Siege
I början av Maj kom hoppet åter. Belägrarna som hade börjat misströsta såg nu en ny möjlighet att bryta igenom. Citadellet hade länge varit på väg att falla. Egentligen spelade det mindre roll om de yttre murarna föll först. Allt skulle ändå försvinna. Under sommaren tätnade striden. Det blev inget uppehåll, ingen förändring, allt försvann i ett oändligt nötande. Möjligheter som öppnade sig förkastades genast och försvann. Alla var hungriga och trötta. Usla små själar stack fram huvudet.
I slutet av månaden kom hoppet åter belägrarna till del. Nya möjligheter hade öppnat sig, kanaler hade byggts genom de intensiva dungarna. Luften hade blivit tyngre men syret fick blommor och lövverk att falla. Man livnärde sig på ruttet bröd. Plötsligt visste ingen vad de skulle göra. . Allting återanvändes. Stanken blev slutligen fruktansvärd. Vassen i dyn blev brun av allt trampandet fram och tillbaka. Slutligen dog allt. Man låg i tälten och sov.
En hopplös uppgift tyckte de flesta. De som hade bestämt att just detta var målet kom att framstå som hjältar i en ond tid. Bortom de höga bergsformationerna lurade nya faror. Ingen kunde identifiera det som väntade. Spjuten stacks ner i marken och prästerna började pånytt predika budskapet om försoning., Ledningen bet sig förargat i skägget. Alla ville fly men ingen vågade. Borgen föreföll ointaglig trots sin väldiga öppning. Underligheter väntade. Dess framträdande i den häftiga grönskan var en bekräftelser på den djupa mystik som gjorde den berömd och på något sätt tidlös. Existenser svärmade ut och in på dess tak men dera verklikga roll var oklar. Hade deras liv en annan lyster än belägrarnas. Vilka avgöranden hade fått dem att hamna jus thär bakom vallarna. Deras brev var så annorlunda än belägrarnas. På dera murverk stod sifffror ritade. De ljusa slingorna i håret och de böjda armarna talade om tystnad. Visserligen var mörkret lika mörkt i deras rum, instängdheten lika påfallande och oredan liak stark. SÄkert var raseriet liak svårforcerat där. Ruttan potatisa vcar deras föda. Pilspetsarna som omgav krönen innebar en aldrig sinande vaksaamhet. Blå lampor lyste om natten ur gluggar enligt ett hemligt mönster.
Ibland hörde de röster, underliga stämmor inifrån fästningen, toner, hotfulla ljud utan sammanhang, vilande i sig själv ylande, avbrutna av suckar, viskningar, dörrar som stängdes, ljud som av ankor, saker som släpades över golv, explosioner, viskningar, rör fyllda av vatten, men eftersom de inte kunde förstå språket sa det dem ingenting,
Aniktena blev som tunna konturer, endast kanter och händer syntes, underliga oformliga hängde nederdelen ner, , frenetiskt kliande rörde de sig fram och tillbaka, upp och ner, fötterna trampade osäkert, , händer viftade. D
De såg varandra i halvfigur, medan den ena halvan av ansikten rörde sig mot den, liksom vaggande kom deras kroppar att förflytta sig.
Det var ljuset som fick hela den ömkliga byggnaden att framträda , ställningarna pekade rakt ut och genom spjälorna lyste ljuset, . Medan de olika vapenslagen passerade inväntade de lugnt den sista vagnen.
Under husen tak låg mörka skuggor. Ingen sökte sig ut. Ibland skymtade klungor av ansikten, leende, tomma sammangyttrade i underliga mönster utan sammanhagn med kropparna som böjde av åt oliak håll som spelade hånfullt utan betydelser, cyniskt utnyttjande sin fulhet, sina nötta mönster, leende som fräcka sträcktes åt alla håll, utan betydelser medan de långsatm rörde sig framåt. Inte ens deras ryggar såg man i slitna kläder skymtade de förbi som ett begravningsfölje. Endast deras svassande leenden stannade kvar. De försökte röra sig ur synfältet, vara närvarande men ändå ha flyttat sig undan men de lyckades aldrig hinna innan de intagit formeringar och lugnt lägrat sig inför deras blickar. De pratade men ingen lyssnade, fångade i seendet. genom att hela tiden röra sig lyckades de undvika att se, deras hat låg liksom motståndarna i kroppen i rörelsen, i leendet, samtalet. De förflyttade sig bort men visste hela tiden att de skulle återkomma och nya ansikten visade sig, aningar om skeden nådde fram till dem, rösten som stannade i vinden, bildersom inte fanns. Återkommande mönster försökte anas men antalet föreföll omöjligt att beräkna. Nya ansikten, kroppar rörelser, fragment drabbade dem, nådde dem utan att de visste hur de skulle reagera innan de var försvunna. En hånfull odefinierbar smak stannade kvar på deras läppar som slöts alltmer. Deras blickar sökte ett fäste men kunde inte fikomam ur sig själv. DE sökte i sin tanke efter en identitet, tiden blev tung för dem nu, lång tid var kvar av inneslutningen och de hade endast sig själva tt möta. De rörde sig utmed linjen fram och åter men fann inga spår av människor eller överhuvudtaget något som kunde påminna dem om det som kanske inträffat för en stund sedan. Ofta slog dem minnet påföljande dag och de började en meningslös jakt på det som kunde skett. De speglade bara sig själva och de visste det. För att skapa trovärdighet åt dessa operationer gavs olika beteckningar, order utdelades ofta mitt under händelsen vilket försatte dem i an slags väntande spänning att ett avgörande stundade. De gick vidare ofta i mindre grupper men nådde sällan fram till de främre posteringarna innan andra order kom, de kallades till uppdrag som ingick i andra helheter och ofta fick de inte ens någon vilopaus innan det bar av medan försök hela tiden gjordes att rekapitulera förhållningsorder i situationer som denna, äldre jämföreler genomfördes, erfarenkom landskapet att beskrivas och få konturer allt medan det sakta förändrades och försvann infrö
deras ögon, det fann slutligen bara kvar som minnen motståndspunkter, väggar murar, kullar som de inte kunna tränga bakom eller knappt kände till, i deras landskap fanns de inte längre , deras verklighet hade en gång relaterats till andra men var nu försvunnen,medan hela landnaturen långsamt rörde sig runt sin egne axel i ett ständigt lyftande. Rörelsen skrämde dem och genom sina ilmarscher kom de att konstruera en motrörelse, ett slag mål och en vilja som blev nödvändig. Deras minne av steg och av ytor förnedrade dem och de befann sig oftast utanför bonngarna för att förjaga denna rädsla. Små buskar kom dem alltför nära och insikten om uppdragets svårgihet fick detta att bli smärtsamt. På nätterna talade dessa röster till dem, eller rättare sagt de försökte underordna sig desa röster för att överhuvudtaget existera, medan deras hudar närmade sig varandra, de talade inte längre till varandra utan till någon annan någon bortom, de väntad på att deras offer skulle ge dem något men deras uppfattning blev hela tiden svagare, Egentligen väntade de på närheten samtidigt som de hatade varandra, för det som gjorde dem så utelämnade. Hela tiden väntade de på ordet som skulle befria dem, låta dem ge sig iväg, tillspilloge hela uppdraget, frigöra dem och en gång för alla skilja dem från det som nu blivit dera andra natur.Tusentals gånger hade de föreställt sig detta ögonblick, troligen skulle de le och sedan gråta, svära bittert och förnöjt tramopa ut genom de olika grindarna, försvinna för att strax åtekromma skrattande, väntande, bemästrande sitt öde, åter och åter skulel dessa grindar, ljusa ytor förfölja dem, kanske korta samtal skulle bekräfta att oredrn var given men ingen visste ännu hur de skullle reagera vilka följderna skulle bli om förändringar överhuvdtaget skulle komma till stånd i detta skedet, i mörket när de drack återkom detta ämne i deras samtal men ingen ville ge sista ordet helt enkelt eftersom det inte fanns där. Så skulle det gå till okommendanatens skrattande ögon förföljde dem sedan under nattens timmar innan de försvann och somnade.
När de återvände från striderna fanns ansiktena kvar i deras tankar, de talad efortfrande till dme och gav hopp. OFta fylldes kroppana kykla osm inte gick att få bort eller idetnifiera, leenden hur falksa de än var hjälpte int eutan all tbörjadeskaka.. Stödje+unkter upprättades varje timme i lägret nya positioner intogs och inritkningen kom hela tiden att fröenklas efter soim de krafter som bestämde positionerna fylldes av oliak laddningar medna de skymtade förbi och ofta var av ett så undangliudande slag att det överhudtaget var omöjligt att bestämma deras laddning. INgennting trodde de skulel återsåt efter lägrets rivvning, sa några andra asa att inte en ensamhet fanns kavar som det såg ut nu så hur skuel någon skillnad kunna märkas. UNder kvällarna möttes de för att dryfta frågor om nörheten och avståndet till de inrongafe meen oft askiljdes d eutanatt vilja inse sanningen att de befann sig alltför nära. Iställe tkom hatet att vändas dmot dem själva mot derasd vänner och den gemenskap som de ännu aldri gkunde motiver. DE varandr ai ett lju som aldirg tala deom den verkliga innebörden i samtlaen, fäörändringar blev skröämmande, bekant faktorer gjrodes främmande och de stillsamma undanglidande gestalter oms tidigare hade kunant ge dme en viss tröst blev nu motbjudnade sorgsna ensamm eldsna och i sin slutenhet oåtkomliga för deras strategier. ANsitkena leenden blev vidriga hotblder.
Filed under: Siege | 3 Comments
Sök
-
Du bläddrar just nu i Meduzalook's Weblog weblog arkiven
Han förvånades över hur lätt det gick. Bara glida ner vid sidan.
Hända, känna. lukta smaka uppleva . Det bara fanns där. och var det verkliga. som att cykla något som existerade Lugnet i denna ålder som fanns där att erfara och vackrast av allt på slutet .
Ansiktet som var rödflammigt och otroligt utsatt och vackert otroligt och alla känslor som fanns och var naturliga. Helat naturliga det förvånade honom det fanns alltså människor på Mars underligt ansiktet
I slutet skakade honom det var så vackert och hon kunde inte sova och det var underligt och när han skrev det insåg han att han längtade efter henne och att de skulle ta många långa farväl och att det var bäst så och att de måste vänta på den verkligt äkta rena känslan och att han när hon stod vid spisen och hans såg Wennstams blick förstod hur det kändes och vad han känt och hur det hela gått till hur lycklig hon var i detta ögonblick och i samma stund funderade han om de gjort det än och inbillade sig i sina fantasier att de där redan gjort och undrade vad det skulle innebära och de som pratat om kroppar som inte passade och om motsatser som möttes föreställde sig att det inte kunde finnas bättre partners än de bägge och den lilla satta kroppen och den långa smala kroppen måste bli en perfekt kombination och de matchade verkligen varandra och han hoppades att inte Wennstam var alltför erfaren det måste vara en fantastisk sak om de gjorde det för första gången och samtidigt undrade han naturligtvis vad Wennstam tyckte om honom när han syntes i köket och hur detta skule gå till och om det ändå inte var de viktigaste att just de två gjorde det och att här fanns verkligen ett matchande par och han tänkte att en sådan partner borde också han skaffa sig och insåg att det hade han ju faktiskt redan gjort just det men nu ville han ut och skaffa nya och det gällde att dras upp ur letargin coh komma vidare och bli snäll som smidig och nöjd med allt och nu hade han hittat ett nytt ställe at gå till men denna vecka handlade det faktiskt om filmfestivalen och den var det viktigaste i särklass. och när hon kom in i rummet kom en signal om att här har nog både den ena och den andra varit framme och de kändes välbekant och om han hade stannat hade det ändå inte fungerat och när de stod i affären hade han inte tillräckligt med pengar för att köpa skyddsmeldel och det fanns för övrigt inte några i affären och istället köpte han en liten påse med smågodis och han kände när han gick i stan och märkte att det var något som inte stämde folk tittade så konstigt på honom och när han plötsligt dök upp i köket hade de faktiskt en väldigt trevlig kväll en fantastisk kväll och när hon sedan knackade på och frågade om lappen och log mot Wennstam förstod han att hon
var lycklig och det var han också och sedan cyklade han hem och sov gott och de hade haft en bra samtal och Wennstam hade förstått precis allting av hans liv utom att han måste vinnlägga sig om att laga bättre mat eftersom det var en viktig faktor i modernt liv och han kanske skulle skaffa en exrasäng eller om den stod nere i källaren han kunde inte komma ihåg det nu och hon tyckte att han hade pigga ögon man kunde tro att han var trött och sliten men tittade man efter såg man att han hade pigga och nyfikna ögon som fortfarande ville se och uppleva en hel del i livet och det var faktiskt bättre att han cyklat dit och sagt farväl till dem än att han cyklat hem.
Den här filmen handlar om en man som för av omvärlden och kanske i slutet också för sig av outgrundliga skäl tvingas förenka sin existens de av precis hela världen accepterade och sedda person han är för att nå mål som för honom är osedda och av grundläggande betydele vilka i slutändan handlar om att inte stelna och fastna utan gå vidare och kunna fördjupa sitt liv och bli en ny människa men ändå den samma historien kompliceras av att personen i fråga inte tycker om honom utan ser rakt igenom honom förstår honom som den han är egentligen och inte tycker att han blivit särskilt lyckad eller ens den han kunde ha blivit med lite förståelse själv speglar han sig i detta förakt och det får honom att förnyas och gå vidare in i en ny förståelse av olika samband och händelsers samtidigt ses han utifrån som en annan person än den han kunnat vara och frågan kvarstår utnyttjat han henne eller hon honom är de bägge i själva verket fria människor som bara korsar varandra på vägen genom livet speglar de drömmar och möten och förlorade trådar och aldrig realiserade möjligheter eller handlar det bara helt enkelt om att ha kul och vara omtyckt och älskad i hans fall handlar det om att bli förnyad och göra bättre lektioner och hitta sin röst when you see that little red beaver man I think she was 16 goin on 32 if you know what I mean den andra mannen försöker trösta sig genom att hänföra alla händelser i sitt liv till repliker ur Gökboet som han kan utanför på så sätt slipper han ta ansvar för situationen det visar sig i att i alla situationer finns faktiskt ett citat till han vilket i slutändan visar sig vara fatalt för honom eftersom han på så sätt missar alla viktiga upplevelse i livet eftersom han tror att de redan ägt rum i slutändan förföljer han henne genom ett vintrigt Göteborg utan att veta om det är sin egen skugga han jagar eller ett möjligt framtidshopp på så sätt tränger han alltmer in i hennes värld vilket visar sig vara fatalt för honom eftersom det blir en fälla som avslöjar alltför många sanningar inte minst om hans egna relationer till livet och sanningen först när den unge mannens blick speglar förloppet inser han att måste ta ställning och väljer då på nytt ett citat ur filmen och så vidar och så vidare när hon slutligen reser tilbaka undrar han vad som kunde ha hänt i hans liv istället för det som faktiskt hände vilket han i sin tur inte inser har hänt och hittar sålunda ett nytt citat just för den händelserna samtidigt avspeglar allas relationerna på arbetsplatsen genom de olika förhållningssätt folk har till det som hänt.där chockartad förundrar avund och rent hat bildar fonden till det händelseförlopp som utspelas för sig själv bygger han upp en fond av sjuttiotalsmystik och spelar musik men klarar inte aav att se filmer ocm sjuttiotalet eftersom de får honom att må illa vad han försöker framställa är en värld av frihet men det som verkligen hände var något annorlunda en instängdhet och när han säger att han läsa henens tankar genom att se hennes baksida i fönstret blir hon förundrad och kanske glad men lite fjär hon säger att han har bitit henen så hon har röda märken i ansiktet och kan inte glömma hennes röda arbetaransikte verkligen på kvällen och på morgonen och säger att hon inte kunde sova på hela natten utan låg i en slags dvala och han kan se denna dvala framför sig och när han går nerför backen känns de exakt som då i prag i magen i halsen och rösten och han röker den ena cigaretten efteer den andra och magen spänner och byxorna dras åt och han är verkligen där på den platsen och sedan går han ner och hämtar cykeln och cyklar hem medan hon tror att han är någon annanstans och de har hela tiden olika fantasier om varandra men det visar sig att just dessa fantasier är felaktiga och när hon inbillar sig att han är hemma ensam cyklar han omkring i staden medan när han i sin tur inbillar sig att hon har en älskare är hon stillsamt i färd med att pyssla i sitt rum de olika människorna närmar sig festivalen från helt olika infallsvinklar det finns den unge chalmeristen från landsorten som ser japanska och koreanska filmer det visar sig att L älskar honom mer än han älskar henne och medan W älskar henne börjar hon älskar L. kvällen och samtalet där var fantastiskt medan B analyserar begreppet hound dog och försöker förklara att hon är drottningen i underjorden i den andra världenfrågar han sina bägge elever vad han kan få och den ena svara att han kan hennes flaska och då är han surplusmannen och är stolt över det. och hon berättar att hon ville bli isprinsessa och han vill att hon piruetter i hasn hjärta och blir otroligt förvånad när hennes mamma ringer och de visar sig vara de bästa väninnor och han blir glad men förstår i det ögonblick de skiljs att hon ororar sig och undrar vem som skall bli hennes tillkommande det är en historia om två kvinnor i östra berlin den ena en ung stark kvinna som tar sig fram genom livet den andra en åldrande midinette som känner i orättvist behandlad men som ändå fortsätter sitt liv och den starka vänskap och kärlek som utväxlas mellan dem och flickans i detta sammanhang utvecklade handikapp som visar sig i form av en hälta som gör att hon går ojämt han själv är en person som uppträder under olika alias och som skjuter fram andra persner att älska för honom att stå som författare till sina böcker och tjäna pengar på honom som låter andra ta över hans liv helt enkelt något som kvinnorna ihansliv inte accepterar och han äter röda ringar röda ringar röda ringar som hoppade han att något skulle hända och hon går in i affären och köper lotter och han bli så kär så kär och iranierna menar att han vet ju redan allt om dig varför då inte satsa på något annat och hon vinner inte och de står på hållplatsen och de andra tittar på dem och det handlar om kärlek och att de skall ta farväl och de andra blir verkligen som skuggor i den expressionistiska teatern och han förstår plötsligt expressionismens väsen när de blir vita skuggor och att konstnärerna levde in en slags inre extas som fick omvärlden att bli som vita dvärgar i omgivningen och kanske därför kom hon att kallas snövit gråa skuggor och vita dvärgar som och gula hopsjunkna ansikten och frasande kläder och hopsjunkna gestalter du ser ut som veronica sa han och hon började sjunga en sång om veronica och han tyckte att det blev lite mycket och han hade sagt något underligt något dumt som hon berättade om på gatan sedan och han sa att han säger alltid dumma saker i sängen och undrade själv varför och hon sa att hon verkligen hade tagit åt sig detta och nu kunde han inte minnas vad han hade sagt och det måste ha varit något om hennes kropp men hon kunde inte minnas och i det ögonblicket hon sjönk ner i sängen spelade hon when I kiss the teacher och det var kören som sjöng den på en liten bandspelare och han undrade vad wennstam hade tänkt när hon gjorde minen om pengarna och det kan du glömma och en hård min det verkade som om han tyckte om den minen den klädde honom lite Wåge sådär och de var verkligen när Wåges ställe i det ögonblicket alldeles ovanför mölndalsvägen och han var övertygad om att platsen och känslan var anaog det var en av förutsättningarna för denna bok och han kände att promenaderna trots allt hade betytt en hel del för henne och att de inte skulle släppa dem utan fortsätta att gå och att han kanske så småningom skulle lära sig att förstå och ta hänsyn och var lite mjukare coh ömmare mot henne men att de andras blickar hela tiden störde men det han mindres bäst och tyckte om var ögonblicket innan hon satte på den medan hon letade efter stycket och var upptagen med det som en liten flicka och sedan med ett besvärat leende och en liten rodnad vände sig mot honom och sjönk ner och fortfarande hade toppen på sig precis som då den gången där för 25 år sedan och vi har verkligen övervunnit tiden den existerar inte vi är apokalypsens ryttare som rider mot den eviga framtiden utan att dö men hon tyckte inte om hans rygg den var nog för manlig hotfull ändå var den just resultatet av det året 1973 och när de gick uppför skärseldsberget för fjärde gången berättade honom Ryssland och hennes och moderns resor dit i enkla sällskapsresor och hur de kommit till Sibiriens pärla och det varit dimma och de inte sett något och hon såg dem de bägge modern med den lilla tioåriga flickan på sin fjärde resa till sovjetunionen och hela resegruppen och kanske träffade modern någon äldre gentleman på resan och kanske etablerades vissa kontakter
Och på vägen ner genom skogarna började hon sjunga Det sker blott en gång och hon sa att hon skulle fixa texten och i det ögonblicket förstod han att det var slut och grabbarna som stod och mixtrade med sina inlines signalerade att varför ger du inte upp henne hon vill inte veta av dig och han visste att i det ögonblicket på den platsen i april 1976 hade B också sjungit den sången och bestämt sig för att göra slut och hon hade kommit till någon slags slutsats att det var omöjligt och killarnas blickar sa att du kommer bara att förlora din personlighet och ditt ansikte om du fortsätter och sedan frågade han om hon visste texten till Seeman och hon nynnade lite på den och de började närma sig Linneplatsen och han hade på tungan att berätta hur det kändes när han avslutade löpningen och kom hit och kände triumfen men insåg att det skulle han absolut inte säga men förstod inte varför men kanske hade det med benet att göra och de gick vidare och nu började skymingen falla och de hade verkligen haft en dag och hon skulle gå til sin väninna och berätta om denna dag och den skulle infoga sig i just de dagar hon tillbringat i Göteborg och den promenaden och hon skulle känna sig nöjd och lycklig och sedan skulle Birgitta komma att bli ”sjuk” och hon skulle få fler timmar och större klasser och det skulle bli spännandeoch gå bra och det blev mörkare och mer spännande och kanske skulle de gå på bio och kanske skulle de ta en fika och kanske skulle de äta lunch men det skulle inte spela någon som helst roll för henne för hon var inne i sitt liv nu och skulle leva det precis som hon ville leva det och kunde sköta det och träffa killar och precis när de gick över den öppna platsen mot hållplatsen började hon berätta om killen på gatan som pratat med henne och velat följa med hem och hon såg hur han blev ensam och betryckt och kanske såg hon att han njöt av det och hon såg på honom med medlidande och njöt av situationen och hon bad honom springa till bussen bara för att se honom springa och han sprang verkligen och sedan kom de upp på bussen och hon betalade och det fanns bara inte mer att säga och en kvinna kom upp på bussen och hon menade att han hade gjort en slät figur som inte kommit henne närmare och han kunde inte förklara det på annat sätt än att det var platsen som tagit musten ur honom och hon hade ändå trots allt fått se sin älg och det handlade om minnet och våra samtal och det resignerade och att hon inte gillade Tv och inte gillade Woody Allen och inte gillade kompromisser och att han måste ta ställning till detta i sitt liv och inte var bekväm konciliant och falskt och tänka på sig själv utan gå in med hull och hår och vara ärlig och absolut inte röka fast det var enda sättet att hitta sanningen och att han skulle bli lite jobbig men att det inte var någon direkt risk att han skulle klara det och trots allt vara ganska nöjd med hela situationen och trots allt gick intern och han fick ett minne av något som han inte kunde definiera och hans förförelsekonster kanske ändå inte höll måttet och något hade hänt på nervägen men han kunde inte se vad det var men hon hade en ny kärlek och hon väntade på att träffa honom och nu sjöng hon svanesången över honom och deras farväl och de kunde gå ut och äta promenera men smaken hade försvunnit och han ville bara känna smaken och var så nära känna andedräkten och det som fanns därinnanför som människor och deras tankar och hon satt ner som en liten flicka och frågade honom om kommunindelningen och det gjorde honom brydd eftersom det var samma fråga som kvinnan han träffat på nätet velat disktuera med honom och det gjorde honom verkligen förvirrad och han kunde inte svara utan hittade på olika svar på denna fråga. och hela tiden stod the yellow chick och flinade bakom disken åt honom precis som the yellow kid i serien och mamman försökte tysta henne och när han skulle ta servetterna slog han huvudet i disken och då kunde inte den unga flickan hålla sig mer utan brast ut i ett gapskratt och tyckte att han var tidernas största clown och han kände det. och de tysta matgästerna tittade på dem och försvann och blev skuggor in i det gråa och deras relationer och förhållanden existerade inte och han funderade efteråt och hela den eftermiddagen på vad det skulle liknat att ha förhållanden och älska på eftermiddagen och leva ett behagligt liv istället för detta utsatta hårda liv som han underkastade sig och han förstod att Birgtta hade hittat en älskare och nu skulle vara sjukskriven och njuta av livet och att han inte skulle ha något och fortsätta sitt hårda utsatta liv och aldrig skulle få något och aldrig ens kunde föreställa sig hur det skulle vara att ha någon men för evigt var dömd att vandra över denna gård till dessa barn och uppträda för dem och att han njöt av det och ville ha det så i evighet amen och att nu i detta ögonblick förberedde sig Andres för att gå till TV och göra alla lyckliga och i det ögonblicket började livet och att ännu en människa skulle hämtas upp ut underjorden och räddas och gå vidare till livet och de stora höjderna och det var därför snön låg kvar och att han måste ta med sig kameran till skolan och ta fler bilder av den vintriga alleen som trots allt var huvudpersonen i denna bok och resan under almarna och någon måste någon gång räkna dem och att detta var verkligen hans dag och han måste fortsätta att skriva skriva skriva och vittna
Kommer in vid elvatiden efter en trevlig sittning i kupéen. Staden är som vanligt befolkad av socialfall på dekis som förslösar sina lätt förtjänta antar på uteliv. De stirrar förvirrat på min gråa rock och lilla ryggsäck. Jag stirrar in i en annons för Seats nya småbil. Hela stan är en enda samling affischpelare. För en utomstående ser det säkert trevligt ut. För oss är det som ett enda galet fängelse. Får som vanligt vänta på femman. Anländer lugnet vid elvasnåret, vadar genom tidningshögarna och stänger alla fönster. Det är varmt för årstiden.
Lyssnar på boken på tåget. Den handlar om en ung tjej och en gamma gubbe. Han blir kåt ibland och hon ljuger friskt. Det är storyn. På ett plan handlar det om svårigheten att hitta sin plats i hierarkin. Som i såporna. De irrar runt i ett gammalt hus med ett spöke och en amma. Min tjej sa at det handlar om samvetet. Jag undrar det.
Eleverna känner sig bombade av alla reklam. De orkar inte ta sig genom all annan media för bara reklam. Hela stan är en enda reklammarknad. Och så lite gatsten också förstås. Vår skola ligger ett stenkast från avenyn. Vi brukade skriva det när vi skulle annonsera. Men det tog vi bort. Ingen ansåg att det var lämpligt. Inte nu efter nationella insatsstyrkans ingrepp. Men vi går vidare.
Eleverna börjar se ut som aktivister nu. Schalar och jackor. Vi är inga aktivister säger de. Men vad är ni då sa jag. Vi är demonstranter säger de. Jaha säger jag. Här tvingade polisen en pojke äta hundmat står det på en flaggstång (förövrigt samma flaggstång som jag backade in i när jag skulle se den engelska filmen om en deckare som var en berättarfiktion och då min spoiler brakade ihop).Det står på engelska. Med små bokstäver Alla de gamla aktivisterna börjar vädra morgonluft. Så även jag. Alltså:aktivisterna.