för att se hennes ansikte och känna hennes skuldror mot min och som hon sa så kryper du nu ner på min högra sida och jag känner din kropp bredvid min och nu kom minnet av alla hennes söta ansiktsuttryck upp och hennes underbara högröda ansikte på morgonen då såg hon verkligen spännande ut som en fabrikarbeterska som just avslutat sista skiftet och det var helt annat än det Newtonliknande ansikte hon visat tidigare och han kunde inte bli klok påNu gjorde det verkligen ingenting om hon tog med mig på spårvagnen och jag skulle vara sjukskriven för nu var jag verkligen där och kände den friska vinden i ansiktet och hon gav mig verkligen lyckochocker hela vägen och nu älskade jag att åka spårvagn och hoppades att jag skulle få åka spårvagn genom hela livet med henne genom staden och föreslog rentav att vi skulle ta en spårvagnsdag och bara resa med spårvagn och precis i detta ögonblicket när jag skriver detta.måndag 5.1Du steg in genom den dörren och jag fångade dig precis när du skulle försvinna och hela tiden denna brist på kommunikation och jag måste skaffa en mobil snart och när du steg in genom den dörren i skymningen var det precis som när hon steg in genom den dörren trettiofem år tidigare och samma röda hår och samma långa rygg och samma ansikte nerböjt mot mina knän och samma blick och samma klara förstånd som förstod och samma knyck på huvudet och samma skälvning i min kropp på Röde Orm som senare blev Lilla London och samma hörn på samam gata och allt går igen och samma gentagelse som man måste skapa och som måste vara basen för denna bok och samma ansikte och samma doft men inte samma sköte och du utlöser verkligen i det i mig och jag börjar kasta saker omkring mig i ett våldsamt tempo och nu handlar det om att psykoanalysera framtiden och fånga dem precis på vägen dit ut och just när du böjde huvudet ner i mitt knä som Maria från MagdalaKanske ville du be mig om förlåt eller kanske bara antyda en kommande lycka eller bara vila och bara underordna dig mig eller bara förbereda vårt långa långa farväl eller vårt långa möte men ditt hår i mina händer och ditt huvuds tyngd mot mina ben och bara kärleken den är allt emellan oss och när man läser om de olika stadierna och man undrar om ditt ben och din vänstra sidan är ett hysteriskt symptom som man önskar att et vore eftersom det inte finns någon bot mot det.Man ser denna besatthet av att äga att besitta och denna orala fas och allt som du vill stoppa in i munnen och ditt besittande och ägande av allt och dina långa ben som svänger men ditt mode att tvärtom älska på offentliga platser som en slags överkompensation för det som saknas på det andra området och nu är alla hamnar stängda och jag bevakar kusten med mina skonare och väntar på vind och undrar om jag måste offra Ariadne innan vi kan segla till Troja och den färstnign som alltid skall besättas och besegras men fortfarande kan jag inte bedöma om det är stegen i kedjan som får dig att besöka mig och släpa mig ut på gatorna i lyckan och får upp min sjukdom igen och lyckan eller något annatlördag 3.2 1964De hade satt sig precis vid hörnbordet under fönster mot Avenyn och klockan var kvart i nio och Kennedy hade varit död i snart tre månader. De satt med uppsikt mot gatan. Det var vackert att bara se nedre delen av bene på folk som passerade förbi fönstret.Han såg när hon gled in och satte sig med ryggen mot honom och hennes rygg var det vackraste hos henneHan var verkligen kär i henne fast han ännu inte talat med henne och hon hade en slags batikmönstrad klänning som gick ner till knäna och de runda benen som han fann attraktiva på något sätt kändes varma och hemstickade och hennes ansikte och hår var rött just den dagen och hon skrattade och hon var lite längre än de andra flickorna och satt i hörnet och de var fyra flickor och han hade sina lugnaste kompisar runt sigDet var i den sena ungdomstidens efterdyningar och just denna lördag skulle de gå upp till Björkmans på Kungshöjd och sitta i det väldiga vardagsrummet och lyssna på The Animals (som mycket riktigt skulle infinna sig där ett år senare) och hon skulle plötsligt luta sig mot honom och lägga sitt huvud i hans knä och så skulle deras förhållande börja och de skulle vara kära under ett helt år men först satt han där och drack vin och blev berusad innan de gick och de hade en 75a vodka som de drack ur.Allt var som det skulle just den kvällen när hon gled in i sin blåa klänning och sedan skulle hon falla ner över honom i soffan och han förstod att hon skulle bli hans men inte förrän två veckor senare skulle hon snurra sitt underliv runt honom och han skulle inse att de faktiskt gjorde det här och nu och Björn smög och det måste ha varit i ett kök i Guldheden på senvintern med gula lyktor i bakgrunden.C var så lik henne med sin ribbade blåa blus och de vackra brösten som stack fram under denna och allt var en stor skandal vid den tiden det visste han och det var bra att platsen och minnet befästes på detta sätt och det var ju faktiskt deras plikt som lärare.Måndag 5.2.63 och nu låg han i sängen som vanligt med sin eviga infektion och läste psykologi precis som och gick igenom de olika teorierna och kanske skulle M. komma på besök senare och hon skulle ha ett såsigt sexigt underliv och de satt i soffan och lyssnade på tio i topp och han hade handen mellan benen hennes ben och hennes bröst som var stora och vackra och sedan skulle de gå ut på kinesiska muren och sitta med de andra och kanske äta och dricka vin och förbereda kvällen men nu kände han en enorm känsla av hennes hår och hennes ögonHan hade förflyttat sig ut i periferin men det hjälpte honom inte. Han kunde inte komma utom räckhåll för känslorna och driften som nu bara tog en annan plats och en annan miljö.Hon frågade-Hur lång tid tar det att promenera från Krokslätt till dig.Han visste att frågan innebar ett domslut, en viktig moralisk bedömning och han kunde inte ta ställning till denna . Han insåg att hon faktiskt var den klarare och den skärptare och att han egentligen bara överlevde eftersom han var van vid dessa dyner och dessa undervattensrevlar och hade såpass bra fotfäste i denna värld att inget skulle kunna dra upp honom ur den och att om det skedde kunde det vara bra men det kunde också vara dåligt men han var faktiskt beredd att ta chansen.Han kunde inte förmådde inte svara, såg bara en dimmig bild av ödsliga parkeringsplatser som för övrigt inte existerade på just denna plats och visste att just det avståndet var det svåraste men att det gudskelov fanns spårvagnar. Han hade aldrig insett deras absolut avgörande betydelse förrän nu.Det gick inte att tillryggalägga vägen mellan honom och henne till fots på moderns kropp eftersom det var hans moder och hon inte kunde vandra på hans moderDärav alla Spårvagnskorten samtalen.Hennes lukt ledde till en lägenhet på andra sidan Lorensbergsgatan i källarplanet där Reidunn bodde och hon var smal och rödhårig och hade tidningar med nakna tanter. Tanterna får betalt för att man tar sådan bilder, berättade hon.Hennes mamma tog emot karlar och hon åkte polisbil redan som barn och det var samma lukt som hon hade över sin kropp och kanske C:s mamma tog emot karlar på samma sätt och hon skulle gjort det i sin tur men inte förmått för hon fick ett hysteriskt skov och blev lam i benet och vile lämna detta livet.Han kunde inte svara utan ljög ljög ljög och sa 20 till 25 minuter men visste att de var en evighet och just den kvällen ringde hon innan hon skulle somna och sa att hon ville bara säga godnatt och nu skulle hon lägga sig och hon ville inte att de skulle ta ett så brutalt farväl och det var andra gången hon ringde och de gjorde honom verkligen orolig men den föregående gången handlade det om att hon undrade vad han menade-Menar du med att du inte kan ruinera dig på att få kontakt med migHan förklarade- Jag menar att jag inte kan tala med dig i mobiltelefonen i timmar för att förklara mina känslor för dig. Det blir för dyrt.Men då hade hon redan förstått och kanske var hon lite sårad.Just ordet ruinerad hade satt fart på hennes tankar. Hon blev djupsinnig och allvarlig och började reflektera över saker.När det satt på det lilla caféet i passagen (han upphörda aldrig att förvånas över att hon visste mer om stadens caféer än han själv) såg han hennes ansikte i ett helt nytt sken.Huvudet var litet och avlångt och ögonen klara och gråa. Hela huvudet vekade vibrera av tankar och hon var just den intellektuella person han ville ha henne till.Vid den tiden hade de sedan långe passerat den rynkade pannan och alla de andra stationerna och hon kanske ville vara honom till lags men nu var hon den intellektuella tyska vännen nu, hans ideala jag.Senare när de strömmade (ja det var så han upplevde deras promenader) nerför avenyn pånytt och det faktiskt var den 3 februari och 14 minus men allt var klart och de skulle se de andra och hon kom med honom och det måste varit en triumf som hon förtjänade och han vände sig om och sa att han älskade när hon gick bakom ch skrattade- Skall vi skiljas nu, sa han.- Det spelar ingen roll. De har redan sett oss,sa hon leende och verkligen därborta stod tre kortväxta perosner och tittade väluppfostrat och anspråkslöst åt deras håll och han sa- Bra och okej hej då och han mindes inte om han kramade henne eller inte men just då kom Femman som en röd räddare och han drog ner mössan över ansiktet och gick upp på refugen i balans och i triumf med den underliga lilla biljetten i fickan och reste iväg i triumf och en känsla av höghet.Det spelar faktiskt ingen roll om förkylnignen fortgår, tänkte han. Det skall var så. The show osv.Hon hade dragit upp honom ur dyn för vilken gång i ordningen visste han inte och det kändes bra och spännande och nu kunde han kanske se filmgalan i lugn och ro och önskade Peter lycka till och just då slog det honom att Charlotte faktiskt ville göra Peters hemsida och att mönstret och personen var hennes väg ut ur symbiosen och att han kunde hjälpa henne.Det förvånade honom att han började tänka på det nu men filmgalan var verkligen viktig och just det faktum att parabolen inte funkat förändrade allting precis som förkylningen och han var glad att det fanns en australiensare att fundera över och att hon varit klok nog att lägga in honom så att ingen av dem skulle bli skandaliserad precis som han lagt in Yvoone och skrivit brev till henne och kanske skulle ta med henne på en promenad och hon kunde komma över en helg och de kunde ha det lite mysigt men först sedan hon rest för att aldrig komma tillbaka och det var också ett sätt att skydda dem och- Du har verkligen tryckt på min ömma punto tänkte han lite dumt och syftade då på näsans slem och snuvan och det som rann medan det var annat som skulle runnit men ingen av dem kanske egentligen ville det.Vad visste han om någonting överhuvudtaget. Han visste att det var stadens hämnd som drabbat honom i form av denna infektion för ingen fick frigöra sig ut stadens grepp och där hydran slagit tillbaka för att hålla honom på plats med fantasins vingar skulle han kunna flyga ut ur labyrinten och hon hade redan börjat visa honom vägen genom parkerna och genom kärleken och han undrade bara vilken park de skulle vandra genom nästa gång och hur han skulle kunna hitta en kvinna som han blev så förälskad i nästa gång men kanske skulle det inte bli någon nästa gång och ett hot och löfte så stort och så skrämmande steg upp framför honom och han undrade om de verkligen hittat varandra så verkligen återfunnit varandra och om de slutligen skulle koma till Majorna eller om hans liv skulle bli en enda lång väntan pånytt och det skrämde honom att hon hade så bråttom att komma till IKEA som ville hon etablera något här och nu.Hon ville dela ett objekt med honom. Något som hon valt åt honom om som skulle finnas kvar efter att hon rest iväg. Om hon reste iväg. Ingen visste säkert. Just nu verkade hon vara i färd med att veckla ut sig som en Magnolia och de delade utan minsta klagan varandras lidande och det var ingenting för dem. De var bägge starka och gav inte upp för något och var uthålliga och osentimentala och anspråkslösaMen hon hade ringt och undrat vad han menade med att han inte ville bli ruinerad. Undrade hon om han skulle svika henne om han inte ville ta hand om henne om han inte ville frigöra henne från sjukdomen eller som han trodde det hysteriska symptometHan sammanfattade vad han tycket om hos henne. Det var främst rörligheten att hon var beredd att gå och sträcka på benen och var rolig att promenera med. Det var att hon var fräsch och rolig och uppiggande och fick honom hög och fick honom att tycka om sig själv. Det var injektionspilen som hon stack in i honom och som gav honom all denna energi.Det var doften som både var skrämmande och eggande. Den var primitiv och luktade enkelhet lång väg och just därför blev den en symbol för oändligheten i hans liv. Det var håret som alltid var undflyende och mystiskt.Det även sanningen och pepparkornsögonen som var en bärare av allt det tyska av alla böcker om flickan som reste till Madagaskar och alla fäder som satt och skrev på sitt arbetsrum och den lilla dottern. Det var en svunnen barndomsvärld. Hon retade honom för året 1953 men det var faktiskt det året.Underligt – för henne måste det vara en evighet. Ett halv decennium. Hon kansek kände att han förskte låsa in henne i en krypta. Kanske var det därför hon måste ta alla dessa promenader. Han försökte finna stöd i Italien men för dem var det bara en fråga om sensualism och här handlade det om något annat. Hennes gråa hvud hade varit tecknet på detta.De andra ungdomarna hade nog tyckt att han var väldigt käck (hon avskydde det ordet) när han skrattade och gick upp på spårvagnen.Hon hade börjar bli tungsint och det klädde henne utmärkt. Allting hade börjat bli tungt och allvarligt. Han hade kastat sig in i bilen. Idet hade rasat ut inom honom. Alla saker började falla runt.Arbetet med denna allé hade nog bara varit en förberedelse för det andra det möte som skulle ske under dessa almar och deras spretiga kronor.Men alla åren han tillbringat nere i Thanatos kom att suddas ut inför hennes ljusa ögon och pepparkornsblicken och nyfikenheten och han hade aldrig varit därnere inte ens med alla sina pengar och allt det andra. Aldrig där.Och nu drömde han verkligen om att skicka delar av manuset för genomläsning till henne allteftersom han bearbetade det men han förstod att hon skulle aldrig förstå vad som var litteratur bara att han ljög och fantiserade som om det id han verkligen var den dåliga kocken med de underliga rätterna som han satte ihop lite improviserat som en enda lång psykoanalys där de fick konfrontera sina egna likdelar tid efter annan.Han mindes en tid nör han verkligen varit attraktiv men också att det var den olyckligaste tiden i hans liv och detta kunde han inte förstå eller skapa något sammanhang ur. Nu i detta nu var han kanske lycklig men skrev mycket och hade faktiskt börjat göra förändringar i det skrivna och det var det viktigaste.Men Vasaparken det var kvinnan som oskuldsfull med det röda håret utslaget över kudden som drömde om sin älskare som var en enkel man och det vita ansiktet och- Det var bra.Som en sista replik när de gick ut ur parken.Träden hade varit väldig vita pelare bakom hennes ansikte med det utslagna håret och ögonen hade varit blå med stora tårar och det var första gången han trängt in i den förbjudna munnen och sedan gick de nedåt mot Götaplaten och stannade och kysstes och bara en enda gång hade någon stannat och sagt-Ni två verkar som om ni tyckte om varandra. Det var i Haga och en enkel man av folket hade passerat bakom deras ryggar och välsignat demJust den gången hade hon varit som en Militär ( Rita looks like a military man) och nu kunde han inte erinra sig när han sagt att han liknat Robin Hood men det var nog den finast komplimangen han fått och de skulle inte ge sig men han skulle inte heller gå igenom isen. No passaran. Han undrade just vilken grad hon haft i Röda Armen. Hennes underliv såg förvisso ut som Röda Torget eller var det Röda Havet.-Magisern vi vill inte tala mer om Bibeln och religion.- Vad är det för fel på religion?Det var så typiskt att de skulle ta ifrån honom hans hemligheter.Slottskogen det var taggtråden och det tillbakalutad huvudet och ansiktet och vinden och bron över älven och kanske ett minne av att( Men nu hade de fått ett nytt problem – tiden skulle inte räcka till det återstod bara två månader och de skulle behöva minst två år. Hela tiden framstod nya saker och nya omständigheter och nya sidor i deras personligheter och allt bara växte och det föreföll som om de hade en hel blommande öken framför sig och de förstod att något stort höll på att hända men att de kanske skulle skiljas innan det hade blivit färdigt men kanske skulle de kunna tillbringa ännu en tid tillsammans. en lösning var att han reste till Berlin, en annan att de träffades ibland och försökte skapa tillsammans eller så skulle de träffas och fortsätta bit för bit men de visste inte alls hur de skulle lösa det hela och tvingades kanske att trappa ner det under hand.)de aldrig skulle komma tillbaka dit till den platsen och en lång dag och mycket vind och kanske var de en smula luftburna bägge två.- Men det är bara när jag är med dig som jag förlorar balansen sa hon.Innebär det att hon har fallit för mig, undrade han. Eller att hon ständigt föll för honom. Varje gång de avverkat en passage verkat det som om hon ville falla. Men han såg bara den gula färgen när hon långsamt avlägsnade sig från honom och nu förstod honvarför de andra lärarkandidaterna hade hatat honom och alla andra kvinnor med som han borde ja skulle skänkt sin eviga kärlek men inte gjort det.En stor synd och en stor skam hade det varit. Förvisso så. Hennes dilemma var kanske att hon insåg att nu skulle andra kvinnor få hans kärlek och hon skulle inte längre vara i besittning av den och det grämde henen säkert.-Hon med sina gripklor tänkte han. I samma ögonblick erinrade han sig för tusende gången at than faktiskt borde köpa handskar för stängerna i gymet. Om han skulle fortsätta att lyfta vikter. Liksom blemmorna slog ut på hennes läppar växte valkarna i hans händer.Den gråa stenen som växte ut mellan dem hade ingen likhet med en potatis. Nu hade hon förklätt händerna i stora mjuka skinnhandskar som gick lätt att dra på liksom de han tagit på i Prag men han sa bara-Så bra då kan du klippa till mig lättare och då log hon inte.De reste mot staden och allt var rött och han hade visat henne sitt citat men det hade inte imponerat. Hon visste när han var falsk och när han var äkta.Sedan ringer han mitt på dagen för att fråga något men hon stänger av telefonen när hon ser vem det är och hans fantasi börjar spinna och nu är hon kanske trött på allvar och han inser hur många nerbrunna broar som verkligen ligger mellan dem och han kanske kan ta sig tillbaka om han verkligen försökerDet döda landetHon hade kommit dit strax före vintern men visste inte att hennes morbror ärkehertigen skulle ta med henne på en slädtur (G eller jag) och att hon sedan skulle hamna i stadens gränder och där byta kön (mötena med väninnorna) ett flertal gånger innan hon slutligen kom ut på stäppen (Örgryte) och söka graal och sedan hamnade i kanten av stäppen där hon satt och försökte fiska (få upp mig ur kloaken) förgäves under några veckor innan hon återvände till underjorden.April är faktiskt den grymmaste av månader.Jag måste resa till södern med mina ben sa hon kylan är inte bra för mig, eller fukten. Vi kan bosätta oss i Italien sa han och menade det. Bosses hus och kök var på hans läppar men han hann inte säga något innan hon tystnade. Han skar upp kålen och de åt en enkel måltid hon pratade och de kände sig så ensamma som bara två älskande kan göra i världen. Han såg när hon kom och förvånades över den lugna beslutsamhet hennes steg avspeglade. Snön och kylan verkade inte besvära henne och hennes ansikte i schalen under lyktorna var vackert kallt och oåtkomligt. Hon log och vinkade. Han tyckte om att se att hon inte kunde identifiera hans fönster utan såg på de andra som om hon visste eller väntade at han skulle dyka upp. Hon hade verkligen totalt kontroll och hennes långa ben fick henne att glida fram över den snöiga gatan . Det var sällan hon bar något på huvudet men hennes vackra huvud lyste rött. Det förvånade honom att inga massor av människor stod på gatan att ingen såg henne och att det var så mörkt och tyst. Som om hon inte varit välkommen och senare när de sjönk ner på sängen ch an såg hur hon fick gåshud på armarna kände han verkligen att förkylningen tog fart pånytt och insåg att detta kunde bli långvarigt men att inga tabletter mer skulle skilja dem åt och när hon kom upp i trappan mötte han henne och hon bar en påse och tog av sig den röda halsduken och sedan när hon gick fick hon hans vantar och det var allt och sedan gick han efer henne nerför trapporna men kunde inte följa henne till hållplatsen och han insåg att kärleken kanske gör så at tman inte ser den andres mänsklighet eller hans eller hennes fel men de var överens om att de inte kunde skiljas nu de måste tillbringa en längre tid tillsammans. De var inte färdiga med varandra på länge än.För honom var hon vackrast när hon var en annan på avstånd för sig själv i sina rörelser. Allt hon gjorde tillsammans med honom gjorde henne oskön och klumpig och tungt kvinnlig men denna gång var hon jsut så ljuvligt tyska att han kände det som om han var i en flygarfilm med Leni Riefenstahl och hennes ansitke var som UFA gelende och han kunde inte ta det och det berodde på förkylningen och han kände sig som George i det hela. Herregud jag kan ju inte ta emot detmen plötsligt var de där i 1963 och det var efter skolan och hon kände precis så och det var varm och han tänkte dessa tankar och hade lyckats återknyta och hon förstod honom på ett fenomenalt sätt och de tänkte lite på den andra och det gjorde inte saken sämre men inte heller bättre bara lugnare och hennes ögon och näsan som rann stoppade alltsammasn men han var glad för det. Nu var han fjättrad i sjukdomen och skulle inte komma ut på två veckor och under tiden rann allt från honomhan masserade henne och hon var oerhört vacker och såg oerhört sexig och bestämd ut när hon låg på sängen och han var bara så jävla förkyld och rusade ut och snöt sig hela tiden men det spelade kanske ingen roll och nu kom förkylningen tillbaka hela tiden och han visste att det inte varit riktigt att träffas och kanske skulle just den knäcka det hela – en enda usel förkylning förstöra hans liv men Annal Lisa Ericson var höjdpunkten och hon förstod verkligen hur det var och vad som händeoch sedan blev hela ansiktet högrött och helt fantastiskt och hon log mot honom och blev oerhört söt och såg verkligen ut som en balettdansös med det vackra huvudet och ögonen och munnen som nu var som vanligt och han lät sina läpper glida förbi den och önskade bara att förkylningen skulle ta slut snartmen just hennes ansikte i profil med den oerhörda hettan övertygade honom om att det fanns någon annan och han undrade varför hon skulle gå så tidigt till sängs och det måste finnas någon annan som kunde ge henne det hon ville ha och det han hade var bara löften och de höll han faktiskt på att infira just nu och de andra trott om honom var fel för detta var hans liv och han var beredd att offra allt för detoch han låg på henneoch frågade hur det kändes och hon sa att det kändes som en stor Lars på henne och då förstod han att hon förstod honom och gärna ville ha honom och sedan när han låg ner och hon smekte honom blev hon helt sensationell och sedan var hon tvungen att gå och lite sorgsen och ledsen och det var bra alltsammans som en verkligt bra film spelad med den tyska återhållsamma spelstilen och han ville bara ta om scenen när hon kom och när hon gick. Han visste inte varför och hon åt faktiskt hans bruna bönor och tyckte bara att de var en smula för söta men sa att hon kunde äta allting och han var verkligt impinerad över henne och tyckte att hon var fantastisk men nu var han faktiskt förkyld och kanske skulle han inte ens kunna följa henne till flygplatsen till Norge. Det kändes som en dålig far som alltid svek. Så kändes det.Hon begraver ditt hjärta någonstans sa han och det kanske var bäst så på det sättet kunde ingen hitta det och det var verkligen ett klokt drag för då kunde de plocka upp det senare och han kysste henne i nacken när hon låg på magen och då såg han att hon hade gåshud. Och detta var fjärde gången men mycket lugnare och mer stiliserat och han sa några dummaord om lakanen men hon brydde sig inte men hennes ansikte såg så oerhört bestämt och liderligt ut att han häpnade och i morgon skulle han sakna hennes nåt alldels förbannat det kände han nu och undrade samtidigt om det var moderns alla älskare som nu brändes in i honom men såg alla de älskare hon kunde haft i hennes ansikte och han sa att det skuell drööja tio dagar innan han blev frisk och hon belv chocklad och de visste bägge att tiden höllpå att rinna ut och att de mståe göra något åt det. 

Filed under: Biografin   |  Leave a Comment