-Sverige. Det var det sista före tre år sedan jag kunde tenka mig. Landet som är mycket kall, fålklös, långt bårta, bårta ifrån allting som har med mig och mitt liv att gjora men endo kommer att bli en del av min mit framtid. Det var så jag tenkte före en vi skulle åka hit. Sen hende deta. Istad, Kardeda, K´ållered, Halmstad, Årjeng och till slut Göteborg. Det var de stederna min familj och jag gick igenom dem tre sista år. Som att vandra genom en gränslöst skug var det. Vandrarna som inte kunde hitta sig själv igen och det livet de hadde förut.
Allting var borta tenkte jag.
- När jag såg på min mamma såg jag en kvina som var kycke trött, trött av nånting som kallas för okänd och oineressangt. Men hon ville inte ärsenna för mig och min syster. Hon skulle alltid le när hon pratade med oss. Vi var hennes enda håpp och lust att leva. I farsans ögon kunde man se allting som låg bakom oss. allt bra och illa. Det optimistiska i hans ögon var nånting som speglade sig igenom dem.
Mina barn ! vi ska hem snårt ! med sånna ord avslutade pappa varige kväll.
Syster. Ibland sur (på mig förstos), ibland mycke glad, ibland fundersam men iallafall positivt framtid ser hun alltid.
Nånting är positivt i allt deta …JA ! Dte är våran familjförhållande som är varige dag starkare och starkare. Många saker har endrats tillvärrre som jag tycker är lite jobiga men endo fins det nånting vetit i deta. Det är att jag har blivit årton år gamal och jag är tvungen att ta ansvar för visa saker som jag hadde intew tagit förut. Som tillexempel: filla i massa papper för skolan, studiebidrag, extrabidrag, beställa tid hos tandläkare ta hand om si själs på nåt sett. FÖreldrarna gjor allting lett för mig så att allting fixsar sig själv så småningom. Jag har föreldrar som jag lär mig av. De har blivit någon mer en bara vanlig föreldrar utan också en kompis som kan lyska och försö dig när du vill.
På kvällarna brukar vi samlas i vardagsrummet och diskutera hur dagen gick fö rvem. Mamma brukar öppna den kula diskutionen med en bra receptp som hon har lärt sig den dagen i restauranten som hon prakticera i. Efter mursan kommer farsan med liten lektion om teknik och det han jobade med på sin prakticerings plats. sen kommer ja goch min skoldag som jag brukar samfata i fem ord ! ” Det var ruligt idag också ” ! ister brukar läsa henes nya uppsats elle nånting som är alltit ganska långt och för mig ointeresangt att lysna på. Men ho9n får mig endo att lyssna på genom att höja tonet ibland. Nyheter på TV tystnar oss så småningom och alltin blir tist till slut. Klockan är 00 00 ungefär och det är dags att legga sig.
Mårgon. En ny dag skulle man tenka sig. Full av nya spenande skaer osm väntar på mig just mig. Det är det. Det är det. Men tiden går och det är dags för mårgpnkaffe. Pappa drycke te isteller för kaffe. Förlott mig pappa ! Alla ser trötta ut men vi förösker gjora varandra pigga genom att prata om den dagen vi lever i. Vi pratar om nånti vi hadde gjort istelet. Men. ” Ta den dagen som kommer ! ” bruka gammla människor säja. Tiden går !
Jag och syster är i skolan, pappa och mamma på sin arbetsplats. De tycker inte att det är så ruligt men de är tvungna att arbeta eftersom det fins bara en alternativ till och det är att sitta hemma. Det är mycke värre tycker de. Nåntin som alla vi fyra kom överens det är att vi lever nestan som robotar. redan på mårgonen vet jag hur min kvel slutar. Alla dem spenande grejer som vi fyra brukade gjora lenge sedan var borta. Vi hade inte rod med dem. Långt bort eller för dyrt brukar det bli. Glömma är det betre men det går inte.
- Därför har vi bestemt oss att holla oss tillsammans tills ni flyttar tillbacka. Därnere alltså i Bosnien vet vi att vi är hemma och att alla är nöjda och leve det livet vi ska. Tills dess sa jag till mig själv att leva här i Sverige så normalt som möjligt. Det är det jag och min familj försöker gjora nu.
Flera år senare hörde jag skriket. Då var han död och det var som om insikten pressades upp mot mitt medvetandes glasruta utan att jag kunde förstå om det var sant eller något som bara kommit tillsammans. I alla händelser kändes det som ett budskap som om något var möjligt. Kanske då var det. Faktiskt hade någon talat till dem. Det måste vara hon men varför. Varför. Kanske är det så att människor verkligen finns nära varandra. Att man minns varandra och att man vet hur viktigt det är att kommunicera. Man vet att världen är så begränsad att det måste bli just dessa som skall få budskapet. Eller vill man bara sprida sorgen till så många som möjligt så att man får så mycket lindring som man kan behöva. Detta blir en gåta som jag aldrig får svar på mensom återupplivas varje gång hantlarna kommer fram och tanken på denne, den underlige tyske mannen och hans kära hustru som hade med sig hantlarna till landet och som sade att han aldrig känt någon smärta i hjärtat och som lade på taket till förrådet på en timme och ofta var ute och paddlade. Ena sonen präst i den katolska kyrkan.
Den eftermiddagen skulle vi fotografera. Han hade fyllt kameran med en ny rulle och hade en extrarulle i beredskap. Man fick bättre pris om man köpte två rullar. Jag trodde inte det var sant. Hela lägenheten ( den var i och för sig inte så stor) Alla prylarna. Min syster log elakt i fönstret jag kommer ihåg att himlen som vanligt var ljusblå. Katharina var följsam och menade att det var väl inget tänk på allt som vi redan hade gått igenom. Då började jag fotografera alla prylarna och min cancersjuke far sattt jag skulle ta den först och sedan den ja ta hela den. Så att man visste hur det skulle se om någpn flyttade något. Ett halvår senare bar frälsningsarmens stora neger ut soffan och det var det sista. Så var det med de prylarna. Den lille kompisen som påstod att hans dotter var advokat och som altlid ringde på jularna och ville att Bertile skulle ut och supa,. Han hade fått ganska mycket av det verkliga skräpet. Annat hade gått på auktionen. Garage sale kallades det och vi fick en stereo såld på det sättet. Men den fotograferingen glömmer jag aldrig. Aldrig.
Den lilel manen bevakade ständigt källaren. Varför visste vi inte. Han hade varit lärare i femtio år och nu hade han perfekt koll. På källaren. Hans efteträdare visste vi egentligen alla vem det var. Den ende med en lika lång lärarbana skulle vid början av 2010talet vara jag. Källarkungen skulle jag bli. Min nya pensionärskarriär var spikad. Jag var alldeles för lång tyvärr och det bleve nog ett stort problem. Den andre mannen hade en kropp som var så böjd att det var omöjligt att egentligenhälsa på honom i källaren. Nu hade de målat cykelrummet den som ville ta ut en cykel fick välta de andra . Att ställa tillbaka den var inte tal om.
Tavlorna var målade i gult i olika nyanser och föreställde en liten flicka och konstnären hade lämnat Valand för tio år sedan och de kostade nästan 25 000 allihop och det regnade ett ljum varmt regn. Varmt för november vill säga. I Bergrummet var det varmt med ljus på glvet. Bätter än i kyrkan hann man tänka innan nästa person kom. På hagabion var det en videokonstnär som hade den dåliga smakaen att visa sina alster de var precis så dåliga som mina hade blivit. ett perverst nöje att plocka av henne adressen och autografen ( email hade hon inte). Stank gjord hon och jag blev livrädd. Vi var ensamma i den lilla salongen. Komma till skolan och berätta sa jag och stack sen.
Sen sprang jag. Äntligen sprang jag och blev snart lycklig. Andra sprang och jag bytte bana och följde några och fick springa tillbaka och det var strålkastare och asfalten kändes härlig och oh gud jag var lugn och lycklig plötsligt allt fanns och jag flöt hem. Fast egentligen går det ju inte att skriva om det. Musiken bidrog nog också. Man tog ut mer. Löven var gula och jag sprang som i en film – inte som i trans den långa asfaltbanan nerför Skatås vaffan ska man vara sur för . Åter och det rä faktiskt lördag kväll faktiskt lördag kväll faktiskt och bildern på radiohuset är väl okej hoppas jag. och filmen och var har man varit egentligen och jag sprang ut ur filmen ut ur pressen och egentlgien går det ju inte vilket projekt och vill inte titta på nätet. Löven på asfalten och det var svart och en par jag passerade. Något oerhört diskret över springande och nu torkar händerna oj oj oj det var länge sedan . Saker händer oj oj oj. I löpning hernnge växer ett jag fram en identitet. Jag blir till.
Teorin
Vem styrde hela denna process ? Varför valde jag att hösten 1988 börja studera en enskild individ istället för en grupp ungdomar ? Varför startade jag en kurs om populärkultur hösten 1990 i en mediaklass ? I vilken mån var jag delaktig i en tradition – Birminghamskolan och i vilken mån styrde den aktuella utvecklingen av denna mitt val av arbetsområden samt de metoder jag anslöt mig till ? I vilken mån såg jag mitt arbete som en del i utvecklingen av teorin runt kulturstudier ? Såg jag mig själv som ingående i en rörelse där jag skulle bidraga med min del ? Hur förklarade jag min roll för mig själv ? Såg jag mina ideer som unika – eller låg det unika i att jag använde dessa metoder i en tradition inom skolan ? Vilka vinster väntade jag mig ? Var det bara något som ja måste göra just då ?
ViIlle jag beskriva mig själv som intellektuell i högre grad än som lärare ? Var jag medveten om att det förlopp av studier som jag startat genom att studera ungdomskultur, medier och populärkultur med nödvändighet skulle komma att innefatta vissa stationer som jag med osviklig säkerhet skulle passera ? Vilka faktorer styrde mig på denna väg ? Drevs jag av diskussionen i de grupper jag arbetade tillsammans med, de böcker jag läste ? Saknade jag förmåga att formulera ett självständigt alternativ eller drevs jag av spänningen att loda djupet i de teoretiska landvinningarna – att tillämpa dem och undersöka deras validitet ? vilken var relationerna till orden, teorierna, diskurserna – till ord, betydeler, teori? Utgjorde skolan regiment den underordning som styrde min relation till teorierna inom cultural studies – var det en fråga om entydig underordning ?
Vilka blev svaren från ungdomarna ? Hur kom de att konstrueras som en grupp som en audience utifrån mina förutsättningar, mitt språk och min diskurs ? Vilka var drivkrafterna i deras konstituerande av sin individuation ? Vilket rum skapade jag i klassrummet ? Vilka betydelser kom att cirkulera där under de två terminer vi arbetade med populärkultur ? Vilka receptionsformer förhandlades det om ? Vilka avgick med segern och på vilket sätt var jag delaktig i segrarnas och förlorarnas öde ? Vilka vägar kom forskningens frukter av vandra och hur blev deras vikt i spelet om betygen, identiteet, röst, syn lighet, gemenskap och närvaro ? Hur användes de som mynt i köpslåendet ? Hur potentierades och aktualierades stilar i spelet runt betygen och vilka blev kvarlämnade aldrig framvisade, kvar på spelplatsen ?
Vilket verkligt värde har forskningen när den möter verkligheten, kunskapens konstituering i hägnet av makten ? Hur speglade eleverna sin egen kunskapsprocess och sittt förhållande till medierna i skolan ? Hur förmådde de att skapa roller, anpassa sin diskurs , glömma allt de visste inför mina ”krav” på – kunskap ?
Dessa frågor är bara ett fåtal av de frågeställningar som är viktiga i en undersökning av möjligheterna att bedriv undervisning om medier och populärkultur inom skolan ? Jag har valt att ta upp dem i ett sammanhang – några minnesblickar från ett försök med populärkultur på schemat i gymnasieskolans sista årskurs.
Vad innebär det att ingå i en tradition ? På vilket sätt konstituerar jag mig på nytt som deltagare i denna process genom min retrospektiva självupppgörelse – i lika hög grad som de andra handlingarna ett inom cultural studies tidstypiskt fenomen ?
Är min väg från Gramsci till Fiske synonym med det förlopp som McGuigan beskriver i ”Traiectories of cultural populism” i sin bok Cultural populism ? Var det profetiska ord studierektorn uttalade i sin kommentar efter min replik om ”ungdom och språk – moralisk panik” våren 1987 att den ”var väldigt populistisk”. Är denna min retrospektiva självuppgörelse både uttryck för en forskningsansats inom cultural studies traditionen – genom att jag delvis bygger den på intervjumaterial samtidigt som den utgör en form av självkritik och en ansats till att utifrån aktuella positioner bearbeta problemet med undervisningsapparatens olika konstruktioner ? Befinner jag mig kort sagt fortfarande i samma traditionens rum som 1987, 1989 och 1991 ? Jag hoppas kunna formulera detta problem och gneom att belysa min egen roll bidraga til frågan om vårt förhållande till forskningstradtionen inom cultural studies..
Enligt McGuiogan sker vid mitten av 80-talet en omsvängning av Birminghamskolan delvis påverkad av det politiska läget i Storbrittanien. Studiet av hegemoni efterträds av undersökningar av olika konsumenters strategier. Så småningom börjar man studera helt vanliga individer vilka upphöjs till sanningar. Det privata blir ånyo politiskt på ett lite annorlunda sätt denna gång. Det handlar om de olika populärkulturella gerillastrider som den alldeles vanliga människan ägnar sig åt när hon konsumerar populärkultur – hon kämpar mot makten och använder en mängd knep och finter för att underminera och ifrågasätta denna. John Fiske är den store ideinspiratören i sina böcker om poulärkultur och televisionskultur. Här upphöjs allt till motstånd och kultur. den ideologiska analysen av artefakterna har ersatts med olika strategier från konsumentens sida. Populärkultur är i sig – när det konsumeras – något bra, frigörande och uttryck för motstånd. Detta synsätt övergår enligt McGuigan till ”new revisionism” – ett sätt att betrakta medier och poulärkultur som bra mycket liknar femtiotalets naiva tolkningar av televisionens utbud. Bakgundne till denna strömning är alltså den politiska utvecklingen under 80-talet – yuppieeran.
Jag tror att mina olika försvarstrategier och min gerillakamp inom skolan tveklöst hade denna utveckling som bakgrund och kontext. Själv såg jag det – i likhet med de flesta under 80-talet som en utveckling av klargörande som i princip aldrig skulle komma att upphöra – ett sant modernistiskt tänkande. Genom min insats skulle jag bidraga till att klargöra olika faktorer runt populärkultur och medier och genom att belysa den potentiella kraften skulle jag belysa dess kraft i förhållande till skolan som system. Här skulle dels ett klargörande äga rum, dolda sidor skulel belysas och eleverna skulle frigöras genoma att deras erfarenheter skulle möta forskningen – de skulle få en bekräftelse och ett erkännande. Samtidigt skulle deras erfarenhet av motståndstrategier bidraga til forskningen och konkretisera och fs ntisa till de analyser som gjorts. De skulle också för möjlighet att spegla sina egna erfarenheter mot en hel tradition och jag väntade mig att mötet skulle bli mycket spännande.
Det blev spännande och överraskande men på ett sätt som jag på intet sätt väntat. Istället för ett objektivifierat förlopp av gradvis ökat klargörande kom en serie objektifieringsprocesser att startas , implosiva förlopp, hierakier, maktdiskurser att att träda fram på ett sätt som kanske inte skulle varit möjligt inom andra undervisningsformer. Mycket av den ursprungliga kritik som riktats mot modersmålsundervisning och litteraturundervisning kom nu att framstå med blixtlik klarhet genom studiet av det som skulle antagas utglr ades mtoposl – populärkutlturen. Bara definitionen utgjorde ett problem. Vem satte gränserna ? Vem bestämde vad som skulle lläsas och vad som skulle ses, vad som skulle diskuteras, vad som skulle skrivas. Läraren naturligtvis. Ett försök gjordes va elevernas . – man presenterade en serie kultfilmer. Förloppet skulle kunna beskrivas på samma sätt som Ecos analsy av James Bondromanerna.
Sernhede betonar att punken innebar att estetisk praxis kom at inta en mer central roll i de ungas kulturproduktion. Avsnittet om borraren har med sina punkackord referenser just till denna position som ett ytterligare befästande av den kulturella positionen.sid 146 Man kan diskutera om essäformen som också förekommer inom ungdomsforskningen för at skapa diskursen har någon betydelse. I utvecklingen av essän belyser Sernhede adolescensen som en andra chans men betonar att samhället saknar institutionaliserade initiationsriter. De unga får således skapa sådana själva:
Vad Moa gör är att hon skapar en klassisk intellektuell initiationsrit genom det kritiska adapterandet av klassikerna. Adolescensen syfte är att frigöra barnen från de inre föräldrabilderna – vad Moa gör är att hon både frigör sig och skapar ett konstnärligt dokument över det hela – ett slags minne samtidigt som hon visar sig vara den perfekta studenten som avlägger mogenhetsexamen. Samtidigt kan texten läsas som ett exempel på flexibilitet och anpassning ill ett föränderligt samhälle. Detta sker bokstavligt genom texternas anpassning till det samtida samhället dels i form av personliga erfarenheter, dels rent lokala benämningar dels i form av samtida händelser.
Den tillspetsning av konflikten som äger rum i det moderna samhället mellan familj, kultur och samhälle framträder inte i dess texter på något manifest plan däremot går det att läsa in dessa motsättningar i texten. Konflikten ligger till synes utanför familjen men min närläsning kommer också att avslöja ett annat mönster som ligger inbäddat i texten. Enligt Ziehe karakteriseras den nya adolescenstypen av bindningen till ett arkaiskt modersintrojekt och svaga föräldrarelationer.
Om man ser hennes text som styrd av ”ett svagt jag men ett strängt jagideal regressiva och undvikande strategier för att slippa den tvingande realiteten” kan man se de olika gestalterna som uttryck för dessa olika jag – här finns stränga fäder och omutliga sanningssägare men också vestaler och missbrukare och jungfrur i rustningar mot omvärldens krav men också ett möte i offentligheten på kaféet bakom den skyddande rollen som hora/servitris och en kastrerad man som är knappt synbar och inte kan prata av skuld för att han dödat barnet dvs en helt ofarlig och oskadliggjord faders- och mansgestalt.
I själva texten finns detta stränga jagideal genom den klassiska romanens hjälte som enligt Lukacs söker autentiska värden i en inautentisk ram samt i den stämning av skola/kloster/bildningsanstalt som genomtränger texten och diskursen.
(jmf Le Dieu cache av Lucien Goldman med dess analys av Jansenismen och hur denna genomtränger texten av Racines drama).
Det som Sernhede beskriver som nya möjligheter till personlighetsutveckling genom senmoderniteten är inte helt bekräftat men i detta fallet kan man tänka sig att klassiska begrepp som ironi, omkastning och maskerad ger möjligheter till mer självständiga förhållningssätt gentemot familjesocialisationen framförallt genom ett mästerligt användande av analytikerpositionen och identiteten vilket för övrigt även framgår i de andra texterna där denna används som ett avstamp in i nya positioner och världar. (Eva hos Stellan liksom mannen, läkaren sjuksystern hos Andres, Dr Lang hos Moa). En jämförelse mellan dessa positioner säger en del om de olika socialisationstyper som den kulturella utvecklingen medger. Det handlar verkligen ifråga om dessa ungdomar om ”för den kulturella utvecklingen dynamiska krafter”.
Förmedlingen mellan familjesocialistionen och samhället framträder istället här på en mångfald plan. Intressant i detta sammanhang är framförallt Stellans text där mor och far kallas M och P dvs positionerna finns belagda men de saknar kontur och gestalt medan de hos Moa framträder som ens serie fantasmer och hos Andres i form av metaforer i dikten, röster och roller i ett drama.
Målsättningen här är att slå en brygga över mellan Ziehes två faser – den familjecentrerade socialisationstypen och den ”i den kulturella moderniseringen grundade förändringspotentialen på identitetens och personlighetens område” . Metoden för detta är textanalyser och redovisningar i form av svar på frågor samt analys av samtal och beskrivningar av den estetiska processen sedd av mig och ungdomarna själva. Viktigt är att redan från början påpeka den höga medvetenhet om olika psykologiska implikationer som medelklassungdomar idag besitter ifråga om psykologisk analys – lika viktigt är att påpeka det motstånd mot genomförandet av dessa analyser de
besitter i likhet med ungdomar under alla tider.
Henry Giroux menar att det är nödvändigt att aktualisera kopplingarna mellan pedagogik, kulturarbete och vardagsliv å ena sidan och rekonstruktionen av en fungerande offentlig sfär å den andra.(1992, s 201) citerat enligt Sernhede s 210.
Intressant är att Moas referenser faktiskt pekar åt just detta håll rekonstruktionen av litteraturen som en offentlighet men på ett klassiskt plan.
Det intressanta i sammanhanget är den medvetenhet som några av de manliga eleverna visar runt faktorer som hör samman med skrivandet. En elev talar om att det känns som om han sitter i ett mörkt rum bredvid en vägg och kan sträcka in handen och hämta saker därifrån.
Han vill bara skriva på natten, berättar han. Denna bild är intressant och kan analyseras från ett otal olika synvinklar. Klart är emellertid att ungdomarna äger medvetenhet om de psykiska lägen under vilka de skriver eller vilket är ganska typiskt för medelklassungdomar har förmåga att artikulera sina upplevelser i samband med skrivandet.
Enligt en skola inom objektanalysen (not) handlar det inte om det inre objektet utan och själva avståndet mellan personen och objektet vilket är förutsättningen för skrivandet. Vad jag vill undersöka är eleverna egna beskrivningar av sitt skrivande och hur de använder de psykologiska referenserna för att uttrycka arbetet med den konstnärliga produktionen. Samtliga de elever som ingår i denna undersökning präglas av en markerad drift att finna kunskap dvs de uttrycker sin verksamhet som en del i detta arbete .
De vill med andra ord utveckla sin förmåga att med ordens hjälp finna ny kunskap om sig själv genom skönlitterärt skrivande. I sitt skrivandet betonar de hela tiden kunskapsaspekten och beskriver de olika manusändringar som en del av ” det jag egentligen vill säga och försöka uttrycka” .
Det handlar till stora delar om ett fast och nära förhållande till det material av egna känslor pch upplevelser som på olika sätt gestaltas, relationer kamrater och föräldrar, skolan och musikscenen, resor och väninnerelationer samt i nästan samtliga fall upplevelsen och tankar runt kärleken. Detta är de teman som dominerar i det skönlitterära skrivandet
En del frågor har aktualiserats under kursen.
1. I vilken män kvarlever spår av den tidiga inre modern i de ungas skrivande och vilken form av medvetenhet runt detta kan mobiliseras och diskuteras med de unga. Vilka delar är man benägen att acceptera och vilka delar vill man ta bort?
2. Vilken uppfattning har de unga om existensen av en inre värld. Upplever de att denna värld är befolkad? Hur ser då dessa varelser ut?
Håller de med om att en känslomässig upplevelse i botten handlar om en relation till något, ett ting eller en människa?
Vilka betydelser kan de tillägga begrepp som objektrelationer, omedvetet fantiserande och inre objekt?
Vilken betydelse tillmäter de överhuvudtaget interaktion mellan människor och hur relaterar de detta till sitt skrivande.
Klein påpekar (Igra 35) att begreppet ”moder” inte är en könsrelaterat begrepp utan har med den aktuella omvårdande personen att göra. För en av eleverna handlar det om att modern dog när den unge mannen var endast fem år. Här skulle alltså kunna finnas en ambivalens mellan ett ursprungligt kvinnligt objekt och som efterträds av fadern som ”moder” men där modersarketypen spelas ut under författarskapet och där olika sidor av detta består sedan .
Detta förefaller ha en viss betydelse för de teman som berkrivs i den unge mannens skrivande. I den paranoida schizoida positionen handlar det om förföljande objekt vilka får en litterära gestaltning – när den unge mannen går in i vägg och hämtar saker kan det på ett sätt tolkas som om han går in i moderns kropp och hämtar tillbaka de saker som lagt där i sin barndom.
Bilden är mycket klar och tydlig: han sitter på natten och skriver och upplever bredvid sig en osynlig men närvarande vägg. Man kan också fråga sig m de unga relaterar skrivandet till en ursprunglig tidig dialog med modern. I vissa fall framträder en sådan medvetet i poesin hos en av de unga männen – en tolkning han instämmer med och frågan blir då om man på olika delvis vilda sätt kan framkonstruera andra liknande samband.
Uppsatsen bygger alltså på intervjuer med ungdomarna utifrån olika frågor som anknyter till deras skrivande och försöker placera in detta i ett psykoanalytiskt sammanhang.
En annan del utgörs av mina försök till textanalys av deras texter samt ett försök till rekonstruktion av deras genes utifrån det arbete eleverna utfört under de månader som ägnats åt specialarbetet.
I detta sammanhang vill jag också relatera till Freuds teorier om livsdrift och dödsdrift som drivkrafter för skrivandet. Som en referens till detta kan nämnas Ragnar Strömbergs artikel om Thanatos i antologin Sernhede oa. Begreppet övergångsobjekt brukar ibland användas i samband med analyser av ungas skrivande men kommer här att spela en ganska underordnad roll. Innebörden här är övergångsfenomenet, den brygga barnet skapar mellan sin inre värld och den yttre ” Den tröstar, den lugnar vid insomnandet, den tål aggresiva attacker från barnet och genom barnets alla kärleks hatandeformer är detta objekt oföränderligt.
Det handlar också om att alla förändringar av övergångsobjektet är skapade av barnet själv (Igra s 42)
Övergångsobjektet representerar en mellanstation mellan barnets omnipotensta allmaktsfantasier och dess övergivande.
Samtidigt kan det invändas att just dessa omnipotenta allmaktsfantasier aktualiseras i tredje årskurs i gymnasiet. Till en början hör övergångsobjektet samman med moderns bröst och barnets känsla av att det är en del av detta och at modern är tillräckligt bra och att illusionen av bröstet är något som barnet kan skapa behålla och ta fram vid behov.
I eleverna kommentarer runt sitt skrivande och frågorna om varför de skriver framkommer ofta just dessa synpunkte nämligen att verket de arbetar med är något de kan återkomma till som alltid finns där och kan förändras och spegal sig i lägga in driftsandelar och som de kan visa för andra och bli delaktiga i deras driftsandelar. Om detta verkar de mycket klara i den del fall.
Här handlar det om ungdomar som är i artonårsålder och för en beskrivning av denna fas se (Sernhede s) fasen kännetecknas av ett närmande till andra ungdomar och det andra könet.
Bröstet representerar modern alla relateringsmodaliteter vilket man kanske skulle kunna anta gäller också för övergångsobjektet. Om denna relation fungerar ges också möjligheter för barnet attt skapa den yttre verkligheten vilket är det som sker i skrivandet. Man skulle kunna analysera de ungas skrivande utifrån teorin om mer eller mindre framgångsrika processer ifråga om avvänjningen där man utifrån olika texter skulle kunna anta förekomsten av mer eller mindre farliga förföljande objekt. I en ung man dikter förekommer åtskilliga sådan objekt vilket man kanske i en del sammanhang skulle kunna relatera till brister i modernsrelationen.
Skrivandet äger alltså rum i det mellanområde där barnet kan bearbeta mellan sin inre värld ( som nyligen var världen skapare) och den ytttre verklighet vars objektiva karaktär och oberoende existens ( kolla Igra sid 43) Detta mellanområde av erfarande är den mänskliga kreativitetens källa. Övergångsobjektet utgör alltså ett mellantillstånd från att ha varit sammansmält med en moder till att vara relaterad till en moder, när den infantila omnipotensen efterträds av en verklighet förlorar det sin funktion. Det intressanta är att fenomenet kvarstår i andra former där olika former av kultur ingår, sociala ritualer, musik och religion innefattas. I det här fallet handlar det om litterärt författarskap som etablerar en kontakt med en förlorad gemenskap och som samtidigt beskriver nya landskap. Det intressanta är det sätt detta nya landskap avspeglar modern och den förekomst modern som konkret person eller form av andra tänkbara gestalter tar i detta landskap samt i vilken mån dessa förekomster relaterar till olika slags ungdomar. I detta sammanhang blir en del av Julia Kristeva teorier akualiserade. Min roll som lärare motsvarar på intet sätt den roll terapeuten spelar för patientetn – jag är verkligen dömande kritiserande och som någon sa obönhörlig, en stenhård kritiker osv. Däremot liknar situationerna varandra såtillvida att det handlar om elevens beskrivning av sin egen subjektiva livshistoria.
Samtidigt handlar min forskning av eleverna om en erfarenhet för dem vilken liknar den första recensionen dvs det skriftliga mötet med en läsare som formulerar sina tankar om det som skrivits, inte som ett omdöme utan mer som ett försök till insiktsfull analys av texten betraktad ur ett psykoanalytiskt och kulturstudierelaterat sammanhang.
Det intressanta i det här sammanhanget den unges uppfattning och beskrivning av förhållandet mellan den inre och den yttre verkligheten. Beskrivningen av den inre verkligheten framträder i samtalet mellan eleven och mig i analysen av det skrivna och diskussioner om den litterära formen där vi hela tiden diskuterar detta förhållande men med hjälp av ett annat språk som anapassats till det pedagogiska litterära samtalet.
Här kan olika strategier och nivåer urskiljas ifråga om de två pojkarna ligger samtalet väldigt nära den psykologiska nivån, i samtalet med flickorna handlar det om formen och innehållet samt om frågan är om samtalet om texten och dess former kan betraktas som ett estetiskt mellanområde där man experimenterar med förhållandet till den omgivande verkligheten i själva genomförandet av berättandet etableras nya synsätt och förhållningssätt till den inre verkligheten och detta sker på ett medvetet sätt som en del i en process där olika lösningar presenteras men där ramen hela tiden är försöken att etablera den bästa litterära diskursen och framställningen. Den unge författaren som skriver och bearbetar sina texter, redigerar och skriver skulle alltså kunna likställas med barnet som leker i sin ensamhet och där svaret är att lek varken är inre eller yttre verklighet – på samma sätt är bearbetningen av texten varken en fråga om inre eller yttre verklighet – det litterära arbetet är helt enkelt en lek med formerna som bygger på vissa antaganden om det förflutna och dess spår samt om framtiden och däremellan en fri lek som varken är inre eller yttre verklighet. Skillnaden är här att det handlar om en slags styrd lek. Eleven leker och sedan diskuterar vi resultatet och föreslår vissa ändringar. Därefter leker eleven på nytt utifrån de nya förhållningsregler som vi tillsammans konstruerat. I denna lek hemma är även fröäldrarna delaktiga. I samband med arbetets fortskridande tycks ett alltmer medvetet val av skrivtillfällen ske. Den unge vet nu när han skall skriva. Samtalet blir en anan form av lek som kan sträckas ut över timmar och som har vissa givna omständigheter och platser. Jag vet inte om min position kan likställas med Winnicotts beteckningar ”hållande, bärande”och ”handhavande” men upplever själv att jag i mina bästa stunder och perioder närmat mig dessa positioner. Här handlar det om ett slags medvetet tolkningsarbete där eleven tolkar sin egen text och dess relationer till honom eller henne själv och föreslår olika strategier, eleven är sålunda sin egen uttolkare som relaterar texten till viss paradigm som feminism, poesi, novellformen i motsats till analytikersituationen sker emellertid här hela tiden ett visst ickeimiterbart beteende. dvs ett ständigt nyskapande och improviserande ett kort sagt kreativt diskuterande ”brainstorm” av ideer. I en del fall resulterar dessa i direkta fullständiga bearbetningar
I några av elevernas texter beskrivs uttryckligen hallucinationer och ett samband till ett bakomliggande föremål antyds. Balint betonar ju existensen av en primär objektrelation som karakteriseras av ömhet Det handlar också om att närma sig den ursprungliga närheten till det ursprungliga objektet och därmed återupprepa allmaktskänslan (Igra sid 51) Vissa viktiga reservtioner måste emellertid göras beträffande förhållandet mellan elev och lärare och patient och terapeut.
1. Eleverna kommer inte till läraren som resultat av någon påvisad sjukdomsbild elelr upplevd malaise utan som opitmistiska ambitiösa individer som hyser ett visst förtroende för läraren och hoppas på en möjlighet att utveckla och expandera vissa färdigheter och tillsammans med läraren inleda ett fruktbart samarbete runt de egna produkternas framväxt och karaktär .
2. Eleverna är hela tiden beredda att på ett sakligt sätt diskutera innehållet i texterna och uppvisar i detta sammanhang en balanserad och entusiastisk attityd.
3. Eleverna intar själva en kritisk och analytisk inställnings till sitt eget arbete och sin egen utveckling som har en viss tidsgräns för och vet att de skall avsluta vid ett visst tillfälle och då lämna texten i ett visst skick. Begreppet deadline är förhållandevis aktuellt för dem.
Trots detta anser jag att de psykoanalytiska verktygen fungerar i följande avseenden
1. Eleverna bedriver ett medvetet sökande efter former och uttrycksmedel som motsvarar vissa fundamentala upplevelser relaterade till deras identitetsarbete.
2. De erfarenheter är relaterade till deras ålder och personliga utveckling samt i olika avseenden till deras tidigare förhållanden i livet
3. De är relaterade till familjessocialisationen.
4. Fairbairn menar att den tidiga socialisationen är den inre världen som uppbyggd av objekttrelationer som sedan bildar grunden för karaktärsutvecklingen och att de bildar grunden för individen sätt att uppfatta den yttre verkligheten
De inre objektrelationerna bildar ett filter genom vilket den yttre verkligheten måste passera innan den uppfattas som inre subjektiv verklighet.
I skrivandet handlar det om en serie objekt som den inre verkligheten måste passera för att nå ut till den yttr verkligheten och sedan bli förmedlad till andra samtidigt som det bildar ett objekt. Kristevas tankar om skrivandet bildar en bro till obejtrelatiosnteorin..
Objekttrelationsteoretikerna menar ju att det ursprungliga objektet representerar verkligheten. Detta gäller ju i lika grad alla skriftliga bearbetningsformer såvitt jag kan se – alltså att de representerar ett förhållande till ett objekt.
Man kan utgår från en synnerligen förenklad situation där det handlar om jag modern och den skrivandee. Denna kan sedan utvecklas i olika fadersbilder där jag spelar en roll. I mina relationer med pojkarna har jag den andre av två fäder.och då den stränge kritiske men också den man kan behandla med en viss respektlöshet. Samtliga teoretiker tar emellelrtid upp den positiva sidan av trepersonrelationer och språket ‘är givet`
På ett plan
Att hon är föräldralös betyder att hon är oskudsfull. Justine hos De Sade är föräldralös medan Juliette har föräldrar fast de är syskon – Åsa, väninnan, är i själva verket Juliette) Genom att dels vara föräldralös dels skriva om familjen och dess avskildhet och resor kan hon rädda sin oskuld dvs lösa de som Marilyn inte kunde lösa – oskuldens problem i världen och samtidigt bearbeta det faktum att hon inte är attraktiv nog (vilket inte heller Åsa är)
Dansen kring elden tematiserar samma ämne som grottan, valfisken, kryptan, nämligen förhållandet till livmodern, hystos, och
Betrakta livmodern detta ”inre produktiva rum” som Erik Erikson kallar den, detta tänjbara rike beläget i det tillgängliga köttet, den mäktigaste källan till alla mysterier. Den stora goda platsen; framtidens domän, där fostret tar form ur sin moders kött och blod. Havets oöverskådliga vidder är en av dess symboler och en annan är grottorna, dessa mörka avskilda platser där initieringsriter och uppenbarelser äger rum.”
Vi bearbetar våra upplevelser genom fantasin och drömmen men ibland skymmer drömmen upplevelsen och och fördunklar den fullständigt. Livmodern är tillvarons grogrund och samtidigt dess grav. Den är den varma fuktiga,mörka, inre, hemliga, förbjudan, köttsliga kärnan i livets oöverskådliga labyrint”(Carter s 124)
Carter skriver att pornografin är konstens föräldralösa lillasyster (s 20) Den är ”Mer tillämpad konst än verklig konst” Moa skyggar alltså för brytandet av den estetiska dimensionen till förmån för mer praktiska tillämpningar.
Att pornografin saknar social förankring är något som skall bevisas (jämför de som ringer på telefonsexlinjen – vilken social förankring har de?)
Lämplig titel – modern, hålet och den andre. Carter skriver om öppningarna i den pornografiska texten som symboliseras av dessa o o o och aaa som innebär att han glider in och får orgasmen på sid 23 säger Carter att penis friktion i slidan är hela världen när han säger så försvinner hela världen De som ringer vill alltså upphäva världen, göra den osynlig, ge den ett metafysiskt slut titeln kan därför vara slut som i old sluts.
I pornografin etableras den reaktionära uppfattningen att världen är oföränderlig och inte kan förändras därför passar den mitt synsätt så bra – den mänskliga naturen är evig -jag brukar läsa predikaren – blir det aldrig nåt slut på det myckna bokskrivandet – pornografin är i sig en satir över människans anspråksfullhet – pornografin stärker kvinnans negativa arketyper eftersom den alltid tjänar etabkerandet av ett status quo – ”därför måste jag vila tio dagar efter mina pass och försöka gå ut på promenader och frisera håret -köpa halsband till katten och göra något verkligt progressivt efter mina samtal – läsa någon bra bok banta eller tvätta – de som ringer vill också etablera något slags negativt status quo från sin strömmande vardag – vällustiga fantasier i ett vakuum är den renaste mest verkninglösa formen av dagdrömmar.
Pornografin har till syfte att oskadliggöra den explosiva potentialen i all sexualitet och det är huvudskälet till att det görs av män och vänder sig till en politiskt dominerande minoritet i världen som ett instrument för förtryck inte bara av kvinnor utan är även av män. De som ringer är politiskt ledande i världen datakillar, fiskare, företagare – jag laddar ur dem så att status quo kan etableras. Jag är en sopa som sopar sexualiteten under mattan. så att den ställs utanför den vardagliga mänskliga umgänget.
För dessa män- på byråer, företag, fiskebåtar, på lantgårdar, i exil, som adoptivbarn, på idrottsplatsen – handlar det om att välja världen eller välja den nattliga våta pollutionens drömmar. Detta val döljer de på olika sätt – genom att berätta om sina medaljer,sina fiskar, sin syn på kvinnan – de vill etablera en verklighet istället för den som de vill dölja beskriva en verklighet i denna tomma plats som är samtalet för att dölja den. Därför räcker det att tala om sitt liv för dem ibland för att de skall etablera denna balans mellandrömmen och verkligheten och samtidigt göra den verkningsfull.
När jag är som mest befallande är jag också som mest underdånig Min hand som gungar penisen styr världen härinne i mitt rum är jag världens härskarinna men det är också allmakt jag har. Jag upprättar en pakt som förnedrar både mig och kunden men när man skjuter på betalningarna förvandlas min värld från att ha varit lekskola till att bli krass ekonomisk realitet.
Varifrån kommer då pengarna till dessa orgier – de kommer från den kapitalistiska utsugningen från kriget mot världen, från ödeläggelsen av medvetandet, från IT-världen, från fiskeriets ödeläggande av havet, från knarkbranschen. Dessa herrar finansierar sina orgier med pengar från den jordiska skövlingen precis som de Sades kompanjoner bekostade sina orgier med pengar från 30-åriga kriget. Aktörerna som ringer är aristokrater medlemmar i en priviligierad klass. Det ringer socialfall, galningar utslagna också men de spelar bara med i skådespelet som offer.
Underlig nog känner jag minst makt över de utsatta, förlorarna. Här kan inget överläge etableras efersom de etablerar makten mot mig – den nyss utskrivne från dårhuset blir min herre. Märkligt nog verkar de de minst mäktiga var de som allra mest förfinar sina perversioner – blöjkillen ären sådan. De som är mest kontrollerade av världen verkar var de som mest kontrollerar den – de som kontrollerar världen verkar vara de som minst kontrollerar den –
De som ringer är de som någonstans förmenats rätten att knulla världen, att tillintetgöra den – istället vill tillintetgöra den genom pornografin. De är åsidosatta nånstans har inte uppnått den fulla maktens potential. Transvestiterna är annorlunda. De vill bara ha perversioner och har redan kontroll och makt. . Den ensamhet jag upplevde har jag besegret genom min avsmak och den skräck jag satt i omgivningen. På så sätt besegrear jag världen och min egen inspärrning.
Mitt kärleksobjekt är min katt som jag sover med pratar med, matar och visar världen. De andra chaufförer, lärare, vaktmästare, dem vill jag bara tillfoga smärta. Som De sade efter tretton års isolering beskriva djävulen som världens härskare vill jag efter fem års isolering beskriva gud som världens herre. Min isolering är densamma som Baudelaires, Genets och William Burroughs. Mina beskrivningar av perversionerna är alster ur min barnkammare.
Jag söker härinne det Norman o Brown kallade ”det odödliga barnet inom oss” Kanske lider jag av det man anklagade de Sade för när han 1803 förflytttades från det sista fängelset tillbaka till Charenton nämligen ”sexuell demens” .Kanske måste jag stoppas undan för att skydda samhället. På in arbetsplats var jag driftkucken, leksaken, offret men nu vill jag ha slavar men vill också gärna själv bli förslavad.
Jag är en lastens Figaro som agerar som tjänarinna samtidigt som jag kontrollerar situationen medan jag intar en underdånig attityd. I Igor ser jag mig själv, loj, ondskefull på katters vis, vilande i språnget. Hans excesser är mina och vi delar lidande och njutning, dolda för världens blickar under takåsarna. genom den makt jag fått och insyn i männens värld förmår jag också avslöja dess monomana omänsklighet.
Bajskillen ja.
Man kan säga att avföringen är banrets första gåva Genom sin produktion kan en lille ge sig själv, göra sin mor glad eller ledsen. Genom att producera uttrycker barnet sin aktiva samverkan med omvärlden – han som vill vara bajskorven, vill alltså visa sin aktiva samverkan med omvärlden genom att bli själva korven. Han visa sin totala lojalitet med arbetsplatsen vilket är gaska typiskt när man jobbat några år. När han vill stanna kvar inne i mig handlar det om att han Han kan inte tala om detta- innan barnet kan tala är avsöndringarna dess uttrycksmedel – därför får han gå vägen via min kropp för att uttrycka detta
– Han vill slicka chefernas arslen men ännu hellre bli deras skit. Han vill både vara den och äta den. Han vill göra samma sak med mig – vara min skit och äta den. Jag ställer naturligtvis upp.
Det andra man kan uttrycka som ligger före och bortom orden är tårar – det är de sorgsna som har dessa.
Att som vuxen återvända till detta infantila stadum är ett tecken på herravälde. Det handlar här om ganska unga män som redan förstått maktens väsen samtidigt ålägger han mig att begränsa hasn möjligheter att skita vilket är den mest kännbara kränkningen Han lyckas även med samt genomtränga min kropp samtidigt som han är objektet som cirkulerar inne i mig i själva verket korven. Det är väl ungefär som de som sväljer kapslar med knark och inte kan få ur sig dem.
Han söker kanske skydd inne i mig i min moderskropp. Han förlägger hela sin kropp inne i modern istället för bara delar och kan stanna så länge han vill och komma ut när han vill . Som libertin i Stockholms exakta kretslopp blir han denna som samtidigt är en bild av pengarna som cirkulerar i samhället och i världen med blixtlik fart. Han vill vara dessa pengar och göra denna resa. Ha vill vara min skit och han vill att jag skall äta den. Vi diskuterar hur vi skall tillaga den. Han vill att vi skall enas om hur han skall bli min skit och hur jag skall äta den. Han vill inte att jag skall ge honom den utan han vill på manipulationens och övertalningens väg fråntvinga mig den.
Först vill han göra sig till min skit och sedan passera genom min kropp coh sedan fråntvinga mig denna skit vars släpp han vill kontrollera. Det är en form av kontroll och förtryck av alla leden. Jag skall äta hans skit, han skall kontrollera min avföring, han skall slicka mitt arsle när jag skiter och jag skall hålla hans skit i handen och han skall tvinga mig både att äta den och avtvinga mig resultatet. Han vill skaffa sig kontroll över alla min kroppselementära kroppsutsöndringar. Detta är bara en avspegling av hans gränslösa girighet. Där betraktar han lort som en gåva – han vill vara denna gåva och genom det bli en del.
Han vill att jag skall beskriva hur hans anala produkter skall betraktas med vördnad – detta sker genom diskussionen om dem Genom att förvandla sig själv till mitt stolpiller försöker han etablera den slutliga koprofaga makten och samtidigt bli varan, pengarna som cirkulerar genom samhällskroppen. Han är alltså själva varan totalt genomträngd av den.
En form av fullständig reifiaktion skulle man kunna säga där individen är totalt betydelselös och bara platsen och cirkulationen är meningsfull. Detta vill han iscensätta i min boudoir på min toalett. Det är managementfilosofin driven till dess ytterlighet kanske någon vänlig moralist skulle säga (exempelvis den franske filosofen….)
Man kanske skulle kunna säga att jag etablerar mitt eget teletopia där jag återskapar barndomens av mardrömmar skräck och kraftlöshet och där jag fantiserar om oinskränkt herravälde. Köper ni det? Min vilja triumferar över smärtans skammens, avsmakens och moralens barriärer tills jag når ner till barnets oändliga perversitet.
Där kan jag möta min herre Igor och vi kan vila i sköna drömmar tills klockan är fyra och han skall ha sin frukost. Männen som kommer är bara skuggor som fyller utrymmet ligger på soffan eller slår ihjäl några timmar äter min mat och penetrerar min livmoder för tusende gången.De har alla sin egen smak och sin egen melodi och sin egen plats i mitt universum.
Genom att han vill passera genom min kropp som enligt Klen är den stora goda kroppen vill han bevisa att pengarna, skiten kan göra världen lyckligare och han måste hitta en konkret bild för detta och genomleva förloppet – sen kan han gå tillbaka till datafirma och fortsätta att sälja lyckan vid skärmen. Genom att uppleva det ursprungliga objektet kan han återetablera tron på tillit, hopp och tro på att det goda existerar. På så sätt kan han komma tillrätta med avundsjukan på jobbet och svårigheten att tillsammans genom management bygga upp ett gott objekt
Genom att döda objektet som är han själv och som är föremål för avundsjuka vill han eliminera sig egen avundsjuka och vara en good team-player bra managementkille och fortsätta att flyta vidare genom systemet när han vill stoppa min avföring handlar det om att han vill sy ihop mig så att ingen annan skall få tillträde till mig Det handlar om hans svartsjuka Han är utkastad i världen och är fylld av raseri över dess ordning men vill ändå odla några rosor bakom alla dess törnen Varför skulle han annars ägna sig åt att skaffa pengar.
Han försöker opponera sig mot och kontrollera modern som godtyckligt kan skaffa honom kärlek och näring – på samma sätt kan börsen göra honom lycklig eller olycklig – samtidigt vill han kontrollera pengaflödet, själv bestämma hur länge det skall stanna och vart det skall ta vägen och i vilken form det skall utmynna – i bruksvärde eller i bytesvärde – i näring eller värme.I sitt raseri och förtvivlan och önskan att kontrollera är han en modern hjälte men samtidigt visar han begränsningarna i detta system och hur långt på vägen detta systems utövare kan
tänka – och samtidigt begränsningarn i just detta tänkande.
Genom att förvandla sig själv till kött blir han både gärningsman och offer. Han skär i sitt eget kött och äter det men vill också att jag skal vara hans slaktare den som skär upp och serverar honom. genom att bli köttsycke och slukas av modern undgår han att slukas av de andra och genom makten att genom gå detta skapar han ett scenario som skyddar honom från de andra tänkbara den som skulle kunna drabba honom. Han blir fånge på slottet i min kropp där det är upp till mig om han skall få komma ut eller inte.
M går mellan olika processer – primära och sekundära. Borraren är ju en stiliserad diskursiv sekundärprocess medan de andra essäerna präglas av det nya narrativet – en serie reflexiva, primära figurala processer, medan att den sekundära narrativa processen att skriva texten bildar en slags fond och struktur
Denna präglas av sitt produktionssätt, dvs sättet det är skrivet på, där delarna i processen, alla utgör potentiellt oändliga driftsinstanser som på ett plan handlar om förhållandet till signifianten samtidigt som helheten utgör en akt av performance i speglandet framför texten där de olika delarna som bitar i en matta utgör olika relationen till driftens tomma plats – det symboliska systemet, samhället, läsaren etc där förhålllandet tilll övergångsobjektet är laddat med lika delar fasa som njutning i ett narrativt fort – da scenario där de olika delarna infogas i en trösterik struktur, ett nytt iscensättande och döljande i en narrativ struktur av tröst och repararation där blickarna på texten och själva processen att överblicka struktur samlingen blir en slags petit recit av lokal kunskap – minor literature.
Vardagen blir figurer bilder och verkligheten blir fragment – isolerade, känsloladdade upplevelser Det som är essäer är repetitioner, man kan kalla dem postmoderna klassiker. Genom denna iscensättning av klassikerna i modern miljö ges hon möjlighet till denna iscensättning av vardagen och perceptionen – hennes vardag är familjen, skolan, staden, lärare, landet, männen.
Dessa delar förlänas en karaktär av karnivaliskhet som är en del av estetiseringen av livet. I trädscenen i Tintomara närmar hon sig moderns symbolproduktion så mycket hon kan – samtidigt som Tintomara ges karaktären av en perceptionen av en väninna ett ingående i konstnärsrollen. Omkastningen av ordningen är ytterligare en figur som skall understyrka detta. Bilden av den smidiga gasellen som löper över sidorna är ju också en bild av den postmoderna kroppen, smidig snabb och energisk vilket gör figuren till en bild av den postmoderna läsningen av texten jmf Featherstone 112 om kroppen i det moderna samhället st moderna draget i arbetet
Hon skapar alltså en ny narrativ logik och det är dess kännetecken jag vill en smula undersöka. Genom att spegla franskt helgon genom amerikanska ögon ger hon – Vad jag gjort i min snabba undersökning är en form av kinesics en studie av kroppspråkets sammanhang med skrivprocessen jmf Featherstone s 125on – den globala kulturella ordningen en ironisk känga genom att det som sker handlar om henne själv och hennes vardagslivsgestalter.103
Hon karnevaliserar och ironiserar över de flesta samtida kulturella koder i enlighet med den unga symbolproducentens mission genom sin dekonstruktion av symboliska hierarkier visar hon inte bara sin samtidskänsla och socialt kulturella tillhörighet (jmf Johanson Kultursociologi) utan bidrar även till samhällsvetenskapernas nya identitetetsbegrepp.”Att försöka förstå ”det andra” på dess eget sätt, att försöka snegla bakom de snäva och arroganta stereotypierna , är ett uttryck för den kulturella omsvängingen inom kulturell metodologi,”103
Detta gäller beskrivningen av borraren som kan ses som ett försök attt överbrygga och ge profil åt det maktägande skiktets synsätt (Göran Johanson)
Just bilden av kulturell och annan förvirring är ju en postmoden figur och den präglar hela texten.samtidigt blir den begränsade bilden av enklaven som beskrivs en bild av den postmoderna ickeunversalistiska ambitionen i projektet satt just i motsättning till klassikernas moderna universalististiska anspråk i en markerad gränsdragning.
Jameson definierar postmodernismen som verkligheten förvandling till en serie bilder samt en scizofren fragmenteringen av tiden till en evig serie ögonblick (Featherstone)Dettta är just vad som sker i omvandlingen av klassikerna till essäer – narrativet blir bilder och tiden en serie ögonblick som i sin tur också blir bilder.
”Problemet är att det saknas vittnesmål som visar hur män och kvinnor engagerade i vardagslivets göromål faktiskt kan komma att formulera dessa upplevelser. D” Skriver TJ och FM i förordet. s 31. Avsikten är här att visa just ett sådant vittnesmål. Själv betraktar jag mig som just entreprenören och marknadsföraren av en sådan postmodern pedagogik med vilken de kan fostra olika publiker (vilket är exakt vad jag gjort med dessa specialarbeten). Den totalisering som föreslås läser jag som skapandet av en kulturell fond av liberal a humanism i klassikerna mot vilken den postmoderna esteiken iscensätts,
Svaren på de frågor TJ och FM ställer om platsen och de som använder psotmodernism är – Det är barn till konstnärer, akademiker, psykologer och lärare, bildmänniskor och intellektuella invandrare (Iranska tjejer) motståndarna är skolmänniskor, vissa elevgrupper. Platserna tror jag inte är speciella mina elever kommer från hela Göteborg (med en övervikt naturligtvis från Linneområdet) vad de skapat är postmoderna dment skapade av mig som entreprenör inom skolan därde sökt upp mig och använt mig.
Motståndare är de som ville hålla ett hierarkiskt symboliskt system och det kan då vara skolbyråkrater. Hedonismen är en del i deras livsstil parad med stor arbetsförmåga och konstnärliga ambitioner. Det gäller för dessa att göra distinktioner (postmodernismen i genomförandet av en annorlunda specialarbetsuppgift är en sådan distinktion). Typiskt är att mina specialarbeten utgör hybrider mellan film text, fotot text, romaner, esäsamling, skönlitterär en narrativ beskrivning av förlopp av kvinnlig underordning, novellsamling, litterär resekildring, etc. I kulturveckan manifesteras just detta postmoderna estetik.
De utgör samtidigt en manifestation av habitus hos dessa unga. Det handlar i samtliga dessa tio fall om olika uttryck för en stilisering av livet. Samtliga dessa implicerar olika förhållningssätt till mobilitet, upplevelser, subjektivitet, resor, relationer, kroppen, bilden, språket orden, historien,
Hos M – som denna studie skall behandla – handlar det om en ” ”en estetisering av upplevelser och nedbrytning av en systematiserad kedja av signifianter” 43 Det handlar om en ”dekontextualisering av tradititioner och kulturformer hos de unga ”decentrerade subjekten” som njuter av …stiliseringen av livet ….medan de strövar genom den icke rumsliga postmoderna stadens rymder” Detta är exakt de anvisningar som arbetades fram för den blivande romanen och erbjöd naturligtvsi obegränsade möjligheter till iscensättning av den egna postmodena subjektiviteten och var sålunda uttryck för en sant postmodern pedagogik.
Att estetisera och stilisera vardagslivet har naturligtvsi samband med föräldrarnas roll som konstnärer eller bildlärare, konstruktörer eller dataprofessorer. Genom Moas uppgift ges även en bild av förhållandet mellan förmodernitet och postmodernitet – genom min analys av klassikernas roll på ett estetiskt plan.som föregångare till moderniteten speglad genom Kafka och Dostojevskij som modernister och existensialfilosofins föregångare och uttryck för denna. Man kan se vissa arbeteten (Ernst Junger ) som exempel på olöst förhållningssätt i förhållande till moderniteten.
Att dekonstruera klassikerna är också en anknytning till den första delen av postmodernismen med Duchamps readymades 45med dess strävan att ta bort auran från konstverket. Detta gör dock inte Moa utan genomför istället en subjektiv läsning av dem eller snarare av gestalterna i dem i fallet med Tolstoy ser hon författaren inte verket i Manon Ser hon kvinnan huvudpersonen genom vars ögon den lyckliga horans hon ser mannen fadern. Om detta är en bild av föräldrarna är den starkt satirisk kanske snarare en bild av könsrollerna kanske en bild av hennes förhållande till läraren, till den imaginäre fadern den andre vilket är en bild som Tolstoy måste sägas ha inkarnerat.
Den andra ambitionen är att hon försöker utvidga sitt själv och skapa sig själv genom detta arbete. Rollen som symbolskapare skall tas upp senare.
Det tredje är estetiseringen av vardagslivet genom det snabba flödet av tecken och bilder. Här visar Moa som hopar symboler och bilder i esäerna sin skapande förmåga genom just karaktären av dessa bilder – ofta symboliska originella och personliga. Här vill han framförallt visa sig som konstnären. Här handlar det om den andra sidan – inte reklamens eller mediernas bilder utan om ” drömbilder som riktar sig till begäret och estetisera och derealiserar verkligheten”
Vad jag vill beskriva ärolika former av habitus och symboliska fält samt hur olika individer är relaterade till dessa jag vill också spegla begreppet ”symbolisk demokratisering” (Johanson Narcissism, fragmentering trygghet s39) vilket beskriver förhållandet mellan referenten och den symboliska koderna, ”de kollapsade distinktionerna mellan finkultur och populärkultur och den regredierade estetiseringen av vardagslivet kan kan därför delvis förstås i termer av symbolisk demokratisering.” Graden och utbredningen av den symboliska demokratiseringen variera förmodligen emllan olika fält och olika skikt i samhället
(Featherstone 1991) Detta är vad Moa vill visa – sin totala kontroll samt var hon befinner sig i detta fält dels i förhållande till mig dels i förhållande till klasskamraterna och dels i förhållande till föräldrarna. Detta gör hon genom avsakralseringen av klassikerna (som samtidigt är en hyllning)
Jag vill alltså studera dess hemvist inom vissa speciella fält och dess hemvist inom mer konkreta sociala och kulturella processer. Jag vill också belysa begreppet ”symbolisk förvirring” och undersöka om det verkligen handlar om detta eller om något annat. Jag vill också studera hur hon i förhållande till föräldrarna skaparoch försöker etablera en ny livsstil (Johanson 43 Narcississm) Stern teser om ett ”kärnsjälv” som måste vara i balans – demonstreras av hennes kränkningar i skolan och etablerandet av detta kärnsjälv i det inre rummet hemma – själva etablerandet skall här beskrivas..
samtidigt menar jag att Goffmans projicering av jaget på det sociala sammanhanget hänger samman med skrivprocessen och dess manifesterande dels i det sociala rummet skolan dels i själva berättelsen hon iscensätter alltså sitt eget sociala jag i skrivandet av berättelsen som hon fyller med estetiseringar.
Klassikerna är uttryck just för jagets behov av ”ontologisk trygghet” utifrån vilka hon kan bege sig ut på textens domäner Beskriver sitt förhållande till denna trygghet (som är narkissos) genom att använda klassikerna kan hon bevara denna narcisssistisks bildoch samtidigt följa med in i intet eftersom hon skriver berätteler som avspeglar sökandet efter den
Enligt Johanson s45 ä inte det oceaniska tillståndet något som har inte bara med modern eller födelsen att göra utan ett uttryck för den socialisation den unga människan överhuvudtaget befinner sig. Det ursprungliga paradis som beskrivs handlar om hur hon vill nå lindring i sitt lidande och befrielse ur den ångest som livet alltd ger. Genom texterna läser jag de olika störningar som den unga människan genomgår i denna fas av sin adolescenskris. Samtidigt vill jag läsa de olika texterna som uttryck för olika teorier om självet och aktualiserandet av flera olika samtidiga positioner.
Vilket enligt Jameson och Baudrillard visar kulturens enastående betydelse. Denna strävan har en anarkistisk underton av ”situationisternas estetik” liksom Lefebres uppmaning om att ”göra livet till ett konstverk” Moas far verkar ha anarkistiskt påbrå. Ett avsnitt heter också ”anarkistiska feberdrömmar” och uttrycker en politisk anarkism.47 Det handlar om en motkulturell sfär där konstnärer lagt sig till med strategier för distnadsering (Se Moas kommentar tilld enna) samt tematisering och förståelse av dessa processer av vardagslivets estetisering. Motiveringen är ju att hon vill visa det goda livet hos familjen, det estetiska livet. Genom min psykoanalytiska analys skall jag försöka att se lite på mekanismerna bakom denna kultursociologiska grupp. Därför menar jag att denna studie är viktig att genomföra i mesta möjliga omfattning.
Baudrillards aktualsiering av tankarna på att tecknets mening godtyckligt bestäms i en serie självreferande signifanter kan tillämpas här. Min avsikt är att hitta denna serie självreferande signifianter inom Moas vardagsliv och utifrån dessa bestämma tecknens betydelse. Detta skall ske genom att använda psykoanalytisk metod.
Utgångspunkten är bl a Baudrillards tes om att det imaginära och reella delvis är sammablandat till en hyperrealitet – en estetisk hallucination av verkligheten . Detta innebär naturligtvis att klassikerna och kulturarvet också blir en del av denna tidlösa hyperrealistet vilket är ett politiskt ställningstagande. 48 perspektiven och djupen försvinner i denna hyperrealitet och det är just vad som sker genom detta tillvägagångssätt. Eftersom nuet har blivit förvirrat av sin egen bild och genomträngts av esteticisering förlorar konsten sin kritiska transcendens
Det finns ingen plats för den i den förvirrade samtiden Moa försöker därför ge den en plats genom detta arbete. Det sker i processen av tolkning som innebär att hon väljer ut delar och lägger in sin laddning i dessa – valet av delar avspeglar hennes kulturella habitus och utgör en distinktion liksom tillvägagångssättet. Detta gör hon i en akt av kunskapssökande, som ett första arbete i ett estetiskt lärande, som ett specialarbete syftande till att vidareutveckla sina vetenskapliga positioner.
Hon anger själv att hon vill skapa ”figurer” vilket är ett direkt angivande av den postmoderna positionen (i motsats till diskurs som är specialarbetets klassiskt akademiskt diskursiva inriktning)
Bakgrunden till de figurer som Moa anger som sin strävan att skapa ser jag i den ”dedifferentieringsprocess” som innefattar ”betoning på primära (begär) snarare än sekundära processer(egot) …på bilder snarare än ord” Moa försöker skapa bilder genom ord och får på så sätt fram intressanta nivåer runt skriftbegreppet.. ”…på betraktarens försjunkenhet och investering av begär i objektet snarare än upprätthållandet av avstånd”49
Dedifferentieringen innefattar avsakraliseringen av konst och till en estetik innefattande begär, känsla och omedelbarhet. Det figurala betydelsesystemet baseras på perceptuella minnen från det omedvetna …. vilka inte på samma sätt som ett språk är strukturerade utifrån systematiska regler Vad hon vinner genom förlagan ramen är alltså ett narrativt språk, gestalter, situationer, dramatiseringar (se om dramatiseringen) vilka kan utgöra en av koderna för dessa bilder, en annan är skrivprocesssens olika lägen gentemot textarbetet med dess olika positioner och inslag av spegling och performance, ett annat är vägen från signifiant till signifie samt förhållandet mellan genotext och fenotext.
Bakgrunden är uppväxten i den konstnärliga och politiska motkulturen och livet som flanös i staden med dess bilder och ”chockerna, stötarna och bländverken”(vilka hon försöker återskapa i textens ”moderna” nivå (fenotexten) genom miljöerna och valen av verk samt bilderna. Den mest moderna texten skrevs sist men placerades först. I skrivprocessen slutar hon i moderniteten men i arrangemanget lägger hon den först kanske ledd av sin konstnärliga intuition.
Efter den modernistiska texten kommer oförmedlat en synnerligen postmodern text baserad på den unga kvinnans subjektivitet (som om hon vandrade mellan -ismerna i ett expressionistiskt landskap av konstriktningar och historiska epoker) bilden av den unga kvinnan som Jean d arc har ju Kristeva undersökt i sin senaste bok Le feminine et le sacre.
I det estetiska valet att beskriva stadsförnyelsen antingen som postmodernitet (Zukin) eller som modernitet (Benjamin) väljer hon den förmoderna politiska anarkismen, ett i sanning estetiskt val. Det handlar inte om att genomföra utan om att välja – hon gör här ett djupare val i situationistens anarkistiska position vilken smakfullt inordnas som en utlöpare och profilerar moderismens i den första texten – smakfullt arrangemang i sanning genom att hon går bakåt till en historisk mer konkret positon, mer manlig men samtidigt mer näraliggande och aktuell -det handlar om kontraster ytor som ställs mot varandra i ett smakfullt arrrangemang avspeglande djup kunskap oc framförallt smak.
Anarkismen kompletterar modernismen i en sant klassiskt konstnärlig dyad vilket sammantaget ger en bild av den manligt konstnärliga positionen.Vilka visar ett ikoniskt sammanhang mellan de olika konstnärliga delarna i personlighetsbygget och samtidigt avspeglar en fast estetisk grundposition mot vilken sedan den moderna subjektiviteten kan speglas. Detta kräver alltså en lyhörd och estetiskt känslig och kunnig läsare för att förstås. Essäerna bildar en figur i fem avdelningar som står mot varandra.
Bilden av zigenarflickan avspeglar ju en folklig karnevalisk kultur. Hon ställer upp sig själv som kulturobjekt mot min tolkning och förändrar i tolkningen min inställning till kultur och estetik till förmån för en bättre folkligare mer modern än den gamla. Scenen på cafeet är ju också en bild av modernitet och denna ligger bredvid scenen med den unga kvinnan
”Inga regler bara val” s 67
Grupperingen av bilderna är:
”Vargtimmen” -familjen – modernitet – det postmoderna tillståndet
Hur jag bäst kunde tolka dem
Från början ett projekt om bilden av kvinnan dvs Kristeva – sedan ett bilden av kvinnan genom någon slags arketypisk gestaltning – Kristeva projekt – övergången till det andra projetektet kommer till stånd genom tunnelmannen som ät bilden av ungdomsforskning och socialisation hen hänvändelse i texten till läsaren – nu är den andra tolkningen aktuell – kulturstudier – människosynen, positionen, borrandet, förhållandet till makten, dosstojevskij ur kulturperspektiv, ironiskt, lekande, bricolage, juxtaposition, montage, diskurs, rösten som talar.Först är hon den klassiska kvinnliga historikern som i Westman Berg anda studerar kvinnobilden i historien ( genom alla sina bilder visra hon upp bilden av den fulländade kvinnliga akademikern och därmed kvinnan. Samtidigt ger hon ett anagram över forskningen utvecklin. Fördjupningen av denna sats visar nästa steg i akademins utveckling dvs Jungianska analys och dess roll inom humaniora. I det tredjesteget kommer Därefter besrkiver hon hur hon plötsligt börjar hitta laddningar, kopplingar, kreativitet och en anknytning till det egna litterära projektet. I samband med projektet och inträdet i det symboliska litterära systemte aktualiseras fadern och hon ”börjar söka sig till personer och platser med mer allmänmänskligt intressanta personer och miljöer” Texter ”som sade mig något” och som kändes aktuella och ”talande” än idag. Genom den historiska nivån gör hon en koppling till jaget genom orden ”aktuella än idag” och hur hon vill ”tolka dem utifrån mitt perspektiv” hon skall ”spegla dem som de grundindivider de var men i en ny tid och en ny miljö” Arketypisk har nu blivit grundindivid. Begreppet en ny miljö och en ny tid betyder hennes egen tid och miljö dvs dvs den egna inre verkligheten i enlighet med det program för estetisk verksamhet psykoanalysen och kulturstudierna definierat ( not här om detta)
”Genom detta hoppades jag få fram deras särdrag, ideer och skärningspunkt med nutiden på ett annorlunda sätt än genom akademisk analys”. Min tolkning är att hon söker de delar i texterna som hon kan knyta driftsandelar till i enlighet med den om man så vill kvinnliga subjektiviteten villkor, eller hon vill hitta ett kvinnligt subjektivt estetiskt förhållningssätt istället för det manligt akademiska eller snarare som ett alternativt sätt dvs mer originellt skapande sätt. Hon går sedan vägen via det subjektiva kvinnliga perspektivet ungefär som i kvinnornas litteraturhistoria.
”Man kan kalla det en spegling, en identifikation eller en subjektiv tolkning.” Här lägger hon ju faktiskt rent explicit fram sin ambition i texten.
”Ändamålet är om man så vill att frigöra tankar idéer och porträtt från skolplanens litteratur och ge dem nytt liv i en egen text skapad av mig själv där man både kan öva det analytiska läsandet av litteratur, sitt eget skrivande och förståelsen för tider, författare och strömningar”. Det handlar om en form av subjektiv litteraturtolkning liknande de feministiska kritkerna i Sverige under de senaste hundra åren samtidigt som det handlar om att skriva en litterära text dvs om kreativitet, litterärt konstnärligt skapande. Utifrån dessa två vägar – texttolkning och aktualiserande av de personliga erfarenheterna i denna – samt eget konstnärligt arbete kommer analysen att gå fram. Metoderna har jag hämtat från litteraturvetenskapen, psykoanalysen och kulturstudierna. Hon vill ge gestalterna liv i en egen text. Detta tolkar jag som att hon vill lägga in delar av sig själv och sina egna processer i dem. (resonemang om det konstnäriga skapandet).
Hon delar upp sin kunskapsprocess i tre delar – en slags förklaring (inledningen) , mina egna tankar kring verket – och ”essän där min egen tolkning av det omtalade verket och gestalten återfinns” Först alltså en slags förnuft (manlig patriarkal diskurs) sedan en slags flickans ”tankar” reflexioner kring verket – från det objektiva till det subjektiva – när sedan dessa bägge positioner är etablerade kommer hennes egen tolkning dvs hennes eget personliga beskrivnade.De olika positionerna etableras – den faderliga, den moderliga och slutligen syntesen den egna – eller skall man kansek snarare säga – den andres. Denna bild avspeglar hur hon bygger upp det litterära skapandet genom att etablera en karta över psoitionerna i skrivandet samt beskriva dera fröekomst när de kommer sålunda ett bildlikt texligt avritande av adolescenskrisen.
Detta innebär att jag läser det skrivna som skrift (manuskript observera handens roll i essäerna) en darrande, den som håller cigarren, de breda händerna osv) dvs ett inristande av vägen, kartan, texten. Hon skapar olika garderingar inför den egna texten – dessa garderingar skall i det följnade analyseras. Skriften infogas i olika ramar – dessa avspeglar de olika positionerna i det inre mellan de inre objekt och relationerna som blir synliga i krisen. Frågor som om detta är en psykotisk struktur, kvinnlig paranoia, klassisk adolescensproblematik etc kommer att behandlas.
I nästa avsnitt – en presentation av essän – inleder hon med själva kodan till texten – När du skriver en essä är du fri! Det handlar alltså om befrielse. I det fortsatta skall analyseras från vad denna berielse äger rum. I vilken mån ägnar hon sig åt befrielsearbete? Ligger friheten i arbetet, i en egen sfär, eller i att genom roden befria sig (not omorden sombefriar) På flera plan finns referenser till70-talet här (kvinnlig subjektivitet, essäformen i kvoinnornas litteratruhistoria, orden som befriar av Marie Cardinal) Det är ett kulturellt anammande inte musikaliskt eller stilmässigt. I sin fortsatta text referar hon till just ett av de viktiga orden i denna tradition nämligen begrepept bricolage (en gränsform.et aptitretande hopkok) i textarbetet skapar hon altlså den scen som ungdomskultururen gör i form av kläder stil etc.
En tolknign utifrån detta skulel innebära att hon närmar sig modern, kondsntären genomdessa grepp, dvspå ett plan etablerar moderssymbiosen på ett kulturellt plan samtidigt som hon frigäör sg från denna genom orden texten. Genomatt spegla sig i moderns fallos som är det kulturella sjuttiotalet (?) skapar hon sin egen identitet samtidigt som hon kreerar en bidlnignsgång som liknar moderns.Samtidigt är jusjuttiotalet decenniet då kulturstudier växte fram som en egen disciplin.
I den fortsatta texten ”Så var det någon som utbrast medan pennan flög över papperet försänkt i det tillstånd av extas bara skrivandet kan försätta en i” Här intar hon den analyserades position likt de surrealistiska författarna som släpper fram det undermedvetna (Holmqvist) och de olika röster som stiger fram.
Hennes sökande efter formen blir ocksåett sökande efter det osedda, det som finns i övermått men inte är analsyerat och det som finns inom oss alla – ”det är bara att sätta pennan till papperet och försöka!” Lusten att frimodigt ta itu med befrielsearbetet är klädsamt men avslöjar också den käcka flickans läsare – modern. Här skall visas att man genomgått en bra kulturell socialisation. Denna skall även visas för läraren som står frö odffentligehten. Flickan skall alltså vara både käck och lidande.
Hon liknar sig vid en upptäcktsresande som skall finns en ny djurat elelr blomma och denna liknelse är central för ungdomskulturen som är exotisk och söker det andra i djungeln men hon intar en manlig roll(upptäcktsresanden) som också är en klassisk hjälteroll från samma tid(not om upptäcktsresanden jmf Ambjörnson) som de klassiker hon låter bilda underlag för processen. Idel stabila manliga fadersfigurer alltså! I denna trygga ram kan hon sedn leka med personerna, rolerna och symboolerna och skapa deta aptitretande hopkok . Man akn undra vems aptit och varför denna kulinariska liknelse (om det är modernt, har med magen driften att göra elel är en metafor för identietskonstruktionen, könsbestämningen, den estetiska formen (jmf Brecht om borgerlgi konst som kulinarisk)
I skrivandet liknar hon sig själv vid en smidig gasell ungefär ”smidigt, löpande, poetiskt, analytiskt och framförallt fritt” denna bild fröegår bilden av upptäcktsresanden vilekt understryker intrycket av att hon speglar sig i faderns blick i skriandet.
Denne upptäcktsresan söker ”driven av nyfikenhet, ärelystnad och upprorslusta söker igenom en djungel på jakt efter en ny exotisk djurart” Här verkar identietsarbetet beskrivas som en käck jakt på en exotisk djurart – eftersom man inte vet vad man skall finna ifråga om den egna identiteten samtidigt somd et handlar om att vara unik, ovanlig viletk är själva konstnärsrollen ( se Kristeva om den estetiska processen oich skapandet.. Vägen bakåt i adolescenskrisen blri ett sökande bakåt i historien (se artikel om ungdomars intresse för historia) DEt är ju en klassisk bildningsgång. Samidig som bilden av upptäcktsresanden är en bild av all progressiv pedagogik liksom djungeln är det kasnek dne mrka kvinnligakontineneten som är målet. Mark Twain var ju också en upptäcktsresande i journaens form liksom de flest astor ajournalsiteer från denna (not om South Sea och journalisterna i presshstoria). Resan sker ju faktiskt över mderns kropp vilekt framgår av flera metaforer. Sökandet hadlar ju om förhållandet till den nu uppdykande moderliga kroppen i denna fas av adolescensen. Den unga kvinna skall förhålla sig till dett liksom till sin egen kropp och utveckla identiteten.
Just det käckt socialdarwinistiska från denna tid (sent 1800-tal) passar ju ungdomskulturen med deras de ”andra”.Bilden av det kollektiva historiska minnet görs till en bild av ”arkiven”. Liknelsen med biblioteket är känd – inte minst från Borges – samtidigt tangerar hon tanken att alla konstnärer och författare sökt sig ner till primärnarcissismens källor ”dess ädla och storslagna upptäcktsfärder” men deras minne ligger dold i arkiven. Detta är både en konkret bild av bibilioteken som förvarare av böcker som en beskrivning av en känsla av samhörigeht med den kuturella tardtionen (Ljungdal Amrxismens världsbild) Dessa blad är ju också en slags omvände metonymi frö Krsitevas veck (dvs den plats där skärningspunkten äger rum)
Ord som ”på gränsen”,”skrnignspunkten”
Arkiven kan betyda minne, närhetn tillden arkaiska moderskroppen, fylogenetiskt minne, det egna omedvetna etc. Utveckla metaforen med bok, bibiotek,arkiv,sidorna till metaforer ochmetonymier för det omedvetnas uttrycksformer.
”Likt färgglada fjärilar är dessa nålade till sidorna i en gulnad bok” Det landskap som ligger mellan den arkaiska modern och individen liknas vid en bok. Detta är en hypotes. Fjärilen är dessutom en symbol för kvinnlig individuation som här blivit fäst vid en historia – boken står som symbol för samband, historia, kontinuitet. På samma sätt kan kanske sidorna vara bidler av upprepningen, förösken, essäerna i ansatsen till klarhet.
Sammanfattningsvis kan påpekas att resans startas i det bästa av alla humör – troligen beroende på att förordet skrevs efter att processen avslutats. Detta är ju samtidigt en bild av den klassiska pikareskens form. Female artistic identity as picaresque. Pickwickklubbens we ar going for a trip Fantasyromanens resa. Att fjärilarna är nålade innebär smärta och den gulnade boken är den manliga beskrivningen av kvinnan där kvinnliga befrielseförsök sittar fastlagda. Boken är dock svår att hitta och ligger dold i arkiven – de dolda platserna dit alla kan komma om de bara orkar ta itu med sökandet.
Primärnarcissismens uppdykande görs här till en universell angelägenhet vilket är helt korrekt eftersom det är en fråga för hela mänskligheten. Spåren av den finns i ”arkiv” (vilket kansek är ett med feministiskt oladdat ord än bibiotek) Speglandet i moderns blick kan utgöras av denna bild. Själva essäformen är ju en feministisk angelägenhet ( se text andelen kvinnlgia essäister, Fogelstadsgruppen etc) liksom den tradition av stoicism som tillhör kvinnorörelsen (Fihn)
I den frotsatta beskrivningen betonas bredden (närmast total i essäformen samt attett jag heal tidne anas bakom texten). Jag läser denna text som en beskrivning av ett jag som utvecklas. Konsrtuktionen av deta framgår avambitionen som är ”till en del utredande, en del plagierande och en del skönlitterära ambitioner”. Hon undersöker sig själv, hon tar delar av andra och hon skapar sig själv (jmf Att skabe seg selv, Drotner). Men hon lägger det i texten.
Dessförinnan har hon förklarat att: Det subjektiva är här …icke som oftast et skällsord eller karaktärsfläck utan uppmuntra och man ta vara på fantasin, spontaniteten och personligheten hos författaren och därmed också texten” Hon har hittat en hemvist och kan nu beskriva sig själv som fantasirik, spontan och personlig – i texten – vilken fungerar som en skyddande förklädnad och samtidigt en bestående bild utåt och en vävnad eller gobeläng hon sveper in sig i.
Genom detta tunga dokument blir hon verkligen sin moders jämlike samtidigt som hon går in i hennes radition av intellektualitet. Jean dárc tillhörde ju en trädreligion och modern hade vid denna tid en utställning byggd på trädmönster. Här har vi bilden av moderns riddare åtminstone antydd och texten anske akn läsas som en utveckling av denna. Om man skall tala om diskurs handlar det ju om sjuttiotalets feministiska diskurs som genomtränger texten.
Hon betonar de akademiska dragen av litteratruläsning,analys och allmänt sett emr ”seriösa” drag och erkänner villigt att genren utan essäns ksyddande vingar (jmf fågelmetaforen med Krsiteva) skulle klassas som ”kvasilitterära noveller eller till och med lyriska elelr subjektiva avha ndlingar.
Genom den manligt fria formen kan hon bemästra det incestuösa förhållandet till moden och moderns kropp samtidigt som hon infogar detta i en protoakademisk rma genom specialarebtet och har bra koll på den favoriserade läsareten genom undertecknad som superläsaren. På så sätt är dessa texter som KB beskrev som ”sånt som jag skrev i gymnasiet” bevaras och sparas liksom den vädjan som hela tiden ligger i användandet av bokanaforen, sidorna, arkiven, bibioteken.
Därefter för hon ett estetiskt resonemang som anknyter till modern – ordens rena konst, men dessa ord ”flyter på och bildar…en på många sätt vacker avgränsad tavla. Här ges bilden av spegeln som en tavla målad av ord dvs en motsvarighet till moderns tavla men också här ”vackert inramad”
Genom att på detta sätt undersöka mina elevers skrivande fortsätter jag på en väg liknande Freuds till kliniken och patienterna genom att jag vill upprätta ett annorlunda förhållande tilldem och dera texter och kulturella produktion, en relation av respekt och underordning och genuin nyfikenhet.(not om Freud och hans syn på läkaryrket och kliniken)
Hon tar upp just frågan om litterära texters bedömning och halt (se not om litterarupedagogik samt Scholes) och betonar inramningen roll – vilket är en klar markering av hennes medvetenhet om konstens villkor. Tanken är att när alla ord är nerskrivna och allt är sagt skall det hela bilda en tavla – man kan gissa vem som skall spegla sig i denna (utveckla vidare om tavlan) genom identitetsutvecklingen och dess delar samt resan till det inre och det inre landskapet skall visas för modern som en tavla – ett sant konstnärligt förhållningssätt mellan mor och dotter som kanske kan säga något om förhållandet inom konstnärsfamiljer och konstnärskapets tradering i det moderna samhället. Detta är en viktig poäng tror jag (se not om konstnärsfamiljer i litteraturen) Boksidan görs till en parallel med tavlans ramar och inom boksidan som dessutom kan vara flera görs paralleller till bilderna i tavlan – flickan skapar på så sätt fler tavlor än modern samtidigt som hennes tavlor blir lika personliga och uttrycksfulla som hennes.
Framförallt handlar det om rösten som talar inom ramen, rösten som är viktiga som kommunikationsmedel än bilden och texten mer ursprungligt äkta samtidigt spelar kanske rösten en större roll idag än tidigare (telefoner, radio icke skrivkultur etc). Rösten kan inte ställas mot bilden eftersom den är situationsbetingad men om den däremot läggs in i texten blir den evig skimrande och ett landskap man alltid kan återvända till (detta intygar flera elever) ett veritabelt övergångsobjekt som ger stolthet och känsla (intervju med Stellan).
Arbetet på detta blir då ett estetiskt frigörelsearbete från föräldrarna samtidigt som det blir fyllt av referenser till den individuella utvecklingen vilka aktualiseras av den estetiska bearbetningen av primärnarcissismen – vad jag funnit är att det måste finnas en gansk stark ram av tidigare erfarenheter av konstnärlig verksamhet för att möte med primärnarcississmen och det estetiska skapandet skall bli fruktbart – ibland kan motståndet bestå i att flera genrer prövas samtidigt och tar ut varandra (foto bild skrivande) ibland söker sig lösningen av primärnarcissismen under esans gång andr former – kompisar, resor, tystnad inför mötet, tyst libidinös bindning enligt klassiska former (arbetarklassvarianten) resor på moderns kropp, adolescensresor.
De som fortsatt har alla valt en form av avskildhet och intellektualitet samt besuttit en hög grad av integritet inför arbetet samt en tät relation till läsaren alltså jag och hög medvetenhet om spelplanen lekplatsen för arbetet samt ett nära förhållande till objektet – specialarbetet.
De har haft en sant dialogisk relation till mig och till arbetet och njutit av detta samt på olika sätt lyckats integrera detta i sin egen vardag och familjesituation.
Samtidigt har de arbetat väldigt mycket med författarrollen – genom idolisering, plagierande, förakt och avvisande, arbetat på en självständig identitet med oerhörd medvetenhet om dagsläget, aktuell debatt och med en nyfiken sökande attityd till marknaden och offentlligheten, ett begrepp den arbetat kontinuerligt med under flera år. De har använt kompisar, relationer, föräldrar, lärare för att ta sig vidare och har bearbetat och skrivit om sina manus ett halvdussin gånger under kamp med formen. I allt detta arbete har de skapat sig själva som författare – en roll som innebär ett stort element av motstånd och avståndstagande från hopen och massan.
”Författaren har möjlighet att utan skam låta sitt eget jag tala i texten.” Här behandlas en viktig fråga – skammen inför bekännelsen – denna är central för flickorna men existerar överhuvudtaget för pojkarna – dessa ser inte det personliga materialet som hotfullt utan lutar sig mot den starka manliga traditione och rollen som skapare – flickorna känner sig mer utsatta och döljer sig bakom vetenskaplighet, feminism (som tolkas ganska fritt) och den manliga traditionen för att inom denna presentera sina personliga erfarenheter.
Detta handlar om mitt förhållande till åtta ungdomar som skriver – samtliga har vid något tillfälle varit mina elever. Jag har bistått dem i deras litterära utveckling i relativt begränsad omfattning. Analysen av deras arbetsprocesser (ordet taget i vid bemärkelse) bygger på analys av deras texter samt intervjuer efter arbetet. Detta är en metod som är traditionell och lättare kan allmängöras samt infogar sig i den doktorandkurs om psykoanalys och kulturstudier inom vars ramar den blivit föremål för analys. Materialet har skapats i samband med min roll som lärare i svenska på gymnasiet.
Bilden av orden som flyter på är kanske en bild av det symboliska systemets etablerande ovanpå den arkaiska modern samtidigt som de handlar om hur orden kommer just i primärprocessen närheten till denna moderskropp”de flyter på ” moderskroppen. Bilden av det flytande av floden där något flyter fram är en bild av den subjektiva mötet med den andra kroppen ( se Kristeva om detta). Det är just detta möte som kan beskrivas ”utan skam” av ”författaren” (Kristeva om författaren och denna process).
Formen är alltså klassiskt feministisk men samtidigt originell och ett genialt bemästrande av den adolescenta novellen och texten (se Kristevas bristande artikel om detta) samtidigt som den utgör ett enastående exempel på begreppet intertextualitet och olika röster. Den aktualiserar både kvinnoforskningens litteraturteorier samt ungdomsforskningens och kulturstudierna teorieren bestrider lyckligtvis en del av dem.
De fyra texter som analyseras är en roman, en essäsamling , ett litterärt gestaltande av könsrollsproblematiken, en drama, diktsamling samt romanutkast. Dessa är de centrala texterna skrivna av två nga mänsamt två unga kvinnor.Dessa flankeras av fyra texter skrivna av två unga män och två unga kvinnor – likaledes litterära men inte av samma omfång eller dignitet. De fungerar som en fond avspeglande ett mer normalt litterärt gestaltande och vanligare omständigheter. Avsikten är att visa på förutsättnignarna för mer utvecklat estetiskt skapande inom skolan.
Mitt förhållande till den personliga elevtexten år några decennier bakåt i tiden.
De olika essäerna behandlas alla psykoanalytiskt men olika teoretiker kommer i förgrunden. – gemensamt är att driftens olika rörelser får olika uttryck och beskriver olika rörelser i de olika kapitlen. Uppsatsen bygger alltså på innehållet i kursen samt läsning av de böcker som ingår. I tillämpnngen kommer en del övrigt material att ingå. Det som kanske blir nytt är tolkarens roll och ett försök till beskrivning av processen att skriva liksom processen att tolka.
Materialet i denna första studie är en åttio sidor lång essäsamling av en 19-årig elev på den gymnasieskola där jag arbetar. Arbetet utgör ett specialarbete i svenska gjort under sista läsåret, ett obligatoriskt inslag i undervisningen för alla gymnasister. Jag kommer att analysera arbetet enligt psykoanalytisk metod samt enligt kulturstudiemodeller. Jag kommer även att analysera min egen analys och den process denna innebär.
Till de olika frågor som jag skall behandla hör följande: Varför gör dessa val av författare och verk? Vad laddar hon ner i texterna? Hur förhåller hon sig till skriften? Hur ser hennes poetik ut – en ung författares poetik idag? Vad är litteratur för henne?
Hur är förhållandet mellan text och erfarenhet? Vilken form av estetik tillämpar hon? Hur konstruerar en ung kvinna subjektivitet idag? Hur systematiserar hon det objekt hon studerar?(fenotexten) Hur skall jag hitta spåren efter det som lett till detta verk?
Jag vill studera den historiska nivån – vilken roll spelar klassikerna idag? Bygga vidare på olika teorier om det skapande skrivande subjektet. Beskriva mitt eget identifikatoriska begär som tolkare av denna text (och min roll som medskapare) Vilka projektioner lägger jag in, Vilka identifikationer skapar jag?
Hur sker olika möten mellan det semiotiska och det symboliska i texten. Vilka gränser upprättar hon i texten. Jag vill beskriva hennes resa till förlusten i den andra individuationen, hennes förhållande till moderskroppen, förhållandet mellan det estetiska och det psykotiska. Hur hon förhåller sig till insikten om objektet (det abstrakta tomma som saknar affekter) och hur hon använder estetiken för att fylla det imaginära.
Vilka figurer använder hon för att beskriva melankolin? Hur närmar hon sig kristillståndet och bearbetar det med estetiken. Vilka olika former av sublimering uppvisar hon? Vilka är hennes sätt att konstruera alternativa författarporträtt. Vilka olika metonymiska processer uttrycker hon. Vari ligger verkets karaktär av imagination (skapad enhet, bearbetning av krisen) Vilka blir de olika stegen i att ta faderns plats för att skriva in sig i en symbolisk ordning. Hur tar hon i texten faderns plats för att kunna identifiera sig med modern och bli immanent melankolisk – vilka narrativa uttryck tar sig.detta?
Hur skriver hon in sig i en tradition som är patriarkalisk men försöker omvärdera denna. Vilka former av gränsöverskridande gör hon sig skyldig till. På vilket sätt förhåller hon sig till påståendet att det inte går att skapa ny konst? Hur skapar hon dessa nya möjligheter till revolt? I vilken mån avspeglar hennes bilder den nya formen av sjukdom – att bara skapa bilder? Hur använder hon klassikerna för att skapa myter dvs strukturera det imaginära? Hur arbetar hon med negativiteten – den tetiska – i texten.
”Luva barndumstid.”
-Sverige. Det var det sista före tre år sedan jag kunde tenka mig. Landet som är mycket kall, fålklös, långt bårta, bårta ifrån allting som har med mig och mitt liv att gjora men endo kommer att bli en del av min mit framtid. Det var så jag tenkte före en vi skulle åka hit. Sen hende deta. Istad, Kardeda, K´ållered, Halmstad, Årjeng och till slut Göteborg. Det var de stederna min familj och jag gick igenom dem tre sista år. Som att vandra genom en gränslöst skug var det. Vandrarna som inte kunde hitta sig själv igen och det livet de hadde förut.
Allting var borta tenkte jag.
- När jag såg på min mamma såg jag en kvina som var kycke trött, trött av nånting som kallas för okänd och oineressangt. Men hon ville inte ärsenna för mig och min syster. Hon skulle alltid le när hon pratade med oss. Vi var hennes enda håpp och lust att leva. I farsans ögon kunde man se allting som låg bakom oss. allt bra och illa. Det optimistiska i hans ögon var nånting som speglade sig igenom dem.
Mina barn ! vi ska hem snårt ! med sånna ord avslutade pappa varige kväll.
Syster. Ibland sur (på mig förstos), ibland mycke glad, ibland fundersam men iallafall positivt framtid ser hun alltid.
Nånting är positivt i allt deta …JA ! Dte är våran familjförhållande som är varige dag starkare och starkare. Många saker har endrats tillvärrre som jag tycker är lite jobiga men endo fins det nånting vetit i deta. Det är att jag har blivit årton år gamal och jag är tvungen att ta ansvar för visa saker som jag hadde intew tagit förut. Som tillexempel: filla i massa papper för skolan, studiebidrag, extrabidrag, beställa tid hos tandläkare ta hand om si själs på nåt sett. FÖreldrarna gjor allting lett för mig så att allting fixsar sig själv så småningom. Jag har föreldrar som jag lär mig av. De har blivit någon mer en bara vanlig föreldrar utan också en kompis som kan lyska och försö dig när du vill.
På kvällarna brukar vi samlas i vardagsrummet och diskutera hur dagen gick fö rvem. Mamma brukar öppna den kula diskutionen med en bra receptp som hon har lärt sig den dagen i restauranten som hon prakticera i. Efter mursan kommer farsan med liten lektion om teknik och det han jobade med på sin prakticerings plats. sen kommer ja goch min skoldag som jag brukar samfata i fem ord ! ” Det var ruligt idag också ” ! ister brukar läsa henes nya uppsats elle nånting som är alltit ganska långt och för mig ointeresangt att lysna på. Men ho9n får mig endo att lyssna på genom att höja tonet ibland. Nyheter på TV tystnar oss så småningom och alltin blir tist till slut. Klockan är 00 00 ungefär och det är dags att legga sig.
Mårgon. En ny dag skulle man tenka sig. Full av nya spenande skaer osm väntar på mig just mig. Det är det. Det är det. Men tiden går och det är dags för mårgpnkaffe. Pappa drycke te isteller för kaffe. Förlott mig pappa ! Alla ser trötta ut men vi förösker gjora varandra pigga genom att prata om den dagen vi lever i. Vi pratar om nånti vi hadde gjort istelet. Men. ” Ta den dagen som kommer ! ” bruka gammla människor säja. Tiden går !
Jag och syster är i skolan, pappa och mamma på sin arbetsplats. De tycker inte att det är så ruligt men de är tvungna att arbeta eftersom det fins bara en alternativ till och det är att sitta hemma. Det är mycke värre tycker de. Nåntin som alla vi fyra kom överens det är att vi lever nestan som robotar. redan på mårgonen vet jag hur min kvel slutar. Alla dem spenande grejer som vi fyra brukade gjora lenge sedan var borta. Vi hade inte rod med dem. Långt bort eller för dyrt brukar det bli. Glömma är det betre men det går inte.
- Därför har vi bestemt oss att holla oss tillsammans tills ni flyttar tillbacka. Därnere alltså i Bosnien vet vi att vi är hemma och att alla är nöjda och leve det livet vi ska. Tills dess sa jag till mig själv att leva här i Sverige så normalt som möjligt. Det är det jag och min familj försöker gjora nu.
Flera år senare hörde jag skriket. Då var han död och det var som om insikten pressades upp mot mitt medvetandes glasruta utan att jag kunde förstå om det var sant eller något som bara kommit tillsammans. I alla händelser kändes det som ett budskap som om något var möjligt. Kanske då var det. Faktiskt hade någon talat till dem. Det måste vara hon men varför. Varför. Kanske är det så att människor verkligen finns nära varandra. Att man minns varandra och att man vet hur viktigt det är att kommunicera. Man vet att världen är så begränsad att det måste bli just dessa som skall få budskapet. Eller vill man bara sprida sorgen till så många som möjligt så att man får så mycket lindring som man kan behöva. Detta blir en gåta som jag aldrig får svar på mensom återupplivas varje gång hantlarna kommer fram och tanken på denne, den underlige tyske mannen och hans kära hustru som hade med sig hantlarna till landet och som sade att han aldrig känt någon smärta i hjärtat och som lade på taket till förrådet på en timme och ofta var ute och paddlade. Ena sonen präst i den katolska kyrkan.
Den eftermiddagen skulle vi fotografera. Han hade fyllt kameran med en ny rulle och hade en extrarulle i beredskap. Man fick bättre pris om man köpte två rullar. Jag trodde inte det var sant. Hela lägenheten ( den var i och för sig inte så stor) Alla prylarna. Min syster log elakt i fönstret jag kommer ihåg att himlen som vanligt var ljusblå. Katharina var följsam och menade att det var väl inget tänk på allt som vi redan hade gått igenom. Då började jag fotografera alla prylarna och min cancersjuke far sattt jag skulle ta den först och sedan den ja ta hela den. Så att man visste hur det skulle se om någpn flyttade något. Ett halvår senare bar frälsningsarmens stora neger ut soffan och det var det sista. Så var det med de prylarna. Den lille kompisen som påstod att hans dotter var advokat och som altlid ringde på jularna och ville att Bertile skulle ut och supa,. Han hade fått ganska mycket av det verkliga skräpet. Annat hade gått på auktionen. Garage sale kallades det och vi fick en stereo såld på det sättet. Men den fotograferingen glömmer jag aldrig. Aldrig.
Den lilel manen bevakade ständigt källaren. Varför visste vi inte. Han hade varit lärare i femtio år och nu hade han perfekt koll. På källaren. Hans efteträdare visste vi egentligen alla vem det var. Den ende med en lika lång lärarbana skulle vid början av 2010talet vara jag. Källarkungen skulle jag bli. Min nya pensionärskarriär var spikad. Jag var alldeles för lång tyvärr och det bleve nog ett stort problem. Den andre mannen hade en kropp som var så böjd att det var omöjligt att egentligenhälsa på honom i källaren. Nu hade de målat cykelrummet den som ville ta ut en cykel fick välta de andra . Att ställa tillbaka den var inte tal om.
Tavlorna var målade i gult i olika nyanser och föreställde en liten flicka och konstnären hade lämnat Valand för tio år sedan och de kostade nästan 25 000 allihop och det regnade ett ljum varmt regn. Varmt för november vill säga. I Bergrummet var det varmt med ljus på glvet. Bätter än i kyrkan hann man tänka innan nästa person kom. På hagabion var det en videokonstnär som hade den dåliga smakaen att visa sina alster de var precis så dåliga som mina hade blivit. ett perverst nöje att plocka av henne adressen och autografen ( email hade hon inte). Stank gjord hon och jag blev livrädd. Vi var ensamma i den lilla salongen. Komma till skolan och berätta sa jag och stack sen.
Sen sprang jag. Äntligen sprang jag och blev snart lycklig. Andra sprang och jag bytte bana och följde några och fick springa tillbaka och det var strålkastare och asfalten kändes härlig och oh gud jag var lugn och lycklig plötsligt allt fanns och jag flöt hem. Fast egentligen går det ju inte att skriva om det. Musiken bidrog nog också. Man tog ut mer. Löven var gula och jag sprang som i en film – inte som i trans den långa asfaltbanan nerför Skatås vaffan ska man vara sur för . Åter och det rä faktiskt lördag kväll faktiskt lördag kväll faktiskt och bildern på radiohuset är väl okej hoppas jag. och filmen och var har man varit egentligen och jag sprang ut ur filmen ut ur pressen och egentlgien går det ju inte vilket projekt och vill inte titta på nätet. Löven på asfalten och det var svart och en par jag passerade. Något oerhört diskret över springande och nu torkar händerna oj oj oj det var länge sedan . Saker händer oj oj oj. I löpning hernnge växer ett jag fram en identitet. Jag blir till.
Teorin
Vem styrde hela denna process ? Varför valde jag att hösten 1988 börja studera en enskild individ istället för en grupp ungdomar ? Varför startade jag en kurs om populärkultur hösten 1990 i en mediaklass ? I vilken mån var jag delaktig i en tradition – Birminghamskolan och i vilken mån styrde den aktuella utvecklingen av denna mitt val av arbetsområden samt de metoder jag anslöt mig till ? I vilken mån såg jag mitt arbete som en del i utvecklingen av teorin runt kulturstudier ? Såg jag mig själv som ingående i en rörelse där jag skulle bidraga med min del ? Hur förklarade jag min roll för mig själv ? Såg jag mina ideer som unika – eller låg det unika i att jag använde dessa metoder i en tradition inom skolan ? Vilka vinster väntade jag mig ? Var det bara något som ja måste göra just då ?
ViIlle jag beskriva mig själv som intellektuell i högre grad än som lärare ? Var jag medveten om att det förlopp av studier som jag startat genom att studera ungdomskultur, medier och populärkultur med nödvändighet skulle komma att innefatta vissa stationer som jag med osviklig säkerhet skulle passera ? Vilka faktorer styrde mig på denna väg ? Drevs jag av diskussionen i de grupper jag arbetade tillsammans med, de böcker jag läste ? Saknade jag förmåga att formulera ett självständigt alternativ eller drevs jag av spänningen att loda djupet i de teoretiska landvinningarna – att tillämpa dem och undersöka deras validitet ? vilken var relationerna till orden, teorierna, diskurserna – till ord, betydeler, teori? Utgjorde skolan regiment den underordning som styrde min relation till teorierna inom cultural studies – var det en fråga om entydig underordning ?
Vilka blev svaren från ungdomarna ? Hur kom de att konstrueras som en grupp som en audience utifrån mina förutsättningar, mitt språk och min diskurs ? Vilka var drivkrafterna i deras konstituerande av sin individuation ? Vilket rum skapade jag i klassrummet ? Vilka betydelser kom att cirkulera där under de två terminer vi arbetade med populärkultur ? Vilka receptionsformer förhandlades det om ? Vilka avgick med segern och på vilket sätt var jag delaktig i segrarnas och förlorarnas öde ? Vilka vägar kom forskningens frukter av vandra och hur blev deras vikt i spelet om betygen, identiteet, röst, syn lighet, gemenskap och närvaro ? Hur användes de som mynt i köpslåendet ? Hur potentierades och aktualierades stilar i spelet runt betygen och vilka blev kvarlämnade aldrig framvisade, kvar på spelplatsen ?
Vilket verkligt värde har forskningen när den möter verkligheten, kunskapens konstituering i hägnet av makten ? Hur speglade eleverna sin egen kunskapsprocess och sittt förhållande till medierna i skolan ? Hur förmådde de att skapa roller, anpassa sin diskurs , glömma allt de visste inför mina ”krav” på – kunskap ?
Dessa frågor är bara ett fåtal av de frågeställningar som är viktiga i en undersökning av möjligheterna att bedriv undervisning om medier och populärkultur inom skolan ? Jag har valt att ta upp dem i ett sammanhang – några minnesblickar från ett försök med populärkultur på schemat i gymnasieskolans sista årskurs.
Vad innebär det att ingå i en tradition ? På vilket sätt konstituerar jag mig på nytt som deltagare i denna process genom min retrospektiva självupppgörelse – i lika hög grad som de andra handlingarna ett inom cultural studies tidstypiskt fenomen ?
Är min väg från Gramsci till Fiske synonym med det förlopp som McGuigan beskriver i ”Traiectories of cultural populism” i sin bok Cultural populism ? Var det profetiska ord studierektorn uttalade i sin kommentar efter min replik om ”ungdom och språk – moralisk panik” våren 1987 att den ”var väldigt populistisk”. Är denna min retrospektiva självuppgörelse både uttryck för en forskningsansats inom cultural studies traditionen – genom att jag delvis bygger den på intervjumaterial samtidigt som den utgör en form av självkritik och en ansats till att utifrån aktuella positioner bearbeta problemet med undervisningsapparatens olika konstruktioner ? Befinner jag mig kort sagt fortfarande i samma traditionens rum som 1987, 1989 och 1991 ? Jag hoppas kunna formulera detta problem och gneom att belysa min egen roll bidraga til frågan om vårt förhållande till forskningstradtionen inom cultural studies..
Enligt McGuiogan sker vid mitten av 80-talet en omsvängning av Birminghamskolan delvis påverkad av det politiska läget i Storbrittanien. Studiet av hegemoni efterträds av undersökningar av olika konsumenters strategier. Så småningom börjar man studera helt vanliga individer vilka upphöjs till sanningar. Det privata blir ånyo politiskt på ett lite annorlunda sätt denna gång. Det handlar om de olika populärkulturella gerillastrider som den alldeles vanliga människan ägnar sig åt när hon konsumerar populärkultur – hon kämpar mot makten och använder en mängd knep och finter för att underminera och ifrågasätta denna. John Fiske är den store ideinspiratören i sina böcker om poulärkultur och televisionskultur. Här upphöjs allt till motstånd och kultur. den ideologiska analysen av artefakterna har ersatts med olika strategier från konsumentens sida. Populärkultur är i sig – när det konsumeras – något bra, frigörande och uttryck för motstånd. Detta synsätt övergår enligt McGuigan till ”new revisionism” – ett sätt att betrakta medier och poulärkultur som bra mycket liknar femtiotalets naiva tolkningar av televisionens utbud. Bakgundne till denna strömning är alltså den politiska utvecklingen under 80-talet – yuppieeran.
Jag tror att mina olika försvarstrategier och min gerillakamp inom skolan tveklöst hade denna utveckling som bakgrund och kontext. Själv såg jag det – i likhet med de flesta under 80-talet som en utveckling av klargörande som i princip aldrig skulle komma att upphöra – ett sant modernistiskt tänkande. Genom min insats skulle jag bidraga till att klargöra olika faktorer runt populärkultur och medier och genom att belysa den potentiella kraften skulle jag belysa dess kraft i förhållande till skolan som system. Här skulle dels ett klargörande äga rum, dolda sidor skulel belysas och eleverna skulle frigöras genoma att deras erfarenheter skulle möta forskningen – de skulle få en bekräftelse och ett erkännande. Samtidigt skulle deras erfarenhet av motståndstrategier bidraga til forskningen och konkretisera och fs ntisa till de analyser som gjorts. De skulle också för möjlighet att spegla sina egna erfarenheter mot en hel tradition och jag väntade mig att mötet skulle bli mycket spännande.
Det blev spännande och överraskande men på ett sätt som jag på intet sätt väntat. Istället för ett objektivifierat förlopp av gradvis ökat klargörande kom en serie objektifieringsprocesser att startas , implosiva förlopp, hierakier, maktdiskurser att att träda fram på ett sätt som kanske inte skulle varit möjligt inom andra undervisningsformer. Mycket av den ursprungliga kritik som riktats mot modersmålsundervisning och litteraturundervisning kom nu att framstå med blixtlik klarhet genom studiet av det som skulle antagas utglr ades mtoposl – populärkutlturen. Bara definitionen utgjorde ett problem. Vem satte gränserna ? Vem bestämde vad som skulle lläsas och vad som skulle ses, vad som skulle diskuteras, vad som skulle skrivas. Läraren naturligtvis. Ett försök gjordes va elevernas . – man presenterade en serie kultfilmer. Förloppet skulle kunna beskrivas på samma sätt som Ecos analsy av James Bondromanerna.
Sernhede betonar att punken innebar att estetisk praxis kom at inta en mer central roll i de ungas kulturproduktion. Avsnittet om borraren har med sina punkackord referenser just till denna position som ett ytterligare befästande av den kulturella positionen.sid 146 Man kan diskutera om essäformen som också förekommer inom ungdomsforskningen för at skapa diskursen har någon betydelse. I utvecklingen av essän belyser Sernhede adolescensen som en andra chans men betonar att samhället saknar institutionaliserade initiationsriter. De unga får således skapa sådana själva:
Vad Moa gör är att hon skapar en klassisk intellektuell initiationsrit genom det kritiska adapterandet av klassikerna. Adolescensen syfte är att frigöra barnen från de inre föräldrabilderna – vad Moa gör är att hon både frigör sig och skapar ett konstnärligt dokument över det hela – ett slags minne samtidigt som hon visar sig vara den perfekta studenten som avlägger mogenhetsexamen. Samtidigt kan texten läsas som ett exempel på flexibilitet och anpassning ill ett föränderligt samhälle. Detta sker bokstavligt genom texternas anpassning till det samtida samhället dels i form av personliga erfarenheter, dels rent lokala benämningar dels i form av samtida händelser.
Den tillspetsning av konflikten som äger rum i det moderna samhället mellan familj, kultur och samhälle framträder inte i dess texter på något manifest plan däremot går det att läsa in dessa motsättningar i texten. Konflikten ligger till synes utanför familjen men min närläsning kommer också att avslöja ett annat mönster som ligger inbäddat i texten. Enligt Ziehe karakteriseras den nya adolescenstypen av bindningen till ett arkaiskt modersintrojekt och svaga föräldrarelationer.
Om man ser hennes text som styrd av ”ett svagt jag men ett strängt jagideal regressiva och undvikande strategier för att slippa den tvingande realiteten” kan man se de olika gestalterna som uttryck för dessa olika jag – här finns stränga fäder och omutliga sanningssägare men också vestaler och missbrukare och jungfrur i rustningar mot omvärldens krav men också ett möte i offentligheten på kaféet bakom den skyddande rollen som hora/servitris och en kastrerad man som är knappt synbar och inte kan prata av skuld för att han dödat barnet dvs en helt ofarlig och oskadliggjord faders- och mansgestalt.
I själva texten finns detta stränga jagideal genom den klassiska romanens hjälte som enligt Lukacs söker autentiska värden i en inautentisk ram samt i den stämning av skola/kloster/bildningsanstalt som genomtränger texten och diskursen.
(jmf Le Dieu cache av Lucien Goldman med dess analys av Jansenismen och hur denna genomtränger texten av Racines drama).
Det som Sernhede beskriver som nya möjligheter till personlighetsutveckling genom senmoderniteten är inte helt bekräftat men i detta fallet kan man tänka sig att klassiska begrepp som ironi, omkastning och maskerad ger möjligheter till mer självständiga förhållningssätt gentemot familjesocialisationen framförallt genom ett mästerligt användande av analytikerpositionen och identiteten vilket för övrigt även framgår i de andra texterna där denna används som ett avstamp in i nya positioner och världar. (Eva hos Stellan liksom mannen, läkaren sjuksystern hos Andres, Dr Lang hos Moa). En jämförelse mellan dessa positioner säger en del om de olika socialisationstyper som den kulturella utvecklingen medger. Det handlar verkligen ifråga om dessa ungdomar om ”för den kulturella utvecklingen dynamiska krafter”.
Förmedlingen mellan familjesocialistionen och samhället framträder istället här på en mångfald plan. Intressant i detta sammanhang är framförallt Stellans text där mor och far kallas M och P dvs positionerna finns belagda men de saknar kontur och gestalt medan de hos Moa framträder som ens serie fantasmer och hos Andres i form av metaforer i dikten, röster och roller i ett drama.
Målsättningen här är att slå en brygga över mellan Ziehes två faser – den familjecentrerade socialisationstypen och den ”i den kulturella moderniseringen grundade förändringspotentialen på identitetens och personlighetens område” . Metoden för detta är textanalyser och redovisningar i form av svar på frågor samt analys av samtal och beskrivningar av den estetiska processen sedd av mig och ungdomarna själva. Viktigt är att redan från början påpeka den höga medvetenhet om olika psykologiska implikationer som medelklassungdomar idag besitter ifråga om psykologisk analys – lika viktigt är att påpeka det motstånd mot genomförandet av dessa analyser de
besitter i likhet med ungdomar under alla tider.
Henry Giroux menar att det är nödvändigt att aktualisera kopplingarna mellan pedagogik, kulturarbete och vardagsliv å ena sidan och rekonstruktionen av en fungerande offentlig sfär å den andra.(1992, s 201) citerat enligt Sernhede s 210.
Intressant är att Moas referenser faktiskt pekar åt just detta håll rekonstruktionen av litteraturen som en offentlighet men på ett klassiskt plan.
Det intressanta i sammanhanget är den medvetenhet som några av de manliga eleverna visar runt faktorer som hör samman med skrivandet. En elev talar om att det känns som om han sitter i ett mörkt rum bredvid en vägg och kan sträcka in handen och hämta saker därifrån.
Han vill bara skriva på natten, berättar han. Denna bild är intressant och kan analyseras från ett otal olika synvinklar. Klart är emellertid att ungdomarna äger medvetenhet om de psykiska lägen under vilka de skriver eller vilket är ganska typiskt för medelklassungdomar har förmåga att artikulera sina upplevelser i samband med skrivandet.
Enligt en skola inom objektanalysen (not) handlar det inte om det inre objektet utan och själva avståndet mellan personen och objektet vilket är förutsättningen för skrivandet. Vad jag vill undersöka är eleverna egna beskrivningar av sitt skrivande och hur de använder de psykologiska referenserna för att uttrycka arbetet med den konstnärliga produktionen. Samtliga de elever som ingår i denna undersökning präglas av en markerad drift att finna kunskap dvs de uttrycker sin verksamhet som en del i detta arbete .
De vill med andra ord utveckla sin förmåga att med ordens hjälp finna ny kunskap om sig själv genom skönlitterärt skrivande. I sitt skrivandet betonar de hela tiden kunskapsaspekten och beskriver de olika manusändringar som en del av ” det jag egentligen vill säga och försöka uttrycka” .
Det handlar till stora delar om ett fast och nära förhållande till det material av egna känslor pch upplevelser som på olika sätt gestaltas, relationer kamrater och föräldrar, skolan och musikscenen, resor och väninnerelationer samt i nästan samtliga fall upplevelsen och tankar runt kärleken. Detta är de teman som dominerar i det skönlitterära skrivandet
En del frågor har aktualiserats under kursen.
1. I vilken män kvarlever spår av den tidiga inre modern i de ungas skrivande och vilken form av medvetenhet runt detta kan mobiliseras och diskuteras med de unga. Vilka delar är man benägen att acceptera och vilka delar vill man ta bort?
2. Vilken uppfattning har de unga om existensen av en inre värld. Upplever de att denna värld är befolkad? Hur ser då dessa varelser ut?
Håller de med om att en känslomässig upplevelse i botten handlar om en relation till något, ett ting eller en människa?
Vilka betydelser kan de tillägga begrepp som objektrelationer, omedvetet fantiserande och inre objekt?
Vilken betydelse tillmäter de överhuvudtaget interaktion mellan människor och hur relaterar de detta till sitt skrivande.
Klein påpekar (Igra 35) att begreppet ”moder” inte är en könsrelaterat begrepp utan har med den aktuella omvårdande personen att göra. För en av eleverna handlar det om att modern dog när den unge mannen var endast fem år. Här skulle alltså kunna finnas en ambivalens mellan ett ursprungligt kvinnligt objekt och som efterträds av fadern som ”moder” men där modersarketypen spelas ut under författarskapet och där olika sidor av detta består sedan .
Detta förefaller ha en viss betydelse för de teman som berkrivs i den unge mannens skrivande. I den paranoida schizoida positionen handlar det om förföljande objekt vilka får en litterära gestaltning – när den unge mannen går in i vägg och hämtar saker kan det på ett sätt tolkas som om han går in i moderns kropp och hämtar tillbaka de saker som lagt där i sin barndom.
Bilden är mycket klar och tydlig: han sitter på natten och skriver och upplever bredvid sig en osynlig men närvarande vägg. Man kan också fråga sig m de unga relaterar skrivandet till en ursprunglig tidig dialog med modern. I vissa fall framträder en sådan medvetet i poesin hos en av de unga männen – en tolkning han instämmer med och frågan blir då om man på olika delvis vilda sätt kan framkonstruera andra liknande samband.
Uppsatsen bygger alltså på intervjuer med ungdomarna utifrån olika frågor som anknyter till deras skrivande och försöker placera in detta i ett psykoanalytiskt sammanhang.
En annan del utgörs av mina försök till textanalys av deras texter samt ett försök till rekonstruktion av deras genes utifrån det arbete eleverna utfört under de månader som ägnats åt specialarbetet.
I detta sammanhang vill jag också relatera till Freuds teorier om livsdrift och dödsdrift som drivkrafter för skrivandet. Som en referens till detta kan nämnas Ragnar Strömbergs artikel om Thanatos i antologin Sernhede oa. Begreppet övergångsobjekt brukar ibland användas i samband med analyser av ungas skrivande men kommer här att spela en ganska underordnad roll. Innebörden här är övergångsfenomenet, den brygga barnet skapar mellan sin inre värld och den yttre ” Den tröstar, den lugnar vid insomnandet, den tål aggresiva attacker från barnet och genom barnets alla kärleks hatandeformer är detta objekt oföränderligt.
Det handlar också om att alla förändringar av övergångsobjektet är skapade av barnet själv (Igra s 42)
Övergångsobjektet representerar en mellanstation mellan barnets omnipotensta allmaktsfantasier och dess övergivande.
Samtidigt kan det invändas att just dessa omnipotenta allmaktsfantasier aktualiseras i tredje årskurs i gymnasiet. Till en början hör övergångsobjektet samman med moderns bröst och barnets känsla av att det är en del av detta och at modern är tillräckligt bra och att illusionen av bröstet är något som barnet kan skapa behålla och ta fram vid behov.
I eleverna kommentarer runt sitt skrivande och frågorna om varför de skriver framkommer ofta just dessa synpunkte nämligen att verket de arbetar med är något de kan återkomma till som alltid finns där och kan förändras och spegal sig i lägga in driftsandelar och som de kan visa för andra och bli delaktiga i deras driftsandelar. Om detta verkar de mycket klara i den del fall.
Här handlar det om ungdomar som är i artonårsålder och för en beskrivning av denna fas se (Sernhede s) fasen kännetecknas av ett närmande till andra ungdomar och det andra könet.
Bröstet representerar modern alla relateringsmodaliteter vilket man kanske skulle kunna anta gäller också för övergångsobjektet. Om denna relation fungerar ges också möjligheter för barnet attt skapa den yttre verkligheten vilket är det som sker i skrivandet. Man skulle kunna analysera de ungas skrivande utifrån teorin om mer eller mindre framgångsrika processer ifråga om avvänjningen där man utifrån olika texter skulle kunna anta förekomsten av mer eller mindre farliga förföljande objekt. I en ung man dikter förekommer åtskilliga sådan objekt vilket man kanske i en del sammanhang skulle kunna relatera till brister i modernsrelationen.
Skrivandet äger alltså rum i det mellanområde där barnet kan bearbeta mellan sin inre värld ( som nyligen var världen skapare) och den ytttre verklighet vars objektiva karaktär och oberoende existens ( kolla Igra sid 43) Detta mellanområde av erfarande är den mänskliga kreativitetens källa. Övergångsobjektet utgör alltså ett mellantillstånd från att ha varit sammansmält med en moder till att vara relaterad till en moder, när den infantila omnipotensen efterträds av en verklighet förlorar det sin funktion. Det intressanta är att fenomenet kvarstår i andra former där olika former av kultur ingår, sociala ritualer, musik och religion innefattas. I det här fallet handlar det om litterärt författarskap som etablerar en kontakt med en förlorad gemenskap och som samtidigt beskriver nya landskap. Det intressanta är det sätt detta nya landskap avspeglar modern och den förekomst modern som konkret person eller form av andra tänkbara gestalter tar i detta landskap samt i vilken mån dessa förekomster relaterar till olika slags ungdomar. I detta sammanhang blir en del av Julia Kristeva teorier akualiserade. Min roll som lärare motsvarar på intet sätt den roll terapeuten spelar för patientetn – jag är verkligen dömande kritiserande och som någon sa obönhörlig, en stenhård kritiker osv. Däremot liknar situationerna varandra såtillvida att det handlar om elevens beskrivning av sin egen subjektiva livshistoria.
Samtidigt handlar min forskning av eleverna om en erfarenhet för dem vilken liknar den första recensionen dvs det skriftliga mötet med en läsare som formulerar sina tankar om det som skrivits, inte som ett omdöme utan mer som ett försök till insiktsfull analys av texten betraktad ur ett psykoanalytiskt och kulturstudierelaterat sammanhang.
Det intressanta i det här sammanhanget den unges uppfattning och beskrivning av förhållandet mellan den inre och den yttre verkligheten. Beskrivningen av den inre verkligheten framträder i samtalet mellan eleven och mig i analysen av det skrivna och diskussioner om den litterära formen där vi hela tiden diskuterar detta förhållande men med hjälp av ett annat språk som anapassats till det pedagogiska litterära samtalet.
Här kan olika strategier och nivåer urskiljas ifråga om de två pojkarna ligger samtalet väldigt nära den psykologiska nivån, i samtalet med flickorna handlar det om formen och innehållet samt om frågan är om samtalet om texten och dess former kan betraktas som ett estetiskt mellanområde där man experimenterar med förhållandet till den omgivande verkligheten i själva genomförandet av berättandet etableras nya synsätt och förhållningssätt till den inre verkligheten och detta sker på ett medvetet sätt som en del i en process där olika lösningar presenteras men där ramen hela tiden är försöken att etablera den bästa litterära diskursen och framställningen. Den unge författaren som skriver och bearbetar sina texter, redigerar och skriver skulle alltså kunna likställas med barnet som leker i sin ensamhet och där svaret är att lek varken är inre eller yttre verklighet – på samma sätt är bearbetningen av texten varken en fråga om inre eller yttre verklighet – det litterära arbetet är helt enkelt en lek med formerna som bygger på vissa antaganden om det förflutna och dess spår samt om framtiden och däremellan en fri lek som varken är inre eller yttre verklighet. Skillnaden är här att det handlar om en slags styrd lek. Eleven leker och sedan diskuterar vi resultatet och föreslår vissa ändringar. Därefter leker eleven på nytt utifrån de nya förhållningsregler som vi tillsammans konstruerat. I denna lek hemma är även fröäldrarna delaktiga. I samband med arbetets fortskridande tycks ett alltmer medvetet val av skrivtillfällen ske. Den unge vet nu när han skall skriva. Samtalet blir en anan form av lek som kan sträckas ut över timmar och som har vissa givna omständigheter och platser. Jag vet inte om min position kan likställas med Winnicotts beteckningar ”hållande, bärande”och ”handhavande” men upplever själv att jag i mina bästa stunder och perioder närmat mig dessa positioner. Här handlar det om ett slags medvetet tolkningsarbete där eleven tolkar sin egen text och dess relationer till honom eller henne själv och föreslår olika strategier, eleven är sålunda sin egen uttolkare som relaterar texten till viss paradigm som feminism, poesi, novellformen i motsats till analytikersituationen sker emellertid här hela tiden ett visst ickeimiterbart beteende. dvs ett ständigt nyskapande och improviserande ett kort sagt kreativt diskuterande ”brainstorm” av ideer. I en del fall resulterar dessa i direkta fullständiga bearbetningar
I några av elevernas texter beskrivs uttryckligen hallucinationer och ett samband till ett bakomliggande föremål antyds. Balint betonar ju existensen av en primär objektrelation som karakteriseras av ömhet Det handlar också om att närma sig den ursprungliga närheten till det ursprungliga objektet och därmed återupprepa allmaktskänslan (Igra sid 51) Vissa viktiga reservtioner måste emellertid göras beträffande förhållandet mellan elev och lärare och patient och terapeut.
1. Eleverna kommer inte till läraren som resultat av någon påvisad sjukdomsbild elelr upplevd malaise utan som opitmistiska ambitiösa individer som hyser ett visst förtroende för läraren och hoppas på en möjlighet att utveckla och expandera vissa färdigheter och tillsammans med läraren inleda ett fruktbart samarbete runt de egna produkternas framväxt och karaktär .
2. Eleverna är hela tiden beredda att på ett sakligt sätt diskutera innehållet i texterna och uppvisar i detta sammanhang en balanserad och entusiastisk attityd.
3. Eleverna intar själva en kritisk och analytisk inställnings till sitt eget arbete och sin egen utveckling som har en viss tidsgräns för och vet att de skall avsluta vid ett visst tillfälle och då lämna texten i ett visst skick. Begreppet deadline är förhållandevis aktuellt för dem.
Trots detta anser jag att de psykoanalytiska verktygen fungerar i följande avseenden
1. Eleverna bedriver ett medvetet sökande efter former och uttrycksmedel som motsvarar vissa fundamentala upplevelser relaterade till deras identitetsarbete.
2. De erfarenheter är relaterade till deras ålder och personliga utveckling samt i olika avseenden till deras tidigare förhållanden i livet
3. De är relaterade till familjessocialisationen.
4. Fairbairn menar att den tidiga socialisationen är den inre världen som uppbyggd av objekttrelationer som sedan bildar grunden för karaktärsutvecklingen och att de bildar grunden för individen sätt att uppfatta den yttre verkligheten
De inre objektrelationerna bildar ett filter genom vilket den yttre verkligheten måste passera innan den uppfattas som inre subjektiv verklighet.
I skrivandet handlar det om en serie objekt som den inre verkligheten måste passera för att nå ut till den yttr verkligheten och sedan bli förmedlad till andra samtidigt som det bildar ett objekt. Kristevas tankar om skrivandet bildar en bro till obejtrelatiosnteorin..
Objekttrelationsteoretikerna menar ju att det ursprungliga objektet representerar verkligheten. Detta gäller ju i lika grad alla skriftliga bearbetningsformer såvitt jag kan se – alltså att de representerar ett förhållande till ett objekt.
Man kan utgår från en synnerligen förenklad situation där det handlar om jag modern och den skrivandee. Denna kan sedan utvecklas i olika fadersbilder där jag spelar en roll. I mina relationer med pojkarna har jag den andre av två fäder.och då den stränge kritiske men också den man kan behandla med en viss respektlöshet. Samtliga teoretiker tar emellelrtid upp den positiva sidan av trepersonrelationer och språket ‘är givet`
På ett plan
Att hon är föräldralös betyder att hon är oskudsfull. Justine hos De Sade är föräldralös medan Juliette har föräldrar fast de är syskon – Åsa, väninnan, är i själva verket Juliette) Genom att dels vara föräldralös dels skriva om familjen och dess avskildhet och resor kan hon rädda sin oskuld dvs lösa de som Marilyn inte kunde lösa – oskuldens problem i världen och samtidigt bearbeta det faktum att hon inte är attraktiv nog (vilket inte heller Åsa är)
Dansen kring elden tematiserar samma ämne som grottan, valfisken, kryptan, nämligen förhållandet till livmodern, hystos, och
Betrakta livmodern detta ”inre produktiva rum” som Erik Erikson kallar den, detta tänjbara rike beläget i det tillgängliga köttet, den mäktigaste källan till alla mysterier. Den stora goda platsen; framtidens domän, där fostret tar form ur sin moders kött och blod. Havets oöverskådliga vidder är en av dess symboler och en annan är grottorna, dessa mörka avskilda platser där initieringsriter och uppenbarelser äger rum.”
Vi bearbetar våra upplevelser genom fantasin och drömmen men ibland skymmer drömmen upplevelsen och och fördunklar den fullständigt. Livmodern är tillvarons grogrund och samtidigt dess grav. Den är den varma fuktiga,mörka, inre, hemliga, förbjudan, köttsliga kärnan i livets oöverskådliga labyrint”(Carter s 124)
Carter skriver att pornografin är konstens föräldralösa lillasyster (s 20) Den är ”Mer tillämpad konst än verklig konst” Moa skyggar alltså för brytandet av den estetiska dimensionen till förmån för mer praktiska tillämpningar.
Att pornografin saknar social förankring är något som skall bevisas (jämför de som ringer på telefonsexlinjen – vilken social förankring har de?)
Lämplig titel – modern, hålet och den andre. Carter skriver om öppningarna i den pornografiska texten som symboliseras av dessa o o o och aaa som innebär att han glider in och får orgasmen på sid 23 säger Carter att penis friktion i slidan är hela världen när han säger så försvinner hela världen De som ringer vill alltså upphäva världen, göra den osynlig, ge den ett metafysiskt slut titeln kan därför vara slut som i old sluts.
I pornografin etableras den reaktionära uppfattningen att världen är oföränderlig och inte kan förändras därför passar den mitt synsätt så bra – den mänskliga naturen är evig -jag brukar läsa predikaren – blir det aldrig nåt slut på det myckna bokskrivandet – pornografin är i sig en satir över människans anspråksfullhet – pornografin stärker kvinnans negativa arketyper eftersom den alltid tjänar etabkerandet av ett status quo – ”därför måste jag vila tio dagar efter mina pass och försöka gå ut på promenader och frisera håret -köpa halsband till katten och göra något verkligt progressivt efter mina samtal – läsa någon bra bok banta eller tvätta – de som ringer vill också etablera något slags negativt status quo från sin strömmande vardag – vällustiga fantasier i ett vakuum är den renaste mest verkninglösa formen av dagdrömmar.
Pornografin har till syfte att oskadliggöra den explosiva potentialen i all sexualitet och det är huvudskälet till att det görs av män och vänder sig till en politiskt dominerande minoritet i världen som ett instrument för förtryck inte bara av kvinnor utan är även av män. De som ringer är politiskt ledande i världen datakillar, fiskare, företagare – jag laddar ur dem så att status quo kan etableras. Jag är en sopa som sopar sexualiteten under mattan. så att den ställs utanför den vardagliga mänskliga umgänget.
För dessa män- på byråer, företag, fiskebåtar, på lantgårdar, i exil, som adoptivbarn, på idrottsplatsen – handlar det om att välja världen eller välja den nattliga våta pollutionens drömmar. Detta val döljer de på olika sätt – genom att berätta om sina medaljer,sina fiskar, sin syn på kvinnan – de vill etablera en verklighet istället för den som de vill dölja beskriva en verklighet i denna tomma plats som är samtalet för att dölja den. Därför räcker det att tala om sitt liv för dem ibland för att de skall etablera denna balans mellandrömmen och verkligheten och samtidigt göra den verkningsfull.
När jag är som mest befallande är jag också som mest underdånig Min hand som gungar penisen styr världen härinne i mitt rum är jag världens härskarinna men det är också allmakt jag har. Jag upprättar en pakt som förnedrar både mig och kunden men när man skjuter på betalningarna förvandlas min värld från att ha varit lekskola till att bli krass ekonomisk realitet.
Varifrån kommer då pengarna till dessa orgier – de kommer från den kapitalistiska utsugningen från kriget mot världen, från ödeläggelsen av medvetandet, från IT-världen, från fiskeriets ödeläggande av havet, från knarkbranschen. Dessa herrar finansierar sina orgier med pengar från den jordiska skövlingen precis som de Sades kompanjoner bekostade sina orgier med pengar från 30-åriga kriget. Aktörerna som ringer är aristokrater medlemmar i en priviligierad klass. Det ringer socialfall, galningar utslagna också men de spelar bara med i skådespelet som offer.
Underlig nog känner jag minst makt över de utsatta, förlorarna. Här kan inget överläge etableras efersom de etablerar makten mot mig – den nyss utskrivne från dårhuset blir min herre. Märkligt nog verkar de de minst mäktiga var de som allra mest förfinar sina perversioner – blöjkillen ären sådan. De som är mest kontrollerade av världen verkar var de som mest kontrollerar den – de som kontrollerar världen verkar vara de som minst kontrollerar den –
De som ringer är de som någonstans förmenats rätten att knulla världen, att tillintetgöra den – istället vill tillintetgöra den genom pornografin. De är åsidosatta nånstans har inte uppnått den fulla maktens potential. Transvestiterna är annorlunda. De vill bara ha perversioner och har redan kontroll och makt. . Den ensamhet jag upplevde har jag besegret genom min avsmak och den skräck jag satt i omgivningen. På så sätt besegrear jag världen och min egen inspärrning.
Mitt kärleksobjekt är min katt som jag sover med pratar med, matar och visar världen. De andra chaufförer, lärare, vaktmästare, dem vill jag bara tillfoga smärta. Som De sade efter tretton års isolering beskriva djävulen som världens härskare vill jag efter fem års isolering beskriva gud som världens herre. Min isolering är densamma som Baudelaires, Genets och William Burroughs. Mina beskrivningar av perversionerna är alster ur min barnkammare.
Jag söker härinne det Norman o Brown kallade ”det odödliga barnet inom oss” Kanske lider jag av det man anklagade de Sade för när han 1803 förflytttades från det sista fängelset tillbaka till Charenton nämligen ”sexuell demens” .Kanske måste jag stoppas undan för att skydda samhället. På in arbetsplats var jag driftkucken, leksaken, offret men nu vill jag ha slavar men vill också gärna själv bli förslavad.
Jag är en lastens Figaro som agerar som tjänarinna samtidigt som jag kontrollerar situationen medan jag intar en underdånig attityd. I Igor ser jag mig själv, loj, ondskefull på katters vis, vilande i språnget. Hans excesser är mina och vi delar lidande och njutning, dolda för världens blickar under takåsarna. genom den makt jag fått och insyn i männens värld förmår jag också avslöja dess monomana omänsklighet.
Bajskillen ja.
Man kan säga att avföringen är banrets första gåva Genom sin produktion kan en lille ge sig själv, göra sin mor glad eller ledsen. Genom att producera uttrycker barnet sin aktiva samverkan med omvärlden – han som vill vara bajskorven, vill alltså visa sin aktiva samverkan med omvärlden genom att bli själva korven. Han visa sin totala lojalitet med arbetsplatsen vilket är gaska typiskt när man jobbat några år. När han vill stanna kvar inne i mig handlar det om att han Han kan inte tala om detta- innan barnet kan tala är avsöndringarna dess uttrycksmedel – därför får han gå vägen via min kropp för att uttrycka detta
– Han vill slicka chefernas arslen men ännu hellre bli deras skit. Han vill både vara den och äta den. Han vill göra samma sak med mig – vara min skit och äta den. Jag ställer naturligtvis upp.
Det andra man kan uttrycka som ligger före och bortom orden är tårar – det är de sorgsna som har dessa.
Att som vuxen återvända till detta infantila stadum är ett tecken på herravälde. Det handlar här om ganska unga män som redan förstått maktens väsen samtidigt ålägger han mig att begränsa hasn möjligheter att skita vilket är den mest kännbara kränkningen Han lyckas även med samt genomtränga min kropp samtidigt som han är objektet som cirkulerar inne i mig i själva verket korven. Det är väl ungefär som de som sväljer kapslar med knark och inte kan få ur sig dem.
Han söker kanske skydd inne i mig i min moderskropp. Han förlägger hela sin kropp inne i modern istället för bara delar och kan stanna så länge han vill och komma ut när han vill . Som libertin i Stockholms exakta kretslopp blir han denna som samtidigt är en bild av pengarna som cirkulerar i samhället och i världen med blixtlik fart. Han vill vara dessa pengar och göra denna resa. Ha vill vara min skit och han vill att jag skall äta den. Vi diskuterar hur vi skall tillaga den. Han vill att vi skall enas om hur han skall bli min skit och hur jag skall äta den. Han vill inte att jag skall ge honom den utan han vill på manipulationens och övertalningens väg fråntvinga mig den.
Först vill han göra sig till min skit och sedan passera genom min kropp coh sedan fråntvinga mig denna skit vars släpp han vill kontrollera. Det är en form av kontroll och förtryck av alla leden. Jag skall äta hans skit, han skall kontrollera min avföring, han skall slicka mitt arsle när jag skiter och jag skall hålla hans skit i handen och han skall tvinga mig både att äta den och avtvinga mig resultatet. Han vill skaffa sig kontroll över alla min kroppselementära kroppsutsöndringar. Detta är bara en avspegling av hans gränslösa girighet. Där betraktar han lort som en gåva – han vill vara denna gåva och genom det bli en del.
Han vill att jag skall beskriva hur hans anala produkter skall betraktas med vördnad – detta sker genom diskussionen om dem Genom att förvandla sig själv till mitt stolpiller försöker han etablera den slutliga koprofaga makten och samtidigt bli varan, pengarna som cirkulerar genom samhällskroppen. Han är alltså själva varan totalt genomträngd av den.
En form av fullständig reifiaktion skulle man kunna säga där individen är totalt betydelselös och bara platsen och cirkulationen är meningsfull. Detta vill han iscensätta i min boudoir på min toalett. Det är managementfilosofin driven till dess ytterlighet kanske någon vänlig moralist skulle säga (exempelvis den franske filosofen….)
Man kanske skulle kunna säga att jag etablerar mitt eget teletopia där jag återskapar barndomens av mardrömmar skräck och kraftlöshet och där jag fantiserar om oinskränkt herravälde. Köper ni det? Min vilja triumferar över smärtans skammens, avsmakens och moralens barriärer tills jag når ner till barnets oändliga perversitet.
Där kan jag möta min herre Igor och vi kan vila i sköna drömmar tills klockan är fyra och han skall ha sin frukost. Männen som kommer är bara skuggor som fyller utrymmet ligger på soffan eller slår ihjäl några timmar äter min mat och penetrerar min livmoder för tusende gången.De har alla sin egen smak och sin egen melodi och sin egen plats i mitt universum.
Genom att han vill passera genom min kropp som enligt Klen är den stora goda kroppen vill han bevisa att pengarna, skiten kan göra världen lyckligare och han måste hitta en konkret bild för detta och genomleva förloppet – sen kan han gå tillbaka till datafirma och fortsätta att sälja lyckan vid skärmen. Genom att uppleva det ursprungliga objektet kan han återetablera tron på tillit, hopp och tro på att det goda existerar. På så sätt kan han komma tillrätta med avundsjukan på jobbet och svårigheten att tillsammans genom management bygga upp ett gott objekt
Genom att döda objektet som är han själv och som är föremål för avundsjuka vill han eliminera sig egen avundsjuka och vara en good team-player bra managementkille och fortsätta att flyta vidare genom systemet när han vill stoppa min avföring handlar det om att han vill sy ihop mig så att ingen annan skall få tillträde till mig Det handlar om hans svartsjuka Han är utkastad i världen och är fylld av raseri över dess ordning men vill ändå odla några rosor bakom alla dess törnen Varför skulle han annars ägna sig åt att skaffa pengar.
Han försöker opponera sig mot och kontrollera modern som godtyckligt kan skaffa honom kärlek och näring – på samma sätt kan börsen göra honom lycklig eller olycklig – samtidigt vill han kontrollera pengaflödet, själv bestämma hur länge det skall stanna och vart det skall ta vägen och i vilken form det skall utmynna – i bruksvärde eller i bytesvärde – i näring eller värme.I sitt raseri och förtvivlan och önskan att kontrollera är han en modern hjälte men samtidigt visar han begränsningarna i detta system och hur långt på vägen detta systems utövare kan
tänka – och samtidigt begränsningarn i just detta tänkande.
Genom att förvandla sig själv till kött blir han både gärningsman och offer. Han skär i sitt eget kött och äter det men vill också att jag skal vara hans slaktare den som skär upp och serverar honom. genom att bli köttsycke och slukas av modern undgår han att slukas av de andra och genom makten att genom gå detta skapar han ett scenario som skyddar honom från de andra tänkbara den som skulle kunna drabba honom. Han blir fånge på slottet i min kropp där det är upp till mig om han skall få komma ut eller inte.
Featherstone
M går mellan olika processer – primära och sekundära. Borraren är ju en stiliserad diskursiv sekundärprocess medan de andra essäerna präglas av det nya narrativet – en serie reflexiva, primära figurala processer, medan att den sekundära narrativa processen att skriva texten bildar en slags fond och struktur
Denna präglas av sitt produktionssätt, dvs sättet det är skrivet på, där delarna i processen, alla utgör potentiellt oändliga driftsinstanser som på ett plan handlar om förhållandet till signifianten samtidigt som helheten utgör en akt av performance i speglandet framför texten där de olika delarna som bitar i en matta utgör olika relationen till driftens tomma plats – det symboliska systemet, samhället, läsaren etc där förhålllandet tilll övergångsobjektet är laddat med lika delar fasa som njutning i ett narrativt fort – da scenario där de olika delarna infogas i en trösterik struktur, ett nytt iscensättande och döljande i en narrativ struktur av tröst och repararation där blickarna på texten och själva processen att överblicka struktur samlingen blir en slags petit recit av lokal kunskap – minor literature.
Vardagen blir figurer bilder och verkligheten blir fragment – isolerade, känsloladdade upplevelser Det som är essäer är repetitioner, man kan kalla dem postmoderna klassiker. Genom denna iscensättning av klassikerna i modern miljö ges hon möjlighet till denna iscensättning av vardagen och perceptionen – hennes vardag är familjen, skolan, staden, lärare, landet, männen.
Dessa delar förlänas en karaktär av karnivaliskhet som är en del av estetiseringen av livet. I trädscenen i Tintomara närmar hon sig moderns symbolproduktion så mycket hon kan – samtidigt som Tintomara ges karaktären av en perceptionen av en väninna ett ingående i konstnärsrollen. Omkastningen av ordningen är ytterligare en figur som skall understyrka detta. Bilden av den smidiga gasellen som löper över sidorna är ju också en bild av den postmoderna kroppen, smidig snabb och energisk vilket gör figuren till en bild av den postmoderna läsningen av texten jmf Featherstone 112 om kroppen i det moderna samhället st moderna draget i arbetet
Hon skapar alltså en ny narrativ logik och det är dess kännetecken jag vill en smula undersöka. Genom att spegla franskt helgon genom amerikanska ögon ger hon – Vad jag gjort i min snabba undersökning är en form av kinesics en studie av kroppspråkets sammanhang med skrivprocessen jmf Featherstone s 125on – den globala kulturella ordningen en ironisk känga genom att det som sker handlar om henne själv och hennes vardagslivsgestalter.103
Hon karnevaliserar och ironiserar över de flesta samtida kulturella koder i enlighet med den unga symbolproducentens mission genom sin dekonstruktion av symboliska hierarkier visar hon inte bara sin samtidskänsla och socialt kulturella tillhörighet (jmf Johanson Kultursociologi) utan bidrar även till samhällsvetenskapernas nya identitetetsbegrepp.”Att försöka förstå ”det andra” på dess eget sätt, att försöka snegla bakom de snäva och arroganta stereotypierna , är ett uttryck för den kulturella omsvängingen inom kulturell metodologi,”103
Detta gäller beskrivningen av borraren som kan ses som ett försök attt överbrygga och ge profil åt det maktägande skiktets synsätt (Göran Johanson)
Just bilden av kulturell och annan förvirring är ju en postmoden figur och den präglar hela texten.samtidigt blir den begränsade bilden av enklaven som beskrivs en bild av den postmoderna ickeunversalistiska ambitionen i projektet satt just i motsättning till klassikernas moderna universalististiska anspråk i en markerad gränsdragning.
Jameson definierar postmodernismen som verkligheten förvandling till en serie bilder samt en scizofren fragmenteringen av tiden till en evig serie ögonblick (Featherstone)Dettta är just vad som sker i omvandlingen av klassikerna till essäer – narrativet blir bilder och tiden en serie ögonblick som i sin tur också blir bilder.
”Problemet är att det saknas vittnesmål som visar hur män och kvinnor engagerade i vardagslivets göromål faktiskt kan komma att formulera dessa upplevelser. D” Skriver TJ och FM i förordet. s 31. Avsikten är här att visa just ett sådant vittnesmål. Själv betraktar jag mig som just entreprenören och marknadsföraren av en sådan postmodern pedagogik med vilken de kan fostra olika publiker (vilket är exakt vad jag gjort med dessa specialarbeten). Den totalisering som föreslås läser jag som skapandet av en kulturell fond av liberal a humanism i klassikerna mot vilken den postmoderna esteiken iscensätts,
Svaren på de frågor TJ och FM ställer om platsen och de som använder psotmodernism är – Det är barn till konstnärer, akademiker, psykologer och lärare, bildmänniskor och intellektuella invandrare (Iranska tjejer) motståndarna är skolmänniskor, vissa elevgrupper. Platserna tror jag inte är speciella mina elever kommer från hela Göteborg (med en övervikt naturligtvis från Linneområdet) vad de skapat är postmoderna dment skapade av mig som entreprenör inom skolan därde sökt upp mig och använt mig.
Motståndare är de som ville hålla ett hierarkiskt symboliskt system och det kan då vara skolbyråkrater. Hedonismen är en del i deras livsstil parad med stor arbetsförmåga och konstnärliga ambitioner. Det gäller för dessa att göra distinktioner (postmodernismen i genomförandet av en annorlunda specialarbetsuppgift är en sådan distinktion). Typiskt är att mina specialarbeten utgör hybrider mellan film text, fotot text, romaner, esäsamling, skönlitterär en narrativ beskrivning av förlopp av kvinnlig underordning, novellsamling, litterär resekildring, etc. I kulturveckan manifesteras just detta postmoderna estetik.
De utgör samtidigt en manifestation av habitus hos dessa unga. Det handlar i samtliga dessa tio fall om olika uttryck för en stilisering av livet. Samtliga dessa implicerar olika förhållningssätt till mobilitet, upplevelser, subjektivitet, resor, relationer, kroppen, bilden, språket orden, historien,
Hos M – som denna studie skall behandla – handlar det om en ” ”en estetisering av upplevelser och nedbrytning av en systematiserad kedja av signifianter” 43 Det handlar om en ”dekontextualisering av tradititioner och kulturformer hos de unga ”decentrerade subjekten” som njuter av …stiliseringen av livet ….medan de strövar genom den icke rumsliga postmoderna stadens rymder” Detta är exakt de anvisningar som arbetades fram för den blivande romanen och erbjöd naturligtvsi obegränsade möjligheter till iscensättning av den egna postmodena subjektiviteten och var sålunda uttryck för en sant postmodern pedagogik.
Att estetisera och stilisera vardagslivet har naturligtvsi samband med föräldrarnas roll som konstnärer eller bildlärare, konstruktörer eller dataprofessorer. Genom Moas uppgift ges även en bild av förhållandet mellan förmodernitet och postmodernitet – genom min analys av klassikernas roll på ett estetiskt plan.som föregångare till moderniteten speglad genom Kafka och Dostojevskij som modernister och existensialfilosofins föregångare och uttryck för denna. Man kan se vissa arbeteten (Ernst Junger ) som exempel på olöst förhållningssätt i förhållande till moderniteten.
Att dekonstruera klassikerna är också en anknytning till den första delen av postmodernismen med Duchamps readymades 45med dess strävan att ta bort auran från konstverket. Detta gör dock inte Moa utan genomför istället en subjektiv läsning av dem eller snarare av gestalterna i dem i fallet med Tolstoy ser hon författaren inte verket i Manon Ser hon kvinnan huvudpersonen genom vars ögon den lyckliga horans hon ser mannen fadern. Om detta är en bild av föräldrarna är den starkt satirisk kanske snarare en bild av könsrollerna kanske en bild av hennes förhållande till läraren, till den imaginäre fadern den andre vilket är en bild som Tolstoy måste sägas ha inkarnerat.
Den andra ambitionen är att hon försöker utvidga sitt själv och skapa sig själv genom detta arbete. Rollen som symbolskapare skall tas upp senare.
Det tredje är estetiseringen av vardagslivet genom det snabba flödet av tecken och bilder. Här visar Moa som hopar symboler och bilder i esäerna sin skapande förmåga genom just karaktären av dessa bilder – ofta symboliska originella och personliga. Här vill han framförallt visa sig som konstnären. Här handlar det om den andra sidan – inte reklamens eller mediernas bilder utan om ” drömbilder som riktar sig till begäret och estetisera och derealiserar verkligheten”
Vad jag vill beskriva ärolika former av habitus och symboliska fält samt hur olika individer är relaterade till dessa jag vill också spegla begreppet ”symbolisk demokratisering” (Johanson Narcissism, fragmentering trygghet s39) vilket beskriver förhållandet mellan referenten och den symboliska koderna, ”de kollapsade distinktionerna mellan finkultur och populärkultur och den regredierade estetiseringen av vardagslivet kan kan därför delvis förstås i termer av symbolisk demokratisering.” Graden och utbredningen av den symboliska demokratiseringen variera förmodligen emllan olika fält och olika skikt i samhället
(Featherstone 1991) Detta är vad Moa vill visa – sin totala kontroll samt var hon befinner sig i detta fält dels i förhållande till mig dels i förhållande till klasskamraterna och dels i förhållande till föräldrarna. Detta gör hon genom avsakralseringen av klassikerna (som samtidigt är en hyllning)
Jag vill alltså studera dess hemvist inom vissa speciella fält och dess hemvist inom mer konkreta sociala och kulturella processer. Jag vill också belysa begreppet ”symbolisk förvirring” och undersöka om det verkligen handlar om detta eller om något annat. Jag vill också studera hur hon i förhållande till föräldrarna skaparoch försöker etablera en ny livsstil (Johanson 43 Narcississm) Stern teser om ett ”kärnsjälv” som måste vara i balans – demonstreras av hennes kränkningar i skolan och etablerandet av detta kärnsjälv i det inre rummet hemma – själva etablerandet skall här beskrivas..
samtidigt menar jag att Goffmans projicering av jaget på det sociala sammanhanget hänger samman med skrivprocessen och dess manifesterande dels i det sociala rummet skolan dels i själva berättelsen hon iscensätter alltså sitt eget sociala jag i skrivandet av berättelsen som hon fyller med estetiseringar.
Klassikerna är uttryck just för jagets behov av ”ontologisk trygghet” utifrån vilka hon kan bege sig ut på textens domäner Beskriver sitt förhållande till denna trygghet (som är narkissos) genom att använda klassikerna kan hon bevara denna narcisssistisks bildoch samtidigt följa med in i intet eftersom hon skriver berätteler som avspeglar sökandet efter den
Enligt Johanson s45 ä inte det oceaniska tillståndet något som har inte bara med modern eller födelsen att göra utan ett uttryck för den socialisation den unga människan överhuvudtaget befinner sig. Det ursprungliga paradis som beskrivs handlar om hur hon vill nå lindring i sitt lidande och befrielse ur den ångest som livet alltd ger. Genom texterna läser jag de olika störningar som den unga människan genomgår i denna fas av sin adolescenskris. Samtidigt vill jag läsa de olika texterna som uttryck för olika teorier om självet och aktualiserandet av flera olika samtidiga positioner.
Vilket enligt Jameson och Baudrillard visar kulturens enastående betydelse. Denna strävan har en anarkistisk underton av ”situationisternas estetik” liksom Lefebres uppmaning om att ”göra livet till ett konstverk” Moas far verkar ha anarkistiskt påbrå. Ett avsnitt heter också ”anarkistiska feberdrömmar” och uttrycker en politisk anarkism.47 Det handlar om en motkulturell sfär där konstnärer lagt sig till med strategier för distnadsering (Se Moas kommentar tilld enna) samt tematisering och förståelse av dessa processer av vardagslivets estetisering. Motiveringen är ju att hon vill visa det goda livet hos familjen, det estetiska livet. Genom min psykoanalytiska analys skall jag försöka att se lite på mekanismerna bakom denna kultursociologiska grupp. Därför menar jag att denna studie är viktig att genomföra i mesta möjliga omfattning.
Baudrillards aktualsiering av tankarna på att tecknets mening godtyckligt bestäms i en serie självreferande signifanter kan tillämpas här. Min avsikt är att hitta denna serie självreferande signifianter inom Moas vardagsliv och utifrån dessa bestämma tecknens betydelse. Detta skall ske genom att använda psykoanalytisk metod.
Utgångspunkten är bl a Baudrillards tes om att det imaginära och reella delvis är sammablandat till en hyperrealitet – en estetisk hallucination av verkligheten . Detta innebär naturligtvis att klassikerna och kulturarvet också blir en del av denna tidlösa hyperrealistet vilket är ett politiskt ställningstagande. 48 perspektiven och djupen försvinner i denna hyperrealitet och det är just vad som sker genom detta tillvägagångssätt. Eftersom nuet har blivit förvirrat av sin egen bild och genomträngts av esteticisering förlorar konsten sin kritiska transcendens
Det finns ingen plats för den i den förvirrade samtiden Moa försöker därför ge den en plats genom detta arbete. Det sker i processen av tolkning som innebär att hon väljer ut delar och lägger in sin laddning i dessa – valet av delar avspeglar hennes kulturella habitus och utgör en distinktion liksom tillvägagångssättet. Detta gör hon i en akt av kunskapssökande, som ett första arbete i ett estetiskt lärande, som ett specialarbete syftande till att vidareutveckla sina vetenskapliga positioner.
Hon anger själv att hon vill skapa ”figurer” vilket är ett direkt angivande av den postmoderna positionen (i motsats till diskurs som är specialarbetets klassiskt akademiskt diskursiva inriktning)
Bakgrunden till de figurer som Moa anger som sin strävan att skapa ser jag i den ”dedifferentieringsprocess” som innefattar ”betoning på primära (begär) snarare än sekundära processer(egot) …på bilder snarare än ord” Moa försöker skapa bilder genom ord och får på så sätt fram intressanta nivåer runt skriftbegreppet.. ”…på betraktarens försjunkenhet och investering av begär i objektet snarare än upprätthållandet av avstånd”49
Dedifferentieringen innefattar avsakraliseringen av konst och till en estetik innefattande begär, känsla och omedelbarhet. Det figurala betydelsesystemet baseras på perceptuella minnen från det omedvetna …. vilka inte på samma sätt som ett språk är strukturerade utifrån systematiska regler Vad hon vinner genom förlagan ramen är alltså ett narrativt språk, gestalter, situationer, dramatiseringar (se om dramatiseringen) vilka kan utgöra en av koderna för dessa bilder, en annan är skrivprocesssens olika lägen gentemot textarbetet med dess olika positioner och inslag av spegling och performance, ett annat är vägen från signifiant till signifie samt förhållandet mellan genotext och fenotext.
Bakgrunden är uppväxten i den konstnärliga och politiska motkulturen och livet som flanös i staden med dess bilder och ”chockerna, stötarna och bländverken”(vilka hon försöker återskapa i textens ”moderna” nivå (fenotexten) genom miljöerna och valen av verk samt bilderna. Den mest moderna texten skrevs sist men placerades först. I skrivprocessen slutar hon i moderniteten men i arrangemanget lägger hon den först kanske ledd av sin konstnärliga intuition.
Efter den modernistiska texten kommer oförmedlat en synnerligen postmodern text baserad på den unga kvinnans subjektivitet (som om hon vandrade mellan -ismerna i ett expressionistiskt landskap av konstriktningar och historiska epoker) bilden av den unga kvinnan som Jean d arc har ju Kristeva undersökt i sin senaste bok Le feminine et le sacre.
I det estetiska valet att beskriva stadsförnyelsen antingen som postmodernitet (Zukin) eller som modernitet (Benjamin) väljer hon den förmoderna politiska anarkismen, ett i sanning estetiskt val. Det handlar inte om att genomföra utan om att välja – hon gör här ett djupare val i situationistens anarkistiska position vilken smakfullt inordnas som en utlöpare och profilerar moderismens i den första texten – smakfullt arrangemang i sanning genom att hon går bakåt till en historisk mer konkret positon, mer manlig men samtidigt mer näraliggande och aktuell -det handlar om kontraster ytor som ställs mot varandra i ett smakfullt arrrangemang avspeglande djup kunskap oc framförallt smak.
Anarkismen kompletterar modernismen i en sant klassiskt konstnärlig dyad vilket sammantaget ger en bild av den manligt konstnärliga positionen.Vilka visar ett ikoniskt sammanhang mellan de olika konstnärliga delarna i personlighetsbygget och samtidigt avspeglar en fast estetisk grundposition mot vilken sedan den moderna subjektiviteten kan speglas. Detta kräver alltså en lyhörd och estetiskt känslig och kunnig läsare för att förstås. Essäerna bildar en figur i fem avdelningar som står mot varandra.
Bilden av zigenarflickan avspeglar ju en folklig karnevalisk kultur. Hon ställer upp sig själv som kulturobjekt mot min tolkning och förändrar i tolkningen min inställning till kultur och estetik till förmån för en bättre folkligare mer modern än den gamla. Scenen på cafeet är ju också en bild av modernitet och denna ligger bredvid scenen med den unga kvinnan
”Inga regler bara val” s 67
Grupperingen av bilderna är:
”Vargtimmen” -familjen – modernitet – det postmoderna tillståndet
”Joan of arc” -den ung kvinnans subjektivitet – postmodernitet – madonnan
”Anarkistiska feberdrömmar”-Faderns manliga estetik -förmodernistisk politisk anarkism
”En studie i kontraster” – den unga kvinnan möter fadern i frihet – modernitet – Baudelaire -horan
”Mänsklig romantik – djurisk frihet” – förhållandet till det moderliga – synen på barnet – det figurala – konsten – flanösen
”Synd i himmelsk skepnad” – den unga kvinnans sökande efter fadern – försök att etablera ett religiöst centrum – ett metanarrativ
De hade verkligen varit väninnor hon och Moa sedan november. Var det frotfarande. Så det handlar om henne.
Hur jag bäst kunde tolka dem
Från början ett projekt om bilden av kvinnan dvs Kristeva – sedan ett bilden av kvinnan genom någon slags arketypisk gestaltning – Kristeva projekt – övergången till det andra projetektet kommer till stånd genom tunnelmannen som ät bilden av ungdomsforskning och socialisation hen hänvändelse i texten till läsaren – nu är den andra tolkningen aktuell – kulturstudier – människosynen, positionen, borrandet, förhållandet till makten, dosstojevskij ur kulturperspektiv, ironiskt, lekande, bricolage, juxtaposition, montage, diskurs, rösten som talar.Först är hon den klassiska kvinnliga historikern som i Westman Berg anda studerar kvinnobilden i historien ( genom alla sina bilder visra hon upp bilden av den fulländade kvinnliga akademikern och därmed kvinnan. Samtidigt ger hon ett anagram över forskningen utvecklin. Fördjupningen av denna sats visar nästa steg i akademins utveckling dvs Jungianska analys och dess roll inom humaniora. I det tredjesteget kommer Därefter besrkiver hon hur hon plötsligt börjar hitta laddningar, kopplingar, kreativitet och en anknytning till det egna litterära projektet. I samband med projektet och inträdet i det symboliska litterära systemte aktualiseras fadern och hon ”börjar söka sig till personer och platser med mer allmänmänskligt intressanta personer och miljöer” Texter ”som sade mig något” och som kändes aktuella och ”talande” än idag. Genom den historiska nivån gör hon en koppling till jaget genom orden ”aktuella än idag” och hur hon vill ”tolka dem utifrån mitt perspektiv” hon skall ”spegla dem som de grundindivider de var men i en ny tid och en ny miljö” Arketypisk har nu blivit grundindivid. Begreppet en ny miljö och en ny tid betyder hennes egen tid och miljö dvs dvs den egna inre verkligheten i enlighet med det program för estetisk verksamhet psykoanalysen och kulturstudierna definierat ( not här om detta)
”Genom detta hoppades jag få fram deras särdrag, ideer och skärningspunkt med nutiden på ett annorlunda sätt än genom akademisk analys”. Min tolkning är att hon söker de delar i texterna som hon kan knyta driftsandelar till i enlighet med den om man så vill kvinnliga subjektiviteten villkor, eller hon vill hitta ett kvinnligt subjektivt estetiskt förhållningssätt istället för det manligt akademiska eller snarare som ett alternativt sätt dvs mer originellt skapande sätt. Hon går sedan vägen via det subjektiva kvinnliga perspektivet ungefär som i kvinnornas litteraturhistoria.
”Man kan kalla det en spegling, en identifikation eller en subjektiv tolkning.” Här lägger hon ju faktiskt rent explicit fram sin ambition i texten.
”Ändamålet är om man så vill att frigöra tankar idéer och porträtt från skolplanens litteratur och ge dem nytt liv i en egen text skapad av mig själv där man både kan öva det analytiska läsandet av litteratur, sitt eget skrivande och förståelsen för tider, författare och strömningar”. Det handlar om en form av subjektiv litteraturtolkning liknande de feministiska kritkerna i Sverige under de senaste hundra åren samtidigt som det handlar om att skriva en litterära text dvs om kreativitet, litterärt konstnärligt skapande. Utifrån dessa två vägar – texttolkning och aktualiserande av de personliga erfarenheterna i denna – samt eget konstnärligt arbete kommer analysen att gå fram. Metoderna har jag hämtat från litteraturvetenskapen, psykoanalysen och kulturstudierna. Hon vill ge gestalterna liv i en egen text. Detta tolkar jag som att hon vill lägga in delar av sig själv och sina egna processer i dem. (resonemang om det konstnäriga skapandet).
Hon delar upp sin kunskapsprocess i tre delar – en slags förklaring (inledningen) , mina egna tankar kring verket – och ”essän där min egen tolkning av det omtalade verket och gestalten återfinns” Först alltså en slags förnuft (manlig patriarkal diskurs) sedan en slags flickans ”tankar” reflexioner kring verket – från det objektiva till det subjektiva – när sedan dessa bägge positioner är etablerade kommer hennes egen tolkning dvs hennes eget personliga beskrivnade.De olika positionerna etableras – den faderliga, den moderliga och slutligen syntesen den egna – eller skall man kansek snarare säga – den andres. Denna bild avspeglar hur hon bygger upp det litterära skapandet genom att etablera en karta över psoitionerna i skrivandet samt beskriva dera fröekomst när de kommer sålunda ett bildlikt texligt avritande av adolescenskrisen.
Detta innebär att jag läser det skrivna som skrift (manuskript observera handens roll i essäerna) en darrande, den som håller cigarren, de breda händerna osv) dvs ett inristande av vägen, kartan, texten. Hon skapar olika garderingar inför den egna texten – dessa garderingar skall i det följnade analyseras. Skriften infogas i olika ramar – dessa avspeglar de olika positionerna i det inre mellan de inre objekt och relationerna som blir synliga i krisen. Frågor som om detta är en psykotisk struktur, kvinnlig paranoia, klassisk adolescensproblematik etc kommer att behandlas.
I nästa avsnitt – en presentation av essän – inleder hon med själva kodan till texten – När du skriver en essä är du fri! Det handlar alltså om befrielse. I det fortsatta skall analyseras från vad denna berielse äger rum. I vilken mån ägnar hon sig åt befrielsearbete? Ligger friheten i arbetet, i en egen sfär, eller i att genom roden befria sig (not omorden sombefriar) På flera plan finns referenser till70-talet här (kvinnlig subjektivitet, essäformen i kvoinnornas litteratruhistoria, orden som befriar av Marie Cardinal) Det är ett kulturellt anammande inte musikaliskt eller stilmässigt. I sin fortsatta text referar hon till just ett av de viktiga orden i denna tradition nämligen begrepept bricolage (en gränsform.et aptitretande hopkok) i textarbetet skapar hon altlså den scen som ungdomskultururen gör i form av kläder stil etc.
En tolknign utifrån detta skulel innebära att hon närmar sig modern, kondsntären genomdessa grepp, dvspå ett plan etablerar moderssymbiosen på ett kulturellt plan samtidigt som hon frigäör sg från denna genom orden texten. Genomatt spegla sig i moderns fallos som är det kulturella sjuttiotalet (?) skapar hon sin egen identitet samtidigt som hon kreerar en bidlnignsgång som liknar moderns.Samtidigt är jusjuttiotalet decenniet då kulturstudier växte fram som en egen disciplin.
I den fortsatta texten ”Så var det någon som utbrast medan pennan flög över papperet försänkt i det tillstånd av extas bara skrivandet kan försätta en i” Här intar hon den analyserades position likt de surrealistiska författarna som släpper fram det undermedvetna (Holmqvist) och de olika röster som stiger fram.
Hennes sökande efter formen blir ocksåett sökande efter det osedda, det som finns i övermått men inte är analsyerat och det som finns inom oss alla – ”det är bara att sätta pennan till papperet och försöka!” Lusten att frimodigt ta itu med befrielsearbetet är klädsamt men avslöjar också den käcka flickans läsare – modern. Här skall visas att man genomgått en bra kulturell socialisation. Denna skall även visas för läraren som står frö odffentligehten. Flickan skall alltså vara både käck och lidande.
Hon liknar sig vid en upptäcktsresande som skall finns en ny djurat elelr blomma och denna liknelse är central för ungdomskulturen som är exotisk och söker det andra i djungeln men hon intar en manlig roll(upptäcktsresanden) som också är en klassisk hjälteroll från samma tid(not om upptäcktsresanden jmf Ambjörnson) som de klassiker hon låter bilda underlag för processen. Idel stabila manliga fadersfigurer alltså! I denna trygga ram kan hon sedn leka med personerna, rolerna och symboolerna och skapa deta aptitretande hopkok . Man akn undra vems aptit och varför denna kulinariska liknelse (om det är modernt, har med magen driften att göra elel är en metafor för identietskonstruktionen, könsbestämningen, den estetiska formen (jmf Brecht om borgerlgi konst som kulinarisk)
I skrivandet liknar hon sig själv vid en smidig gasell ungefär ”smidigt, löpande, poetiskt, analytiskt och framförallt fritt” denna bild fröegår bilden av upptäcktsresanden vilekt understryker intrycket av att hon speglar sig i faderns blick i skriandet.
Denne upptäcktsresan söker ”driven av nyfikenhet, ärelystnad och upprorslusta söker igenom en djungel på jakt efter en ny exotisk djurart” Här verkar identietsarbetet beskrivas som en käck jakt på en exotisk djurart – eftersom man inte vet vad man skall finna ifråga om den egna identiteten samtidigt somd et handlar om att vara unik, ovanlig viletk är själva konstnärsrollen ( se Kristeva om den estetiska processen oich skapandet.. Vägen bakåt i adolescenskrisen blri ett sökande bakåt i historien (se artikel om ungdomars intresse för historia) DEt är ju en klassisk bildningsgång. Samidig som bilden av upptäcktsresanden är en bild av all progressiv pedagogik liksom djungeln är det kasnek dne mrka kvinnligakontineneten som är målet. Mark Twain var ju också en upptäcktsresande i journaens form liksom de flest astor ajournalsiteer från denna (not om South Sea och journalisterna i presshstoria). Resan sker ju faktiskt över mderns kropp vilekt framgår av flera metaforer. Sökandet hadlar ju om förhållandet till den nu uppdykande moderliga kroppen i denna fas av adolescensen. Den unga kvinna skall förhålla sig till dett liksom till sin egen kropp och utveckla identiteten.
Just det käckt socialdarwinistiska från denna tid (sent 1800-tal) passar ju ungdomskulturen med deras de ”andra”.Bilden av det kollektiva historiska minnet görs till en bild av ”arkiven”. Liknelsen med biblioteket är känd – inte minst från Borges – samtidigt tangerar hon tanken att alla konstnärer och författare sökt sig ner till primärnarcissismens källor ”dess ädla och storslagna upptäcktsfärder” men deras minne ligger dold i arkiven. Detta är både en konkret bild av bibilioteken som förvarare av böcker som en beskrivning av en känsla av samhörigeht med den kuturella tardtionen (Ljungdal Amrxismens världsbild) Dessa blad är ju också en slags omvände metonymi frö Krsitevas veck (dvs den plats där skärningspunkten äger rum)
Ord som ”på gränsen”,”skrnignspunkten”
Arkiven kan betyda minne, närhetn tillden arkaiska moderskroppen, fylogenetiskt minne, det egna omedvetna etc. Utveckla metaforen med bok, bibiotek,arkiv,sidorna till metaforer ochmetonymier för det omedvetnas uttrycksformer.
”Likt färgglada fjärilar är dessa nålade till sidorna i en gulnad bok” Det landskap som ligger mellan den arkaiska modern och individen liknas vid en bok. Detta är en hypotes. Fjärilen är dessutom en symbol för kvinnlig individuation som här blivit fäst vid en historia – boken står som symbol för samband, historia, kontinuitet. På samma sätt kan kanske sidorna vara bidler av upprepningen, förösken, essäerna i ansatsen till klarhet.
Sammanfattningsvis kan påpekas att resans startas i det bästa av alla humör – troligen beroende på att förordet skrevs efter att processen avslutats. Detta är ju samtidigt en bild av den klassiska pikareskens form. Female artistic identity as picaresque. Pickwickklubbens we ar going for a trip Fantasyromanens resa. Att fjärilarna är nålade innebär smärta och den gulnade boken är den manliga beskrivningen av kvinnan där kvinnliga befrielseförsök sittar fastlagda. Boken är dock svår att hitta och ligger dold i arkiven – de dolda platserna dit alla kan komma om de bara orkar ta itu med sökandet.
Primärnarcissismens uppdykande görs här till en universell angelägenhet vilket är helt korrekt eftersom det är en fråga för hela mänskligheten. Spåren av den finns i ”arkiv” (vilket kansek är ett med feministiskt oladdat ord än bibiotek) Speglandet i moderns blick kan utgöras av denna bild. Själva essäformen är ju en feministisk angelägenhet ( se text andelen kvinnlgia essäister, Fogelstadsgruppen etc) liksom den tradition av stoicism som tillhör kvinnorörelsen (Fihn)
I den frotsatta beskrivningen betonas bredden (närmast total i essäformen samt attett jag heal tidne anas bakom texten). Jag läser denna text som en beskrivning av ett jag som utvecklas. Konsrtuktionen av deta framgår avambitionen som är ”till en del utredande, en del plagierande och en del skönlitterära ambitioner”. Hon undersöker sig själv, hon tar delar av andra och hon skapar sig själv (jmf Att skabe seg selv, Drotner). Men hon lägger det i texten.
Dessförinnan har hon förklarat att: Det subjektiva är här …icke som oftast et skällsord eller karaktärsfläck utan uppmuntra och man ta vara på fantasin, spontaniteten och personligheten hos författaren och därmed också texten” Hon har hittat en hemvist och kan nu beskriva sig själv som fantasirik, spontan och personlig – i texten – vilken fungerar som en skyddande förklädnad och samtidigt en bestående bild utåt och en vävnad eller gobeläng hon sveper in sig i.
Genom detta tunga dokument blir hon verkligen sin moders jämlike samtidigt som hon går in i hennes radition av intellektualitet. Jean dárc tillhörde ju en trädreligion och modern hade vid denna tid en utställning byggd på trädmönster. Här har vi bilden av moderns riddare åtminstone antydd och texten anske akn läsas som en utveckling av denna. Om man skall tala om diskurs handlar det ju om sjuttiotalets feministiska diskurs som genomtränger texten.
Hon betonar de akademiska dragen av litteratruläsning,analys och allmänt sett emr ”seriösa” drag och erkänner villigt att genren utan essäns ksyddande vingar (jmf fågelmetaforen med Krsiteva) skulle klassas som ”kvasilitterära noveller eller till och med lyriska elelr subjektiva avha ndlingar.
Genom den manligt fria formen kan hon bemästra det incestuösa förhållandet till moden och moderns kropp samtidigt som hon infogar detta i en protoakademisk rma genom specialarebtet och har bra koll på den favoriserade läsareten genom undertecknad som superläsaren. På så sätt är dessa texter som KB beskrev som ”sånt som jag skrev i gymnasiet” bevaras och sparas liksom den vädjan som hela tiden ligger i användandet av bokanaforen, sidorna, arkiven, bibioteken.
Därefter för hon ett estetiskt resonemang som anknyter till modern – ordens rena konst, men dessa ord ”flyter på och bildar…en på många sätt vacker avgränsad tavla. Här ges bilden av spegeln som en tavla målad av ord dvs en motsvarighet till moderns tavla men också här ”vackert inramad”
Genom att på detta sätt undersöka mina elevers skrivande fortsätter jag på en väg liknande Freuds till kliniken och patienterna genom att jag vill upprätta ett annorlunda förhållande tilldem och dera texter och kulturella produktion, en relation av respekt och underordning och genuin nyfikenhet.(not om Freud och hans syn på läkaryrket och kliniken)
Hon tar upp just frågan om litterära texters bedömning och halt (se not om litterarupedagogik samt Scholes) och betonar inramningen roll – vilket är en klar markering av hennes medvetenhet om konstens villkor. Tanken är att när alla ord är nerskrivna och allt är sagt skall det hela bilda en tavla – man kan gissa vem som skall spegla sig i denna (utveckla vidare om tavlan) genom identitetsutvecklingen och dess delar samt resan till det inre och det inre landskapet skall visas för modern som en tavla – ett sant konstnärligt förhållningssätt mellan mor och dotter som kanske kan säga något om förhållandet inom konstnärsfamiljer och konstnärskapets tradering i det moderna samhället. Detta är en viktig poäng tror jag (se not om konstnärsfamiljer i litteraturen) Boksidan görs till en parallel med tavlans ramar och inom boksidan som dessutom kan vara flera görs paralleller till bilderna i tavlan – flickan skapar på så sätt fler tavlor än modern samtidigt som hennes tavlor blir lika personliga och uttrycksfulla som hennes.
Framförallt handlar det om rösten som talar inom ramen, rösten som är viktiga som kommunikationsmedel än bilden och texten mer ursprungligt äkta samtidigt spelar kanske rösten en större roll idag än tidigare (telefoner, radio icke skrivkultur etc). Rösten kan inte ställas mot bilden eftersom den är situationsbetingad men om den däremot läggs in i texten blir den evig skimrande och ett landskap man alltid kan återvända till (detta intygar flera elever) ett veritabelt övergångsobjekt som ger stolthet och känsla (intervju med Stellan).
Arbetet på detta blir då ett estetiskt frigörelsearbete från föräldrarna samtidigt som det blir fyllt av referenser till den individuella utvecklingen vilka aktualiseras av den estetiska bearbetningen av primärnarcissismen – vad jag funnit är att det måste finnas en gansk stark ram av tidigare erfarenheter av konstnärlig verksamhet för att möte med primärnarcississmen och det estetiska skapandet skall bli fruktbart – ibland kan motståndet bestå i att flera genrer prövas samtidigt och tar ut varandra (foto bild skrivande) ibland söker sig lösningen av primärnarcissismen under esans gång andr former – kompisar, resor, tystnad inför mötet, tyst libidinös bindning enligt klassiska former (arbetarklassvarianten) resor på moderns kropp, adolescensresor.
De som fortsatt har alla valt en form av avskildhet och intellektualitet samt besuttit en hög grad av integritet inför arbetet samt en tät relation till läsaren alltså jag och hög medvetenhet om spelplanen lekplatsen för arbetet samt ett nära förhållande till objektet – specialarbetet.
De har haft en sant dialogisk relation till mig och till arbetet och njutit av detta samt på olika sätt lyckats integrera detta i sin egen vardag och familjesituation.
Samtidigt har de arbetat väldigt mycket med författarrollen – genom idolisering, plagierande, förakt och avvisande, arbetat på en självständig identitet med oerhörd medvetenhet om dagsläget, aktuell debatt och med en nyfiken sökande attityd till marknaden och offentlligheten, ett begrepp den arbetat kontinuerligt med under flera år. De har använt kompisar, relationer, föräldrar, lärare för att ta sig vidare och har bearbetat och skrivit om sina manus ett halvdussin gånger under kamp med formen. I allt detta arbete har de skapat sig själva som författare – en roll som innebär ett stort element av motstånd och avståndstagande från hopen och massan.
”Författaren har möjlighet att utan skam låta sitt eget jag tala i texten.” Här behandlas en viktig fråga – skammen inför bekännelsen – denna är central för flickorna men existerar överhuvudtaget för pojkarna – dessa ser inte det personliga materialet som hotfullt utan lutar sig mot den starka manliga traditione och rollen som skapare – flickorna känner sig mer utsatta och döljer sig bakom vetenskaplighet, feminism (som tolkas ganska fritt) och den manliga traditionen för att inom denna presentera sina personliga erfarenheter.
Detta handlar om mitt förhållande till åtta ungdomar som skriver – samtliga har vid något tillfälle varit mina elever. Jag har bistått dem i deras litterära utveckling i relativt begränsad omfattning. Analysen av deras arbetsprocesser (ordet taget i vid bemärkelse) bygger på analys av deras texter samt intervjuer efter arbetet. Detta är en metod som är traditionell och lättare kan allmängöras samt infogar sig i den doktorandkurs om psykoanalys och kulturstudier inom vars ramar den blivit föremål för analys. Materialet har skapats i samband med min roll som lärare i svenska på gymnasiet.
Bilden av orden som flyter på är kanske en bild av det symboliska systemets etablerande ovanpå den arkaiska modern samtidigt som de handlar om hur orden kommer just i primärprocessen närheten till denna moderskropp”de flyter på ” moderskroppen. Bilden av det flytande av floden där något flyter fram är en bild av den subjektiva mötet med den andra kroppen ( se Kristeva om detta). Det är just detta möte som kan beskrivas ”utan skam” av ”författaren” (Kristeva om författaren och denna process).
Formen är alltså klassiskt feministisk men samtidigt originell och ett genialt bemästrande av den adolescenta novellen och texten (se Kristevas bristande artikel om detta) samtidigt som den utgör ett enastående exempel på begreppet intertextualitet och olika röster. Den aktualiserar både kvinnoforskningens litteraturteorier samt ungdomsforskningens och kulturstudierna teorieren bestrider lyckligtvis en del av dem.
De fyra texter som analyseras är en roman, en essäsamling , ett litterärt gestaltande av könsrollsproblematiken, en drama, diktsamling samt romanutkast. Dessa är de centrala texterna skrivna av två nga mänsamt två unga kvinnor.Dessa flankeras av fyra texter skrivna av två unga män och två unga kvinnor – likaledes litterära men inte av samma omfång eller dignitet. De fungerar som en fond avspeglande ett mer normalt litterärt gestaltande och vanligare omständigheter. Avsikten är att visa på förutsättnignarna för mer utvecklat estetiskt skapande inom skolan.
Mitt förhållande till den personliga elevtexten år några decennier bakåt i tiden.
De olika essäerna behandlas alla psykoanalytiskt men olika teoretiker kommer i förgrunden. – gemensamt är att driftens olika rörelser får olika uttryck och beskriver olika rörelser i de olika kapitlen. Uppsatsen bygger alltså på innehållet i kursen samt läsning av de böcker som ingår. I tillämpnngen kommer en del övrigt material att ingå. Det som kanske blir nytt är tolkarens roll och ett försök till beskrivning av processen att skriva liksom processen att tolka.
Materialet i denna första studie är en åttio sidor lång essäsamling av en 19-årig elev på den gymnasieskola där jag arbetar. Arbetet utgör ett specialarbete i svenska gjort under sista läsåret, ett obligatoriskt inslag i undervisningen för alla gymnasister. Jag kommer att analysera arbetet enligt psykoanalytisk metod samt enligt kulturstudiemodeller. Jag kommer även att analysera min egen analys och den process denna innebär.
Till de olika frågor som jag skall behandla hör följande: Varför gör dessa val av författare och verk? Vad laddar hon ner i texterna? Hur förhåller hon sig till skriften? Hur ser hennes poetik ut – en ung författares poetik idag? Vad är litteratur för henne?
Hur är förhållandet mellan text och erfarenhet? Vilken form av estetik tillämpar hon? Hur konstruerar en ung kvinna subjektivitet idag? Hur systematiserar hon det objekt hon studerar?(fenotexten) Hur skall jag hitta spåren efter det som lett till detta verk?
Jag vill studera den historiska nivån – vilken roll spelar klassikerna idag? Bygga vidare på olika teorier om det skapande skrivande subjektet. Beskriva mitt eget identifikatoriska begär som tolkare av denna text (och min roll som medskapare) Vilka projektioner lägger jag in, Vilka identifikationer skapar jag?
Hur sker olika möten mellan det semiotiska och det symboliska i texten. Vilka gränser upprättar hon i texten. Jag vill beskriva hennes resa till förlusten i den andra individuationen, hennes förhållande till moderskroppen, förhållandet mellan det estetiska och det psykotiska. Hur hon förhåller sig till insikten om objektet (det abstrakta tomma som saknar affekter) och hur hon använder estetiken för att fylla det imaginära.
Vilka figurer använder hon för att beskriva melankolin? Hur närmar hon sig kristillståndet och bearbetar det med estetiken. Vilka olika former av sublimering uppvisar hon? Vilka är hennes sätt att konstruera alternativa författarporträtt. Vilka olika metonymiska processer uttrycker hon. Vari ligger verkets karaktär av imagination (skapad enhet, bearbetning av krisen) Vilka blir de olika stegen i att ta faderns plats för att skriva in sig i en symbolisk ordning. Hur tar hon i texten faderns plats för att kunna identifiera sig med modern och bli immanent melankolisk – vilka narrativa uttryck tar sig.detta?
Hur skriver hon in sig i en tradition som är patriarkalisk men försöker omvärdera denna. Vilka former av gränsöverskridande gör hon sig skyldig till. På vilket sätt förhåller hon sig till påståendet att det inte går att skapa ny konst? Hur skapar hon dessa nya möjligheter till revolt? I vilken mån avspeglar hennes bilder den nya formen av sjukdom – att bara skapa bilder? Hur använder hon klassikerna för att skapa myter dvs strukturera det imaginära? Hur arbetar hon med negativiteten – den tetiska – i texten.