New England

01Dec07

 Inledning

I likhet med den portugisiske diktaren Fernando Pessoa förekommer i denna text tre olika personer – akronymer – omskrivningar av författaren själv  ”jag”  Dessa tre personer utgörs av person numro ett, den stillsamme iakttagaren, ”a mere observer of human begavior, Sir” som mr Pickwick uttryckte sig. Denna person står för introduktionerna och sammanfattningarna av de oliak dagarna – i den mån det förekommer sådana.

    Den andre är den hejdlöse promenadören denne Hamnsunske irrare i städer och över torg, en resenär utan mål, en slags Martinssonsk nomad med ständig jetlag i tankarna.

   Ytterligare en är en lyssnande anande reflekterande individ, en sökande ande, som lever i ett både nu och ett lätt förnimbart då – en slags Ekelöfsk nåjde, en schaman som förflyttar sig mer i tanken än i rummet.  Rösterna från gestlaterna blandas och övergår i varandra i ett slags kontrapunktiskt teknik under dessa resan fjrton dagar.

  Som den vane läsaren omedelbart inser är fiktiva personer, sammanglidande jaggestalter och lätt gneomskådade masker bara en i en serie  en undanflykter undan diskursens järnhårda lagar där den undanglidande bortilande hägringen snarast ger ett intryck av att vara en slags Laurence Sternes  sentimentala resa till New England och New York nästan trehundra år senare.

Händelser

4 Juli är tidpunkten för själva avresan men även ankomsten – en inledning varunder sällskapet anländer till Newarkflygplatsen i New Jersey vid etttiden på eftermiddagen och omedelbart påbörjar sökandet efter biluthyrningsfirman Dollar fyldla av lugn förvissning efersom. allt redan är betalt från Sverige genom resebyrån Go West men bilthyrningsfirmans personal slår dem ändå på två dollar om dagen ”i skatt” genom att vifta med ett papper. Kanske är det priset för den fridfulla anblick som dagens New York erbjuder de återvändande europeerna.

  . De är inte de första som blir irriterade men får så småningom sin bil efter åtskilligt skrivande och ifrågasättande (och betalande) och  lyckas ta sig igenom Manhattans rusningstrafik med hjälp av  Lincolntunneln och anländer på kvällen klockan 20 till Hotel Duncan i New Haven.

  De besöker det berömda Yaleuniversitetet  med dess underbara medeltidsarkitektur  (från 1700-talet) och hamnar sluligen i en mycket fin konsert spelad på ett femtiotal klockor en sk clarillion inne på en gård på universitetsområdet.

Dagbok

 0615

 Sitter i det gula ljuset på Landvetters inrikestrafik medan M (min medresenär) löser korsord efter korsord medan resenärer och personal passerar som stilla skuggor över marmorgolven . Ute faller grådisigt regn mot asfalten på landningsbanan och en cockpit står mitt i entréen intryckt mot passagen som ett gråvitt dragspel  medan en förväntnasfull familj rör händerna fram och tillbaka över cafébordets ljusa art deco.

 I bakgrunden bakom en stor skärm hörs klirr från Caféets brandgula snyggt designade väggar och stolar. Dimmig blick efter en som vanligt en sömnlös natt före avresan med kliande ögonlock som skymtar ståltornen runt plattan. Vad är skillnaden mot en järnvägsperrong annat än lite annorlunda människor, mindre färgstarka, mer familjer.

  Känner hur jag släpper greppet alltmer, lutar mig bakåt. Tankarna fyllda av  biljetter pass, lång väntan, en av många, en möjlighet att skriva, gult ljus.

   Försöker återskapa den förväntan som skrivandet medför men lyckas inte helt. Hur viktiga är tankarna och hur viktig är den attityd man visar . känner de andra i kabinen som en rygg och upplever en ganska speciell känsla att stirra in i en vägg medan jag hela tiden funderar över innehållet i den bok M läser . Hon är tålmodig.

   Berg av brickor i passagerarsätena ligger kvar men här bjuds kaffe och avec -nu börjar barnet framför oss gråta. Kanske var det övermodigt att inte ta med  boken jag läste om transcendentalisterna.  Att Fenimore Cooper – författaren till Hjortdödaren var så radikal stämmer inte. Jag hade alltid trott att han var del av den amerikanska myten om den store ensamme hjälten ( och sålunda konservativ) men radikalismen av tidigt 1800-talsmärke kanske egentligen inte utgör någon motsägelse. Tiderna var annorlunda då.

 Fick tag i tre filmrullar och ser fram emot att plåta på gammaldags sätt. Är underligt nog ganska nöjd med hela situationen, resan, målet, omständigheterna och tidpunkten. Den fjärde juli, nationaldagen. Ett slags accepterande av de sociala och kulturella normerna. Det föreskrivna.

    1107   Hon hade lagt ifrån sig boken och satt bakåtlutad Han kunde inte avgöra om hon sov eller vakade. Han var trött och han upptäckte att det fanns något som drog honom in i en ström som ville han in i hennes tankar och bli en del av begäret . Han vågade inte somna .  

   Äntligen hämtades brickorna efter maten Nu sover barnen – borden är fria och M blåser upp kudden.. Är placerade i barnavdelningen. Två unga föräldrar pratar svenska med varandra och engelska med sina barn. Mina tanakr utvecklar långa slingrande funderingar över förklaringsmodeller till deras ambitioner, deras bakgrund och förhoppningar och deras framtid medan sju videokanalerna bekvämt placerade vid armstödet ger oavbruten möjlighet att växla mellan Charlie Chan och Chicago och ytterlgiare fem filmer. Ändå blir jsut dessa fem minuter dominerade av väntar på att betjäningen skall hämta maten. Jag liksom alal andra har blivit ett resande djur och är med detta gnaska tillfreds.

     Utanför fönstret blir det allt ljusare medan vi flyger mot solen. Klockan är sju på morgonen lokal tid och det återstår fem timmars flygning medan bilden av resrutten långsamt förändras är det full rulle på platserna här närmast business class. Ändå räknar jag med några timmars sömn medan vi passerar Island, Grönland och Newfoundland. En jämförelse med mina tidigare resor ger en lustig jämförelse som jag förgäves försöker greppa medan välbehaget sprider sig och vi serveras extra champagne. Känslan av förflyttning mellan olika rum på ett makroplan är alltid lika befriande interfolierad av  reflektioner om det ensamma flygandets för och nackdelar – Varför reser vi – för att träffa nya människor, se miljöer – eller , är det för att se oss själva, en slags posering inför spegelbilden, det andra jaget, den sociala konstruktionens jag – se att den verklgien existerar, att dne finns till – i ”verkligenheten”? Att sitta inbäddad i filtar nackstöd lurar ryggkudde, videokanaler med en matbricka över benen är som att genomgå konvalenscens innan inträdet i det nya livet.

 Funderar och försöker återskapa den förväntan som skrivandet nästan alltid medför.

    Barn i flygplan utgör en exemplarisk förklaring av Kittlers teser om familjens roll och resorna betydelse för insocialisering i familj och samhälle.. Om en timme har vi flugit halvvägs . Allt känns varmt, skönt och välbekant, anonymt som om vi placerats längst fram i mittkabinen för att inte synas . Ljuset på skjortans blå, skärmen framför oss som både ger närhet och avstånd  till ordet Greenland på flygskärmen  tankarna vandrar bakåt till  bussresan, de olika flygen.  Romain Garys eviga resor. Känslan av att vara på fel destination, vägran att ge upp något ,t min döde  fars tre  andra uppfinningar som han aldrig fick tillfälle att visa oss Minnet av. M.s ansikte när vi kom ut på gatan efter att ha träffat min mor, upplyftad som ett barn inför gud, den lilla chansen att verkligen ge något samtidigt som  kravet å produktivitet hela tiden trycker på och kväver den inre sannare rösten. 

Äntligen på väg efter en lugn vecka i Trosa sysselsatt med gitarrspel och läsning och promenader och sedan ett regnigt Göteborg, en orolig natt. Nu är vi på resande fot undan från solaltan och telefon med ett antal nyfunna gitarrackord i bakhuvudet och Bernfelds Trieb und Tradition och korta besök på det lokala biblioteket och ICA och hamnpromenader och ett stilla vemod inte olikt mormors veranda i Köpmannebro 1955 och sedan mötet med den aspirerande författaren Andres på UB och dagar av  plastkassar och frukostar och ständigt något i munnen och en lätt oro som ett moln mellan oss men trots allt  en känsla av ro och trots allt på väg. Nu är vi halvvägs mellan Sondrefjrod och Ungava Bay och nu skrattar barnen och det mörka barnet har jättestora ögon och det känns som om mina tankar varit deras tankar  i det artificiella rummet. Det vita planet skär en linje i det blå och promenaden till centralen varje fredagseftermiddag upplöses i skakningar och närvaro för att sedan aldrig mer återkomma.

  Någonstans går någon omkring och letar och undrar var som skett och ett ansikte blir demolerat och överskrivet och en själ förtvinar och händer stillnar och mjuknar medan väntan blir allt längre och alla brevlådor blir tömda och en händelse närmar sig och en ny fas inträder och genom det demolerade ansiktet lyser en kort strimma ett litet perspektiv och jag försöker erinra mig Naomi Kleins ord om att allting som reklam men tycker det är idel självklarheter och nu är klockan halv elva i New Jersey och friandet börjar på allvar och in i det virtuella rummet och in i solen och några nya miljöer och ett murrigt hotell och några småflaskor champagne och fyrverkerier och skrål och en ny säng .

    Och ?

  En bok som skall köpas i morgon. Ett sökande efter själen, minnet, referenserna, ansiktena något står i vägen och stoppar orden. Funderar på vilka intryck byggnaderna kommer att göra på M.

.Ljuset och den lätta darrningen, skyningen och det extra glaset  ljus, Chicago på videoskärmen och denna ständiga karta över flygrutten.  Den ljusa värmen som sprider sig vid ankomsten, darrningarna som stannar i kroppen, närheten, förväntningarna, att landa till countrymusik i lurarna. Öppet sinne, aldrig trodde jag det skulle kännas så behagligt.

 1830 lokal tid

 Har kommit fram till New Haven. Min inre klocka står fortfarande inställd på den svenska tiden 1230 och det är trettio grader varmt och New Haven ger ett särdeles sömnigt intryck. Hotellet är gammaldags och mysigt. Det är byggt 1896 och ligger beläget i direkt anslutning till Yaleuniversitetet. Min röda hyrbil, en Dodge Neon, står i garage under jord på det bredvidliggande hotellet för tio dollar natten.

  Genom hotellfönstret skymtar gröna blad och skiffertak genom myggnätet medan fläkten  taket brusar ihärdigt .Men vad hjälper det när östkusten genomgår verklig värmebölja. Den gamle trotjänaren i svarta byxor och vit skjorta har visat oss ett rum med gott om plats tre trappor upp bortom entrén som behållit sn prägel av sent artonhundratal. Allt förstärker känslan av livet som en genomresa. Ankomstenkänns som det slutgiltiga valet av en slags inre exil , ett intryck som den sömniga universitetsstaden både skapar och bekräftar.

  Clarillion – det ljuvliga instrumetn som ljuder över tinnar och torn inne på universitetsområdet – består av upp till femtio olika klockor som bildar tonerna i det väldiga orgelliknande spel som driver musiken. Vi sitter på gårdsplanen omgivna av medelålders distingerade akademiker som lugnt avnjuter musiken som för att visa sin trofasthet mot universitetet. Det är en ung rysk musiker som spelar klassiska stycken. Musiken letar sig upp över skiffertaken och försvinner mellan spirorna i de slottsliknande universitetskvarteret.

.

   Över guppiga skakiga Freeways på nivå med DDR:s trettiotalsautostrador  bland tutande fjärde juli konvojer och massor, massor av amerikanska flaggor över det sotiga Bronx och upp längs Manhattans västsida tog vi oss slutligen ut genom staden. En del smärre överrraskningar hade redan gett sig till känna. Det omvittnade servicetänkandet  planeringen bröts av ”Dollar rent a car” vars personal visar alla tecken på östeuropeisk byråkrati och långsamhet. Kanske var de rädda att bli överflödiga kanske var det verkligen som mannen sa att han var ny på jobbet.    Trots vouchern som var utskriven i förväg tog det en evighet att skriva ut formulären medan vi krävdes extra dollar enligt någon ny statlig skatt. Incheckningen genom flyghallen gick smidigt och bra och security var inga problem utan följde vad som alltmer framstod som den amerikanska vägen – smidigt in bökigt (och dyrt) att komma ut. Vi ingår här som på så många ställen i en enda lång kö. Framför oss i kön står vietnameser från Småland som skall till Los Angeles för att träffa släkten. 5.7..03

 2310  En underbar dag i New Haven. Staden är sovande ; alla är borta på 4th of July holiday och vi har besökt en imponerande visning av engelsk konst under romantiken och fantastisk utställning om Bill Brand, den engelske fotografen tillsammans med en grupp medelålders amerikanska intellektuella. Den lilla judiska kvinnan som presenterar den engelska konsten gör en sagolik presentation och det är svårt att undvika tankar om fräschören i kvalificerade amerikanska analyser av konst och kultur jämfört med de stela högtravande(exempelvis de franska) analyserna. Fotoutställningen presenteras av en blond superkapabel kvinna som presenterar sig som docent i konsthistoria.

  Bill Brandt som verkade i över femtio år ger i sina foton en bild av hela den konstnärliga och sociala utvecklingen med surrealisterna, de engelska poeterna, filmarna och skulptörerna samt klassiska fotoserier från kolgruvedistriken och Londons slumområden. Vakterna i oklanderliga uniformer på konstmuseet talar tyst med varandra mellan hästarna i brons och en enda tavla av Roger Bacon. Jag missar Hogarthutställningen på tredje våningen och är på väg att förlora kameran och blocket men får tillbaka dem efter påstötningar. Här liksom överallt har man samma säkra service där påståendena lever ett eget liv och först när jag pekar ut mina saker i entréen kan jag få dem tillbaka. 

 På kvällen dricker vi våra medhavda små champagneflaskor och vilar ut en smula. Sover gott och vaknar behagligt.

  Ute är det varmt och på Chapel Street  går människorna till frukostställena som ligger kantade på gatan. Idag väljer vi ett klassiskt  frukostställe ”Peccati” (så synd !). Det är bokhandel och café integrerat och alla sitter och läser böcker till frukost. Vi äter scrambled eggs och fyller på med café medan paret vid bordet mittemot entusiastiskt diskuterar en teaterföreställning som de planerar att sätta upp. Yaleuniversitetet har en förnämlig teatergrupp med anor från Eugene O Neills tid. Den store dramatikerns foto pryder den flotta entréen som doftar trä och sekelskifte, med mjuka mattor och gula väggar runt de väldiga svartvita kvadrater som bildar mönster i entrégolvet.

1420    I hörnet av Chapel och Chandler mötas dofterna medan nöjda helgfirare glider tillbaka in i staden, i småaffärerna står araber och diskuterar och lite längre bort på Fiozzis sitter de flotta gästerna. Jag väljer det lilla Pizzastället och får två slices för 3 dollar. Ungdomarna strövar fram längs trottoaren, en varm vind sveper över gatan och på kvällen letar sig solljuset in i rummet.  Någon kommer fram och ber om en ”buck” på ett vänligt sätt. När vi långt senare passerar café Peccati ser jag att kökskillen fortfarande jobbar. Han är glad och obesvärad efter tio timmar liksom de flesta här. Doften av nybakt bröd når ut på trottoaren.

  Tid 2107 De höga byggnaderna, de grå väggarna, skiffertaken, cafékulturen är förföriska Jag köper en pain riche och vandrar vidare. Jag strövar genom bokhandlar men hittar inte nåt att läsa och kan inte hitta de eftersträvade skrivböckerna. På rumemt går vi igenom kartan över New Haven – den minsta staten – och finner att vår dag motsvarar den tredje rekommenderade sevärdheten. Att pricka in de upplagda utflyktsmålen tillhör inte vanligheterna på mina resor.  M.sover och vill äta på rummet och lider kanske av en lätt kulturchock. 

 Jag funderar över mitt manus om essäerna: Kanske bör jag helt utelämna föräldrarna och bara utgå från själva texten och lyfta fram delar som bara blivit kortfattat belysta.

  M. Läser en deckare av Bodil Mårtensson.

 Jag vill sitta på café Peccati hela natten och skriva bland de andra framför min dator.

1534  Vi följer med en grupp på en kringvandring runt Yales campusområde och hör anekdoter och teorier, ser på statyer och får oss universitets historia till livs. Guideboken Lonely Planet skriver inte ett ord om vetenskapsmännen som gått på Yale utan bara om de olika presidenterna. Enstaka amerikanska flaggor i fönstren när vi passerar konserthuset Schubert Hall med dess väldiga svarta tavla. Vi återvänder till hotellet, M. vill sova jag vill läsa och upptäcker att kameran inte fungerar. Somnar slutligen med tankar om romantikens konstsyn och dess eventuella verkliga innebörd fylld av intryck från kringvandringen på museet.

 

6.7.03

Klockan är 2215 lokal tid  och vi har äntligen hittat Concord efter att nästan kört in i Boston.Värmeböljan som drabbat New England skall fortsätta enligt Weather Channel. Såg förra kvällen Clinton hålla ett magnifikt tal i Kennedyrummet medan jag somnar in men väcks brutalt av M. som inte hittar fjärrkontrollen , ligger klarvaken till tre fylld av dystra tankar innan den barmhärtiga morgonsolen stiger upp över hustaken och vi drar ut på en äkta amerikansk frukost. Sitter utanför konstmuseet en halvtimme och väntar innan det framgår att det inte öppnar före tre denna dag. Vi ger oss iväg, orkar inte vänta Frans Hals och van Gogh. Bär ner bagaget och kör sedan ut på Interstate 95, vårt nya hem. Kartläsning och tankning och stops för att fråga efter vägen är ovälkomna men demokratiskt beslutade åtgärder under färden.

Concord är ett av resan huvudmål och vi  kommer fram en solig och trött eftermiddag till denna den amerikanska historiens och litteraturens vagga. Det är  en berömd plats men ingalunda lätt att finna när vi far fram på interstate 95. Vi lyckas vända innan vi far in i Boston men genom lummiga skogar når jag slutligen fram till en liten vacker stad med gamla hus. Väljer att först ta in på  motel the Concordian, ett slitet femtiotalsmotell med en indier vid kassan som bara tillbringat två månader i USA och pratar nåstintill obegripligt men vi lyckas göra oss förstådda ochparkerar bilen på den tomma och ödsliga planen innanför enplanskomplexet.

   Här  på Concordia motel, ett veritabelt femtiotalskomplex finns inga andra gäster bara en indisk man som varit två månader i landet och pratar väldigt dålig engelska . På den väldiga planen står två tysta bilar och i swimmingpoolen växer gräset och vid entréen står en snöröjningsmaskin som säkert kom till pass i den hårda vinter Massachusets just genomlidit.  Nu är det hett, 35 grader och bilen har blivit vår bästa vän, sval och behaglig, smidig i trafiken. Vi susar genom lummiga Massachusetts med ett oändligt antal vackra hus med namnskyltar från 1700-talet och överallt samma liggande brädfodring.

Påföljande dag besöker vi den berömda kyrkogården. Sleeping meadows graveyard och vandrar upp och ner för kullarna för att leta efter Emersons och Hawthornes och Thoreaus gravar och hittar dem slutligen på en på en plats där Louisa M Alcotts sten är synlig . Man försöker föreställa sig begravningen och stämningen bladn de familjer som deltar i ceremonin när dessa andlgia hjältar går ur tiden.

. Jag har läst om dessa författares yttre enkelhet och starka gudstro men slås ändå av enkelheten i dessa gravar dit nu folk vallfärdar från hela världen.

  Vi vandrar upp längs kyrkogården i Concord och stannar vid Thoreaus grav . De höga träden ger svalka M. pratar men jag är inne i dimman. Trevliga amerikanska familjer passerar . Sen tar vi en glass och ser på folklivet . Kvinnan i informationshuset berättar vad allt kostar,vi får en stor karta och en beskrivning av författarnas hus och vandrar iväg. Gravarna är många och bara namnen skiljer dem åt. Ralph Waldo Emerson har dock begåvats med en imposant kalkklippa. Det är ljuvligt och vackert här på kyrkogården trots högsommarhettan.

   På Highway 95 är det mötande köerna oändliga , semesterfirarna har många timmars väntande framför sig innan de kan komma hem och förbereda jobbet. I morgon skall vi besöka Walden Pond, sjön där Thoreau skrev sin berömda bok om skogsliv och ensamhet. Vi tar oss ut från motellet med den rostiga brummande fläkten medan morgonnyheterna varnar folk för att dricka öl under rådande värmebölja.. På 95:an dyker nya vägtullar upp, en hand sträcks ut och tar emot pengarna. Man får biljett på ena stället och betalar på det andra. Bilköerna framför båsen liknar långa band med färgglada godsaker överallt dessa citywagons. Jag håller mig till mittfilen, bevakar avfarterna och gungar frampå den fläckiga asfalten.

 Det är alldeles för varmt för att man skall kunna byta kläder. De breda gamla buktiga persiennerna i rummet på Concordia faller ner med ett brak på kvällen och fläktens iskyla sprider sig i rummet.

  Möblemanget på Concordia är raffinerade tunga eksaker från det femtiotal då motell var något nytt. Helene Turstens deckare Glasblåsaren ligger som en manet på överkastet.

 Vi tar en stillsam kvällstur genom skogarna och de fantastiska New Englandhusen som kantar vägen till McDonalds och avnjuter en kycklingsallad på utsidan vid parkeringen. Folk kommer i sina bilar hämtar sin mat och susar iväg. Mittemot ligger det väldiga K-mart med doft av tuggummi och rengöringsmedel.

   Återvänder till hotellet fylld av funderingar. Bilradion som är ett under av knastranden spelar de gamla pophitsen från sextiotalet och på något sätt befinner vi oss i Baudrillards stillastående rum avgränsat av bilfönstret  medan känslorna av andra resor stiger upp. Den tredje dagens trötthet och lätta motvilja, den falnande entusiasmen, dofterna och atmosfären som glider undan, den tryckta stämningen inför sömnen, känslan av ensamhet och fiendskap, ensamma i natten med bara en indisk hotellportier.

   Kusinen är chef, hotellmanager, och talar nedlåtande till sin svåger på morgonen medan vi äter cornflakes och häller upp juice ur en väldig behållare..

  Tolv timmar senare ligger vi där på kvällen och väntar på sömnen. Det har varit en lång dags färd mot natt  En dag som började med den underbara parken och träden och stigarna och slutade vid bron med ett fantastiskt föredrag och visning av old Manse  - huset där Emerson och Hawthorne bodde och sedan lunch och Concord museum och sen Walden Pond, simtur och promenad runt sjön och kopian av Thoreaus hus och trevliga guider och en äkta bild av vad som skedde där för snart tvåhundra år sedan.

  Ute är det trettio och solen skiner – inne är det 10 och vi fryser.

7.7.03 På morgonen vill indiern diskutera skillnaden mellan friend och girlfriend och det blir på tok för komplicerat för mig.  M. sitter i den lila morgonrocken utanpå den gröna shortsen och bläddrar och vi får excellent service för vi är de enda gästerna. M. tar på sig handstödet och berättar om sin handledsskada och börjar blåsa håret innan vi gör dagsturen till kulturen i Concord. Utanför motellrumemt står den öde trucken och huvudet susar av indiernas obegripliga engelska och rekommendationer av den närbelägna indiska restauranten. Skogen susar runt de magnifika husen och runt denna motellplätt vid motorvägen. Nu skall vi ta oss runt genom amerikanska ärorika förflutna och bese broar och museer och kanske ta en fika och på väggarna hänger gamla femtiotalstryck och portiern pratar om indisk film men det är omöjligt att förstå.

   Orchard House återstår. Jag vet inte vilka förväntningar man kan ha , ett antal rum, några gamla möbler. Minnesbilderna från dagen kommer upp på kvällen när vi återvänt. Den vackra lunden och solen genom träden, båthuset vid floden och den uniformsförsedda parkvakten, kanoterna som gled fram på vattnet under bron och minnen från pojkårens matinéfilmer – Fortet Ticondera med John Wayne, tidningen Tomahawk och seriemagasinets rödrockar och trappers.

  Jag minns den gröna boken om Walden, bokhandeln vid hamnkanalen och promenaden upp mot avenyn som nybliven gymnasist efter barndomsårens fantasi som göddes av de trekantiga hattarna, bössorna, skogarna och trappers och frihetskrig mot rödrockarna och inser att de europeiska revolutionerna hämtat inspiration från de amerikanska. Här på Concord museum finns en kvinnlig guide som talar svenska, en liten dam med gråsvart hår och en trevlig framtoning med glasklart intellekt.

 Vi talar länge med varandra, hon och jag om Emerson, hans familj och vännerna, deras sätt att leva och verka som kulturpersonligheter. I USA kunde 258 familjer i en gemenskap vända en hel nations öde  vilket bevisar något om tidens anda , familjens historiska betydelse och funktion De som jobbar här på museet representerar staden utåt och erbjuder ett kulturellt liv.

  Vi gör smörgåsar och bryr oss inte om någon middag denna dag.utan beger oss till sjön. Runt Walden Pond är massor av folk. Varje utrymme är upptaget av någon som läser eller solar eller umgås med barnen. Ryska och spanska talas överallt. Jag undrar vad Thoreau skulle tyckt om denna anstormning tvåhundra år senare när han satt i sin sorg efter brodern och plitade ner sina anteckningar i ett hus som Emerson lånat honom pengar för att bygga.

8.7.03

Vaknar vid tvåtiden på natten, talar med M. och masserar hennes rygg. Sen äter vi frukost och smörgås på rummet och sedan iväg till Harvard Efter några felkörningar framme i ”Harvard” som ser ut som en vanlig liten amerikansk småstad. Den är visar det sig endast till namnet identiskt med universitetsstaden. Detta är den äkta amerikanska småstaden med handelsbod och folk som talar dialekt. Jag ångrar inte misstaget. Detta är ett stycke äkta gammaldags Amerika vi möter här.Vi besöker den lokala kyrkan och styr sedan kosan norrut mot universitetsstaden Amherst där poeten Emily Dickinson haft sitt hem.

 Amherst ligger vackert med höga universitetsbyggnader och trevliga coffehouses. I vanliga fall har staden 14 000 invånare men under terminerna kommer det hit 35 000 studenter. Här flanerar akademiker av typiskt märke och här finns framförallt starkt kaffe. Vi sitter i parken utanför Dickinson house med våra smörgåsar och går sedan på konsthall där vi får tips om Ernestjones library, där världens nsät största samliung Dickinsoniana finns. Vi inhandlar Dickinsonsk diktsamling på ett närliggande antikvariat.

  En vithårig dam med Albinoögon tar emot på tredjevåningen. Hon är expert heter Tavis Mitchell och är ansvarig för samlingarna och berättar om forskningen samt visar den förnämliga utställning om stadens andre store son, Robert Frost samt presenterar konstnären och mecenaten Victor Francis. M. uthärdar stoiskt medan jag fascinerar fördjupar mig i den största av alla amerikanska kvinnliga poeter. Till slut tröttnar hon och beger sig ner på parkeringen för att bevaka bilen och parkeringstiden.

Sen går vi till posten med våra nyskrivna vykort .

  Nu är alla felkörningar glömda och jag är nöjd med donuts och kaffe och frukost på rummet efter att ha gått igenom samlingarna och sett en film om Emily Dickinsons liv och jag inspekterar den imponerande samlingen dokument och forskning om poeten.

   För litteraturens skull valde jag New England, inte Californien eller New Orleans?  Jag har fascinerats av dessa miljöer sedan unga år. Det handlar inte bara om rödrockar och thepartyt i Bostons hamn eller den fantasins magi som författarkretsen i Concord utövat på min fantasi sedan tonåren utan även om förnyad  uppmuntran genom böcker som D H Lawrences studier i klassisk amerikansk prosa  och amerikanska psykoanalytikers studier av Hawthornes och Poes prosa men kanske framförallt om ett återvändande till barndomens fascination av Mark Twains och Harriet Beecher Stowes författarskap , böcker i stora röda band som jag lånade på Dicksonska folkbiblioteket och de illustrerade klassiker av dessa författare jag skeptiskt läste som nioåring.    Det handlar om en djupt liggande nyfikenhet bakom hela min kultursyn och liberala politiska inställlning . Under mitt första gymnasieår läste jag Henry David Thoreaus bok om sina två år vid en sjö utanför Concord i Massachusetts ”Skogsliv vid Walden”  och fick en konkret bild av filosofins kraft i svåra kriser på något sätt handlar det om en klassiskt liberal kultursyn som jag vill återerövra och bekräfta  och som fick nytt liv i författaren Folke Isaksons programserie i svensk television om klassisk amerikansk lyrik där han bland annat besökte Concord och Amherst och presenterade Emerson, Thoreau och Emily Dickinson. Ytterligare en inspirationskälla har varit den väldiga volymen amerikansk lyrik som jag fick i julklapp 1985 vilken också varit en inspirationskälla liksom mitt intresse för modern konst och stadsarkitekturens utformning  utifrån de olika stadsprojekt jag deltagit i .    Min forskningar om den svenska romantiske och realistiske författaren Carl Jonas Love Almqvists 40-tal och hans år i Amerika liksom den tyska litteraturvetaren Friedrich Kittlers studier av den borgerliga familjens betydelse för romanen framväxt i början av 1800-talet var också en utgångspunkt.  Bägge dessa inslag tangerar utvecklingen av familjen sedd i perspektivet av religionen och utbildningsväsendet – något som de amerikanska författarna var föregångare i att diskutera.   Bland de samtida författarna har de amerikanska prosaisterna ofta använt New Egland som bakgrund för sina verk.  Richard Fords novellsamling “A multitude of sins”och Richard Russos noveller i samlingen ”The Whores child and other stories” har  New England som bakgrundsmiljö för historierna. Området har också en närhet till den moderna tidens historia genom presidenter som John F Kennedy och Bill Clinton liksom genom författare som Joyce Carol Oates, John Irving och Jack Kerouac som alla skrivit med bakgrund i New England.   Den yttre stadsmiljön är också intressant.   Förnyelsen av stadsarkitekturen, pågående tunnelarbete och utvecklingen av parker i New York och Boston är miljöer som har samband med mitt arbete runt diskussioner om utformningen av olika Göteborgsmiljöer i undervisningen och projekt runt undersökningar av ungdomars förhållande till det öppna stadsrummet .  Skälen och motiveringarna till denna resa har alltså varit många. Man kan lugnt påstå att resan har gett mig svar på en del frågor och lite allmänna undringar runt litteratur, kultur och stadsplanering i det moderna samhället och dess bakgrund i det förra seklet. 

Sammanfattning

5 Juli Tar en promenad på gatan och intar sedan frukost på det fina bokcafeet  efter att ha ögnat igenom hyllorna på jakt efter nya intressanta titlar om kulturstudier. Därefter går vi in på det museum för engelsk konst som ligger nästan vägg i vägg mittemot Yale museum of modern Art. Där hör två föredrag. Det första handlar om engelsk konst under tre sekler och det andra är en visning av den berömde fotografer Bill Brandt som verkade under fyra sekler. Bägge föredragen och visningarna är utomordentligt väl genomförda. Fotografen arbetade med hela samhället men hans bilder från det fattiga London är mest berömda. Vi följer därefter med på en rundvandring av Yaleuniversitet flera presidenter gått och även en berömd författare Scott Fitzgerald. Yale är väl alltför bekant för att beskrivas men det kan påpekas att universitetsbyggnaderna som är flera hundra år gamla är mycket vackra och ger ett intryck av medeltidsstad.

6 juli vi lämnar New Haven och beger oss till Massachusets närmare bestämt Concord, säte för den amerikanska litteraturen under början av artonhundratalet och en plats där Thoreau, Emerson, Louisa M Alcott och Nathaniel Hawthorne levde och umgicks på samma tid och i samma sällskap. Det är inte helt okomplicerat att hitta denna lilla stad men till slut kommer vi fram och mötas av de vackra gamla husen och den berömda kyrkogården som vi genomströvar på jakt efter gravstenarna..

7.Juli. Hela dagen ägnas åt vandringar kring platsen för den första konflikten, den som skapade det amerikanska frihetskriget. En vacker trakt med en berömda flod där revolutionen började, Vi besöker museet och sedan går vi en guidad tur på the Manse, Thoreaus och Hawthornes hem.

7 Juli vi är på väg till Harvard men bestämmer oss att resa till Amherst, Emily Dickinsons hemstad. Efter några timmars resa når vi staden, en veritabel universitetsstad med dess berömda universitet. Vi besöker Dickinsons hem och hennes brors och gör därefter en längre besök på ernestjones library som har en hel avdelning bara om Emily Dickinson.

 Resans andra del

8 juli 2003 kl 0530

Utanför Concordia vid infarten till Concord sitter resenären till framtiden medan solen går upp över Massachusetts lummiga skogslandskap med en glänsande röda Dodge Neon parkerad framför huset med hjulen precis upp mot trottoaren och den smutsiga tomma swimmingpoolen lite längre bort medan morgonarbetarna sveper ihop sinaa maskiner och småpratande äntrande truckarna innan de rusar in mot Boston och 95:an fyllas av truckar på väg in

 h

   ”Den glänsande röda bilen och den varma luften klockan fem på morgonen med morgonbilarnas susningar från freeway. Småfåglarna runt de låga motelltaken och smaken av bagels i och någons kvinna  småpratar i sömnen , förhandlar avvisar och somnar sen med lätta snarkningar  under himlen, strimmad med rosa molnskuggor medan nån i de bortre rummen som hostar flera gånger och slutligen kommer utsläpande på en stor maskin skämtande medan kompisen tänder en cigarett och de slänger sig in i en svarta van och susar iväg över gårdsplanens doft av och pinjer och cikadors sång över den spräckliga vita cementsprickorna genomkorsade  av svart asfalt.  Utanför fönstren ljusgröna ljuspunkter och framför rummet är en ensam lampa tänd. De böljande skogarna och husen som dyker fram ur kurvorna som monument oändligt vackra och välputsade väldiga i sin enorma prakt. Plötsligt minskar trafiken och ljuset tätnar och det blir tung sommargryning, en hostning nånstans bortifrån bilarna.  Arbetsmännen på väg att genomföra dagens första tunga jobb bland avgaser och skyskrapor inne i cityzonen.

  Gårdagsminnen från Amherst med den ljusa gatan och caféet med de två ansiktena så nära varandra på caféet.bredvid blioteket med boksamling, byster av Robert Frost och Steven Francis och Emily Dickinsons familjebilder utanför det stenbelagda arkivväggarna och den vithåriga vackra kvinna som visade allt  och rösten hes och sträv som Folke Isaksons

  På den öppna platsen i Amherest centrum går någon går ner till parkeringen drömmer längtar och väntar och fyller avståndet med sina egna drömmar och längtan.  Lite längre ner på kaffehuset sitter unga människor framför smala svarta datorer och tittar in i skärmen. Utanför skuttar pigga åldrade spänstiga ensamma manliga akademiker med långa hårtestar och bestämda ansiktsuttryck fulla av entusiasm och förtröstan.

  Backarna mellan templen är fyllda av gula linjer och till slut får vi backa ut från Amherst College  Det första stora starka kaffet drar en tyst gräns mellan oss gräns och får oss att lämna varandra för oss själva in i resan tillbaka till McDonalds och K-mart jeans och McManns skor och natten och den plötsliga varma gryningens morgonljus över bilen som en glänsande insekt som som vill genomtränga någon i den ljumma cementen. Väntan på frukost och det varma kaffet och flingorna och plastskedarna och papptallrikarna och indiernas avvaktande blickar och förbindliga sätt och gutturala amerikanska efter tre månader i landet och svågern med sitt hårda ansikte, ”I was businessman in the garment industry in Bombay, three children, two daughters and a son he also businessman,  I am fifty five”

  Ögonen som letar efter en chans en öppning” och någon är fortfarande nummer fyra på någon annans lista och det spelar för övrigt ingen roll var denne någon befinner sig på listan  och är fortfarande rolig ibland men ingenting förändras och resan går vidare och dragen tätnar i ansiktet med flaskor fylls med kranvatten . På taken ligger tjärpapp som skall föreställa skiffer  ”extremely expensive ” säger damen i den ljusgröna klänningen i entren till Concord Museum men fyrtio timmar timmar senare och fyra miles bort stiger gryningen runt Concordia Motel i Austin medan den gröna motellskylten fortfarande lyser vid infarten och nu startar de tvåssitsiga truckarna med repiga vita flak tunga under maskinerna sina resor på cementplanen i hjärtat av Massachusets.

  De studsar ut på vägen, ut ifrån det gröna och vita motelljuset  och Weather channel under åldriga TV-antenner och en pool full av bråte under de väldiga gröna granarna runt byggnaderna när en medelålders entreprenör ger sig ut på sin morgonjoggning längs skogens  vägkanten, återvänder, duschar och sätter sig i sin tvåsitsiga medfarna sportbil och susar bort medan han rättar skjortkragen.

   Granndörren öppnas och två unga mån tysta går in in stolpresarbilen, trötta och smutsiga som vore de hennes älskare slänger in sina bagar tittar dystert rakt fram, drar in andan och startar bilen. Ljuset från fönstret och rösten från sängen som säger att om du inte duschar blir det inget medan han sitter nedsjunken i ljusblå plaststol ökar hostandet från den första trucken när de släpar på högtrycksmaskinen och hon kollar tyst dagskassan. Han lever som vore han skohandlaren från Seattle och tänker på den fete svarte entreprenören vid Dollar rent a car som räknar och skriver och frågar var han bor och ursäktar sig med att det är hans femte dag på jobbet vilket är hans åttonde lögn denna eftermiddag och slår på skatt på två dollar och sen på återvägen försöker han lura på dem buss 62 för en och en halv dollar in till New York city men den bussen går inte dit och de får ta Olympia istället och missar returrabatten.

   De unga männen i bilen kör iväg och det kunde varit han själv för fyrtio år sedan.  Kvinnan i rummet på Jones foundation talar i telefon bland samlingarna på Biblioteket i Amherst är nu högröd av upphetsning och på flygplanet ser han Meryl Streeps högröda ansikte och nu slakar flaggan i morgonbrisen och de går in i den svarta bilen stolta inför arbetsdagen och på motellet vaknar nån och  förbereder morgonpasset när det susar mängder av trucks fram på Highway 195 mot Boston och på den klar blå himlen glider plan genom grå molnstrimmor i allt tätare tätare intervaller och snart första muggen kaffe och det har blivit svalare och arbetarna glider in mot staden och en våldsam lyckokänsla  tillsammans med denna maskin som bara väntar och de första öppna triumferande cabrioleterna kommer och det är plötsligt svalt och han går in duschar rakar sig pussar någon som inte vill gå upp och solen tränger igenom och han avundas friheten i truckarna och polisen gör en runda och sopbilen skrapar fram och solstrålarna lägger sig på taken till övernattningsstället över de gröna sidorna till Emily Dickinsons dikter och skräcken för att bli arbetslös och sen försvinner de från varandra in i tunnlarna och de döda skogarna i sjöarna och engångskameror och tre väldiga hus i en grön skog nånstans i New England och lugn och  sävlig går en entreprenör över planen och så ser nog hennes älskare ut och när hans bil glider ut kommer den första turistbussen in på planen.

 ”The Big Dick” Boston 9.7.03Den har rusat frå´n 14 till 40 miljarder i kostnader och skapat ett helvete för trafikanterna. Den skall vara klar ett år efter vår egen tunnel Men fortfarande vet ingen vad man skal göra med den frilagda marken – trädgårdar lekplatser, parker. Allt man ser är gigantiska kratrar som gräver sig ner i stadskärnan.

 

  Den stora ballen som gräver sig in i staden så kallar medborgarna det mer är tioåriga tunnelbygge som skall ersätta Rose Kennedy Freeway och som gjort stadstrafiken till en mardröm i vad som upplevs politikernas krig mot medborgarna.

  Vi är här, här i krigszonen i Bostons innerstad. Det tolvåriga tunnelbygget har hittills kostat mer än 40 miljarder och ingen ser nån ände på det hela. 2005 skall den vara klar men ingen vet vad som kommer att hända efteråt med det mödosamt erövrade markområdet.

  Trädgårdar lekplatser, parker kommer att pryda marken men det kan ingen ana eller ens föreställa sig. Istället ser det ut som gigantiska kratrar. Genom hål och ormgropar av slangar demonstrerar framtiden arkitekter sin närvaro i en stadskärna som liksom Göteborgs bygger på fyllningar med över 60 procent erövrat från havet. Under asfalt och cement ligger stora arkitektoniska minnesmärken från kolonialtiden begravda.

 Kommitteer och komissioner

  Mycket har startats här och mycket har blivit inställt eller nedlagt. Kommittéer och kommissioner har efterträtt varandra, bränderna har varit många och flera besöksplatser är stängda. Staden har många svåra minnen, inte minst den natt 1943 när femhundra människor brann inne på nattklubben Cocanout Grove mitt i stan.     

   Politikerna har skapat stor trötthet och en gammal rad från Kingston trio faller i minnet ”now you citizens of Boston don´t you think there is a scandal how the people have to pay and pay…well did she ever return no she never return and her faith is still unlearned” Frihetskrig, theparty och trolleybus 

 Jag tror att det var 1963, första gången jag hörde musik som kunde kallas politisk och förstår att den här staden har ett långt och delvis ärorikt politiskt förflutet. Här startade frihetskriget med thepartyt men själva kopian av skeppet är stängd på grund av brand. Boston – en stad som stiger från en halv till en miljon invånare bara i centrum när studenterna anländer.

   En dagstur med Trolleyn erbjuder några utomordentliga lektioner i politik och historia och politisk humor medan den öppna bussen glider fram över ombyggda hamnområden, arkader, saluhallar, parker, hotell och kyrkor.  Sen hoppar vi av i hamnen strosar och går in i saluhallen och tar en fika och sen ombord igen med en annan lika underhållande chaufför.

   Det är för oss som bara stannar några timmar i staden en mycket dyr tur och bilen och det småregniga vädret ger ingen lust att promenera.

   Det känns ungefär som att vara hemma. Samma diskussioner om politik och svek, samma hamnkänsla samma blandning mellan inner och ytterstad.

Befolkningen på 500 tusen stiger till nästan det dubbla när studenterna kommer på hösten. Denna småregniga dag får vi höra massor av politiska skämt och vitsar.

 

  Har varit uppe sen 0430 och kom iväg 0800 från Concordian och hamnade i morgonköerna in till boston Vi susar ner genom Harvard vid tiotiden, snurrar runt på Harvard Square  och Massachusetts boulevard och tar det som sägs vara det billigaste parkeringshuset men åker ändå på parkeringsavgift på 20 dollar av rent oförstånd. Billigt in dyrt ut, det är ofta regeln.

  På gatan framför Marriot där flotta executive managers glider runt i lobbyn står den pratglade bussmannen och får oss genast på gott humör. Skämten i bussen är bitvis subtila bitvis råa och publiken är med på noterna. De givna skämten riktade till studenter handlar om droger de andra om vetenskap, politik och show business. En enda regel kommer att framstå som alltmer avgörande för alla företag man ger sig in på i detta land. Regeln lyder: det är gratis inträde men du får betala bra för att komma ut. På flygplatserna gäller dock det dubbla förhållandet att de går igenom allt du har på dig när du skall in och sen gör de samma sak ännu mer noggrant pånytt när du skall ut.

  I alla händelser är inte trehundra kronor någon omöjlig prisnivå när det gäller att se Boston där det för övrigt ingår gratis besök på hotelltoaletter och fiket på Valleys place har starkt kaffe. Promenaden genom matarkaderna övertygar om att ätandet snart är den enda återstående kulturyttringen genom den parad av lunchmenyer som passerar. All mat och servicehantering verkar skötas av latinos och asiater, snabba händer blixtsnabba besked och enorm service och effektivitet överallt. Det är först uppe i Maine som servicejobben fortfarande sköts av infödda amerikaner.

 11.7.03

  Nu ligger jag på Motel 6 i Providence under de vita längsgående takbjälkarna i detta gigantiska vita rum med två väldiga sängar på långt avstånd från varandra med stora speglar och kritvita lakan för 80 dollar natten med trevliga amerikanska röster och en behaglig värme snäppet bättre än den iskyla väggfläkten på Concordia motel spred. Vi har lämnat Massachusets och är i Rhode Island i trakterna av Providence närmare bestämt i Warwick, en stad som vi trots idogt genomkorsande inte ritktigt lyckas lokalisera stadscentrum till och det kanske är lika bra med tanke på det intryck av förfallet industrissamhälle de glest utspridda ställena ger. Providence däremot har en magnifik stadskärna som plötsligt dyker upp som en ö i havet på väg över 145:an. Liksom den närbelägna staden River Fall ser silhuetten ut som klippta ur en roman av William Kennedy med stora tunga hus och sluttningar med slitna tak.   

   Det är ställen där man äter sallad på ödsliga caféer med grönröd art decoinredning och namn som d Angelos, Dino´s vittnesbörder om kapitala investerat i snabbmatskedjor medan de goda amerikanarna köar upp på träboaserade köttrestauranter med hela familjen putsad och fin. En stunds skamkänsla över att snålheten nu som så ofta förut besegrat visheten trots stråhatten inköpt på K-mart och allt är bra och antalet missar på avfarterna har minskat betydligt de sista dagarna och numera mest ett underhållande värde inte längre förknippade med den skräck och oro som de första dagarna medförde.  Infarten till Motel 6 medför en hel del eufori  

   ”Jamen där är det ju ! Ser du inte ! och vi glider in och får det som kallas nycklar men är en plastbricka och vi går ut och letar frukostmat utan någon som helst framgång men stämningen är utmärkt med steg och röster i korridoren. Det har regnat denna dag och allt har gått bra och alla är som vanligt utomordentligt vänliga och vi läser kartan och kollar .Nästa dag skall vi ut på Cape Cod, ett av toppmålen och väderkanalen har lovat solsken och mycket riktigt följande dag är perfekt och ger oss ut på en odyssey som råkar medföra ett extra varv på Cape Cod men – som jag brukar tänka – ofrivilliga har ibland fördelen att det inte lämnar några frågor om kustlinjen och dess vägars utseende obesvarade.

   I allmänhet brukar dylika avfarter innebära ungefär ytterligare ett tusental hus som skall beskådas men vi lever som de flesta i hopp om att få se en kustlinje skymta fram nånstans när vi med muggarna bredvid oss glatt småpratande rattar genom sommarlummiga kustorter, fulla av sportbilar, cyklister och till synes nöjda semestermänniskor.

 Cape Cod

  En svart mås segar längs vattnet och den italienska draken blir en amerikansk. Den elvaåriga flickan står på huvudet i strandkanten och låter långsamt benen glida ut i perfekt balans. Paret bredvid har parasoll i de svenska färgerna och en s vart hund som tar skydd mot solen. Familjen som suttit några timmar bestämmer sig för att gå hem och modern ler klädsamt i den svarta baddräkten när jag tittar på henne. Sonen som går på MIT stannar en sekund och ger oss New England blicken innan han släntrar efter de andra. . Det franskkanadensiska paret med de två pojkarna står stilla i vattenbrynet och njuter av värmen innan fadern lägger sig för att läsa och modern långsamt doppar sig. Rösterna på tre olika språk, fyren och huset, bilarnas rad, två cyklar som glider fram över dem, coast guard plötsligt enskällande hund, tystnad in i en bok, familjen mot havet en röst säger jajaja dagen någon dog liggande på brädan ryssarna runt sjön blir öst verkligen väst? Spanjoren spolar tillbaka filmen återblick ett sökande mot mittpunkt,. Jag söker landets själ, husen längs stranden, kvinnorna på balkongen, orden finns här, de svarta fåglarna jagar varandra, en kvinna i rödsvart baddräkt skrattar mot sin man. Nu går valbåten ut för tredje gången.

 Vi har äntligen nått ut hit till Provincetown och i bästa tänkbara väder passerat raderna av sommarhus och sandbankarna och betalat tio dollar för en strandplats. Vädret är perfekt och vinden lagom. Här vill jag stanna men resan planering medger inget sådant avbrott. Vi har kört fel på vägen hit och genomkorsat Cape Cod utmed två parallella vägar och följaktligen fått se nästan vartenda sevärt hus på den södra sidan och när vi nått fram till spetsen är klockan snart två och vi kan inte bestämma oss för vilken strand vi skall välja.

 Vi är alla gentlemän på vägen och vi glider över stålbroarna och ser skorstenarna i solen i Fall River husen på sidorna och den överbemannad McDonals innan vi far över Chichisaga bron ”lots of People ask for the road to Providence” Personalen i femtioårsåldern verkar ha jobbat sen starten, har antagligen en stark fackförening. Sagamor bridge where are you?  Kör hela vägen till Cove beach efter en stor kaffemugg på macken, kör fel solar , kör tillbaka, kör tillbaka igenpasserar hela nordsidan på vägen dit och ser så många hus efter en underbar kaffe med amaretto och långt samtal och en underbar strand med grov sand

  Jag kör hela dagarna, stoppar in kortet tankar och kör vidare och sen på natten när allt mörknar och TV-bilden slocknar sover vi medan dagens bilder kommer till oss och det är verkligen en regnig morgon och vi kramas lite innan vi går upp och jag bländas och vi känner nästan att vi kommer nära varandra och kunde legat där och då när allt är försent vaknar hon och är plötslgit snabboch föstår att känslan binder samman alltsammans och att detta är budskapet och skrattar åt bedrövelsen och den historia som skulle berättas bara försvinner och kampen fortsätter och på kvällen framträder Bob Woodward och han pratar om politik och jag undrar vad som hände och vill bara vara så polerad och vänlig men allt som finns kvar är en solbränna och ordet amaretto och vi har tagit en extra sväng på cape Cod och pratat men blev jag lite trött och vi körde hela vägen längs kusten och kom tillbaka till utgångspunkten.

   Fotnot

  Om det finns två ställen med samma namn är risken stor att man kör fel. Om de dessutom ligger i samma landsända är den ännu större . Följaktligen lyckades vi nästan köra till Concord i Vermont men klarade att pricka den lilla orten Harvard i Massachusetts där det följaktligen inte fanns något universitet men däremot en vacker frikyrka. Bangor ligger förvisso i Wales men finns förvisso också i Maine så där är risken mindre.

12.7

  I Augusta som borde legat i södern av namnet att döma regnade det och var kallast i USA Enligt väderkanalen var det 67 grader Farenheit men det spelade ingen roll. Augusta är en stad för vanligt folk, de som gillar frisk luft och har stabil fysik. Här funkar inte toan och duschen är bökig, Pizza Hut är proppfullt och beställningen blir fel. Vi ha kört upp från Warwick på fyra timmar  i regn och dålig sikt, tankat och handlat mat, kommit fram och kört en sväng runt stan innan vi hittade motellet och sen köpte jag pizza och sen pajade toan.

   Vi ligger på våra sängar och väntar på room service. Det regnar ute och skvalet från toalettstolen blandas med luftkonditineringsbruset. Vi planerar morgondagens utflykt till Cape Cod medan minnesbilderna från kvällsmålet på McDonalds i Concord i den soliga parkeringsplatsen utanför Concord finns kvar.

  

13.7.03 Motel 6 Augusta Maine

Detta är provinshuvudstaden i Maine en stad på bägge sidor om en flod mitt upp i de väldiga skogslandskapet. Här är det verkligen Blue Collar America , tjocka vita människor som alltför mycket liknar oss själva. Man kunde lika gärna ha befunnit sig i Dalsland. Kanske avsaknaden av kort påverkar humöret och gör att man utstrålar det man inte vill vara och att omgivningen påverkas och sänder tillbaka. Här på motellet är det lite rörigt och den ena rörmokaren efter den andra lovar att fixa toaletten men inget förändras direkt. Vädret är gråmulet men luften är fin och det dräller av lantliga typer. PÅ kvä’llen går jag ut fr att fixa pizza.

   Nere på pizza hut förekommer en febril aktivitet och personalen jobbar för högtryck medan en väldig kö tornar upp sig framför kassan och ända ut på parkeringen. Det hela slutar naturligtvis med att jag får fel innehåll i det noggrant tillslutna paketet och avnjuter en ganska läcker pastasallad istället för den salamipizza jag beställt. Mätt och belåten somnar jag in trots stöket i motelkorridoren. Minnesbilderna av de väldiga husvagnarna och ännu ett av dessa information centers som dräller av broschyrer utan att ge egentligen särskilt mycket vettig information blir det sista minnet av resan upp till Maines provinshuvudstad. Trots att jag sovit på tre Motel 6  under min resa finner ja ginga direkt gemensamma drag förutom att det är det billigaste boendet. En liten aning antyder att de skillnader jag sett även avspeglas i priserna som varierar en smula.

 Det ligger sand från Cape Cod på golvet i framsätet på bilen. Bensinautomaterna har en lång rad välformlerade budskap som talar om exakt vad man skall göra och vad som sker. Cowboyhatten har jag lagt på hyllan.Bilradion har lagt av . Bilen står utanför dörren till vår ingång. Vi bor på tredje våningen. Vi diskuterar hur breda sängarna är. Medan väderkanalen rapporterar om en orkan som heter Charlot. Stadne ligeger på bägge sidor om ett sund. Det går broar över den. Jag trivs verkligen i det här landet. I morgon skall vi åka till Portland. Jag sjunger folksånger i bilen. M stänger av luftkonditioneringen. Tystnaden blir öronbedövande. M. är en fin partner på resan. Motel 6 har vita väggar.. Vi har levt hela vårt liv på 95:an.som ser ut som en jeansreklam

   Notiser

-Bostonguiden berättar att i den här parken dog Gorbatjovs fru.

-Kvinnrona på stranden i cape Cod talar en fruktansvärd överklassaccent.

-I Augusta är folk extremt överviktiga. Kanske därav namnet.

-Vattnet i Warwick smakade klor.

-Vägen in till Augusta är fylld av matpalats.

 Om fyra dagar skall vi skiljas från bilen. Den kommer att få många förare men bara en ägare.

Det räcker att skriva bilmärket på bensinkvittot. Nu stundar en mellanlandning i Hartford – sedan New York.

Översättningsövningar.

Försök att ge den sanna versionen av följande utsagor.

Utsiktspunkten över Cod canal är fantastisk M. tog bilden på mig där.

Guiden på the Manse ville ha dricks. Hennes man var läkare och ganska berömd antydde hon .Det kanske handlade om något annat. Hon kanske inte fick så mycket fickpengar.

Vi har bytt de gamla rummen mot nya.

Här finns inga vackra kvinnor.

Det är nio bilder kvar i engångskameran. Skall alltid använda en sådan i fortsättningen.

Jag kör med hatten på.

Mitt utseende förbryllar mig.

Grannarna på Motel 6 i Providence ar fantastiska. Amerikaner är sådana ibland.

Jag surar för att vi inte kom iväg tidigare till Cape Cod.

Ibland känner jag mig misslyckad. Då blir jag sträng. Jag tror att bilden av cirkeln täcker mina tankar bra. Det känns som om jag ödelagt något.  Kanske är jag på väg in i den dystra 57-60 års fraktalen? M verkar ha insett att här finns inget att göra.

Vi letar boulevarder och Avenues men kan knappt läsa skyltarna i regnrusket Frågandet har blivit en vana.

Är skräcken eller hatet den starkaste drivkraften? Undrar varför jag återvänder till dessa dystra minnen.  Vilken kraft hämtar jag från dem?

Nu gör vi den där lilla avstickaren som sunkar ner hela resan men som är så välbekant.

Tuggtobaken smakade bra.

Hennes väninna såg ledsen ut men hennes man såg glad ut.

Hon trodde att hon lagt beslag på honom.

Han ville leva den amerikanska världen med ordning,.känslor och skrivande.

Han undrade om syrebristen gjorde att han fick ont i huvudet?

Hon ser fram emot att komma till Lund. Han är skakig. Hon filar på naglarna.

Han stack ner handen i spolkoppen. Hon tog några östrogen.

De kände till varandras existens. Hon for med osanning.

Ljust från badrummet gjorde väggarna vita.

Precis på höjdpunkten smög sig en ond ande in och han reducerades till en slav..

  Söndag 14 juli 2015 Megan lämnade lakanen utanför rummet för hon trodde att”you were in the shower” Toan har pajat igen och de ständigt återkommande lobsterskyltarna tvingade oss slutligen att ta en lobstersallad för tio dollar var efter att jag tröttnat på de vanliga anklagelserna om snålhet. Vi vågar inte se weather channel idag för att slippa negativa förutsägelser. Istället blev det Boothbay Harbor och Freeport och dimma och hav och klippor, ensliga par och väntan på tidvattnet.och en underbar avstickare in i det dimmiga kustlandskapet. Osålda hus och en liten stig och polisbilar utanför ett hus och en stunds avnjutande av Maines berömda kustlinje med dess berömda dimma.  En fin dag, precis som man kunde önska. Kvinnan i infokiosken vid avfarten som glatt och villigt berättade om platserna och kustsamhället, ”så man slipper se bara hus på vägen”, och som sedan vid presentationen frågade ”Do you have computers in Sweden?”  

  Nu sitter jag här med minnesbilder av det stora och ganska meningslösa muséet i Augusta med dess maskiner och filmer om flottningen och dess föreståndarinna med sin medlidsamma blick som sa – Ingen gillar dig och som fick honom att skaka och sedan promenaden upp och ner i trappor och den lilla flickan som skrev till Sovjetiske presidenten och som sedan dog som en liten martyr och nu står staty vid de groteska byggnaderna som avspeglar den kommunala makten. Dunkar sedan söderut på cementblocksvägen med ett vackert kustlandskap som bitvis skymtar fram. Nu dricker jag rödvin och äter chips och är ganska trött och stämningen börjar gå ner och allt börjar nå sitt slut utan att någon riktigt kan tala om hur det gått till.

   Att tanka i solnedgången, gasa över broarna lutning, titta på folk, numera är man van vid det mesta utan att anlägga några synpunkter på det hela och istället njuta mat och väder. Man äter och äter, det är liksom grejen. Man samlar räkningar och försöker hålla koll på räkningar, planerar fixar försöker hitta avfarter och letar rätt väg. Här finns orter som New Sweden, Ångermanland och Stockholm, enligt vad informatören vid kassan berättar baserar det sig på en man som reste till Sverige och blev förälskad i landet och sedan gav namn åt orterna i norra Maine.

   Sitter vid kajen i Boothbay när Henry Miller passerar för ett toalettbesök. Det går inte att hinna med shaker society eller missa några naturreservat. Frågan ställer sig -  att gasa, bromsa, stirra på en väggren, är det utvecklande? Se världen genom att bilfönster är kanske en form av meditation? En fin liten hund möter en annan vid infarten till Boothbay harbor. Jag går över bron i sundet och tar en kaffe på andra sidan, tittar på båtarna och njuter av havsdoften och åker sen tillbaka till motellet. Ungdomarna väsnas i korridoren på natten och nåt håller på att avslutas under den här etappen.

    Freeport är fint men fullt av folk. Mitt på huvudgatan ligger en glassaffär med lång kö. På ovansidan låg en liten servering där två unga kvinnor skötte en grill och vi tog en lobster sallad. Det hade tagit en stund men han fann en parkering till slut. Gatukorsningen var full av semesterfirare, familjer och nygifta par som inte verkade de ha nåt emot att framstå som klonade människor Scenen för det perfekta familjelivet var alltså lagd och kunde inte vara mer välvald. Solen hade snabbt gått genom att moln och doften från saltvattnet blandades med grillröken där ensamma människor dröjde vid plastborden. Det här är platsen för välartade amerikanska familjer på semester i ett land där ensamhet är ett brott.

 Vi fortsätter söderut stillsamt dunkande och når slutligen destinationen Hartford, den en gång så välvårdade staden, en pärla i USA men nu en stad som vittrar sönder och samman och där de svarta försöker göra uppror för att bli synliga och få hjälp av de federala myndigheterna.

14 Juli 2003 Motel 6

Omar C Bradley Airport 2200

   Åter på rummet efter en middag på china king varunder jag åt alla rätterna och det var inte mindre än trettio stycken. Satt tillsammans med det verkliga äkta ”blue collar amerika”. Familjen snett över bordet med den kraftiga flickan i mitten som pratar oupphörligt och sonen som nån slags synthare, den vänlige fadern och den inte helt oattraktiva modern påminner om John Irving och hans romanfamiljer och hans medelklassläsare, flickan och den smale lite förtryckte brodern som i själva verket tycks vara hennes storebror, de verkligt kraftiga flickorna som tyst och diskret kommer in och lika tyst går efter en bastant middag, skyddade bakom sitt fett, de feta männen som pratar och de tysta underliga familjekonstellationerna som jag fascineras av och försöker kartlägga.

   Är det platsen där jag befinner mig nu djupt inne i denna familjen på den ursprungliga platsen några hundra meter från Omar S Bradleyflygplatsen utanför Hartford Connecticut med vad som mest liknar en bebodd landningsbana över vilken planen susar på mindre än hundra meters höjd på samma höjd som de två projektilerna på de två byggnaderna. och där de skrattande öldrickande amerikanerna vid poolen ena hörna ägnar dem samma intresse som palestinierna de israeliska attackhelikoptrarna. Situationerna liknar varandra, stängslet det ohejdade plaskandet och lekande i vattnet männens gemenskap och de tunga flygkropparna som sveper över oss som fartyget i Fellinis Amarcord så nära att man kan läsa undersidan. Att bli överflygen i Connecticut på Omar S Bradleyflygplatsen, ett namn som påminner om senare delen i Patton, pansargeneralen och denna flygplats som jag senare möter i en av  Richard Russos mer bitterljuva noveller.

    Av tre motel 6 alternativ har jag valt detta eftersom det verkar mest lättillgängligt och har lägsta priset och så har också de spanskamerikaner som finns överallt i New England utom uppe i Maine. Mot min vilja tvingas jag gissa att familjen snett över bordet är lärare på resa nånstans och får genast ”Alla familjer är psykotiska” bilden och ser att trycket ligger just i samtalet, i den ständiga pratsamma monolog som dottern verkar föra. Kanske har de besökt släktingar, kanske gör de bara en resa eller utflykt till just detta matställe. Jag blir tyst och gör nya raider till de långa borden med maten, fyller magen långsamt utan svårighet, en amerikansk konstart som jag behärskar till övermått och vaggar sedan tillbaka till hotellrummet. Barnen leker fortfarande vid poolen. Ljudbangar återkommer var tjugonde minut, först som bara en ljud sedan till en brant stigning och sedan plötligt minskande när den väldiga kroppen kommer överflygande, de flyger över oss, kolliderar med ett stort hus allt blir uppdelat i fragment, innehållet går inte att ta till sig i sin helhet, bilderna är alltför integrerade i vardagsmedvetandet.   

    Här kan man se scenariot var tjugonde minut utan att behöva se förödelsen, de skrattar förtjust, en ensam fransman läser en thriller av Koonitz på franska vid ena kortsidan. Det är som att bo vid en dammsugare. Stämningen är fin, barnen leker oupphörligt  Det är kanske deras semester, en vecka vid poolen

   Att se ett flygplans röda underkropp och kunna läsa bokstäverna ger en relativisering liknande Swifts – vi blir inte små utan stora genom vår blick och planet blir inte större utan mindre, närheten skrämmer oss inte utan det är avståndet. Kanske är det svaret på den manipulering medier och krigskonst bygger på, att vara lugn fram till det ögonblick den stora smällen verkligen inträffar.

  Den unge mannen skvätte vatten på de andra i poolen och den tjocka kvinnan skrek varje gång  till slut kastade han den lilla flickan i vattnet Den kvinnliga portiern kom rusande och skrek att de kunde bli liable(åtalade,ansvariga) och att hon skulle kalla på polis. Priset var fem dollar lägre än de andra och över taken sprängde jetplanen fram

    Namnen på Freeway som får dig att vika av göra en avstickare snirkla dig in bland infarter och plötsligt befinna dig en oändlig karavan på väg till Orange beach utan att kunna parkera och nå fram till stranden utan istället få söka en utfart, en väg tillbaka till Highway 95 och slutligen hitta den utan att veta vad som är norr och vad som är söder och komma fram till Kennebunk och alla husen och denna verkligt fina trakt som lägger sig över beachen som en tindrande täcken och nya skogar och fält och slutligen ute på vägen och avfarterna och pilarna på väg mot det förslummade Hartford och den lilla bevarade platsen för amerikas hjärta med de fyra husen. 

   I journalen förekommer dessa meningar ” Vi har varit i Orange beach och Kennebunk idag. Det var bra att vi fick se dessa ställen. De ville att jag skulle prata under måltiden. Det fanns säkert fyrtio olika rätter. Man fick äta hur mycket man ville” Sedan en underlig passus: ”Att skriva långt handlar om att tränga undan. Han ville inte gå ut. Solen gick ner bakom husen. Planen strök över taken. Man väntade sig en ljudbang men den kom inte, inte ens efter att planen försvunnit över takens blå yta. Det lät som när någon hasade fram över ett golv.”

   Kanske uttrycker journalen en känsla av litenhet, en ensam människa i en liten låda på en stor stor vit planhalva. Omar C Bradleys efterlämnade planhalva. Varför skriver Russo om den i novellen ”The farther you go”, om inte för att den verkligen är en lags ”blue collar airport”. Eller för att den signalerar uppbrott. För latinofamiljen ? Det gör mig lycklig att ha känt dess plan hundra meter över mig tillsammans med den amerikanska underklassen en eftermiddag i mitten av juli 2003.

 15 juli 2003Onkel Tom och Tom Sawyer – Hartford Connecticut

  Jag är uppe tidigt och njuter av att packa och lasta in, fylla vattenflaskor ur receptionens tapp, ”Regular water, sir?”, glida ut på vägen och sedan studsa in mot Hartford med alla de andra cyniska morgonpendlarna de som inte betalar skatt i Hartford eller stannar längre än de behöver. jag har fullt upp med att följa vägskyltar och hålla mitt på vägen för att snabbt uppfatta avfarterna och svänga av.

. Har memorerat kartan och broarna och vet att det finns tre sätt att nå Jefferson Boulevard där Mark Twain och Beecher Stowes hus är belägna och lyckas svänga av komma in i stadscentrum med höghus och fattiga svarta människor. De ser verkligen både svarta och fattiga ut. Denna stad som en gång för hundrafemtio år sedan var amerikas pärla är nu nedsliten och trist utan inkomster eftersom pendlarna alla bor i de fina småstäderna runtomkring där de betalar sina skatter. En månad tidigare hade jag sett ett inslag om kravaller på den svarta sidan av floden och möter nu den verkliga amerikanska fattigdomen. En äldre svart man talar med mig när jag parkerat bilen men han är avskuren, talar bara i ett tomt hål, här har allt stannat sedan bilindustrin slog igen och alla ser smutsiga och fattiga ut.

   Mitt i denna misär ligger husen i en underbar liten oas från 1870. Det är en fruktansvärd historiens list eller sydstaternas hämnd att de hamnat bland den värsta svarta tristessen. På ena sidan Harriet Beecher Stowes hus och mittemot Mark Twains fantastiska tegelhus, bekostat av hustrun dotter till en av New Yorks rikaste familjer och ett mästerverk av arkitektur, stil och modernitet. Jag blir inte insläppt eftersom ett seminarium om Beecher Stowe pågår men genom en påstridig amerikansk kvinna  släpps vi in och i ett rum sitter de typiska seminariebesökarna med sina block och antecknar medan en kortväxt man detaljerat analyserar bakgrunden till hennes berättarkonst. Det blir en fin introduktion bättre än det lite lösliga föredrag som den svarta unga kvinnliga guiden ger vid den efterföljande rundvandringen.

   Beecher Stowe skrev i den etiskt moraliska men också underhållande stil som Fredrika Bremer är den bästa svenska företrädaren för. Känslorna och medlidandet skapas genom detaljerna och exemplet. Det som kallas den kvinnliga skrivsättet. På samma sätt som Almqvist liknar transcendentalisterna i Concord genom sitt sociala patos, kritiken av religionen och den moraliska essäen liknar Stowe och Bremer varandra. De skrev om den sociala frågan, kvinnornas rättigheter, familjen, brottslingarns behandling och slaveriet med stor framgång samtidigt som Beecher Stowe födde barn och skötte familj. På bilden framstår hon som en liten smal kvinna med bestämt men själfullt ansikte. Huset är vackert men det var inte här hon skrev sina böcker utan i Missouri.

   Jag går över planen och kommer till familjen Clemens hus, får vänta en stund varunder de visar en video om författarens liv. Detta är en amerikansk ikon. Hans hela liv från det fattiga hemmet till den världsberömde författaren andas ett ord: arbete. Från att ha börjat som typograf till till att bli journalist och författare, blivit ruinerad och sedan åter framgångsrik är han samma humoristiska mänskliga gestalt. En kvinna med indiskt utseende visar oss runt i det pampiga huset. Inför varje rum gör hon en liten figur och vänder sig till oss ger oss en mörk blick ohch

   Sedan börjar hon berätta: ”As you can see this room is very much a result of…”   Twain var mycket intresserad av maskiner och här finns en av de första telefonerna, badkar med varmvatten etc.  

    Familjen hade stort hushåll med ständiga gäster och ett överdådigt familjeliv fram till dess att stackars Twain ruinerade sig på en ny tryckmaskin. Som gammal typograf var han fascinerad av nya maskiner och de 200.000 dollar konkursen innebar.betalade han av öre för öre men tvingades leva utomlands under tio år med sin familj innan han återvände i triumf efter en väldig föredragsturné runt hela värden. Det var i detta hus han skrev Tom Sawyer och Huckleberry Finn och det är ingen tvekan om att de tre döttrarna och det intensiva familjelivet påverkar bokens utformning och återuppväckandet av de lyckliga somrar han tillbringade hos sin morbror på landsbygden i Missouri.

  Varje kväll berättade författaren en saga för sina barn och den började alltid vid det föremål som stod längst till höger på spiselkransen, sedan följde han sak efter sak som vävdes in i sagan för att sluta vid det föremål som stod längst till vänster. Varje dag satt han och skrev fram till klockan 13 och om han någon gång svor till under arbetet meddelade barnen modern detta och man ”dammade av” pappa, som man sa.

   Han rökte hela tiden cigarrer och av de många skämt om rökning som är bevarade baseras de mest kända på hans oförmåga att ge upp på de cigarrer han konsumerade under hela sitt liv. Humorn var Mark Twains tillgång under hela hans liv och hans skämt om sin död baserades på att han föddes samtidigt som Halleys komet passerade och han kom också att dö när den återkom vilket han också förutspådde.I huset pågick att restaureringsarbete där man  imiterade och återskapade träsorter och tapetmönster. Twain representerade den amerikanska företagarandan och hade levt som trähandlare, guldgrävare, tryckare och journalist och under de senare åren som föredragshållare. Han familjeliv var en idealiserad form av det sena artonhundratalets familjekult och dyrkan av barnet vilket hade sin motsvarighet hos Ellen Key i Sverige när hon skrev om barnets århundrade. Att hans hus räddades är en lycka för varje litteraturintresserad.

   Jag susar vidare från Hartford ner mot New York i min lilla röda Dodge Neon, orienterar mig ut på New Jersey och vidare till Newarkflygplatsen och Dollardisken med den svarte funktionären som ursäktar sig och sen försöker lära mig pånytt med att tala om en buss – nr 62 – med vilken jag kan ta mig in till stan för 1,5 dollar, ännu ett av hans små skämt liksom påståendet att han bara varit på sitt nya jobben vecka samtidigt som han slår mig och de andra på två dollar extra i skatt för varje hyrdag utan att lämna kvitto -  där jag avlämnar bilen och tar Olympia buses in till Penn station och vidare med tunnelbanan upp till Upper West side och 107 gatan där jag beställt rum på West Side inn.

   Att skriva långt handlar om att tränga undan.. Man måste berätta. Avståndet som finns mellan jagen måste överbryggas. Man måste avgränsa sig Han sjönk in i ruset. Nu visste han vad han skulle göra

   De var åter på rummet efter en superb middag på Chinaställe varunder han åt alla rätterna omgiven av vanliga amerikaner som verkade vara lärare. De hade tagit en promenad i området som mest bestod av asfalterade vägar utan trottoarer men de lyckades följa en liten stig utmed husen vid buskagen som kantade området och sedan snedda över en parkeringsplats. Det var så de hittade stället och då var de för hungriga för att fortsätta vidare över den oändliga platta asfalten.

  De har varit i Orange Beach och Kennebunk. Han hade tyckt det var bra att de fick se dessa mindre ställen. Om man bodde i spanska Harlem fick man ro, tänkte han. Gemenskap med främlingar. Identiteten var alltid densamma. Som att sova borta.

   Ovanför dem flög planen hela tiden in för landning.  Planen flög så lågt att man kunde se deras underkroppar rakt över poolen på motellet. Här fanns bara spanskamerikaner, färgade och fattiga vita. Barnen lekte hela dagen vid poolen. Männen drack öl och skrattade. Pojken kastade den lilla flickan i vattnet. Det drog en susning genom publiken. Pojken var i tjugoårsålder med svart pannband. Han skvätte vatten på de andra i sin familj. Det verkade som om de badat hela dagen. Föreståndaren kom ut och hotade med polis.

   Stämningen var fin. Det var som att bo vid en dammsugare. Ett plan var tjugonde minut.. De satt en stund vid poolkanten.  Han läste i hennes bok. .Den hade bara mjuka bokstäver.

  Runt borden på China King satt många överätare. Hon ville att han skulle prata under måltiden.

  Det fanns säkert fyrtio olika rätter på bordet. Man kunde äta hur mycket man ville. Hon ville inte gå ut efteråt. Solen gick ner bakom husen. Planen strök över taken. . Man väntade en ljudbang men den kom inte, inte ens efter att den väldiga kroppen försvunnit över takens blå yta. Det lät som om någon hasade fram över ett golv. Ett mullrande på avstånd som om något krängde ut och in. Varje gång ett plan kom hördes ett susande långt bortifrån.

  Hon hällde upp vin i glasen på rummet. Han är stor nu, fylld av mat.

  Det mullrar i fjärran. De skulle upp tidigt nästa morgon. Det var en fin kväll och värmen strök över hustaken.. Hon tvättade sig länge efter maten. Skrivbordet och sängen var desamma här på de andra motellen i kedjan. Han hade aldrig känt sig bättre.

    Först promenaden sen middagen sen sömnen sen duschningen sen allt annat. Rösterna gjorde honom glad. Han har en god natts sömn framför sig. Den grå skymningen sänkte sig långsamt över taket på den lilla haciendan i utkanten av prärien. På China King åt han alla rätterna och blev så perfekt mätt och sjönk in i en ljuvlig slummer, lite trött men beredd och sen tidigt upp och resa. De kunde inte tala, inte älska, bara läsa, duscha och sova.

14.7.03 Åter på rummet efter 4 timmars vandring runt Central Park och femte avenyn och sedan upp längs Broadway till 107 gatan där hotellet ligger. Broadway blir som Europa häruppe med caféer och butiker och ett levande blandat folkliv.  Det var en gata som hade det mesta, härlig värme, precis lagom stor och med underbara solnedgångsljus mot de tvärgående tegelväggarna.

  De hade glidit nerför 95:an hela vägen ner till Newark utan uppehåll och lyckades lokalisera Dollar rentacar. De hade fått tips om en billigare buss och lyckades lokalisera den men hittade inget som sa att den gick in till stan. En svart kvinna men gav dem rådet att ta Olympia buses istället och missade biljettreduktionen eftersom apparaten inte fungerade. Han hävdade att den unga kvinnan bara velat bli av med dem från den andra busshållplatsen, att de besvärat henne och varit på fel- Ställe De skulle inte ha pratat med henne överhuvudtaget. Kanske hade den svarte biluthyraren velat spela dem ytterligare ett spratt. Nu satt de på Olympiabussarna bland de andra européerna och kände sig lugna och trygga. Han undrade om bus 62 verkligen gått ända in till Time square och lovade sig att kontrollera nästa gång han kom till New York.

    De tog tunnelbanan upp till 110 gatan. Alla var vänliga och hjälpsamma och en ung latinamerikan gav honom sin karta. De hade stannat i Hartford en svårt nedgången stad där de svarta gjort ett symboliskt uppror och bränt bilar vilket han sett på nyheterna en månad tidigare. De betalade nio dollar för att se Mark Twains hus och lyssnade på ett föredrag om Harriet Beecher  Stowe tillsammans med ivrigt antecknande amerikanska lärare. Han köpte ett kort som han skickade till skolan. Det var mer än hundra år gammalt och föreställde familjen Beecher Stowe och anlände samtidigt till skolan som slavstaten Liberia var på väg att lösas upp.

    De satt på rummet som var gult och som påstods vara det bästa rummet på hotellet. I lobbyn stod en vältränad man och räknade dollarsedlar medan portiern tog emot deras rumshyra. Efter promenaden gick de hem och sov lugnt och på morgonen berättade hon om drömmen som handlade om att han varit skadad och att det kommit en ambulans och någon från frisksportarklubben kommit och räddat honom och återväckt honom till livet och hon hade bott i ett stort hus utan toalett och i badkaret låg det två små negerbarn och han avstod från att tolka den fast det verkade som om den handlade om hans sommarhus och den inställda adoptionen.

   Sen älskade de och han tyckte det var fint att göra det i New York och de duschade och hon blåste håret och han tyckte hon var fin och visste att hon tyckte han var fin och det låg väskor över hela golvet och persiennerna var halvvägs nere och han tänkte att det var den femtonde juli i New York och de skulle gå ner till The Village men först äta en amerikansk frukost på Broadway. De skulle ha stadskarta och ryggsäck med vattenflaskor  och nu var de här och hon var fin och det fanns apparater för pengar överallt.

   Vid tiotiden på kvällen var det tillbaka igen efter tolv timmars promenad nerför femte avenyn och hela vägen ner till Union Square där de lyssnat på en utomhuskonsert med Vivaldi och Schubert. En lokal kammarkvintett hade spelat i sommarkvällen. Av de bredvidsittandes röster förstod han att de utgjorde den svarte violinistens familj. Det var första gångne han sett en svart violinist. Mitt i konserten började sirenerna tjuta från brandbilarna och det blev en minuts tystnad medan de körde runt parken. Sen började gruppen på samma ställe där de slutat när sirenljudet försvunnit. Det gav ett fantastiskt intryck.

  Han hade gått nästan hela Broadway i Cowboyhatt och solglasögon och mådde fint efter långpromenaden. Det hade blivit en stor kaffe på Starbucks, sen sallad och soda och sedan

 smörgås och kex i parken. I the Village hade han känt sig oändligt tom och ensam men det hade varit fint vid vattnet i Madison garden, Rockefeller Center och Lincoln Center. De hade sett en fantastisk utställning med sonetter från hela litteraturen historia på New York Public library. De stora författarnas handstil liknade varandra men sen tog skrivmaskinen över på tjugotalet.

  Nästa dag var det molnigt och det var omöjligt att hitta vädret bland alla kanalaerna. Han läste Village Voice som döpts om till the voice för att hitta lämpliga evenemang.

  Dagen slutade vid sydspetsen på Manhattan. Hamnen var underbar i kvällsljuset, kryssningsbåtarna gick ut,  Americas cupbåten satte segel, polisbåten tvärade längs kajen och skymningen färgades blå medan skuggorna djupnade över Hobokens skyline medan trädkronornas djupgröna ger intryck av Parisallé med de svarta gatlamporna, de gröna träden och ljusen i fasaderna glittrar medan en stjärnhimmel av vita punkter långsamt tänds i de blå massiven som utgörs av skyskraporna på andra sidan som gigantiska blå lavablock och himlen färgas ljusgråblå med rosa stänk och havsvinden blandar saltdoft med grönskan från stenarna med sjögräs medan rollerskatarna ljudlöst smyger fram och den gula taxibåten pånytt tar fart.

    Då börjar Al Koopers konsert i i Battery Park och vi sjunker ner bland drakar, barn, bollar och dofter från forna tider med den blå ponchon utslagen under oss och gräset som doftar och det är vidunderligt men man tror inte sina ögon. Rösten är där ljudet och sångerna och först i mellansnackets mjuka intonation ”and he  said: you AL” förstår man att det verkligen är Al Cooper där framme på scenen., musikens mästare, mer perfekt än den gången för 37 år sedan man hörde honom för första gången ” I can´t quit her”  sjunger han och publiken, musiker, familjer, studenter, rastamänniskor och andra deltagare viskar unisont ”he´s never been better” och om han bara väntat en kvart efter konserten hade han fått en autograf. 

   Ett strömavbrott i musiken och han kommer tillbaka efter tio minuter med repliken ”What to expect in the season of the witch” och han går tunt med micken småpratande med publiken gråhårig mjukt skämtande skåskrattande skojande och alltsammasn är så perfekt som en utomhuskonsert kan vara medan frihetsgudinnen bakom oss försvinner i en blågrå diimma och ljusen i skyskraporna tänds som vita diamanter och Empire State framför oss vilar på ett rosa moln.

  Efter Penn station, Greenwich Village, gallerier popkonst och ser Picassos och Chagalls etsningar, kommer solen tillbaka och Chinatown, WTC-hålet och dystra kalla Wall Street men sen hamnen båtarna, seglen och promenaden och en underbar kväll och en fin tnnelbaneresa, dusch och sängen och insomning med Musiken fortfarande ljudande i huvudet. Orgelriffen och basen som smattrar in i rena mystiken nya nummer och de gamla med nya passager, ett trumsolo som får håren att resa sig och gitarren som vilar i luften, trumpetstötar och en gudabenådad sång och man vill bar stanna och den medelålders publiken sjunger med i ” You can´t always get what you want” och klappar handen och körar och njuter av varenda slinga och det är utomhus i New York och ett stort återvändande och en gåva av kärlek och en stunds andakt och det låter så bra så bra. Scenen har tänts och mörkret har fallit och glömda är nu Penn station och regn och trista fikor. Nu är allt salighet och alla är så vänliga och perfekta och man vill tillbaka. De hade avverkat alla arker  och vid fyra tiden piggnade han till och blev uppåt och en högre makt ledde hans steg.

Han hade hittat det. 

Där var det.

   Hålet varr gigantiskt och folk verkar lättade runtomkring. Under promenaden genom the Village blir vi trötta och törstiga och räddar oss ini en metodistkyrka där barnen skrivit hyllningsdikter och välgångshälsningar til de amerikanska soldaterna på n banderoll som täcker hela väggen .

   Soho är fint och de ser en utställning med Horowitz och får en underbar liten visning med sänkt ljus av en persisk konstnär och blri lovade frakt och halva priset på följesedeln och tackar för en fin stund.

 Letar förgäves efter tuggtobak, ser foton av Mick Jagger av Andy Warhol, Ron Woods  målningar av sig själv, Picasso, Chagall och Lichtenberg men gillar Horowitz moln bäst och tar en Cajun Hamburger på och starkt kaffe på Noella i the village  medan han försöker förklara loft livings uppkomst och de går genom Wall Streets kalla rum.

  New York hamnlinje har blivit perfekt och kanske finns det skäl att mistänka att Göteborg får en lycka lyckad byggnation. Där vägen försvunnit finns caféer och lekplatser och parkeringar. De bevarade pållarna ger intryck av att platsen har en historia och de ger verkligen karaktär. Torrdockan i hamnen måste bort . Husen ligger skyddade av träd och delar av stenarna är bevarade: Det finns svarta bänkar överallt och husen är låga och fyrkantiga med små condolägenheter man har lagt ut en matta att spela på .

   Klockan sju nästa morgon ligger han i sängen och upptäcker att den sista bilden just har tagits. De tre unga männen kom hem klockan tre och väckte honom men han somnade om på morgonen. Ute var det soligt och fint och de gick på gatan och köpte vitaminer, åt frukost och tog tunnelbanan ner till 42:a för vidare strövtåg på Manhattan, ner till Grand Central station  nerför 5:e, 2:a, och 1:a avenyerna med vatten kaffe och läsk som drivmedel för att gå ner genom  East Side hela vägen till hamnen med konsert i Bryants park och de vandrade längs hela Gramercy park, Battersea park och utmed hamnen mötte de fiskare, joggare, och inlinesåkare.

    Hela hamnen var ett stort friluftsområde de gick, satt vilade, gick vidare  och det var skuggigt under träden och de passerasde alla tre broarna med nya konserter och slutligen konserten i borgen med ungdomarna uppklättrade i fönstren och sedan John Hammonds underbara folkgitarr och dessförinnan tidigare under dagen hank Williams, the Phantom of the opera, bruna project houses, svarta cigarrer, strävande färjor, segelbåtarna och ständigt lika entusiastiskt glider de fram under broarna i stål och cement med två plan bortom bänkarna och familjerna och gubbarna som spelar och så de underbara sommarkvällarna med skinande ansikten och rösterna i mörkret i den promenadernas stad med breda trottoarer och återkomsten till nedre east side, vimlet på avenyerna och bene som bar hela vägen runt piren,

    All gick väl tills de via 42:a gatan kom till den trista FN. Skyskrapan där vi strosade toade och drack kaffe släpade oss ner för andra avenyn på jakt efter rem till väskan och köpte slutligen tejp tog till vänster vid tredje avenyn ner till East river där de spelade fotboll passerade Styuvesant garden och de inhägnade bostadsområdena med egen polis bland latinokvarteren i en lugn och sävlig stämning och hon gick tappert medan solen sken och hamnen gav en mjuk vind, medan de åt banan och drack vatten och åt pizza vid Eastport  och vid pir 16 hörde de en folksångare, vidare nerför ytterkanten till färjan mot staten Island.

   Hela hamnområdet skall bli en cykelbana som skall förbinda Boston med Washington DC. Det är lyckat. Om Göteborg får ett sådant område blir det fint. Det kändes som om han gått i kjol de senaste åren , tjejen som fick ett glas vatten över den fina kjolen, gruppen som inledde med greque alley, de eleganta besökarna i Bryant; allt hjälte oss att glömma kriget , planen, gropen här fanns inte en tillstymmelse till synlig brottslighet och kontrollen i  FN.skyskrapan  av de utländska besökarna porträtten av generalsekreterarna, souvenirbodarna, de motbjudande politikerna och latinokvinnorna på frukoststället , portiern från Algeriet, resorna upp och ner i hisssen, grand central station och andra avenyns trista utseende, polissirenenerna och fläktens hostanden.

 

   FN- skyskrapan är framförallt en skola i gott uppförande och jag håller stilen några kvarter ner. Det som plågar är att jag inte kan bli en del i den bildade allmänheten och njuta när stjärnorna ger mig sin hand inte får gå ut i de underbara kvällarna och bara njuta utan måste gå igenom de tröstlösa ritualerna varje dag, de som håller ihop personligheten. Den enda gången de verkligen pratade med varandra var när de kört fel i Cape Cod.

   Vilken ond makt drev dem från varandra. Var det dålig planering plötsliga ändringar, trista miljöer, osynliga avfarter eller ständiga korrigeringar av reskassan. Han kände att han borde lämna medelklassungdomen och bli en annan. .Först tog de hans fru och hans pengar sen spärrade de in honom satte på honom kjol sen tog d hans stolthet och arbetslust  sen tog de hans liv.

  Barderna Al Kooper och John Hammond fick honom att inse det.De skymtade enstaka huvuden i det fjärran publikhavet. Det hade varit för många ensamma män denna dag , för många ensamma röster med gitarrer och tiden skulle aldrig mer bli i ordning men männens blickar höll honom uppe, de andras blickar. De ensamma starka skrämde honom, husen kvävde honom, de judiska lobbyisterna verkade hotfulla och nu gick deras tre veckor mot sitt slut och resan verkade genomförd om inget hindrade det skulle han ta de sista tre bilderna nästa dag och på den inre linsen skulle hamnen och kustlinjen stanna kvar med de lyckliga människorna  krigssommaren 2003.

 15.7.03 West side Inn 107 st Manhattan New York

   På Manhattan upper west side alldeles uppe vid den övre vänstra kanten av Central Park ligger fantastiska kvarter fulla av butiker och uteserveringar, coffe houses och bokhandlar med ett folkliv som blandar latinamerikaner från Harlem, svarta, turister och ungdomar i en härlig blandning. Jag börjar med en fyra timmars promenad genom Central Park ner till femte avenyn och sedan längs Broadway den väldiga huvudgatan som går hela vägen ner för Manhattan till sydspetsen. Vädret är utmärkt och solnedgången kastar långa gyllene skuggor på de mörka brandtrapporna på gatorna jag passerar upp för Broadway. Parken som firar hundrafemtioårsjubileum är en slags Eden i staden, en grön oas och jag önskar jag kunnat stanna längre för att avnjuta alla konserter som stundar den kommande månaden.

   Jag frapperas omedelbart av vänligheten och lugnet på gatorna, inga trashankar eller personer som tigger pengar eller har nåt knep för sig. Borgmästare Guilianos nolltolerans har satt sina spår men folk tror att dess effekter bara blir övergående. Men nu idag är allt perfekt och alla hjälper mig och svarar på frågor och ler och är vänliga. New York har blivit ett litet paradis nu mitt högsommaren med ständiga konserter och utställningar Men det är något annat som fascinerar mig. Det är människornas sätt att vara sig själva behålla sin självaktning som är intressant. Deras sätt att fördjupa sig i studier och verkligen hålla uppe ett slags kulturarv mitt i bruset.

    Nu sitter jag i ett gult rum och känner trivseln mitt i jättestaden. I korridoren springer små svarta barn och småbusar och nere i receptionen kommer hela tiden par av ungdomar med högröda svettiga ansikten som bokar in efter den algeriske portierns kontroll av visakort och legitimation. Jag sitter i rummet med väskorna utspridda på golvet. och på natten har jag en dröm med två negerbarn i badkaret och en ambulans och nån som räddar mig när jag är skadad.

     Nästa dag inleds med kaffe på Starbucks, den överallt förekommande kafékedja med ett halvdussin kaffesorter bland intellektuella framför sina fickdatorer, kompendier och lugna bokläsare och New York Times. Jag har en liten stadskarta jag fått av en ung kille på tunnelbanan och den har jag kvar och använder under hela vistelsen i New York. Allt är så enkelt. Jag åker med linje 1 upp och ner genom staden och räknar gatunummer eller tittar ut på stopen. I affärerna drar jag mitt kort och får ut pengar och på K-mart köper jag jeans och skrivböcker, längs Broadway kollar jag in på bokhandlare och antikvariat och går ut och in i luftkonditionerade byggnader och sitter sen och skriver ner intryck på kaféer.

   Mitt mål med resan till New York är att studera stadsbyggnad, hamnprojekt och parker -  frågor som är aktuella för Göteborg och de projekt jag sysslar med i min skolvardag. Under mitt genomkorsande av  Manhattan besöker jag nästan samtliga New Yorks parker och promenerar utmed hela hamnlinjen från dess högsta punkt vid 27:e gatan runt hela sydspetsen upp till Lower East Side och ser planteringar, parker och bostadsprojekt och framförallt samspelet mellan bostäder och vattenlinjen. Det ger mig en klar bild av hur tunneln och det frilagda hamnområdet kommer att påverka Göteborgs kulturella karta. Jag intervjuar New Yorkbor och försöker skapa en bild av parker och hamnananläggningarnas framväxt..

  Denna andra dag i New York slutar nere vid sydspetsen i en underbar solnedgång och en konsert av Al Kooper en av min ungdoms idoler.

17.7.03 

 Klockan tio på kvällen är jag tillbaka på rummet efter en tolvtimmars promenad nerför femte avenyn och sedan vidare ner till Union Square denna klassiska park. Klockan närmar sig sju och i parken är samma blandning av meditation och samvaro, lek och diskussion som det alltid har vait. En ung färgad man står som en ensam Sven Dufva och tar emot den ena diskussionskombattanten efter den andra. Ämnet är religion kontra ideologi. Man frapperas av andelen äldre herrar som hänsynslöst ger sig in i diskussion med de unga. Här i västra hörnet finns en scen och stolar står uppställda och vid halvåttatiden börjar folk köa.   Där förbereds en liten kammarkonsert med en lokal stråkkvartett, ett evenemang som ingår i stadens utbud av sommarkonserter och som delvis bekostas av den lokala community som utgörs av medborgarna i Greenwich Village.

    Jag går ner bland gatorna i the Village och köper sandwichar och när jag kommer tillbaka har konserten börjat. Musiken fyller den varma julikvällen och lägger sig över rullskridskor och småprat och åskådarna njuter av ett aldrig tidigare spelat stycke av en italiensk romantisk kompositör och två stycken av Schubert. Det är utomordentligt välspelat och som alltid i USA är musikerna extremt skickliga. Medan jag lyssnar upptäcker jag att de båda svarta damer som sitter bredvid är violinistens fru och svägerska och får genom kommentarerna en inblick i en amatörmusikers vedermödor runt svåra klassiska verk. Mitt i konserten hörs polissirener och under den minut polisbilar cirklar runt parken är musikerna blickstilla för att sedan så snart ljudet dött bort omedelbart börja stycket exakt där man stoppat. Det ger en mycket stark känsla av kulturens kraft.

   Har gått hela dagen längs Broadway och känner mig både utmattad och andligt uppiggad. Under promenaden längs femte avenyn gör jag ett besök på Barnes and Noble, världens största bokvaruhuskedja vars påverkan på det litterära utbudet i västvärlden är enormt omfattande. Här finns ett urval av det jag söker – böcker om creative. writing, skrivmaterial i form av de skrivböcker med hårda ryggar som jag föredrar och ett utbud som ger en inträngande bild av bokmarknadens olika prioriteringar i dagens kulturella klimat. Jag går systematiskt igenom alla de fem våningarna och avslutar på caféet längst upp. Barnes and Nobles förlagspolitik  har varit intressant för mig ända sedan jag började syssla med Eböcker för några år sedan och det är fascinerande att studera hur de byggt upp sin bokhandelskedja, deras marknadsföring och utformning av produkter.

    Jag kommer ihåg en bok av en klassisk förlagsman i New York som kritiskt behandlar utvecklingen av detta förlag. Han beskriver hur de köper upp mindre förlag hur de ändrar deras utgivning, överflödar marknaden med matböcker och Harlekinromaner, byter ut personal och genomför struktrurationaliseringar, ersätter filosofi och litteraturvetenskap med deckare och låter de smala produkterna ersättas av massfabrikation och jag söker bland personalen efter spår av det som i boken beskrivs som en enda rovdrift med kulturellt kapital och intelektuella framsteg.

     I samma ögonblick dyker en liten tunnhårig judisk man upp och förklarar lugnt och metodskt var de olika vetenskapliga böckerna finns, var filosofi, sociologi och litteraturvetenskap finns. Aha en överlevande tänker jag och försöker rekonstruera de olika turer han genomfört för att undgå att bli bortplockad. Han ger intryck av total kontroll och säkerhet och har antagligen hela tiden lyckts behålla sin plats i förlagets mittfåra. Ansiktet avspeglar lugn och öppenhet men jag kan inte låta bli att misstänka att han fått stanna kvar för att bevisa att det fortfarande finns den gamla sortens förlagsmän och att han hela tiden spelat med insikten om detta faktum. På avdelningen för humaniora ligger studenter utspridda på golvet och tjuvläser medan en kraftig blond kvinna sitter i kassan som en stabil folkbibliotekarie. Utbudet är massivt med nya serier tänkare i hela tiden nya pastellfärgade serier. Det ger ett lite underligt intryck men avspeglar det samspel mellan marknad, utbildningsorganisering och forskning som är den amerikanska modellen.

  Varuhuset har en perfekt placering mitt i city med stora fönster som ge ljus från alla håll. Svängdörren ger en känsla av europeiskt storhotell och den väldiga svarte säkehetsmannen ser ut som om han skulle vissla på taxibilar. Här liksom överallt i de stora städerna har man tagit det bästa och presenterat det direkt för den enkla människan. På varuhuset blandas, de ljusa lätta strömmarna med en europeisk livsstil, resor, samtal, familj och vänskap med skrivande och intellektualitet. Kanske är det så att man måste resa till USA för att hitta en ursprunglig europeisk identitet. Den är lika elegant paketerad och avdelad som den kristna religionens olika former där man plockat de bästa delarna och placerat dem väl synliga och lättillgängliga för gemene man.

 Här i New England kan man som på de flesta håll i USA shoppa bland sina drömmar och ändå vara del av ett samtida skeende, njuta av förbiilande molnskuggor på TVskärmens nationskarta och exakta diagnoser för dagens väder i olika städer, få besked om ungefärliga antalet skurar som skall falla mellan två och fyra och ungefär hur dags det kommer att klarna upp. Man kan dricka morgonkaffe tillsammans med tyfonexpert och se ”fortsättning följer” på tyfoner och orkanvindar som smyger in från mexikanska golfen plötsligt avbrutna av direktbilder från stormvindarnas härjningar i grannskapet.

    Man kan gå ut och in i identiteterna som man går in och ur bilen, fikar på macken eller i förarsätet, prickar av platsupplevelserna på kartan och kolla sin uppmärksamhet mot avfartsskyltarnas ryckvisa nedräkning mot just den lilla stad man har som tillfälligt resmål. Allt finns tillgängligt och öppet och framförallt delar man upplevelsen med tusentals andra – ute i exakt samma ärende och i samma ögonblick.

  Författarbilderna som täcker alla fyra väggarna på Barnes and Nobles cafeteria på femte avenyn på översta våningen ger ett intryck av mausoleum. De populistiska plakatmålningarna gör gästerna små och osynliga som små kryp där de sitter vid sina cafe latte vid de kalla metallborden.

  Joyce, Proust, Neruda och de femtiotalet andra stora författarna ser ner på sentida cafebesökare som befann de sig i på ett ganska välknökat modernismens Olympia. Ansiktena och de grälla plakatfärgerna gör att deras ansikten mest ser ut som en muralmålning och ger kanske samma intryck av skräck och vördnad som grottmålningarna i Altamira gav åskådarna för 40 000 år sedan. Man stannar och försöker identifiera samtliga, inser att man inte läst något av Edith Wharton. Kanske man börjar här i trettonårsålderna sedan ägnar trettio år att läsa samtliga och återvänder för en fika varje gång man avslutat någon.

    Det första intrycket innebär att man reflekterar över deras inbördes placering som de skulle innebära någon slags hierarki och blir så häpen över deras allvarliga blickar att man tappar totalt lusten att dricka kaffe. Man vill se författarna inte bli sedd av dem och perspektivet som liknar sekelskiftets dyrkan av stora män blir ett obehagligt intrång i den narcissistiska cafékulturens odlande av det egna jaget.. Ett intryck av stupade hjältar, av personer som träder fram i rampljuset, av just branding, av namn som ger ett blandat intryck.

   Att upptäcka att de författare som man gjort till sina egna i själva verket är allmängods är att uttrycka samma sak – som om de skulle vilja att det man i främsta rummet säljer är något annat än just deras verk. De är fångar i Barnes and Nobles himmel och konturerna ser lika mossiga ut som den klassiska bilden av Freud som landsfader, en serie gammaltestamentliga profeter, kom ihåg att du är dödlig. Att sätta dem tillsammans på ett kafé ger en bild av att de är likställda vilket kanske är sant men vad pratar de om och varför är de hopbuntade på ett ställe.Är det ett sätt att återställa den ursprungliga läsarsituationen i mitt fall den nyfikne och sensible nioåringen.

   Men målningarna som verkar vara en slags modernistisk motsvarighet till Davidmuséet i Angers med deras rad av stora mäns ansikten i majestätiska byster. Också de ger känslan av att man vill återse dem precis som fotot av Eugene O Neill på Hotel Duncan i New Haven. Man vill återvända till fadern eller till moster Rut. Ansiktena blir själva platsen för sin förekomst och ger ett betydligt mer brutalt intryck än de diskreta skyltarna som signalerar att här börjar Ralph Lauren på herravdelningen på Macys varuhus. Kanske är det just sådant budskapet är idag – att vi orkar inte ta emot den brutala kraft som litteraturen kan skänka utan föredrar att vaggas till ro av de mjuka locktonerna från varumärkesindustrin.

   

Jag ställer mig i kön på Empire state building och kommer slutligen efter att ha betalat 10 dollarsbiljetten, det billgiare alternativet utan Manhattan Skyride, upp på toppen.bland en massa människor från hela världen i flödande eftermiddagssol. Byggnaden som kan ses från nästan alla delar av New York blev färdig 1937 och är ett stycke arkitektur som bygger på de nya gjutmetoderna. Utsiktsplanet ger en fantastisk utsikt över Manhattan i det klara solskenet . Massor av vaktmästare och ett virrvarr av köer ger liv men alla verkar ha ett gott humör och får en härlig utsikt trots att jag avstått från Manhattan Skyride och bara stannat däruppe en halvtimme.

  Empire state building på sommaren är ett glatt inferno av turister och lines med köer och skyltar som säger att nu kommer det att ta fyrtio minuter innan ni kommer upp. Man blir del av grupper i kön i hissen upp, i vandringen däruppe, framför de olika utsiktspunkterna, i jakten på en väg tillbaka, i trapporna i hissen ner och alla tänker samma sak.var det så här det kändes att försöka ta sig ut ur WTC- byggnaden.

  WTC- gropen som är en enda stor underjordisk arbetsplats utstrålar en säregen skönhet just genom sitt djup mitt i stadskroppen, den ger en slags lättnad och uppslupenhet, i själva verket utstrålar den frihet som om den knöt an til havet och de två floderna som mötas några hundra meter längre bort. Den gråbruna gropen balanserar kylan i wall Streets kalla eleganta byggnadskomplex och blir en bild av värme, förlust och tomhet och det som finns innanför avspärrningen förenar och gör åskådarna till deltagare och likvärdiga Vem har inte stannat och sett en stor grop.

   Beskådandet av det stora hålet tillhör de ursprungliga erfarenheterna ( vem har inte fascinerats av att stirra ner i en grop) men denna grop är gigantisk och det som pågår i den är ett litet myrsamhälle, ett slags underjordiskt samhälle med spår och stationer. Det går en inglasad gångbro över den som det vore frågan om ett operabesök och man närmar sig gropen från olika håll, från sidan, över eller bara utifrån. Den dyker plötsligt upp bland höghusen och dess främsta merit är frånvaro. Den ser ut som ett stycke stilla liv bland de döda höghusens väldighet, en lekplats för samhällsanalytiker och med ett intryck av att allt inte är obönhörligt och att några måste offras.

   Eftersom den följer på de kontrollerade köerna och inmarschen i Empire State ger alltsammans ett intryck av samma logik som fånglägren. I det omedvetna ges bilden av det slutliga försvinnandet efter den intensiva anblicken, resan upp och ner och slutligen gropen och därefter hamnområdet med musik och parker och båtar. Som en resa till paradiset genom helvetet och skärselden. Har kanske någon genial samhällsplanerare läst Dantes komedi och föresatt sig att planera Manhattans sydspets efter just dessa föreställningar. eller är denna gigantiska stadsdels utformning i själva verket uttryck för en djupt grundad katolsk mytologi i dess olika stadsborgmästares medvetanden?

   På förmiddagen besöker jag Lincoln Center och Metropolitan och St Patricks Cathedral. Operahuset är fantastiskt med trappor, parkeringsdäck under huset, konstshoppar och den imposanta entren med alla de stora stjärnorna på bilder vid entren. Metropolitan väcker alla minnen av opera, klassisk musik, dagböcker och familjen Long. Storhet och generositet. Här ar Jewish territority och jag möter själva New Yorkjuden på sin lunchpromenad.

    St Patricks cathedral är en väldig gotisk byggnad mitt i staden med färgrika mönster på de vackra fönster som högt uppe kantar väggarna. Den ger ett intryck av lätthet och generositet som man inte alltid hittar i Europas kyrkobyggnader. Den skiljer sig från den ljusa enkla kyrkorummet hos baptistkyrkan i kanten av Greenwich villlage där hela podiet fylls av en väldig banderoll där barnen skrivit välgångsönskningar till de kämpande soldaterna i Irak eller den skolsalsliknande frikyrkan i Harvard, det idylliska samhälle där jag hamnade efter att blandat ihop destinationerna. När jag sitter på den öppna platsen framför Metropolitan möter jag New Yorkjuden, en lustig person.

  ”Mannen på den öppna platsen hade frågat något om fontänens höjd  och lett inbjudande. Han hade en röd Financial times instucken i armvecket och var liten men ohyggligt bredaxlad och sa att han hette Cowan och var den första äkta new Yorkjude han pratat med under hela resan. Han förfrågade sig om Sverige och sa att han besökt landet och gillat det, att han var skribent och skrivit en bok om sin upväxt på Long Island. Han pratade en stund som om han ville få honom att känna sig uppskattad och förstådd- mot slutet av samtalet sa han – Sluta aldrig med skrivandet och kvinnorna. I den ordningen. Han sa att hans namn nog fanns på nätet. Nästa dag passerade han honom när han satt vid sidan av konsertpubliken vid ett bord i Bryants park. Han kanske tillbringade sina dagar med att promenera omkring på femte avenyn medan han väntade på att börsen skulle stiga eller falla.    Av vaktmästaren på Metropolitan hade han förstått att granma var död och att Leonore var sjuk. Alla vaktmästare inom den klassiska musikens olika scner var judar och alla kände varandra. Han försökte lokalisera den berömda sopranen bland alla ikonerna i souvenirshopen. Längre ner bland posters i källaren gav den unga kvinnan en entusiastisk beskrivning av New Yorkskolan och den senaste retrospektiva utställningen.” 

Bryant park är full och det kommer ständigt ett flöde av människor klockan tre när konserten just har börjat och en grupp börjar med Greecque Alley och de ser ut som the Mamas and the Papas med låter inte lika bra eftersom de försöker göra en egen variant och den låten är inte ämnad för det och sedan kommer ett countrygäng och sjunger Hank Williams och sedan de unga operasångarna från Fantomen på stora operan och då blir alla nöjda till och med den intellektuelle mannen som läser Le monde.

    Neale Cowan som släntrar förbi och mannen mittemot spiller sitt vatten i den vackra unga damens knä just när hans fru börjat tala med verkligt engagerad röst och jag känner mig verkligen hemma här mitt i stan och det vandrar en arme av businessmän och kvinnor förbi och försöker få tag i en ledig stol och alla är vältränade och nöjda och samlade och man står utanför allt det där numera

   Sedan en lång promenad ner till Chinatown där det är omöjligt att fråga om vägen och vidare ner mot lower east side och Project houses varav de flesta verkar renoverade och en del faktiskt är inhägnade som en liten stad och ingen är särskilt vänlig eller tillmötesgående men kommer så småningom fram till nästa freeway och under den och fram till strandlinjen dom utgörs av en serie parker avgränsade av staket.

   Man är inte färdig med utbyggnaden och här är mer förortstämning men ganska sömnigt och cyklisterna viner förbi och tjänar antagligen en hel del tid på att cykla runt Manhattans sydspets. Här finns baseballplaner, tennisplaner och bassänger där ungarna leker och lugna parker där ensamma män sitter och trän som ger skugga och framför på cykelbanan springer joggarna och cyklisterna viner förbi. Det är lugnt och fint med de stora båtarna glider nerför eller uppför East river och hela anblicken ger en bild av ett New York femtio år tillbaka i tiden och jag ser Brooklyns industrifasader torna upp sig och läser skyltarna som berättar om broarna och konstruktionerna och trafiken i två plan och blir som väl de flesta ganska imponerad just av flödena. 

 

 I journalen skrev han: ”Regnet hade lagt en tunn hinna av vatten över det vita plastbordet som trädkronorna speglades i  Mellan träden skymtade sjön och träden la en mörk skugga över den övre delen över trädkronorna var himlen nästan vit , de första långtradarna hördes från bron på andra sidan viken några fåglar började sjunga medan ljusa molnskuggor hängde i det vita. En mygga kom flygande i ideliga svängar mot hans ansikte med kast som vore den en hysteriskt förvirrad galning i en tättrafikerad gatukorsning . En spindel började sparka sig uppåt med två av de fem benen innan den pånytt vilade  Han kunde förstå att de hade skräck för deras absoluta uttryckslöshet.”

    Lekande barn och tunga kroppar, de nya amerikanerna, latinos, kineser, ryssar, det är dem vi möter hela tiden på barer, gator och öppna platser. De andra år osynliga, man ser nån gång i deras båtar på vägen i gryningen eller när de glider in på McDonalds  men upptäcker att man inte vill se dem, de andra är snabba effektiva och roliga uppmärksamma och intresserade, de vita amerikanerna är så lika oss själva att man inte har känslan av att resa bort, just den exotiska färgen och den ständigt lika välbekanta miljön gör blandningen behaglig som skiftningarna i New Jerseys skyline från Manhattans sydspets medan solen långsamt går ner, de olika dagrarna av blått som vandrar mellan fasaderna som över väldiga koboltfärgade stenar. China King Burger King Carole King – här är vi alla kungar. De svarta fundamentaliserna som ställt sig mitt korsningen Broadway – Femte avenyn mitt i regnet medan floderna av människor väller fram.

  Lika uppsluppet som poolerna på nedre East Side tre dagar senare under den långa promenaden mellan de stora bruna huset och eftermiddagssolen på Manhattan nära floderna, gräsplanerna, grupperna som spelar softball, den ensamme basebolltränaren, båtarna som glider upp och ner på East river, de ensamma männen på parkbänkarna, joggarna och cyklisterna, skuggorna från träden, vatttenscooters som fräser fram och doften av cubanska cigarrer, läsarna som förekommer överallt, på tunnelbanan, i parkerna och som snabbt hinner igenom några sidor innan de stiger av, den unge mannen med vilken jag hinner utbyta några ord om Anna Kareninas storhet som roman berättar att han läser den för andra gången.

   Alla läser som en självklarhet, själv följer jag en svensk kvinnlig deckares mjuka lekande bokstäver som någon smekte dem mellan svart och vitt utan varken början eller slut. och nu skall jag gå ut i regnet till det röda huset och komma tillbaka med smutsiga blöta fötter och känna att jag avslutat något, går upp för trappan och gå in i det gröna rummet och sjunka ner i orden pånytt med regndropparna som torkar på ryggen  och minnet av de snabba stegen över stenarna.

  

    Det återstår en bra bit men jag har passerat de ljusa luftkonditionerade gallerierna i Soho med Picasso och Chagall och Andy Warhol men jag vågar inte gå i god för äktheten i dessa serier av litografier och tryck som på oss gör ett alltför välbekant intryck. Mobiler och amerikanska realister, foton på den åldrade Marilyn i serier om två hundra som kostar 800 dollar styck men alla innehavarana är vänliga och ger eleganta presentationer av verken och luftkonditioneringen är behaglig och man tar gärna en tur ner till den lägre våningen och stannar en stund för att sen lugnt fortsätta till nästa galleri alldeles bredvid .Den här stadsdelen lyftes upp som ett resultat av det ”loft living” som Sharon Zukin analyserat i boken med samma namn en klassiker inom stadssociologi.

    I den boken beskriver hon hur husvärdar konstnärer och kommunala politiker samverkad för att lyfta upp en ganska förslummad stadsdel och ge den stil och framförallt enorma höjningar av hyror just genom metoden att lägga beslag på vindsvåningar och inreda dem och skapa ateljeer som blev ett sätt att leva och visa stil. Jag stannar i en hamburgerbar och talar lite spanska med personalen vilket är mycket uppskattat innan jag fortsätt neråt andra avenyn den kanske tråkigaste av de sju stora avenyerna.

   I journalen skrev han: ”Regnet hade lagt en tunn hinna av vatten över det vita plastbordet som trädkronorna speglades i  Mellan träden skymtade sjön och träden la en mörk skugga över den övre delen över trädkronorna var himlen nästan vit , de första långtradarna hördes från bron på andra sidan viken några fåglar började sjunga medan ljusa molnskuggor hängde i det vita. En mygga kom flygande i ideliga svängar mot hans ansikte med kast som vore den en hysteriskt förvirrad galning i en tättrafikerad gatukorsning . En spindel började sparka sig uppåt med två av de fem benen innan den pånytt vilade  Han kunde förstå att de hade skräck för deras absoluta uttryckslöshet.”

    Lekande barn och tunga kroppar, de nya amerikanerna, latinos, kineser, ryssar, det är dem vi möter hela tiden på barer, gator och öppna platser. De andra år osynliga, man ser nån gång i deras båtar på vägen i gryningen eller när de glider in på McDonalds  men upptäcker att man inte vill se dem, de andra är snabba effektiva och roliga uppmärksamma och intresserade, de vita amerikanerna är så lika oss själva att man inte har känslan av att resa bort, just den exotiska färgen och den ständigt lika välbekanta miljön gör blandningen behaglig som skiftningarna i New Jerseys skyline från Manhattans sydspets medan solen långsamt går ner, de olika dagrarna av blått som vandrar mellan fasaderna som över väldiga koboltfärgade stenar. China King Burger King Carole King – här är vi alla kungar. De svarta fundamentaliserna som ställt sig mitt korsningen Broadway – Femte avenyn mitt i regnet medan floderna av människor väller fram.

  Lika uppsluppet som poolerna på nedre East Side tre dagar senare under den långa promenaden mellan de stora bruna huset och eftermiddagssolen på Manhattan nära floderna, gräsplanerna, grupperna som spelar softball, den ensamme basebolltränaren, båtarna som glider upp och ner på East river, de ensamma männen på parkbänkarna, joggarna och cyklisterna, skuggorna från träden, vatttenscooters som fräser fram och doften av cubanska cigarrer, läsarna som förekommer överallt, på tunnelbanan, i parkerna och som snabbt hinner igenom några sidor innan de stiger av, den unge mannen med vilken jag hinner utbyta några ord om Anna Kareninas storhet som roman berättar att han läser den för andra gången.

   Alla läser som en självklarhet, själv följer jag en svensk kvinnlig deckares mjuka lekande bokstäver som någon smekte dem mellan svart och vitt utan varken början eller slut. och nu skall jag gå ut i regnet till det röda huset och komma tillbaka med smutsiga blöta fötter och känna att jag avslutat något, går upp för trappan och gå in i det gröna rummet och sjunka ner i orden pånytt med regndropparna som torkar på ryggen  och minnet av de snabba stegen över stenarna.

   När jag närmar mig det första torget pågår en konsert med en ensam folksångare och folk som äter pizza och står eller sitter runt den lilla scenen. De omkringstående informerar mig om att det är en skotsk sångare vars namn jag aldrig hört. Jag slår mig ner och ser hur chicanoungdomarna samlas efter jobbet för en trevligkväll ute i det fria och kan inte låta bli att göra jämförelsen med göteborgskalaset och människolivet vid kajen under sommaren.   

  Efter en stund går jag vidare neråt hamnpassagen och kommer till nästa konsert som är den en gång ganska kända sångaren John Hammond, här sitter en trevlig artig och uppmärksam publik i femtioårsåldern och njuter av utomordentlig folkmusik och blues lite lägre bort pågår en konsert med ett indieband och ungdomarna sitter i de små fönstren och lyssnar eller ligger på gräset utanför och njuter. Det ser ut ungefär som Schillerskas kulturvecka just kommit till sista dagen och publiken utgör exakt samma typ av medelklassungdomar som befolkar vår gymnasium och jag stannar en stund innan jag går vidare. Jag är trött men upplyftad i själen när jag stiger av tunnelbanan och går genom ett varmt och behagligt kvarter till mitt hotell.

18.7.03—-

  Nästa dag regnade det och parkerna vid Riverside Drive såg föga inbjudande ut . Slumpen hade lett honom hit och nu tvingades han gå uppför Cleveland Avenue i tung grå förmiddagsvärme medan tågen rasslade över hans huvud. De människor han frågat hade gett långa utförliga svar. Vid parkens övre sida stod ett led av mäniskor och verkade köra för att få tillträde till parken. De sa att de var från Vermont och skulle på ett möte men såg mer ut som om de var på turistresa med glada kepsar och leenden. De stod två och två på ett led som skolbarn och alla var glada och log med små brickor runt halsen.  -Vi besöker stället här bakom sa en kraftig man med keps utan att vända isg mot den väldiga stenbyggnaden bakom. Han hade passerat den på vägen upp och noterat att den tillhörde att religiöst samfund han aldrig hört talas om.

  Utanför det gigantiska monumentet stod en stor röd buss med texten Free Art of New York och bakom den mitt på den runda platsen hade ett litet filmteam riggat ljus och reflektorer  runt en söt ung flicka  som kastade en blick på honom som liknade den som studenter brukade skicka iväg åt honom i korridoren och som sa att det finns visserligen bekymmer men skönhet, entusiasm och ungdom talar sitt eget språk . Dessa blickar brukar ta dem igenom även de lägsta mest motiga dagar utan att efterlämna alltför många skavanker.

  I entréen och på sidorna satt svarta vaktmästare pratade högljutt och han noterade att de hade tydlig Harlemdialekt. Generalen var påfallande lik en känd skådespelare och han kom på sig att minnas en film där denne uppträtt just som general . Vilket lyckoskott att likna en skådespelare som levde hundrafemtio år senare! Kunde det finnas nåt bättre sätt att bli ihågkommen i samtiden. Kanske var själva likheten förutsättningen för skådespelarens karriär. Kanske var de släkt? Kanske skulle skådespelaren bli president en dag. Mindes vagt att denne hade en son som spelat Faust i filmatiseringen och att han tillhörde dem som svartlistats för att han opponerat sig mot kriget. Martin Sheen brukade spela blue collar americans.

- Den andra graven är hans fru, sa nån i gruppen när de stod runt den cirkel under vilken två väldiga marmorkistor stod bredvid varandra. Kistorna gav ett intryck av att krigshjältens främsta bedrift var att han varit en exemplarisk make och delade säng med sin lagvigda och han undrade hr många besökare som kunnat undvika att gissa vem som var vem. På varje vägg fanns en kort presentation med teckningar som såvitt han kunde bedöma var byggd på minsta gemensamma nämnare  ifråga om krig politik och personlig karaktär .

  Han kom påsig med att misstänka att skådespelarens, Martin Sheens ansikte fått ersätta generalens. Det skulle otvivelaktig underlätta och kanske skapa just det intryck av odödlighet som var mausoleets främsta funktion. Det förs en diskussion om Ulysses s Grant verkligen var alkoholist och vittnesbörd av samtida avlämna som säger att de aldrig såg honom dricka i tjänsten. Det är lite svårt att fånga hans militära storhet men han var segraren som blev president och sedan gjorde den ena blundern efter den andra men också genomförde en del sociala reformer. kanske hans fru låg bakom dessa och hon som den verkliga presidenten fått platsen bredvid honom i kryptan. Jag minns biografin över Mark Twain och hur denne fick sitt förlagsprojekt räddat genom general Grants memoarer – eller var det tvärtom? Mausoleet är liksom hela stadsdelen ett minnesmärke över en av de stora perioderna i amerikansk historia då progressivism och imperialism genomförde ett gemensam lyckosamt fälttåg in i framtiden.

   Jag söker Amerikas hjärta bakom kriget och gör därmed en klassisk rörelse som både placerar mig i min egen tid och min egen historia. Kanske är det en sätt att undvika kriget. Jag är i så fall inte ensam. Tidningarnas rapportering är knapphändig. Väderkartan tar betydligt större plats.

   Jag upplever en parallell till den undanskymda position jag själv intar och det amerikanska folkets .. De flesta av de människor man möter på Femte avenyn och på Broadway är faktiskt färgade eller latinos. De ser inte ut att tillhöra de grupper som röstar. Presidenten är han däruppe och vem det är spelar mindre roll i den vardagliga verksamheten med service, långa arbetstider och ett gott humör och stor lekfullhet.

  Egentligen var hela den här utflykten uppåt Manhattans västsida ett resultat av ett samtal på frukoststället. Den vackra kvinnan som gled ner på stolen snett framför och den kraftige mannen som kom in några minuter senare startade ett samtal om föreläsningar och kurser. De hade omedelbart gett intrycket av att vara lärare. Mannens hud var gråblek och fet och dess färg liknade så mycket de ljusa mestisansikten han mött i tunnelbanan att hans spontana intryck var att detta var en person som genom språket och fysiken byggt upp en helt ny personlighet. Detta intryck kunde han inte släppa trots att mannen pratade en äkta amerikanska och kanske var det just det som fick honom misstänksam, skepsis var ingen av hans bästa egenskaper.

  Han frågade om parker och fick ett uttömmande svar. Mannen som uppgav att han var från Alaska och gav honom sitt kort som sa att han hette Andrew Walker vilket såvitt han visste var namnet på fantomen gav en lång beskrivning av Riverside Parks och Nicolas park. Är det inte uppe i Harlem, sa han och fick en ilsk blick av kvinnan. Mrs Persson kom med mera kaffe och nu var han i sitt esse gav henne sitt mailadress och bestämde sig för att kolla dessa parker – Du kommer att se en del fina hus också, sa kvinnan.

  Alaska, tänkte han. Mannen hade uppgjort en födelseadress som låg så långt som möjligt från han eventuella ursprung vilket han misstänkte var Puerto Rico. Kanske hade familjen emigrerat till Alaska och sedan hade han bestämt sig för att resa till New York. Men varför hade han valt New York. Han såg ut som de kraftig pratsamma män som av någon anledning valt att göra karriär inom skolan. Ett sätt att utnyttja sina sociala talanger och sin organisationsförmåga. Att få prata om sociala projekt med parker måste vara den perfekta bilden av självförverkligande. Det hela verkade vara lite för tillrättalagt. Han åt sin grid och kände sig en smula som en skolman.

   Upper West Side är en fashionabelt område som ge en bra bild av New York vid sekelskiftet. Parken går utmed Morningside Drive längs den väldiga Freeway som följer Manhattans över västra del och det gör tyvärr att den blir begränsad till omfånget. Den har liksom flera av de mindre parkerna till syfte vad det verkar att utgöra rastplats för hundägare, övernattningslogi för hemlösa och joggingsträcka för frisksportarna och platsen för enstaka ensamma läststunder för de ensamstående. Stora träd ger skugga och avgränsar bostadshusen från den förbiflytande trafiken några hundrameter längre ner.

  Han fortsatta uppåt gatan men märkte att den var på väg att ta slut och vände sig mot en rödhårig kvinna med felproportionerat utseende som emellertid talade så länge att han inte kunde motstå en närgången granskning av dragen. Hon hade några skönhetsfel och hennes distinkta sätt att tala verkade vara en slags kompensation för de plastikoperationer hon avstått från att genomföra. Det var som om hon blivit störd i en morgonritual och till varje pris ville återställa jämvikten mellan det plötsliga mötet med en främling och morgonens rofyllda sommarvärme.

- De här byggnaderna tillhör Columbiauniversitetet och du hittar huvudbyggnaden om du går Claremont Avenue och sedan går två kvarter ner .

  Hon hade grå tröja, svarta långbyxor och såg ut att vara på väg att köpa mjölk. Hennes sätt att tala implicerade att just detta ovedersägliga faktum var det som styrde alla hennes uttalanden och att samtalspartnern inte skulle göra sig några illusioner om att hon var medveten om detta faktum. Är detta en slags feminism, tänkte han men följde ändå detalj hennes instruktioner. På något sätt verkade det som om hon ville säga att intelligens är ointressant om man är vit och ful. Var detta en intellektuell kvinna? En rik kvinna? En ensam kvinna?  Hade hon litterära ambitioner , ville kanske bli en ny Carson McCullers, kanske var hon verkligen författare, ett yrke som fortfarande står högt i kurs i New York. Han kunde inte minnas om hon haft någon hund med sig. Kanske en liten anteckningsbok.

   Hon gav intryck av att vara på väg att köpa mjölk som om området fortfarande vilade i nån slags majestätisk 40-talsstorhet.Eller kanske hon skämdes att hon inte flyttat till något mer rörligt område. Men vilket skulle i så fall det vara. The village hade gjort ett trist, tomt och snobbigt intryck. Soho var dammigt och slamrigt. Själva platsen och husen var hennes hemmahörighet och hon hade valt att stanna i stan och skriva och plugga hellre än att resa till kusten och exponera sitt vita skinn och nu hade hon träffat någon som hon ville berätta det för. Det fanns inte en detalj som fattades i hennes perfekta genomgång av gatorna och vägen till Columbiauniversitet men hon verkade angelägen om att bevisa att hon inte hade något samband med platsen.

    -Byggnaderna här ägs till största delen av universitetet och det finns gott om studentbostäder. Han kände sig plötsligt inringad som om stadskärnan utgjort ett campusområde av stora gråa hus. Han kunde inte erinra sig att det nånsin varit fint väder när han sett Columbia det verkade som om platsen skapat sin egen grå hinna där tänkandet var det centrala. Byggnaderna var i samma klassiska parisstil som de stora universiteten med gårdar och medeltida fasader. Studenter pratade engagerat på trapporna. Här hade revolten startat innan den spred sig till Europa och här fanns naturligtvis en hjärnkraft som var bedövande.

Macys

Sitter på cafehyllan bland män som väntar på sina fruar medan han förgäves försökte hitta nåt fascinerande intressant inslag bland kvinnorna men insåg att i motsats till Sverige ligger inte uppenbarelsen i det yttre utan i sättet och charmen och pengarna här han mötte inga blickar från kvinnorna överhuvudtaget rulltrapporna var träklädda och säkert halvsekelgamla och han upptäckte att han ville fortsätta att åka i dem hela dagen. Restauranten var utmärkt  och pajen var välsmakande  en judisk kvinna log mot honom och två italienska par i övre medelåldern pratade galant medan männen teg väluppfostrat surmulet de visade bara precis det de ville se

   Han tar sig ut på gatan, det småregnar och vimlar av folk. Han tar tunnnelbanan uppåt och går av på rätt station, hämtar sitt bagage och återvänder under jord. En gatumusiker spelar underbara Beatlesvariationer och han ger honom lite växel. Tre kraftiga kvinnor står som en mur av sköldmör runt en kvinna som han avlägset känner igen som en av skrivprocessikonerna från det sena åttiotalet. Hons er fortfarande fräsch ut och de andra lämnar inget tvivel om att de är frälsta. Han känner en lättnad och helt annan hemmakänsla. Det dröjer en stund ett tåg går förbi och nästa blir proppfullt. Han väntar och stiger sen på ett nästan tomt tåg. I minnet erinrar han sig de upphetsade asiatiska ungdomarna som rusade upp från perrongen för att inte komma för sent. 

    Kanske skulle de på någon föreläsning på Columbia, kanske ville de inte underkastas sig ödet, kanske ansåg de att skepsis var ett överlevnadsvillkor. Vid Penn Station stiger han av köper bussbiljett och sätter sig i kön, informerar om sitt flygbolag och glider sedan ut genom Lincolntunneln och in i New Jersey och av på Newark och några behagliga timmars shoppande innan det är dags för att gå ombord tillsammans med Pierre Schori efter en rigorös kontroll av kläder och varenda nit i jeansen. Flygresan ger möjlighet till en första djupare bekantskap med de två böcker han införskaffat: The art of writing och ”The Whores child and other stories” av Richard Russo. De visar sig bägge vara ypperliga. I bagaget har han fyra nya skrivböcker och två par amerikanska jeans.

   Händer som räcker över biljetter, händer som sticker ut ur Tollbooths, händer som lämnar över biljetter, händer som räknar växeln, händer som sträcks fram för en hälsning, polismannens händer som visar bästa stället för ett foto  ”good you came back”, välkomnande leenden, ansikten i mängden, rörelser i massan, dofterna i tunnelbanan, skrivgruppen på perrongen, ett kvinnoansikte som verkade bekant på något sätt stillastående, paret på kaffebaren, certificate kom från Alaska promenaden, den tunga varma backen, Riverside drive, Columbia university, kaffet , skrivboken.

   Var detta en minnesresa?  En resa inför åldrandet, ett försök till penitens eller ett sökande efter fadern där borta nånstans, en fader som för länge sedan lösts upp i den amerikanska vardagen med dess osentimentala lekfullhet, en slags Hamsunsk resa till ett krigförande land? Ett försök från en förvirrad själ att inför sina ögon se mönstret, det styrande i des verkliga skepnad ? Eller var det en bön om stöd och hjälp? En bekräftelse på att alt verkligen gått rätt till sedan förra besöket – allt besvarat med ett sånt är livet och nu är du här. Du lyckades genomföra resan, du valde oss. En bekräftelse på att åttiotalet varit verkligt? Ordet convent som sedan blir Russos första innebörd i den första av novellerna just titelnovellen.

  Läsningen, koncentrerad njutningsfull som tunnelbaneläsning högt över havet och molnen med olika infallsvinklar hela tiden. Där den ordagranna presentationen kunde blivit en hel lektionsserie med nya läsvinklar, nya stycken, satser och en röst.

Epilog

   Kärleken till de långa väntans timmar som finns på platserna. Ensam i solnedgången i en liten lägenhet i Queens villakvarter sitter Märta Persons från Göteborgs femtioåriga dotterdotter och sminkar sig inför jobbet som servitris på 108:e gatan. Henne träffar vi på morgonfikat utanför West Side Inn när vi sveper kaffe juice och stekta ägg och precis när planet lyfter för den nattliga hemresan stänger hon av TV:n i sitt lilla hus i Queens och lägger sig att vial sina trötta ben.

Filed under: Resor   |  Leave a Comment