Madagaskar

08Dec07

  

Resan syfte var att kartlägga mediesituationen samt religionens roll på Madagaskar. Ökontinenten är ett av världens tio fattigaste länder. Inflationen är cirka 50 % årligen. Efter president Ratisrakas fall 1991 har den ena regeringen efter den andra fallit. Utlandsskulden har gjort att Interantionella valutafonden nu är i färd med att ta över landet tillsammans med Världsbanken. Svårigheter att organisera något som helst biståndsarbete har gjort att norska SIDA hoppat av samarbete med Madagaskar. Landet lider akut nöd men saknar såsom ett förutvarande kolonialland (Frankrike lämnade Madagaskar 1960) alla traditioner vad beträffar civic, dvs juridiska normer och sedvänjor. 18 olika stammar bebor varsin del av landet. Det styrande folket är av Merinastammen ooch bor i högländerna samt i och runt huvudstaden Antananarivo. De besitter den kulturella och ekonomiska makten (sistnämnda delas med indier och kineser) .De andra stammarna är antingen underordnade eller perifera. De närmaste konkurrenterna om makten är Betsiliho som är en grannstam från höglandet söder om huvudstaden. Landeet lider även av stora klimatskillnader mellan högland och kustland.

   Min resa gick från huvudstaden till den nordöstra delens provinsstad Mahajanga och vidare till Nozy Be samt den lilla ön Sakatatia. Vid sidan av den rent mediemässiga undersökningen sökte jag även hitta projekt att organisera bistånd runt.  Jag hitttade fem stycken sådan. Mer om detta senare.Jag förflyttade mig med hjälp av inrikesflyget Air Madagaskar. Jag intervjuade ett dussin personer och etablerade kontakter med ett tjugotal.

   Jag  inleder rapporten med utdrag ur min resejournnal och kompletterar sedan denna med relevanta fakta runt den religösa och mediala situationen samt avslutar med att presentera de fem projekt som jag skall arbeta med att stödja i fortsättningen.

 

12.6. Sitter i mitt rum på första våningen här på hotell Karthala i Tana (Antananarivo) och mår utmärkt. Igår embarkerade vi planet, Josefin, Fredman och jag. Josefin är en 23årig kristen biståndsarbetare och Fredman ett tioårigt svensktalande barn till en Madagaskisk kvinna i Göteborg som skulle träffa sina morföräldrar över sommaren. Vi blev vänner och satt tillsammans och pratade medan vi väntade på planet på Charles de Gaulleflygplatsen. Väl ombord återstod en härlig flygning över Europa och Afrika med mellanlandning i Nairobi. Jag sov utmärkt under nattflygningen och hade vid min sida en svart katolsk pastor som varit på konferens i Paris för att studera hur man skall använda televisionen för att förmedla den kristna tron, Snacka om tur. Under resans gång genomförde jag en längre intervju med honom endast avbruten av den härliga maten ombord på Air France. Aldrig har på ett så särskilt sätt njutit av maten. De olika rätterna kom för mig att spela roller av olika tidsåldrar och platser i ettt ljuvligt samspel ( ZOLA) och det slog mig vilken oerhörd miljöförstöring McDonalds ägnade sig åt när man blandade kött och bröd och därmed minsakde antalet smaklökar till två. Det ena målet utgjordes av fisk och det andra av kött. Åtskilliga smärre vinflaskor åkte ner i adjunktens inre. Jag höll på något underligt sätt på att förfranskas  i en slags förförisk reseatmosfär som kändes som en belöning efter slitet på skolan. Plötsligt insåg jag för första gången vad begreppet smaklökar verkligen stod för. Han vare lovad för detta och för introduktionen till mitt studieområde.

    Just nu ligger jag i min röda sovsäck med moskitnätet (från IKEA) öve hela sängen. Klockan är 1940 i Tana och folk har redan bommat för fönster och dörrar och gått in i sina rum. Ingen går frivilligt ut i denna stad som på natten blir ett töcken av skuggor och röster. Här saknas gatubelysning och särskilt VAZAHA, dvs de vita främlingarna, riskerar både plånbok och hälsa om de försöker gå genom virrvarret av gator i nattens mörker. Hotellet ligger halvvägs uppe på en höjd med utsikt över staden. På andra sidan den trånga gatan skäller en hund så fort någon passerar porten. Längre ner skäller en annan hund. Tillsammans bryter de hela tiden nattens stillhet och om man har svårt att sova blir de orgelbundet återkommande ljudet outhärdligt.

   Jag vande mig snart vid att sova 4 timmar per natt. Det gällde att utnyttja tiden. Som ordförande i vänskapsföreningen Sverige Madagaskar hade jag fått en hel del information och förhållningsregler före resan och råkade endast ut för överraskningar av det positivare slaget. Redan på flygplatsen med dess varningar för ficktjuvar och byråkrati fick jag hjälp av en holländsk biståndsarbetare. Det gäller att ha alla växlingsnotor klara när man reser ut. Allt måste stämma på öret. Detsamma gäller de olika flygplatsavgifter som skall betalas vid flygningar. Här varierar summorna.

  Utanför rummet sitter ett gäng glada fransmänoch fransyskor och äter kvällsmat med kvällsbullret från trafiken nere på Avenue De líndependance hörs avvlägset.. Hunden ylar, kranen droppar och ransmänne skrattar. Jag är nöjd och lycklig somman bara kan vara när man är väl ankommen på en så många gånger uppskjuten resa. I min resenärsparanoia har jag lämnat i en miljon 800 000 francs malgache till förvaring. En naken glödlampa belyser de grönmålade cementväggarna påminner oom tidigare resor till Mexico och Peru, alors je suis sur líle continent ! Har bytt några ord med alltiallon, en 33årig småväxt dam som gett småtips vilka jag av ointresse, jetlag, oförmåga eller allmän klantighet elegant har negligerat. Jag har ju trots altl ett uppdrag här ! Blev bjuden på en kaka och drack långsamt ur en härlig flaska öl av märket trois chevals.

     Har pratat franska oupphörligt i två dagar. Madagaskerna och jag talar ungfär lika bra med en viss övervikt för dem. När man talar med  fransmän blir emellertid tempot ett helt annat och förståelsen blir hel fläckvis och dan man får huvudvärk av att försöka hänga med när de sprutar fraser tillvarandra.

   Exotismen i människornas utseende, de granna färgerna och dofterna, språket och ljudet – allt är som väntat men utan aggressiviteten i de andra U-länder jag besökt. Här är folk indelade i olika kaster. I huvudsak finns tre kaster : de styrande, de tjänande och de som inte äger någonting. Dessa är relaterade till stammarna. Inom dessa finns olika kastsystem, mellan stammarna och mellan landsändar. Systemet är lika sinnrikt som det indiska, lika förkastligt som det sydafrikanska men med enväldig skillnad – man talar inte om det. Att göra det är något omöjligt, ickemadagaskiskt och den som gör det blir omedelbart betraktad som oerhört kuriös och i stort en ickeperson. Detta gör att social förändring är närmast omöjlig eftersom ingen vill erkänna att problemen finns i analogi med det madagaskiska sättet att förhålla sig till sjukdomar, dvs man talar inte om dem. Ingen erkänner att han eller hon är sjuk, lider eller har smärtor. Det finns alltså inget språk och inga vanor för detta. Detsamma gäller olika former av överenskommelser, löften och kontrakt. Kulturen är till övervägande grad muntlig och man kan visserligen läsa. De flesta stavar sig fram på ett sätt som man måste ha sett för att förstå men vad viktigare är – den skrivna kulturen spelar en föga viktig roll här. Man tror inte på det skrivna ordet på samma sätt som man göär i västerländska samhällen. Läskunnigheten är visserligen hög men få går vidare till högre studier. Det finn en skola av internationell klass i Tana, en väldig byggnad som mer ser ut som ett universitet av den gamla modellen med annex och gårdar. Här  går 2000 elever och jag tror att det är den enda verkligt fungerande skolan på hela Madagaskar 18 miljoner invånare. Här går naturligtvis gräddan av överklassen och detta skolprojekt skall vi inte stödja.

  Ser på den direktsända parlamentsdebatten på televisionen. Här frodas en talekonst av bästa 1800-talsnitt kan jag ana av gesterna och minerna. Presidenten är en före detta hjärtläkare som snackat sig in överallt och inte har någon som helt profil vad det sägs. Hela tiden medan debatten pågår sitter tjänarna och arbetarna i byggnaden, ett halvdussin personer och småskrattar. Här är landet där politiken har upphört att existera som kraft. Lyotards teser om politiken som skådespel har helt slagit igenom. Samtidigt är detta naturligtvis en högst olycklig situation – om ingen tror på politikerna kan inte heller någon tro på en politisk utveckling. Situationen är uppgiven och apatisk. Lyckligtvis är inte folket, särskilt inte i Tana som ä r det område varifrån det mesta utgår, intresserade av någon våldsamt lösning. man orkar helt enkelt inte. I Kampen mot fransmännen stupade 80 000 madagasker och nu är man inte intresserad mer. – fattigdomen och apatin är alltför stark. Samtidigt har man frihet – i tidningarna kan man trycka i stort sett vilka politiska åsikter man vill och vad skall man då slåss för eller emot ?

Taxichauffören monsieur Julliet berättar att han började med springricksha när han var 16 år gammal. Sin första taxi fick han när han var 18 . Han betalar 120.000 francs malgache i månaden till staten. resten behåller han själv 1000 Malgachefrancs motsvarar 1.50 sv krona En vanlig månadslön är ungefär 250 kronor.   På vägen in från flygplaten möter man de olika stadsdelarna och alla dessa tusentals individer som släpar på något. framför oss en verkligt överfull taxi brousse med öppen dörr där man klättrade på taken. Långa gator med människor, tiggande barn. Gatustånd med fisk kött och bananer. Risfälten som är gröna och fulla med vatten  Plåtar frenetiskt genom bilrutan. På avstånd syns Rova, det numera nerbrunna kungliga palatset. Endast porten återstår. För övrigt ett totalt sönderbränt skelett. Här finns krafter som vill destabilisera, krafter  som upplever situationen som hotfull. Solnedgången är fantastisk. Alla är så väldigt trevliga. Först långt senare inser jag att trevligheten är en del i Madagaskisk nationalkänsla. Man säger aldrig nej. Det är ett förbjudet ord. ingen kan någonsin öppet säga nej eller kritisera någon. I ett sådant land kan heller inte någonting verkligen förändras.

   Besöker en restaturantskola och kommer precis exakt när avslutningsceremonin är avslutad. Intervjuar rektorn som talar en veritabel retorikfranska med tonsvängningar och gester. Spelar in intervjun ( se nedan) . Problemet med turistnäringen och restaurantindustrin är att det saknas övergripande regler. alla arbetar för sig. Därför blir det också väldigt svårt att utveckla någonting. EU har gett miljontals med dollar utan att verkligen lyckas utvecklas något. det enda stället där turismen fungerar är på Nosy Be.

  Talar med hotellvärdinann, en kvinna i femtioårsålderrn som tillbringat tio år i Paris och som undervisat i management på universitet. Hon berättar att hon själv efter Ratsirakas fall bildade ett nytt parti och nu är en lokal kändis. Hon, liksom flera från Merinastammen är protestanter ( det finns flera riktningar). Katolikerna finns bland Betsileheo. Det är oerhört svårt att få bostad i Tana. Fastigheter är dyra. Det byggs inget nytt.

   Planerna för den katolska mediaoffensiven omfattar uppbygge av tre TV-stationer, 3 stycken tidningar samt diskussion om vilka frågor man skall ta upp, hur man skall behandla dem och hur man skall förhålla sig till det religiösa budskapet.

  Sitter och äter medhavd musli och saknar min elektriska tandborste. Vädret är perfekt – exakt lagom värme. Alla mina kalkyler och kunskaper kommer nu till pass. Flygplatsen och taxiförarna var betydligt trevligare än jag väntat.

  Träffar två amerikanska antropologer vararav den ena bott i Tana i nästan två år och just kommit ut med en ordbok. Vi besöker inrikesministeriet och promenerar runt i stan. Vilken tur att få så fina guider. Utan domstolen sitter tusentals människr  och väntar på att få komma in.  På marknaden står fattigbarnen vid stånden och sjunger den mest fantastiska körsång.  Vi besökte en chokladfabrik och köpte åt oss.  Hela tiden fotograferad jag men blev osäker när amerikanen vänligt påpekade att jag gått över filmrullens längd – alltså första filmen till spillo.  Åt på en kinesisk restaturant.

  Torsdag morgon (ZOMA) 13.6.96

  Vaknade tidigt,vid femtiden. Sov gott från och med 0100. Okej, jag har promenenerat genom delar av Tana på natten. Det var bara några gator men dock. Var på midag hos Sean Whittaker en biståndsarbetare som arbetar med att sätta upp vindkraft på ön.  Han och några andra kanadensare hyr ett hus i stan. Antropolegerna är vänner till honom- Åt madagaskisk mat och intervjuade en annan biståndsarbetare om svårigheterna att etablera någon slags civil ordning bland befolkningen.  Arbetet går till som så att man börjar med de ledande personerna som skapar en viss inställning en känsla. Dessa skall sedan i sin tur påverka basen och därigenom få fram en viss atmosfär.  Enligt honom är den rådande politiska situationen kaotisk. Ingen vet vad man skall göra med friheten. I princip är allting fritt och skall så vara resultatet är att man inte uppnår några värden överhuvdutaget.  Den allmänna inställningen är att inte bry sig, inte förta sig. Man månar om sina pengar och om sin familj.Hela den medvetna befolkningen  dvs de som bor i Tana har insett att politiken bara är ett gyckelspel och de säger detta öppet. På landsbygden har man överhuvudtaget ingen uppfattning om någonting. Follk är inte intresserade av att bråka. De har fått frihet och är visserligen extremt fattiga men kan säga vad de vill och umgås med vem de vill. Den allmänna uppfattningen bland internationella bedömare är att i detta land är fattigdomen extrem. Folk är fattigare här än i något annat land. I tider av politisk oro blir polisen maktlös. Den tidigare organisationen med diktatur och hemlig polis har helt försvunnit Politikerna och partierna avlöser varandra , bildar konstellationer och skapar nya regeringar. Detsamma gäller tyvärr också jounralisterna det finns ingen tradition. Mn kan skriva vad som helst men man försöker inte fullfölja och utveckla något. gjorde man det skulle man betraktas som underlig. Ingen skulle förstå det. vissa tidningar är självfinansierade  vissa är statliga. Det finns tidningar på landsbygden. Stilen är att njuta av livet och göra lagom. Bland de unga journalisterna förekommer ett språk som inte är franska och som är en fransk beskrivning utifrån Madagaskiska termer.

 915 Har just pratat i nittio minuter med Pierre, en god vän till Jim som arbetar med ungdomar och barn inom kyrkan. Vi kom fram till att en bra satsning vore att stödja den aktuella satsningen på television . Han arbetar med ett projekt som innebör att man varje månad sänder och ett avsnitt som behandlar en särskild etisk eller religiös fråga. Detta är det sätt man arbetar på för att genomföra barnbegränsning och sprida olika budskap. Man infogar ideerna i en ram av melodram eller en slags tvålopera och olika personer ( precis som i vanlig film) får spela olika roller.  Det kostar ungefär 40.000 kronor per avsnitt att producera och man delar samma  TV-studio. Han menar att det vore en bra idé att försöka få ihop utrustning och film att arbeta med.

1500 Har vilat en timme. Tog en alvedon mot huvudvärken arbetarna för en del väsen här. Har pratat med Alban en USA- utbildad matematiker som nu arbetar på skola i tana men knapp tjänar så han kan försörja familjen. Han och alla andra vill komma bort härifrån och nu ber han antropologerna att de skall hjälpa honom att hitta något biståndsprojekt att jobba inom. Ikväll skall jag och Jim och Bram äta middag med Andrei och hans tjej.  Har handlat på Zoman och köpt duk och kryddor. Prutade bra som man skall. Besökte bokhandeln och upptäckte vilka höga priser man tar för böcker här. Idag fick jag för första gången se den stora trappan. Bram och Jim sticker söderut för att arbeta med sitt projekt och då åker jag troligen norut enligt urspungliga planerna.

   Går ut på kvällen i Tana. klockan är 1800 Hundarna skäller. Ljusen lyser i staden. Jag går uppför trapporna. De övre vägen balustrad är fylldav unga män och kvinnor. De talar stilla. När jag går vidare hörs musik. en grupp unga män och kvinnro talr stilla med varandra. De strå och sjunger till en gitarr. De sjunger i stämmor. Det låter  sagolikt. Jag tar en bild.- till en början tystnar några när de ser att jag är en Vazaha. Sedan börjar de igen. Det är som en sagostund i skymningen – ljusen över den mörknande himlen, trapporna som fylls av hemsläntrare. Jag känner lite på stämningen, Tana, betyder de tusendes stad. Vita väggar, gula ljus, mörka ansikten, bruna trappor. Staden påminner om Honolulu när skymningen sänker sig. Det faller några droppar.

    Antropologerna har laddat upp nu och har fått nya direktiv. De skall nu också hjälpa folket i byn de skall studera. Med detta verkar de nöjda.  Ögonen lyser och jag känner mig smickrad att de anförtror sig åt mig på detta sätt.  De har vissa problem med att hitta bra samarbetspartners.

           Ljuden av fötter över knarrande trägolv, bilarna musik, motorcyklar, röster hundarna, bilhorn, hostningar. röster i telefonen, någon blåser visselpipa. Huvudvärken återvänder.

            Vid den smala balustraden sitter tiggerskor med sina barn. Just denna kväll har jag några mynt. De kommenterar högljutt valören. Nästa gång får jag se upp. En pojke som var ungefär tre år fick ett mynt. Merci monsieur, sa han

tre gånger.  grinden gnisslar när den går upp. Mannen, konstnären är helt cool. Han erbjuder oss att fåse hasn modernistiska målningar. Vi avvaktar. Jobbarna tar saken med ro.

” I den inledande fasen fick jag höra om familjeplanering basared på tvåloperor relaterade till fertilitet Jag jobbar med konceptnivå. Mitt intresse ligger på korskulturell nivå mycket av minskningen i barnafödande är relaterat till olika föreställningar. Ja kulturen i det landet, taget i det stora hela och eftersom jag anser att befolkningsökning är oviktig och jag vill se det hela utvecklas i olika länder så folk på Madagaskar. Projektet som jag hade ideer om man inte startade handlade om att först lära av den litteratur som finns skriven om frågan på Madagaskar. Detta är steg ! med syfte att upprätta en uppsättning värden och föreställningar som olika människro i programmet tycker  är viktiga att ta upp. Utifrån detta skapa rman sedan en uppsättning karaktärer i en intrig. Den grundläggande strategin handlar om hur man skall få fram dessa frågor. Man börjar med en vanlig tvålopera och väntar tills individerna är beredda att identifiera sig med dessa individer, och under föreställningens gång när den utvecklas blir individerna  beredda att identifiera sig med  utifrån programdirektörens önskemål  medan olika frågor tas upp reagerar huvudpersonerna utifrån vad som är önskvärt och inte. Åskådarna lär sig på detta sätt att identifiera sig.

 

Frdag Zomadag

Dagen då allting flöt perfekt. Sov gott med ljuva drömmar. Vilade till åtta. Läste om Nosy Be. Gick upp duschade länge. Gick ut meddelade att jag tog frukost nnär jag återvände. Tog min post, la på lådan, återvände genom Zoma. Fixade mina bokaffärer med Jim a 15 dollar styck (10 st)

Jim nämnde att jag kunde betala mina flygbiljetter med kreditkortet. Vi drog ner till Zoma kryssade oss fram mellan stånden. in på Air Mad fixade biljetter med kortet In på Air France konfirmerade hemresan. Ut igen in på matställe och fick oss en rejäl soppa – tog lite bilder och sedan härlig taxiresa till Alliance Francais och Restaurantskola – sistnämnda hade just avslutat examen – fick en pratstund med rektorn som var intresserad av vårt projekt. Nu taxi till Zoo. Solen tittade fram i detta vintriga Tana, Vi betalade 25 000 plus 10 000 till vakterna och fick se lemurer, hus, ormar och träd – bestämde med  en av vakterna att han skulle visa mig tuppfäktning och Hira Gassy på söndag. På måndag åker jag till Mahajanga på onsdag till NosyBe. Hade en härligt uppfriskande promenad genom Tana med Bram

 

Lördag 0500 Den supertrevliga värdinnan bjöd mig på skjuts till och från flygplatsen

Lördag 10000 Just avslutat frukost. Idag sticker de andra. Ångrar att jag inte åkte med. Men att åka Taxibrousse genom hela Madagaskar i tre dygn skulle ha knäckt mig.  Bör nog hålla mig till min ursprungliga planering. Oroar mig för ensamheten. Mahajanga har blivit rekommenderad.  Skisserar olika  alternativ i förbifarten. rekommendationen om Nosy Be blev avgörande. I så fall vore detta avgörande. Rakt ut i ingenting. Har inte gjort mina tidningsinterjuer på DMD än. Verkar som om jag valt den utanförståendes roll eller blivit placerad där av familjen av kvinnorna.

  Placerad i ett rum. Huset där det bodde en familj med tio barn. Fadern akademiledamot. Nu ett hotell. Får göra min egen kartläggning av ön. Hoppas bilderna blir bra. Släktningar, vänner, tjänstefolk, officiella människor.. Grävandet, gruset, barnen. Ljuden blir en del i harmonin.  Här växte baren upp. Två dog vid 16 års ålder. de andra fick positioner. Flera reste utomlands. En förblev ogift. Varför hamnar jag alltid i hus som andra övertagit. Flickan som efter år i exil återvänder för att överta ett hus hemma. Som lever ensam. Ansiktet pannan, kräftans tecken, en animuskvinnas ögon, galenskapen, farligheten..Livet som en strid. Dags för paludrin.

 

Brams och min promenad började vid Zoo åtföljda av små barn som sjön goch ropade Vazaha efter oss och tiggde pengar. på detta följde några foton på flickor. Besök i affäreer och bokhandlar och sedan foton. Resan till Peru för tio år sedan har gjort mig immun. Ingenting berör mig längre. troligen är Madagaskar den mest kvinnliga kultur som jag mött. Här är 30 procent av kvinnorna fria dvs ogifta och yrkesarbetande.  Männen har en slags intimitetskultur som är afrikansk.  Många av kvinnorna sitter på ledande poster. Jag har mött tre kvinnor 47 – 33- och 27 år gamla. Alla tillhörande samma kultur samma hus.

” Jag har alltid älskat min aföräldrar. Fö rmig var deras äktenskap perfekt. Kanske var det därför jag inte gifte mig. Jag ville alltid vara duktig. Läste och skötte mig i skolan. När mina föräldrar dog var jag 25. De dog unga 58-60. Jag fick bli ansvarig fär många saker i familjen. Handel och politik har alltid intresserat mig så efter några år reste jag till Paris. Där stannade jag i tio år. Det var härliga år. Paris blev för mig en hemstad. Hela vår uppfostran var fransk. I skolan talades det bara franska. Min far var professor och min mor småskollärare, som sagt vi var tio barn. Jag var näst yngst. Nu träffas vi ofta. Jag antar att jag är en som håller ihop släkten. Vi hade en famadia 1976 och då var vi 600 personer. Det kostade en förmögenhet. Vi brukar ha vår vart tionde år, en del vart femte år. De flesta är lärare, affärsmän. Jag går ofta i kyrkan. När jag återkom från Paris startade jag ett politiskt parti – vi utgjorde ett alternativ – jag är numro två i partiet – men nu är den mesta aktiviteten vilande. För mig har aktiviteten vilande. För mig har resultatet blivit att jag är en slags lokal kändis. Vi fick en hel del röster. Det är svårt att utvärdera den tid som varit. Mycket gick fel och mycket kunde varit annorlunda – jag ser det som en serie övergångar. man talar om Ratsiraka skall komma ttillbaka men jag undrar (tittar upp genom spjälorna på himlen, molnen far förbi. Solen skiner denna lördag. Tjänstefolket småpratar, jag lapar sol, bordet  blir allt hetare. Snart svettas jag. Solsting. I Paris gjorde jag allt möjligt. Nu delar jag min tid mellan undervisning, hotellet och utställningen. Jag tycker själv att jag löst mina motsättningar på ett bra sätt. Jag spelar tennis några gånger i veckan. Utställningslokalen tror jag kommer att bli en succé. Vi skall ha utställningar som inte kostar mycket. Vi skall bara föra in nyheterna gradvis. Mitt hopp är att det marknadsmässiga tänkandet skall tränga in gradvis. Folk här ha en väldigt underlig inställning till turism.

Det råder verkligen ingen konsensus om vad som gäller. Jag är inte helt säker på att det vore en bra idé att

upprätta en sådan. Personligen tror jag mer på att utveckla olika lokala initiativ.

 

Jag är 24 år. Hela mitt liv har jag bott här. Min önskan är att flytta till Europa som mina släktingar. Jag talar tyska men tycker inte direkt om de tyskar som kommer hit. Om jag flyttade till Europa skulle jag säkert få en del problem. Jag har en kille, det är sådär. Just nu jobbar jag som barnsköterska men lärare vill jag inte vara. Hellre nånting inom shipping eller hotell. Ikväll skall jag gå på disco. Jag förstår inte varför ni kommer hit. Varför kommer ni hit ? Jag har aldrig varit utomlands. Jag tänker inte gifta mig eller skaffa barn i första taget. Vad har ni för motivation egentligen för det ni gör när ni kommer hit ?

 

Lördag 1300 Har just köpt DMD av en käck grabb. Fick hjälp med växeln. Solen skiner. Allt är ok. Jim och Bram.förbereder resan.

 

Lördag 1800 Minvän Henri passerade hem just nu. Han frågade om jag ville följa med. Det avstod jag. Tyvärr missar jag kyrkan i morgon med Tatiana. Hon var trött idag, stackarna. Hade varit uppe på disco och sedan haft en träff med ungdomar på dagen. Hon påminner på något sätt om de unga kvinnor jag träffade i Prag och jag påminner på något sätt om mig själv. Vi promenerar i Tana en eftermiddag. Stämningen är fin här på lördageftermiddagen – var på Colbert och Champonion, köpte rom och the. Smågrälade om hur jag prutat. Älskar kvällarna med rösterna, folk som går förbi, artigheten. Inget är som lördagkvällen i Tana, folk som går ute och promenerar i den mjuka stämningen. Känner avsky inför tanken att amerikanen faktiskt dödade en person. Natasha stod och skällde på mig medan jag satt ner. Många olika nationer i affären. Indier, araber. trevlig stämning. Jag räknade fel i kassan (detta har hänt flera gånger senaste året). Nu har jag köpt allt, inklusive kasett med Rossi – den nya älsklingen. Köpte deo, det var dyrt. Rom var billigt.

 

Husets olika våningar. De branta trapporna av trä. Tavlorna med gamla franska motiv, fransk landsbygd, modernism etc. Den gamla skivan som sitter på väggen – chante par … Jag börjar med att bo på första våningen och flyttar sedan gradvis uppåt. De diskreta rösterna i skymningen. Den gamla gatlyktan på väggen – det gulröda teglet, de röda träpersiennerna. Sängarnas hårdhet som jag först sent upptäcker. Husan och jag liknar varandrav- liksom de övriga. Vi försöker hela tiden göra vårt bästa. Vi är av det slaget, vi människor. Murgrönan och de gröna växterna. De ljusgröna borden. Högarna med tegel. Klockan är 1945.

 

På restaurantskolan präglades stämningen avv allmän uppslupenhet. Stället i sig låg i ett slummigt område. Vilken kontrast. De flotta restaurantmänniskorna och de unga vackra människorna och utanför en illaluktande kåkstad. Alla skrattar och ingen bryr sig. Än sen Alliance Francaise ligger bredvid.

”Man måste åstadkomma en restauration för att åstadkomma en bättre och en nyare form av strutur av det nuvarande systemet för restauranter och dess informationssytem i lika hög grad som dess aktiviteter – detta innebär att elevverna går ut härifrån efter två år . Den nuvarande planen omfattar enbart de som redan finns inom yrket. Ofta handlar det om personer som genomgår en utveckling snabbt, arbetat sig upp och plötsligt bli rde restaurantchfer. Istället måste vi forma personer som är väl lämpade och formade . Den plats där man måste göra detta är Antananarivo som är huvudstaden.

 

Natasha är 24 år. Hon talar en utmärkt tyska osm hon lärt sig i skolan. Känns exotiskt att sitta i Tana på eftermiddagen och tala tyska. Här finns tolv radiostationer men jag lyssnar inte på alla. Jag tycker om nästan alla sorters musik. Rock från 60-talet är det som jag tycker bäst om. DÄremot gillar jag inte hårdrock. Förut brukade jag sjunga men det har ändrat sig nu. Jag hade en kör med ungdomar som jag tog hand om. Nu prkar jag inte – vägen in i vuxenlöivet är svår. Jag har påbörjat flera utbildningar men inte avslutat någon. Det har blivit ett å rhär ett år där. Jag skall snart sluta det här jobber och börja på en ny utbildning. Skolan är indelad i olika avdelningar och man ändrar schemat heal tiden. I prinvip går man från 7 till 1800 med en lång rast emellan. Vi läser de flesta ämnen men jag gillade moderna språk mest. Skolan gick bäst i början. Jag har aldrig försökt att analysera saker utifrån olika åldrar. Vi brukar inte se på oss själva på detta sätt. I den här kulturen tänker man inte. (Lyssnar på bandet i natten. Hör de otydliga skratten, min mjuka röst (Beauvoix) som talar med den unga ännu en roll i det koloniala mönstret, den töntiga Vazahan, märkt av Jane, i lärarsakpet glider kolonialismen över i något annat, konforma som parodier på varandra. Fösöker med rösten bygga upp ettt systematiskt förtroende. En slags överseende moderlighet som är totalt konträr till hennes auktoritära uppfostran, ambivaöens och dålig självförtroende (ett foto av kvinnorna. De tre mörka som arbetar här. Höga kondknotot, vita tänder, strävt svart hår, stor byst och ständiga leenden, deras snabba fötter över cementen. De som bytte en tro mot enannan. Den vita kyrkan på höjden som står somen spik mot den vita himlen. Sättet som de tre sittter på i soffan. Plötsligt kommer modern farande med dottern. Biblar i händerna. Modern klädd i lila. Hann inte få upp kammeran. Hade blivit ett otroligt foto. Ett fuktigt ögonkast av dottern när de passerar.

   

(Balkongen Ravinala)  Solen som bränner. Rösten somsjunger på gården, slamret av fläkten. Porslinet som staplas. charles som alltid tilltalar alla med Bon Jour och reste runt och tog bilder utan film i kameran bara föratt göra folk glada. Elsa som skrev om sexturism i tron att det hade tax som i likhet att göra. Patrik som lade sig lågt och la patience. Hobby som reste jorden runt för att hitta soliga platser som han beskrev i detalj men där han aldrig kunde beskriva var de låg. Iden som alltid använde solskyddsfaktor 25 vilket var bra i regn men där han alltid hade ett glassliknadne hölje över ansiktet. sara som invandrat i tio länder och utvandrat ur lika många  Olle som förläst sig och alltid hade en Povelrad gnolande i bakhuvudet. Hugo hänggren som förläst sig på Kant och alltid försökte räkna ut hypotenusan frö att hitta den rätta kanten.

(läser texten, ett tecken, här finns det som skall hända tre dagar senare, ett spår, bevakat, begränsat, av vem ? ) Hue visste jag att Sara invadnrat och utvandrat till exempel ?

 

Mahajanga natten till dn 21 juni. Detta ärhelvetet.

Filed under: Resor   |  Leave a Comment