Staden

01Dec07

Nu hade det gått en halvtimme och han hade fortfarande inte kommit. Tåget hade varit punktligt Mailet hade angett exakta ankomst och avresa.

Alltså borde han varit där.

De hade ju bestämt att han skulle stått med utbredda armar och ett stort leende. Där. Nånstans i mitten av perrongen. Men var befann sig människan. Hade han glömt tiden. Fel dag kunde han väl ändå inte ha tagit.

Nån gräns måste finnas.

Bara han inte bestämt sig för att utebli, kanske skippa henne, låta henne falla som en tung klump på den kalla göteborgska asfalten. Man visste aldrig när det gällde karlar.

Det började kännas kallt om fötterna. Det gått fyrtio minuter. Nåt var fel. Bäst att vänta ifall han trots allt skulle dyka upp. Tjugo minuter var inte så lång tid. Det kom ett tåg 1640 och det var snart bara en kvart kvar. lika bra att vänta.

Mobilen var tyst som en mus i väska medan höstvinden smög fram över perrongen som en grå ensam varg. Husen som såg ut som om de skulle vilja flytta söderut Stationsbyggnaden bredde ut sig som hotfulla kvadrater över betongen. Från stationshallen kom ett farlig sken med enstaka gula ljuspunkter som förrädiska inbjudande vilopunkter.

- Hallå det är Marianne

- Hej Marianne Var är du Jag sprang runt en timme på busshållplatsen

- Det var ju hemresan som var bussen. Jag står på perrongen

- Nej, jag ville ju möta dig på perrongen!

Typiskt honom att prata om vad han skulle vilja göra. Inte vad han gjorde eller hade gjort Allt handlade det om något annat.

- Skall jag ta spårvagnen nu

- Nej det vore väl synd Ta en taxi! Jaha där gick den intjänade hundringen.

Ja det ordnar sig. Hon gick längs perrongen Var ligger taxi nu då?

Där bakom!

En lång rad bilar stod vid utgången. Mörhyade karlar stod och pratade i klungor om tre. Det lät som arabiska.

- Var skall ni?

- Kör mig till Daltorpsgatan.

- Var ligger det?

Kan de inte Göteborgs gator. Det var som att landa i nordafrika och ge en adress.Sedan hoppas på turen. Man visste aldrig hur långt bort destinationen låg. Bara att man skulle bli uppskörtad. Det gällde att vara bestämd men ändå le.

Nu försökte de bestämma vem som skulle köra men ingen anmälde sig.Ingen visste i själva verket var Daltorpsvägen låg.

-Örgryte sa hon. De letade i sina kataloger. Ingen hittade nåt. Till slut började de peka på en man som stod bakom. Han föreföll vara nån slags auktoritet.

Hon hade redan satt sig i en bil men chauffören visste ingenting Varför kör de taxi i ens tad som de inte känner till ?

Hon gick ur. Han hade letat i två kataloger men inget hittat. Fanns inte gatan ? Den hade ju funnits när hon läste i Göteborg. Hade de tagit bort den?

-Skall inte ni kunna gatorna, sa hon. Hon talade vänligt men uppfordrande. Inte som till klienterna mer bestämt.

Ingen reagerade.

Männen gav intryck av att utgöra nån slags maffia och ledartrojkan styrde henne med handrörelser bakåt mot en tredje mindre grupp.

Alla männen verkade vara i 40-årsåldern. De stod i en klunga.

Hon berättade att hon bott i Örgryte och att det inte var särskilt långt. Männen bara skakade på huvudena och fortsatte samtalet. De kunde svenska.
Det gett mörkt fuktigt mörker över gatorna runt centralstationen. Kvällstrafiken hade inte börjat men doften av avgas och rök låg kvar.

Det visade sig att den utvalde hade nån slags vägvisare. Den var på engelska. Han själv talade dålig svenska.

Mycket dålig.

Hon hade tittat efter om männen hade ID-bricka.

Alla hade ID-bricka.

. Underligt.

Varken i Stockholm eller Malmö fanns så många mörkhyade.

Kanske var detta deras speciella plats. Järnvägsstationen kanske hade högst status i deras länder. I Malmö fanns visserligen en del Bosnier men inte så många mörka och de var inte så kompakta.

Jaha så är det i Göteborg.

Nuförtiden.

En kolsvart man med enorm kroppshydda pekade bakåt med en svepande gest: Försök med Ali Han kan för han har vägvisare.

Ali visade sig vara en lika svart man med vägvisare ned pilar som pratade på engelska turn right turn left next allt var mycket förvirrande tills jag förstod att Ali kom från England. Men jag kunde inte förstå hur han burit sig åt för att översätta texten Kanske han importerat den eller smugglat in den Hans status i gruppen verkade i alla händelser betingas av just förekomsten av en sådan hjälpmedel. Ni kan lugnt lita på att ni kommer fram

Nu var de på väg mot Redbergsplatsen och vägvisaren tappade ljus och ljud med regelbundna mellan rum

Vi hade knappt lämnat området men taxametern stod redan på 79 kronor När hon frågade om det sa han plötsligt.

Det blir annan taxa för du är tjeja !

Han log och stängde av den. Han hade åkt fel vid Danska vägen.

Trots den engelska vägvisaren, tänkte hon.

Tjeja, ja det kanske var nåt språk.

Sen började han snurra runt vid Danska vägen Det verkade vara ett bra knep för nu kom vägvisaren igång igen. Slutligen kom de in på Daltorpsgatan. Den var oändligt lång och det följde en lång rad villor. Slutligen var de framme.

Han hade vänligheten att stanna medan Lars gick ner för trapporna.

Rar kille tänkte hon

Ali.

Han hade promenerat genom staden halva eftermiddagen.

Först från skolan till systemet sedan i en halvcirkel eftersom han inte vågade gå hem med den överfyllda ryggsäcken sedan utmed ån beskådande den ljusblå himlen och de svarta träden fyllda av reflektioner över stadsarkitekturen och frenetiskt funderande över om det var avsikten att de öppna tornen hade någon betydelse och om det sluttande taket över konferenscentrat skulle betyda vågor.

Tornen som stack upp lite här och var på något sätt skulle spetsa till den stängt gråmelerade göteborgska himlen som om närvaron av sylvassa spetsar på något sätt skulle kunna upphäva det tjocka intet som halvårsvis lägrade sig över allt och alla med den stora fördelen att en människa som tittade ut genom fönstret kunde inbilla sig att hon befann sig precis varsomhelst på jorden.

Vi ån tändes de gammaldags runda gatlyktorna och de vita kupolerna blev först lila sedan vita medan färgnyanserna speglade sig mot det gula lövverket i de få kvarvarande träden vid fattighusån.

November, en ljus varm november. Höstkänslor, just dem han velat nå fram till under den senaste månaden.

Romantik. Drömmar Fantasi.

De runda stenpålarna vid kajkanten hade fått en svart skugga och kedjorna löstes upp i den snabtb fallande skymningen. Han övervägde att snedda över Ullevi men kände förväntaningarna som ett par vingar och beslöt ta den långa vägen längs åkanten. Ullevi såg ut som om globen plötsligt exploderat och sedan imploderat ihop i en enda sammanfallande ruin med väggarna som vikit sig och pyloner som som spretade likt tysta vikingaskepp.

Arkitekturen tyckte bli mer och mer modern för varje dag.

På utsidan lyste reklambudskap i gulgrön färg, samma färg som barndomens långa remsor som knöts till flätor i olika mönster och som var en av många flugor på Landalaskolan 1957.

Att vandra genom staden på väg till ett möte, någon som skall komma, ett tåg, ett återseende, en ankomst, med en inre förväntan ger ger luftiga steg ett ljust sinne och en känsla av förundran över livet lätthet. Fasaderna lyser lätta, landskapets konturer blir plötsligt tydliga och i stadsarkitekturens mönster anas den positiva beydelse det som kanske en gång var dess ursprungliga mening.

Vid alleén sänkte sig mörkret som vanligt, människorna blev hotfulla och flödet av vita ansikten alltmer ogenomträngligt. Varifrån kom de onda vibbarna. Var det någon förbipasserande, någon vars blick man missat, någon som känt igen en fiende, nån som med trött sinne lämnat veckoarbetstidens långa sista pass för att bege sig till ett ännu tröttsammare mer ensamt vardagsliv.

Var kom de från?

Hugget i tanken och blodet som plötsligt rann från huvudet längst ner i benen, huden som stramade över ansiktet, tankarna som minskade till en liten punkt i huvudet, beslutamheten att röra sig från en punkt till en annan över dessa öppna ytor; allt detta var så starkt förknippat med hemstaden att han undrade om denna kombination av reflexer, känslor och associationer överhuvudtaget fanns någon annanstans.

Som om alla kände denna existensens stora tunga hemlighet och tyst delade den under några dagliga minuter som en slags närvaro av historien, hasvsvinden och den tunga vägen in till staden som nånting dött som vaknade till liv i dessa stunder på kvällen när de lugnt och systematiskt försökte återvända hem genom stadsgatorna.

Ensamma, blint strävande.

Morgnarna var annorlunda, rena och och städade med propra utsövda människor på väg. Ju tidigare på morognen, desto vackrare, mer disciplinerat arbetande människor. Folk med låg lön och stark pliktkänsla. Ju mer underordnat jobb desto mer klassiskt gnegande rörelsemönster över de öppna platserna.

Som tavlor ur det förflutna, tänkte han när med möda lyckades väja för en cyklist vid trafikljusen vid alléen.

De kom susande bakifrån med lyktor som skar genom mörkret och ett lätt ljud av däck mot asfalt. Farliga och snabba och nästan ohörbara i bruset från trafiken på genomfartsleden.

Trädgårsföreningen låg tyst och strålande med enstaka molnskuggor speglande i glastaket.

Tysta röster från smågrupper som gick utmed träbalustraden medan cyklisterna kom glidande i våldsam fart.

Pälsen tänkte han. En historia om värme och kyla. Kvinnors kroppar som en päls.

Novellen skrevs innan bilar kommit in på gatuscenen.

Nu var det stålpäls som gällde. Dra på sig den grå toyotafracken när kylan kommar och sedan brusa rakt in i labyrinten, osedd styrande i sitt eget lilla kungarike.

Han var ute i god tid och förberedda sig för en romantisk njutningsfull stund vid den nybyggda bussrefugen men kunde ändå inte låta bli att titta in i bookshopen mitt på centralen. Susan Tamaros nya bok, säkert ett välformulerat aktstycke tröst gav honom kalla kårar. Tungt, säkert allvarligt, varför läsa sådant. Han hade läst alla hennes böcker men bara blivit sorgsen.

Nu hängde hon där som ett sår med salve qvick snabbt påsatt.

Tamaro.

Han mindes det första svåra året efter skilsmässan med kurs i italienska, TV-fotbollen och den katolicismen, resorna och söndagskvällarnas absoluta ensamhet innan äntligen skolklockan ringde på måndagsmorgonen och han fick kasta sig upp på cykeln till de andra i det röda tegelfängslet och alla de bekanta mötena.

Som så många gånger.

Tamaro, esamma väntande kvinnor på refuger vid Milanos infarter.

Han skyndade förbi och mötte de friska starka ansiktena hos de nygamla invandrarna, folket från Vårgårda, Ale, Alingsås, Surte.

Urgamla, urstarka orter längs älven om var lika starka och beslutsamma som någonsin hans egna förfäder när de begav sig hit för hundra år sedan. De slog sig ner på Hisingen och påbörjade den långa resan in till stadens hjärta.

Örgryte Bö. Han sista anhalt.

Där han hade sitt hjärta.

Många kände till Örgryte men få kände till Bö.

Det kändes lite extra bra. Resan slutpunkt, Vegalomaz. Slutstation, till jordens medelpunkt.

Öster är inget problem för en långgångare.

Fina promenadvägar. Utmärkta cykelstråk.

Ingen idé att runda stationen. Alla såg ut som på väg till ett viktigt möte. Resor gör folk större. Det vita taket och och kioskerna gav känslan av flyghall.

Buss från Stockholm kom 1520. Två minuter fel.

Från Helsingfors. Skumt. C-hallen. Kan inte stämma.

Fara, sa en röst inom honom. De är för starka. Han vände sig mot en kvinna med brunt hår som iakttagit honom en lång stund

- Kommer inte Stockholmsbussen?

-Det här är ingen hållplats.

-Var ligger den då?

-Vet ej.

Han gick tillbaka in genom dörren. Massan hade förvandlats till en samling tomma gula ansikten med bortvända blickar som signalerade att han gjort något stort fel. Tiden stod plötsligt stilla.

Det var som en turkisk basar med alla mörka ansikten. Utanför glasdörrarna föll ett lätt regn och plötsligt befann han sig mellan en kortväxt man i grå jacka och en rklaftig mulatt som bägge talade bred göteborgska. Det kändes som om de pratade om honom men snart förstod hana tt det pratade om nåt lager och övertidstimmar.

Den lille pratade rätt ut i luften medan han vajade med kroppen framför den store som såg väldigt stark ut och själv fick han lust att slåss men en inre röst sa fara, de är för starka ocjh han vände sig mot en kvinna med brunt hår som iakttagit honom en stund Den lille vaggade med överkroppen och först nu såg han hur välbyggd han var.

Den svarte såg oförarglig ut men var stor och kraftig och såg ut som om han väntade på något. De rörde sig långsamt bort från honom. Raseriet steg för varje meter som avlägsnade dem från honom. Det kom inifrån och gav en sval kyla åt hans tankar.

Nu går han över parkeringen till bussarna och stannar plötsligt inför en liten grupp på hållplatsen. en man med turkiskt ansikte svarar att han är i Sverige för första gången och skrattar och svarar inte när han frågar på tyska.

Han har ett litet barn på armen. Plötsligt komemr en stor ensamhetskänsla över honom. Det är kall november och mörkt och allt har gått fel.

Han går tillbaka över parkeringen, genom trafiken, in på stationen. Tänk om det var tåget? Tanken slår honom plötsligt.

Varför kunde hon inte kommit med tåget? Han går tillbaka till hållplatsen men där är tomt nu.

Han börjar gå hemåt.

Den gamla vägen.

Över berget.

Sen ringer hon en timme senare.

Ta en taxi, säger han.

När hon kommer är allt bra.

Filed under: Stad   |  Leave a Comment