Den andre
Han den andre, ett utkast
( 5.11.93) På nåt sätt känner jag det om om jag vore älskaren och han vore maken. Jag undrar vad han pratade om. Jag gick fram i rummet med bandspelarnen i handen alldeles naken, genomstrålade av de skära gardinerna. KLockan var tio i sju på morgonen.(Jag låg i hans säng, nersjunken som hade jag drunknat i det alltför mjuka underlaget. Täcket täckte halva mitt ansikte. han hade kallat mig den serbiska kvinnan. Jag visste vad det var jag jag visste inte vem jag var jag visste inte om jag svävade sjönk om jag var lycklig), han intalade sig sa han att han ägde denne den andres rygg hårfäste kinder att han egentligen var den andre mer än vad den andre var honom än vad den andre var sig själv.Han sa att han kände att han lyfte på detta sättet att han frigjorde sig från kropp. Hans lilla korvpenis som hängde mellan benen förlorade sin historicitet och blev någonting som tillhörde ett förflutet stadium inte ens han själv. Hela hans överkropp blev som en stor tunna som svävade iväg med honom likt en munchausen över ullängarna.
Det var morgon den fjärde dagen. Foretfarande hade ingenting hänt, fortfaranda hade han meddelanden instoppade sa han programmerade i hans medvetandes madrass som han en gång skulle plocka fram och delge men som alltid blev ännu ett inslag på menyn. Den osynliga menyn som vi aldrig gjorde synbar som vi år utan att tala om där, där förberedelsen och smältande av maten var resor bort
Han sa att han kände sig orfisk han var en förbedjare han talade om någonting som kanske fanns ett objekt ett mellan ting någonting mellan mig och honom och alla de andra de andra som var mer en del av oss som var mer en del av vår verklighet än vi själva var de andra som ägde oss
den som är tillbaka peten på husaren husarpeten är tillbaka pete makovski
it takes two baby it takes two
but not me and you
me and him
han vi dom de andra
all den storhet all den skönhet all den kröning som jag dagligen stundligen inväntar och som plötsligt inträffar vid ett möte en morgon en kväll iscensatt skapad gjord inte av honom inte av dig mig inte av dem inte av situationen utan av något annat ett plötsligt inträddande ett plötsligt medvetande när han komer när du möter när ditt ansikte plötsligt får kontur dina armar blir armar blir språk din kropp talar deras kinder falle rner smaals under munnen och jag ser dina bara axlar dina vita armar som du överlämnar tigande bortvänd
jag kan inte jag vågar inte lämna denna verklighet denna lägenhet utan denna text utan denna bok detta skrivande det måste fiinnas något annat det går inte annars en sak det sista vi har kvar orden det skall handla om det som inget annat handlar om det skall handla om det icke bortträngda om det som inte finns där
denna te dos b vitamin och den vita vaxduken fryser mot mina slaka testiklar doften av kondom hänger vid mina fingertoppar fläkten väser som ett odjur det skållheta vattnet som snart skall följa mina ofortorkade det svarta vattnet skall piska min mages insida mina vävnaders skörhet mina slemfyllda tarmar
ta mig ur helgens tystnad utan ens ett riff
att jag älskar dig och du vet att det är sant för att hon sa att hon älskade dig och du känner att hon fylls av glädje för att mitt i samlaget kände jag att hon förändrades gick över gränser och blev en annan ansiktet slätades ut och blev samtidigt rynkigare dragen kring ögonnen blev en vaksam blick efterträdde dne lugna ron lidnaet den engelska kvinnan ladyn
gerillakampen hade ånyo startat slut på kapitel ett
Han stod i köket och bräkte på vad som lät som en mellanvästerndialekt I am proud opf you I am proud of you my baby du är den – sen lugnade han sig och fyllde i med du är skönaste den vackraste den ljuvastedu är skexigast och allt vad det och jag kunde fortfarande inte hitta kläderna och jag kände hur svetten började rinna under armarna och jag kände att jag började närma mig den magiska ålder varifrån det finns ingen återvändo – ja, svarade han en ny fru version 28 – jag byter ju allltid v versioner av dig som du vet vad menar han med det är jag inte alltid densamme förmår som ingen annan se mig ständigt förnyas han alltid säger att jag ständigt är densamma och aldrig förnyas vad menar han besvärande att hon pekade på de små gröna växtfragmenten som låg och lät fingret beskriva en stigande kurva uppåt medan hon utstötte de där så ljuden som låter som en liten barnraket bjiupp han undrade vad hon menade hade inte redan hans eregerande penis redan vajat alltför rmånga gånger det sista halvåret kände han inte redan hjärnsubstansen kräla flyta längs ryggslutet mot byxunderkläderna.
besvärat att
Filed under: Biografin | 1 Comment
Sök
-
Du bläddrar just nu i Meduzalook's Weblog weblog arkiven
Det var mycket som på något sätt handlade om hundar då i mitten av 60-talet. Mitt syster blev ihop med en kille som hette Wåge och han hade hund. Bortåt Mölndalsvägen på andr asidan någon slags å låg ett hus. Jag som inte ens visste att det låg en å där. Han brukade kommentera affischerna när vi gick hem, dvs hem till honom på kvällarna under sommaren. Det var mörkt och vi gick utmed älven, Runda affischpelare kantade vägen. Ingemar Johanson skall möta Tedi Riefensberg – vafan har jag med det att göra. Jag hade svårt att identifiera den sida han stod för. Han var för lokal. För öppen och skyddslös. Hela min skolgång hade handlat om stil, tuffhet, skydd. Beatnikarna var lång tborta. Existensialisterna som Lasse Fritsch envisades med att kalla dem. Hoppet från Beatnik till arbetare var för brant fast jag visste att det som då hände verkligen skedde här och nu. Wåge var nämligen beatnik lika mycket som Susan Haywards oäkta rödhårige son eller Teds bortrövade fästmö (vars far hette Nunally Johnson) Ted, ja det var ett annat kapitel. Te var enastående. Han var brutal och hade ett tom toch hårt ansiktsuttryck. Enda gången jag hörde honom tala var det med en låg röst. Ove Elfstam såg man på den tiden endast på avstånd. Han var en de mjuka statisterna. Ett alltid leende föredöme som elegant lotsade sina hundar till närmaste fäste för att leedne slå sig ner och skrattande beställa sin kaffe. Ted förhöll sig mer avvaktande, stramare klädd, mindre skottyta, på mörkare ställen. Ted var en outsider bland opputsider. Ingen visste då att han var tjallare. Knasade som det började heta. Vi levde alltid nära förbrytarslangen. På påfågeln sattt alltid den ursmale negern med sina flotta kostymer, Tony hette han och den kille som ansågs coolast i stan, liten skäggigi med sin gitarr. bland satt han hela kvällen på vickan och underhöll folk. Det var honom som Kenth sedemera kom att kopiera. Jesse James was a man whi killed many a men. Kenth gjorde sig ett namn som sångare trubadur. Egentligen hade hann lärt sig spela av Björn Andersen men det berättade an bara för vänner – och när Björn var med. Han ansågs vara en uttomordentlig flamencoguitarrist. En gång satt vi på krogen, det var LAlys Inn, och Anders harning kom fram till Kenth och skuel dra med honom på fest med två spetiga blondiner. Det hä är sveriges bäste flamencogitarrist sa han. Sen börja han tracka mej för han käånd emej inte men Keth sa att vafan lasse e väl okej. Sen stack de.
Vi satt uppe i vindskupan, en vondslägenhet i nordstna som jag och Kjellamn hade (det var lngt inan han åkte fast och blev kriminell och långt innan han blev vp-politiker. Chaplin var där flera gånger och på andra sidan hade Åek ringare sin skriubb. Fan vete var han e nu.
Då var ajg rik men nu rö jag fattig och ensm fast på ett hetl annat sätt än jag fick det beskrivet för mig eller för oss för den del på den tiden. INte ful elelr smustsig bara med ett tomt luftig hål inombords.
Kära Agnetha, så kan det låta när man plötsligt får någon att skriva för, allting lossnar, kansekj lite ostrukturerat men ändå som en början, en röst, du slog an så¨många strängar vet du, kansek var det som mest rörde mig stilen i din skrivare, under många år hade jag en skrivare som skrev på det sättet, kansek var då mina bästa texter kom till, det var verkligen som ett personligt brev och på något sätt tkom det att träff a mig mitt i hjärtat, under höstne har jag haft en lärarkandidat och hon, som tidigare var min elev skriver rbrev sm liknar dina,
SOm sagt vi satt på parnassen och henke kom flrbi och satte sig eelgant i sin svarta läderkeps och läderväst, vi käka punschglass och hade pepitabyxor och studerade honom bakifrån, tänk att han skulel dö av någon slags kramper, hursomhelst i vårt lilla rökrum finns han som modell, tillvarning fr alla som fruktar cancer, åt vilka håll flyter mitt skrivande ut, åt vilekt håll mitt hioopp, är det den slutgiltiga beläningen fö rattt jag varit duktig och sktösam, vart kommer min kärlek att ta vägen efter detta,
i all ahändelser just den våren 1963 efter realen gickjag avenyn upp ich ner i en underli gammal kavaj som min far haft och just då var jag verkligen lycklig, men som sagt alla äventyr före adolescensne är viktiga, jag trort att det var då jag träffade Mona och hon frågad om jag inte läst Pär Lagekvist och det hade jag inte, hon hade liksom den döär torra hyn.