13 Responses to “About”  

1. 1 meduzalook on december 7, 2007 said:

   ”Skolan är ett kloster
   där man vandrar
   under tunga dok

   Dikt från kulturveckan -93

   För några år sedan presenterade jag cultural studiestraditionen för en grupp mediastuderande elever på humanistisk samhällsvetenskaplig gren på den skola där jag arbetar. Att genomföra en två terminers kurs runt populärkultur lockade bl a eftersom populärkulturen berörde förhållandet mellan ungdomars individualisering och olika smaksfärernas förhållandet till klassrummets regler. Gun Malmgrens beskrivning av situationen på dessa linjer ger en bra förklaring till varför jag resonerade på detta sätt. Hon har utifrån en undersökning av svenskämnets ställning kommit fram till att studerande på humanistisk samhällsvetenskaplig linje har ett betydligt öppnare förhållande till populärkulturen och en bredare användning av kulturbegreppet än på andra linjer. Eleverna har ett mer reflekterat förhållande och tolkningsgemenskap och en större benägenhet att kritiskt granska texter. Diskussion runt kultur fungerar som en slags utveckling av begreppet humanist. Här fanns alltså både intresse och förusättningar för att introducera populärkultuforskningen -en viktig tradition inom medieundervisnignen. Det kom att visa sig att mina erfarenheter kom att underordnas de teorier den tyska traditionen inom ungdomskultur och medieforskning etablerat de senaste tio åren runt teorin om olika indivualiseringsprocesser.
   Den tyske sociologen Ulrich Beck använder begreppet individualisering, för att ringa in bakgrunden till de kulturella strategiernas stora betydelse. Han menar att utrymmet för och betydelsen av handlingar av uppbrott från kön, klass och region har ökat under de senaste hundra åren. Samtidigt har dessa uppbrott kommit att uttrycka andra saker än tidigare. Eftersom den klassmässiga skiljelinjen är mindre tydlig idag framträder förändringen på ett kulturellt plan som en seismograf som ”avslöjar” det sociala fältet och de nya grupper som träder fram i samhället. Kulturen fyller här ett rum för identiteten
   Processen kanske har störst betydelse just i puberteten där filmer och böcker fungerar som övergångsfenomen som hjälper till med växlingen mellan inre och yttre verklighet, mellan inre och yttre önskningar. Det hela kompliceras av att populärkulturen är en del i den estetiska praxis som ingår i vardagslivet och att de upplevelser och förhållningsätt som beskrivs utgör viktiga delar av vardagslivets tids- och rumsstrukturering. Processerna som analyseras har rört sig i ögonblickets sfär medan bearbetningen ofta sträcker sig över lång tid. Ett problem är att man sällan avskiljer reception och produktion i den ursprungliga processen. Medieanalys i skolan avspeglar hemmets och privatlivets ritualer. Det egna livet, familjen och kamraterna konfronteras med makten, samhället och kraven. Ett helt mönster av sinsemellan relatarade åsikter, handlingar och behov i olika rumsliga och känslomässiga rum blir belysta. medan eleverna på olika sätt försöker få distans och kontroll i detta möte.
   Vi började med att diskutera kulturbegreppet. Material var utdrag ur olika böcker; olika definitioner jämfördes, egna erfarenheter ventilerades runt kultur som odling, kultur som praxis. Här utvecklades en engagerad diskussion om de olika skiljelinjer som avgränsningarna medförde. De duktiga flickorna från arbetarklassen var de mest aktiva. Kanske kändes ämnet kultur taget i vid bemärkelse allra viktigast för dem i den situatation de befann sig i
   Den folkliga kulturen konkretiserades genom läsning av några sidor ur E P Thompsons bok om England på 1700-talet och beskrivningen av kulturellt motstånd kom att landa i den samtida verkligheten. Utifrån det folkliga perspektivet introducerades Birminghamskolan och dess sätt att arbeta – utgångspunkten var att man gav röst åt de som inte hördes. Nu kom diskussionen av vidgas till kulturbegreppets motsättningar. Den folkliga kulturen blev synonym med arbetarklasskultur, motkultur – det litterära inneetablissemanget blev finkultur och de som befann sig utanför, de unga författarna, uttryckte en äkta kultur. Här var pojkarna med arbetarbakgrund mest aktiva och kom genom denna diskussion att profilera sig gentemot mer överslätande generella kulturdefinitioner.
   Kursen fortsatte med teorier om reception. Jag skrev upp några av elevernas dikter på tavlan och lät olika analysförslag komma fram. Tolkningsmöjligheterna aktualiserade Ingardens obestämdhetställen, hur läsaren konstruerar texten och överhuvudtaget mottagarens roll. Ungdomskulturen uppvisade olika sätt att belysa detta. Klädernas sammansättning visade hur olika sociala sammanhang symboliserades. Det här ansågs intressant och eleverna var beredda att gå med en bra bit men samtidigt ville de behålla en hel del för sig själv och gärna behålla uppdelningen mellan sig och forskningen. John Fiskes The Jeaning of America refererades men ingen ville riktigt ta in dess budskap. Att nästan hela klassen råkade vara jeansklädda var en tillfällighet. Här var flickorna från medelklassen mycket aktiva
   Filmanalyser följde Detta var avsett som en stimulans och introduktion till olika former av kulturanalys. Begreppet dramaturgi och dess tillämpningar väckte stort intresse. Narratologin byggde på Umberto Ecos analys av James Bondromanerna. Propps sagomorfologi användes sedan för att analysera Ridley Scotts Bladerunner. Den mest omsorgsfulla och korrekta analysen genomfördes av de pluggande flickorna från arbetarklass och de debatterade flickorna från lägre medelklass. Bladerunner följdes upp med ett radioprogram om cyberpunk.
   Utifrån några sidor ur Herbert Gans bok om popular culture, diskuterades den historiska framväxten av distinktionerna folkkultur, finkultur och masskultur. Nordicomnumret om populärkultur lästes och blev föremål för skriftligt förhör. De olika begreppen i artikeln Populär och impopulär kultur uppfattades som tämligen svåra. En fokusering gjordes på Janice Radways forskning runt kvinnor och kiosklitteratur. Läsaraktivitet och kvinnligt tillägnande av olika kulturella artefakter aktualiserades genom diskussionen om Harlekinromanerna och vad som uppfattades som ‘feministiska’ synsätt appelerade starkt till flickorna från lägre medelklas som gärna debatterade kvinnors rättigheter.
   Ett avsnitt ur TV-serien Magnum gjordes till en receptionsuppgift. Som en slags prov/fritt skrivande/undersökning hade eleverna också fått göra en beskrivning av vilka delar en trettonårig grabb, en feminist och en medelålders man i karriären tog till sig från ett avsnitt av Magnum P I. Det här blev en ren skrivövning. Flickorna genomförde den medan endast en av killarna förmådde uttrycka de olika perspektiven. Debatten om begreppet moralisk panik recipierades av gruppen som helhet och bidrog till den egna identifikationen av gruppen. Nordicomartikeln om seriepaniken på femtiotalet kom att utgöra en konkretisering. Gruppkänslan förstärktes genom att en elev presenterade sina serieteckningar. Vi återgick därefter till filmanalysen och konstruerande av kultpubliken genom att se, diskutera och sönderdela David Lynchs Blue Velvet. Till sist producerades två nummer av en skoltidning vars innehåll kom att avspegla kursens inriktning på populärkultur.
   Hur kom en kurs av det här slaget att fungera ? Problemställningar runt cultural studies kom att skapa engagemang och aktualisera en hel rad sinsemellan divergerande delkulturer. Olika konstellationer kom att ställas mot varandra runt mer eller mindre uttalade linjer och förhållningssätt som både tillhörde något man lämnat, nusituationen och framtiden. Man vände man sig mot varandras åsikter och argumentet kastade mellan olika grupper och individer. Konventionella skol- och klassmönster bröts i ständiga omgrupperingar när olika hierarkier kom att dominera kampen om positionen i strålkastarljuset. Genom att samtalet blev så öppet, subjektiviteten så uppenbarad och motståndet så tydligt iscensatt skapades hela tiden motmakter. Försvaret förlades utanför klassrummet runt begrepp som kvasistil, inneklickar osv. Det etablerade motståndet kom att beskådas och bli föremål för motstånd. Här framträdde motsättningar på flera plan på olika mikronivåer. Relationerna berörde i högre grad än vad som är vanligt livsvärlden genom att handla om stil, kommunikation, estetiska regelverk.
   Motståndet riktade sig inte bara mot lärarens dominans och preferred readings, också teoriebildning överhuvudtaget, andras kultursyn och skolan behandlades. Kritiken var i vissa fall utopisk (det som skedde ställdes mot en tänkt framtid) eller uttrycktes i tystnad, eller idémässigt diskursiv (man vände sig mot kamraternas världsbild) men den kunde också vara knuten till känslor av att var osedd både av kamrater, lärare och skola. Medelklassflickornas motstånd utgick från behovet att använda populärkulturen som ett sätt att undfly kontrollen och vetenskapens och maktens framställning av den i klassrummet. Det kom också att äga rum gentemot lägre medelkklassflickornas könsdiskurs som den utlöstes av Janice Radway och motståndet som detta rönte från arbetarkillarna.
   Mellan medelklasskillarnas hemrelaterade användning av medierna och den receptionssituation som skapades i klassrummet när vi såg filmerna tillsammans skapades motstånd. Den publik som skapades genom makten i klassrummet styrd av Fiskes syn på populärkulturens funktion och reception kolliderade med killarnas önskan att skapa en värld. Vetenskapens uppdelningav populärkulturen i en serie artefakter analyserade utifrån olika sammanhang kolliderade med sammanhang som hade att göra med det personliga skapandet av en individualitet. Viljan att underordna sig skolans krav på redovisning kolliderade med muntligt traderade och situationsbundna receptioner av filmerna. Analysens gradvisa diskursiva uppdelning av delarna och de krav på gradvis utvecklad analys kolliderade med det egna identitetsarbetet. Önskningarna om en personlig tolkning och upplevelse som skulle föras till skolan kolliderade med klassrummets, kursens och skolans plan på andra läroprocesser, utgår från att han beskriver en utopisk dimension som sammanfaller med vissa inslag av uppror och protest som riktas mot ungdomarnas underordnade ställning och den brist de i detta sammanhang upplevde. Till den förhåller sig också andra upprorsstrategier som olika förhållningssätt till den gemensamma underordningen där de är mer eller mindre fördolda eller individualiserade och där de olika underordningar relaterade till kön och etnicitet och klass i sin tur utsätts för olika motståndsstrategier och laddas med längtan önskningar och utopi.
   Flickornas aktivitet styrs av att skolan är ett rum att erövra. De privata kulturerna är viktiga för pojkarna: De är visuellt inriktade – flickornas verbalt. Flickorna befinner sig också närmare både skolkulturen och den skriftliga prestationen av populärkulturforskningen eftersom de läser och skriver mer. Här uppstår en konflikt gentemot det kvinnliga eftersom flickorna valt bort att tala om detta.
   Motsättningar framkom mellan duktiga flickor som ville finna korrekta definitioner gentemot populärkultur, folklig kultur, kultur som odling och killar som ville ställa finkulturen och ”Götaplatskulturen” i skamvrån, eller yuppieaspiranterna som emfatiskt förklarade populärkulturen som bra och frigörande i alla sammanhang respektive flickorna som ville nyansera och dynamisera populärkulturbegreppet á la Fiske eller de killar som ville anknyta till den egna fritidsverksamheten (rockmusik). I samband med filmanalysen kom pojkar från medelklassen att framträda, de skaffade filmerna, berättade om sitt eget förhållande till dem, iscensatte visningarna.
   Pojkarna mobiliserar olika försvar för sin position genom att dominera talandet i klassrummet, genom attt värna om tittandet, genom att distansera sig från sin egen presentation av serieteckningar. De försökte också försvara sin visuella färdighet mot den skriftliga analysen. Eftersom de givit upp de fasta gränserna (som kännetecknar den vanliga skolan) upplevde kursen som luddig. De tyckte att gränser saknades – de uppfattade emellertid, mer eller mindre frivilligt, att kultur var en fråga om medie- och kulturanalys och om relationen – även om denna kom att fokuseras till klassrummet.
   Kirsten Drotner har diskuterat pojkars och flickors olika förhållningssätt till känslor och världsbild – hur flickor använder populärkulturen för att fly kontrollen genom att hänge sig år känslan ( de som då får kontroll och inte känsla upprättar försvar). Pojkar använder den för att bygga upp världen. Detta är viktigt för skolans medieanalys. Vad händer om de unga möter analyser som analyserar sönder denna värld eller ställer den mot en annan, mer hotande, mer maktrelaterad ?
   Att redan själva tolkningen är något vi själva är del av kom attt bli ett svårsmält faktum. Att i detta ingick teoretisk pluralism skapade ett intryck av ”luddighet” ”glidande” ”flum”. Problematiken kom att fokuseras runt ”tolkning”. Här framträdde olika förhållningssätt. Drotner tar upp sambandet mellan identitetsutveckling, övergångsobjekt och presentativa symboler. De estetiska utrycken fungerar som ett sätt att återskapa en grundläggande avsaknad av mening. Verksamheten kräver intensitet och uthållighet vilket gör de unga ambivalenta i förhållande till processsen. Det är psykologiskt nödvändigt att kunna stå ut med ambivalens. Här ligger något av svaret runt motstånd.
   Flickornas inställning till tolkning verkar mer relaterad till vardagsrummet ifråga om medelklassflickor medan en annan grupp gör en skarpare åtskillnad mellan offentlighet som arbete, resor och kamrater och skolan. För alla handlar det om attt utmejsla privata revir och attraktiva offentligheter. Presentationen av filmerna i skolan blev en del i övandet av det privata inför det offentliga. Andra ungdomar förhåller sig till en speciell ungdomsoffentlighet och för med sig denna till klassrummet, de engagerar sig starkast i de delar som anknyter till denna offentlighet (Thompson, Birminghamskolan, möjlighet till att uttrycka protest i beskrivningen av receptionsmönster)
   Generellt sett ligger teoretiska linjer närmare skolans kultursyn än de yrkestekniska. De har ett mer reflekterat förhållande till samspelet mellan dessa sfärer. Malmgren (296) påpekar att det finns en tolkningsgemenskap och en större benägenhet att kritiskt granska texter vilket ger stora möjligheter för populärkulturell analys Kulturstudier blir en väg mellan det egna användandet av populärkultur och eget kulturproducerande. I begreppet humanist ser de unga ett överbryggande av motsättningarna mellan dessa nivåer. I detta fall kom de emellertid att lite ironiskt använda ordet – ”intellektuell”

   Exemplet Thompson
   Thompson beskriver en utopisk dimension som sammanfaller med vissa inslag av uppror och protest som riktas mot ungdomarnas underordnade ställning och den brist de i detta sammanhang upplever. Den historiska dimensionen placerar subkulturens uppror i ett sammanhang och utgör en utopi genom sin sammansmältning mellan kulturellt och politiskt. Ungdomar som ur brist och lidande är i färd med att bygga upp en värld genom den egna fantasin, inspireras att överskrida det begränsade genom att möta gesällernas motstånd på 1700-talets England. Här öppnas ”tid och rum i strävan efter autonomi och handling”. Till den förhåller sig också andra upprorsstrategier ”som olika förhållningssätt till den gemensamma underordningen där de är mer eller mindre fördolda eller individualiserade och där de olika underordningar som är relaterade till kön och etnicitet och klass i sin tur utsätts för olika motståndsstrategier och laddas med längtan önskningar och utopi.”
   Medelklassflickorna och i viss mån pojkarna söker sig till skolans fasta rumssfär och de regler som är förknippade med dessa samtidigt som man utsätter dem för en dold kritik av ganska obarmhärtigt slag, de från lägre samhällsklasser ifrågassätter öppet dessa sfärer samtidigt som de på ett djupare plan accepterar dem, liknande Willis resonemang, medan ungdomar från högre samhällsklasser upplever den som stationer som skall passeras. Detta märks också i klassrummets placering där arbetarflickorna och de från lägre medelklass intar främre positioner medan pojkarna från medelklassen i förhållande till sina ambitioner har en mer eller mindre fördold position. Genom att belysa populärkulturens historia speglas situationen i nuet (metoden liknar cultural studies). Medelklasspojkarna är mer beroende av objekt medan de andra ungdomarna mer mötte offentlighetsfären och maktrelationer med större öppenhet (vilket för flickorna innebar att de lättare kunde anpassa sig till dem). Genom kampen om tingen bedriver medelklasseleverna motstånd mot makten, de andra ungdomarna genom kampen om ordet,

   Som en dyrkande mainstreamflicka tre år efteråt försvarade sin tysta position utanför klassrummets bullrandee mikrooffentlighet ´om man vet att läraren är intresserad av människor så tar man chansen´. Här uttrycks kritik mot positioner som uttrycker förhållandet till den egna situationen dränkt av svunnen kärlek trots den högröstade – i mitt tycke brutala belysningen av medelklassfären från den ende skrivande killen poeten, ungdomsidolen och invandrarbarnet. Frontbildningen mot ´finkulturen och det omedelbara relaterandet till Thompson uttryckte här en personlig situation som kännetecknade den subkulturens uppror (av medelklassflickan i betecknat som ”kvasistil”). Hos denne överfördes – i alla detaljer – vad Phil Cohen kallar ” ett symboliskt försök att lösa föräldrakulturens problem på mikrosocial nivå” (efter Fornäs) runt romantiskt/ nostalgiskt arbetarmotstånd, hårda utfall mot villakulturens intimsfärer och den göteborgska finkulturen avslutad med en stilistiskt högstående belysning av hur feminister och män i karriären läste ett avsnitt av Magnum P I, utformad med en sällan skådad skoningslöshet. Den tidigare beundrande medelklassflickans kommentar tre år efteråt `Men han blir ju aldrig så stor som han var på skolan´ visar motstånd byggd på djup social insikt lindad i flera mjuka skikt runt förståelsen av det rumsligt begränsade i detta uppror. ”Kunskapen kommer att omformuleras och ta gestalt av de olika förtrycksmekanismer och motstånd som olika grupper uppvisar och görs därigenom meningsfull. Samtidigt handlar det om hur dessa unga drar till sig de andra genom sin vitalitet och utsträcker sin symboliska dominans till klassrummet och till makt över kamraterna vilket blir en del i beteckningen som ungdom”. Den andra lika högljudda och karska rösten tillhörde ett språkligt och socialt utsatt nordiskt invandraröde. Här uttrycktes en hemmahörighet i populärkulturen parat med en parallel men motsatt strategi i from av yuppieidealisering. Det som framträdde här var den form av ”integrativt och individualistiskt” förhållningssätt till populärkulturen där skräckfilm och populärkultur ingick en drömd framtid där självförverkligandet innebar ekonomistudier i USA (UCLA) och ett framtida liv som yuppie. Här accepterades affirmativt alla vetenskapens tolkningar parat med vakthållning kring den egna positionen. Bägge dessa manliga röster förde en inbördes oförsonlig kamp om politik men enades blixtsnabbt i temporära frontbildning mot de två ´feministerna´ från medelklassen där bataljen regelbundet avbröts av terminologiska tillrättalägganden med åtföljande påhopp på de duktiga flickorna från arbetarklassen.
   De gängorienterade idrotts- och musikerkillarna deltog inte i diskusionerna eftersom deras val innefattade att de höll sig utanför hemsfär och diskursen.
   Att motstånd inte alltid är en progressiv attityd framträdde med chockartad tydlighet. Samtal tre år senare uttryckte mainstreamungdomarnas långa bearbetningsprocesser mot förståelse och insiktsfull tolkning som en del i motståndet. Man såg medlidsamt på det begränsade upprorets omöjlighet på sikt, den tragiska insikten om livsbanan, kantad av försöken att få fotfäste i offentligheten. Samtidigt betraktades flickorna från lägre medelklass, ”de med deras feminism” med gycklande avståndstagande av mainstreamflickorna inför vad som uppfattades som påklistrade etiketter men som i fallet med killarna tolkades som djupgående individualiseringsprocesser. Här handlade det om ett annat sätt att försvara den hotade intimsfären mot offentlighetens anspråk på dominans genom utsagor blandade med semiotisk gerillakrigföring mot det egna könet avspeglande olika sprickor i den gemensamma fronten.
   Receptionen av Radway kom att bli ett fäste för flickorna från lägre medelklass i deras formulerande av sin framtida kvinnoroll som intellektuella och bildade den andra polen gentemot invandrarkillarnas ”machostil” runt autonomi med väninnerelationer, humor och aktivitet i könstruktion under arbete i debattens häxkittel. Denna parades med kultur och slagfärdighet, lika bitande som killarnas och väcktes till liv runt varje tolkning. Även här handlade det om viktiga individualiseringsprocesser. En av flickorna uttryckte det efteråt i orden ´Om man inte tolkar är man ingen´. Dessa poler kom att utgöra klassrummets minioffentlighet och för bägge grupperna gällde att de var i färd med eller hade skaffat egen lägenhet (jmf Fus 4 s 134) De var överseende och överlägsna mot de hemmaboendes kultursyn och intimsfär. Kampen om betydelsen, kriget mellan stilarna var i mainstreamflickornas ögon ´ett enda stort spel, show´. Här ställs veckotidningen, skötsamhet och familj inte bara mot bohemerna i skolan, medelklasspojkars modernistiska litterära individualiseringar, kultfilmer utan också mot stil överhuvudtaget – sedd som ett hot mot känslorna.
   Aliens, Bladerunner och Blue Velvet – tre troféer som medfördes till skolan ur villasamhällets vardagsrum. Tre laddade objekt som i sig uttryckte individualisering. Kampen om medierna i dessa rum handlar om att lösa konflikten mellan kraven på kultur och videons intrång. Här gäller det att både utforma en egen individualöitet inom familjen och att avkilja sig smakmässigt. Genom kultfilmen skapats ett medialiserat objekt och genom konstruerandet av kultfilmens publik skapas en tänkt framtid som vuxen. (Anne Jerslev). Rollen som filmestet uttrycker kvarblivandet i familjen och den framtida vägen kom också att gå genom filmstudier, en paralell fanns i klassen – vägen via serietecknande till alltmer teknisk filmanalys och produktion. Här ligger individualiseringen i bilden som form men förmedlad genom själva objektet. ”Jag har sett filmen vid tre olika tillfällen i mitt liv och alla gångerna var den annorlunda”. Här beskrivs en individualisering inom hemmets vrår där filmerna som tas till skolan innebär första steget in i filmoffentligheten – med kvarblivande i hemmet.
   Analyserna av filmerna blev en våldsam kollision för denne unge man (han har fortfarande inte förlåtit) men en motståndsfront bildades snabbt mot ”den väl häftiga” psykoanalytiska tolkning av ”förlossningsscenen” i slutet, ett tyst motstånd mot narratologianalysen av Bladerunner och scen för scen beskrivingen av Blue Velvet. Konstigt vore väl annars – uttryck som de var för makt/kunskapsreflexen. Flickorna dolde sitt motstånd och ointresse gentemot filmerna bakom utmärkta analyser med deltog i den front som bildades runt medkänslan med ett subjekt som ville att vi skulle se filmen ”i lugn och ro njuta av filmen”. Hät bryts empowerment och konstruerandet av ”kult” av makt, plats och diskurs.
   ”Tolkningarna” hamnade på ett oväntat plan. De var helt beroende av klassrumsatmosfären och växte fram ur hierarkier runt inslag i diskussionen. Minnet av filmen var förknippat med dessa strukturer som bestämde själva bilden. Ibland fanns flera samtidiga hierarkier, ibland en manlig och en kvinnlig ibland en enda lite diffus hierarki. Ofta fick tillfälligheter avgöra. Någon kanske hade fått sista ordet, en slags konsensus hade uppnåtts. Det som stannade kvar var det förlopp som ägt rum.
   Pojkarnas behov av helhetliga förklaringsmodeller, fasta strukturer och konsekvens speglade deras användning av populärkulturen för att skapa en värld, en värld där muntlighet och grupp stod mot skriftlighet och diffus makt. Tjejerna orienterade sig snabbt i begrepp och metoder, gjorde uppgifterna och bidrog i mån av möjlighet till personliga tolkningar. Flickorna från lägre medelklass och arbetarklass gjorde flitigt redovisningarna något som för killarna var svårare. De uttryckte sig genom diskursiva symboler tyckte kursen varit bra – hos de som uttryckte sig med presentativa eller genom musik eller sport fanns tre år efteråt ännu motståndsfickorHandlar då detta om individualiseringar ?. Mina samtal tre år efteråt med eleverna visar att agerandet inte var någon tillfällighet. Snarare bekräftar utsagorna och den fortsatta livsförloppet att att stilarna och motståndet verkligen uttryckte just olika livstilspositioner. I stilarna presenterades ett utkast till det personliga ödet, den personliga livsbanan. Tolkningarna håller inför kontexten. Livsbanan blev just den som man då uttryckte i handlingar, artefakter, stilar.
   I gymnasiet utvecklas en form av anpassning som hänger samman med utvecklande av olika förmågor. Här konstrueras kunskap i samband med färdigheter som att komma i tid, på ett korrekt sätt läsa beskrivningar och jämföra egna prestationer med kamraternas. Hemuppgifter och skrivningar rutar in skolvardagen. Det egna livet möter samhällets sätt att organisera sig – förmedlingen sker i form av olika regler som de unga internaliserar. Att gå i gymnasiet innebär att skava ett möte mellan eget liv och ett socialt system om vars repetitiva karaktär man svävar i olycklig ovisshet.
   Förloppet i skolan kan bestämmas som en serie stationer som den unga människan passerar, förloppet är i allmänhet ganska väl förutsägbart. Detsamma gäller utifrån ett ganska övergripande perspektiv även fritiden där olika stimuli spelar mot en personlig utvecklingsgång som i mycket bestäms av adolescensutvecklingens olika faser. Medan skolan utvecklar ett tydligt mönster kommer fritidssfären att kännetecknas av relationen till olika objekt. Fritiden blir en kulturell plats, ett rum för utveckling, en arena för handlingar, en scen. Skillnaden mellan skola och fritid kan beskrivas som olika sfärer, man tänker i annorlunda banor, rör sig i andra sammanhang, försöker få andra behov tillfredsställda. Skola och fritid kan tyckas avskiljda från varandra med till synes vattentäta skott. I själva verket samspelar de, övergår i varandra; möts i intrikata mönster. Mellan dem sker förändringar – attityder och roller utvecklas, möten sker under stress och tidsbrist. Vardagslivsföreställningar om familj och fritid konfronteras med skolans. Medan skolan är en i olika delar mycket ålderdomlig social institution är fritidsfären präglad av rörelse, förändring. Ett flöde av nyheter kräver rörlighet. I skolan finns förväntningar både om stabilitet och flexibilitet – detsamma gäller på ett lite annorlunda sätt även fritiden
   Medan skolan bygger på olika sätt till makten ofta i form av det skrivna och det tryckta ordet, domineras fritiden ofta av budskap och vädjanden till fantasier, bilder, ljud. I gymnasiet utvecklas förmåga till organisering, planering, ork, målinriktning, koncentration. Fritiden strävar till lugn och ro i själen, ögonblicket när det stämmer, flyt, överraskning, förändring, flexibilitet, konsumtion av populärkultur I vilken utsträckning formuleras olika former av motstånd i förhållande till olika sfärer – inom skolan och utanför skolan. På vilket sätt utvecklar sig motstånd som en form av samförstånd gentemot makten ? På vilket sätt ingår i en och samma individ olika former för motsttånd och samförstånd ? På vilket sätt används motståndstrategier som ett sätt att ta sig igenom maktens labyrint med någotsånär bibehållen självkänsla.
   Vad innebär fritiden för ungdomarfritiden är den plats som de unga använder för att utveckla sin individualitet. Medierna spelar en stor roll för detta.
   Skolan bygger på närhet till det skrivna och det tryckta ordet – fritiden domineras av fantasier, bilder, ljud. I skolan handlar det om förmåga till organisering, planering, ork och målinriktning, koncentration, lugn och ro i själen. På fritiden gäller ögonblicket när det stämmer, flytet, överraskning, förändring, flexibilitet, konsumtion, populärkultur, spel mellan roller. Här finns en scen, en arena, att spela upp på. Beteendet blir ett svar på den egna sociala situationen. I skolan är den diskret och formuleras genom antydninger och val. Ungdomar möter gymnasiet fyllda av förhoppningar. Beteendet blir ett svar på den egna sociala situationen. Olika förhållningssätt framträder genom antydninger, genom olika val. Den personliga utvecklingen skapar konflikter, kollisioner. Mycket av det som sker i klassrummet handlar det om att fånga lärarens uppmärksamhet. Kulturell symbolproduktion på fritiden är ett sätt att tematisera det inre realitetstrycket. .Medan skolan utvecklar ett tydligt mönster kommer fritidssfären att kännetecknas av relationer till olika objekt. På fritiden är man på väg att skapa ett – visserligen omvärldsstyrt – men dock ett jag . I skolan speglas jaget mot makten, på fritiden kämpar man mot den mer eller mindre bristfälliga situation man befinner sig i. Mötet mellan institution och fritid framtvingar anpassningsstrategier, den egna livsvägen skall skyddas och utvecklas. Individualiten skall övergå i nya synteser. Runt detta sker ständiga förberedelser, misslyckaden och förhandlingar kantar vägen. Man söker allianser och använder skyddsmetoder, speglar sig och slickar sår. Nya attacker förbereds. Krockarna blir häftiga när de egna individualiseringsstrategierna skavs. I skolan finns makten dold, klassrummet kan ses som det yttersta delen, de två polerna utgörs av läraren och eleverna. Jag vill visa hur klassrummet används som en arena där eleverna ikläder sig vissa roller, olika former av estetik presenteras och hur ett spel utvecklas mellan olika symboler, hur den rumsliga aspekten strukturerar olika kulturella processer.
   Flickornas aktivitet styrs av att skolan är ett rum att erövra så är de privata kulturerna viktiga för pojkarna: De är visuellt inriktade medan flickorna verbalt. Flickorna ligger också närmare till både skolkulturen pch den skriftliga prestationen av populärkulturforskningen eftersom de läser och skriver mer. Till den manliga könskonstruktionen hör serietidningar, Tv och video Här uppstår en konflikt gentemot det kvinnliga eftersom de valt bort det kvinnliga orala. Pojkarna mobiliserar därför olika försvar för sin position genom att dominera talandet i klassrummet (något som misslyckades) genom attt värna om tittandet, genom att distansera sig från sin egen presentation av serieteckningar. De försökte också försvara sin visuella färdighet mot den skriftliga analysen. Eftersom diskussionen lämnat de fasta gränser (som kännetecknar den vanliga skolan) upplever eleverna den som luddig. Detta stöttte eleverna – de tyckte att gränser saknades att kultur var en fråga om medie- och kulturanalys. Att vi själva skapar tolkningar men att det samtidigt finns vetenskapliga tolkningar och att de ofta inte kan uttryckas i jämbördiga sammanhang blev förvirrande.
   Den estetiska verksamheten fyller ett rum som innebär brist på mening, upplevelserna är betydelsavgörande för den personliga identitetsutvecklingen. Symboliseringsförmågan utvecklas genom övergångsfenomen som gör att man kan växla mellan inre och yttre verklighet. Dessa processer har störst betydelse i puberteten genom att de har till syfte att stabilisera jaget mellan de tidigare omedvetna driftslivet och nuets medvetna orientering mot andra. Det estetiska slår en bro mellan det omedvetna och det medvetna med hjälp av presentativa symboler. Genom dessa kan man skapa en tidsmässigt avgränsad hängivelse och därvid utkasta och avpröva nya betydelser som man kan dela med andra. Gentemot denna feministiska könsdiskurs kom pojkarna från arbetarklassen att rikta in sin moteld. Andra ungdomar (arbetarklass och lägre medelklass) förhåller sig till en offentlighet och för med sig denna till klassrummet. (citat Fiske) De engagerar sig starkast i de delar som anknyter till denna (Thompson, Birminghamskolan, möjlighet att uttrycka protest i beskrivningen av receptionsmönster) Mainstreamflickornas inställning till medieanalys verkar mer relaterad till vardagsrummetKanske kände de sig hotade, kanske ville de manifestera sin könsposition i sammanhangetI samband med visningen av Aliens presenterades ett pykoanalytiskt synsätt och en tolkning av filmen. Detta kom att uppfattas som en störning i förhållande till killarnas tittarposition. I den humanistiska klass Malmgren undersökt är fördelningen mellan socialgrupper nästan exakt densamma som i mediaklasssen, en fördelning som tycks genomgående för alla humanistisk/samhällsvetenskapliga klasser, alltså ett i hög grad representativt mönster. Gun Malmgrens intervjuer missar det som de Certeau beskriver som populärkulturens viktigaste sida nämligen användningen av populärkulturen, det är användningsområdet som bestämmer populärulturen.Därför lyckas hon bara beskriva ett välkänt fält Det komplicerade samspelet mellan populärkulturanvändning, socialisation, skola och kultursyn blir aldrig belyst. Är då förhållandet till tolkningarna och diskussionerna runt populärkultur desamma för alla sådana klasser. Jag tror det. Bl a därför kan en undersökning av detta slag vara av intresse. Eleverna i dessa klasser är i huvudsak våra framtida kulturproducenter

   Olika roller skapas, det sker en differentiering i klassrummet. Olika delar av pulärkulturforskningen blir speglar för individualiseringsporcesser. Invanda naturliga beteendemönster blir reflekterade i ett nytt ljus. Arbetet med könsidentiteter kommer att aktiveras mer än i andra skolsammanhang. Orsaken till medianalysens explosivitet är att ungdomarna är hänvisade till sin sociala ort, familjen, bostaden för sina tolkningar.
2. 2 meduzalook on december 7, 2007 said:

   Det var inte endast på grund av att vägen är lång och rak, det var miljön vid sidan av vägen och människorna vilka gick längs med den, som till stor del frammanade uppfattningen av området. Allt kunde enklast förklaras med ett enda ord – svart.
   Vid vägkanten fanns inga träd eller odlat grönt och vägen var inte uppbyggd likt en aveny eller allé, även om den var vältrafikerad och ledde in till stadens centrum. Den var inte ens nog påkostad att ge ett värdigt intryck som inkörsport till de mer exklusiva innerstadsområdena.
   Stadens överhuvuden tycktes en gång eniga om att bit för bit förvandla vägen och bostäderna längs vägen till byggnader vilkas fasader skulle ge ett intryck av storstad. Men hitintills har de inte börjat och skulle nog helst velat lägga ett gigantiskt rött skynke över kvarteren, tills de en dag stolt kunde visa upp en ny väg.
   En väg där misären, bullret från tågen, stanken av hemlöshet och tjutandet av en herrelös hund endast varit blott ett minne.
   Men nu levde människorna i den verklighet de försökt förtränga.
   Vid båda sidor av spårvagnsrälsen körde trafik. Vid ena sidan av vägen låg bostadshus, fullt dugliga, de var i själva verket betydligt mer en endast tak över huvudet. Här bodde inte bara familjer, studenter, pensionärer utan i stort sett alla de som besatt kunskap om koden till byggnadernas väldiga portar.
   Vid den andra sidan vägen låg ån.
   Här fanns nerlagda fabriker, de som fått lägga ner under den tid då det inte längre var effektivast att transportera produkter eller råvaror via vattendrag. Runt dem lyste gulröda tegelväggar från nystartade fabriksanläggningar.
   Parallellt med byggnadernas baksida gick flera rader räls, banor som flera gånger dagligen förde gods och passagerare till deras destinationer. Ljudet som klingade fram och åter när dessa tåg passerade var både respektingivande och mäktigt.
   Ja så starkt att de som inte känt till tågljudets akustiska effekt på byggnaderna i närheten hade kunnat ana en annalkande en naturkatastrof. Förutom det oljud rälsens fordon skapat i murar och väggar hade tågen och vagnarna alltid varit till hjälp och tröst för dem som tyckt deras egen existens redan i sig varit tillräckligt meningslös för att ifrågasätta en smula buller och rörelse.
   Han hade bott där i fem månader men fortfarande var han en fullständigt främmande person. Själv var han däremot bekant med omgivningen.
   Aldrig hade han talt med någon härifrån, inte på grund av att talförmåga saknats utan just bara för att ingen någonsin frågat honom något.
   Ingen hade varit intresserad.
   När han alltså inte hade behövt koncentrera sig på artiga kommentarer, fick han istället gott om tid att i stället studera området där hans nya bostad sedan någraq månader låg placerad.
   På detta sätt blev han bekant med omgivningen.
   Om man nu inte inkluderade människorna i begreppet närmiljö.
   Bullret från tågen, gnisslet från lokaltrafikens spårvagnar, mumlandet från förbipasserande burksamlare var välbekant.
   Han var sålunda långt ifrån obekant med omgivningen jämfört med hur okänd han själv var för den. När han slog in koden till porten med ett klick öppnades den och av någon konstig anledning öppnades de andra portarna i samma byggnad också.
   Han klev in i hallen med de gallgröna tapeterna vilka hade lossnat i tre av fyra hörn på samtliga hallväggarna. Rakt fram låg hissen, men den tog han aldrig vilket inte hade med någon traumatisk upplevelse i barndomen att göra, utan för att han trodde att den plötsligt kunde stanna.
   Bland alla de tysta eller hörbara av alla de nödställdas rop som skreks ut i byggnaden skulle antagligen hans rop på hjälp från hissen försvunnit i larmet.
   Egentligen hade den främsta anledningen att ta hissen varit avståndet.
   Hans lägenhet eller rum om man vill, var en vindsvåning, så långt från källarhålet man kunde komma. Trappan cirklade sig runt hisstrumman med avsatser för de andra boendes dörrar.
   Han höll sig i räcket till höger vilket ger honom innerkurvan runt hisstrumman där trappstegen sitter tätare. Han tog flera trappsteg i taget utan att ta längre steg än vad han hade gjort om han hållit till vänster i trappuppgången.
   Det enda han behövde göra var att ta högre steg och böja knäna mer, men det var det värt.
   Då kom han betydligt fortare upp.
   Detta sätt att gå upp för trappan medförde, förutom att ge en viss tidsvinst, vilket han egentligen inte hade något som helst behov av, en annan positiv effekt vilken han inte kommit att upptäcka än.
   Det gav liv åt hans drömmar.
   Vid varje avsats fanns det två dörrar. Det var fem avsatser upp till hans vindsvåning alltså tio dörrar plus hans och hans närmsta vindsgrannes.
   Avsatserna närde hans fantasi.
   Han försöker helt enkelt skaffa sig en bild av grannarnas liv när han passerar de olika avsatserna. Bara enstaka foton utan känslor. Lika stela som den färdiga kopian. Utan rörelser eller djup.
   Bara bilder.
   Varje ny bild byggdes blixtsnabbt upp av de olika dofter och ljud och intryck som de olika lägenheterna innanför dörrarna läcker ut. Det är nödvändigt för honom att fantisera om de olika grannarnas öde.
   Det var hans enda kontaktväg.
   Som nyinflyttad trodde han att det skulle komma naturligt, att få kontakt med grannarna, men nu hade han levt har länge och fortfarande inte fått någon relation till dem.
   Med ett undantag; hans närmsta granne.
   Mannen på vinden.
   Efter att ha hört och luktat sig uppför de fem olika avsatserna och gissat runt delar av hans grannars vardag var han uppe vid sin dörr, vilken för övrigt alltid stod olåst. Han öppnade och klev in.
   Det var kyligt i lägenheten, han hade vädrat och låtit samtliga fönster stå på vid gavel förutom ett i köket som inte gick att öppna. Han ställde sig på ena hälen och drog foten uppåt. Skon lossnade. Den andra tog han av med handen och ställde dem på den grova bruna dörrmattan som funnits där när han flyttade in.
   Han gick rakt fram genom en vittapetserad korridor.
   Till vänster hängde en spegel och en bild på en musiker med gitarr och munspel.
   Här fanns toaletten.

   Det var en säregen form på lägenheten. Högra korridorväggen bestod av garderober. Köket hade ett litet bord med en blodröd vaxduk.
   Det fanns tre stolar i trä som hör till bordet, de är röda men där färgen har skavts bort kunde man skymta träets naturliga färg. Bordet stod inkört mot ena väggen.
   Fönstret som inte gick att öppna var placerat på den motsatta sidan av ingången. Till vänster fanns diskhon, spisen samt kyl och frys placerade på varandra.
   Kökstapeterna var vita likt resten av lägenhetens väggar.
   Taket bestod av kvadratiska plattor, vitt överallt förutom på fuktskadade ställen, där har plattorna fått en brun nyans. Rummet bredvid köket hade två ingångar från köket och hallen, var hans sovrum.
   Här fanns TV, en fåtölj, läslampa ett litet bord med en kassettbandspelare med högtalare och kassett intaget i lodrät linje, platt och liten med ett handtag högst upp. Lägenheten gav ett sterilt intryck. Rummen kunde varit sovsalar på ett sjukhus. Han gick in i köket och stängde fönstret.
   Sedan stod han står kvar och såg ut på gatan.
   En man satte upp reklamskyltar rakt över vägen. Det var reklam för pensionsparande.

   De påstår att man kan trygga sin framtid hos dem, undrar om det endast gäller ekonomiskt eller om de tryggar ens vardag från samhällsfaror.
   Hela vägen ut.

   Det regnade ute, det har det alltid gjort denna dag om han mindes rätt. Klockan var fem det visade en urtavla som cirkulerar över huvudet på mannen som satte upp reklamen för en tryggad framtid.
   Folket på gatan kläde sig varmt, inte med flera lager som på vintern, men varmt för att den årstid som utgör början på en efterlängtad sommar. En dam gick förbi precis under hans fönster, hennes ansikte såg ungt ut i förhållande till hennes värkande sätt att gå.
   Damen utstrålade sorg och vemod, tillräckligt med sorg för att han skulle känna sympati. En bil åkte förbi, onödigt nära trottoaren, den skvätte regnvattnet på gatan runt sig, damen blev våt upp till midjan. Hon reagerade inte först, hon gick ytterligare tio meter och gav sedan ifrån sig ett maskulint vrål, fyllt med hat, ångest och frustration.
   Han blev omedelbart imponerad av den våta damen, imponerad av hennes sätt att uttrycka så mycket hat, ursprungliga känslor som antagligen inte endast bottnade i bilistens vårdslöshet.
   Detta var frustrationer hon länge burit på.
   Skriet ekade mellan husgavlarna, trots regnet, hennes raseri hördes långt efter att hon hade tömt sina lungor. Den våta damen fortsatte att gå, nu till synes mer lättad,
   Nu passade hennes ansikte mer till åldern.

   Det var en vanlig företeelse att han blev stående och såg ut. På gatan bjöds det gratis skådespel. Det var hans gata och de människor som beträdde gatan bjöd in honom på föreställningen. Även om inte rekvisitan alltid var den främsta och handlingen stundtals obegriplig samt odramatisk beroende på vilken tid man tog del av den, var den dock realistisk.
   Här utspelades allt, alla ämnen som nämnts eller berörts i litteraturen. De känslor som de försökt uttrycka i ord, kunde man ta del av här, i form av kroppsspråk eller dialoger och – när det gäller burksamlarna – även i form av snirklande fantastiska mumlande hostande monologer. Här berättades sanna men aldrig nerskrivna berättelser. Det fanns bättre platser för denna sorts realistiska teater.
   Men då hade han varit tvungen att lämna lägenheten.

   Spårvagnen bromsade in med ett tjut, släppte av passagerare och tog in nya. Hållplatsen låg utanför hans port. Människorna i spårvagnen såg nöjda ut, antagligen för att deras huvuden var skyddade från regnet. De stod tätt intill varandra, folk som var på väg hem från deras dagliga sysslor.
   Det såg inbjudande ut att ställa sig som en i mängden och ta del av den värme alla kroppar utsöndrade, det var tillräckligt med värme för att göra spårvagnens rutor immiga vid hörnena. Med ett irriterande ljud lämnade fordonet hållplatsen och rullade vidare på det blöta spåret. Samtidig som spårvagnen rullade mot nästa hållplats passerade ett godståg bakom fabrikslokalerna, det skallrade i fönsterna.
   Bullret fick honom att sluta studera livet på gatan, som ibland fascinerade honom oroväckande mycket, som om han hade haft ett behov av att se andra människor, ibland lyckliga, ibland dystra men oftast likgiltiga. Han öppnade kylen. Han fann inget av intresse och öppnade därför frysen där det låg snabbmat av olika modeller. Han hade tyvärr ingen mikrovågsugn, snabbmaten fick därför tillagas långsamt i ugnen. Han satte på ugnen och lain maten, han låt inte ugnen bli varm först, det hade han ingen förståelse för varför man skulle vänta tills den blev, maten fick en kortare tillagningstid om man la in den direkt. Han gick in i sitt andra rum, la sig på sängen för att få hungern att stilla sig, såg upp på det vita takets fuktfläckar, som sakta men säkert bredde ut sin bruna vätska och formade nya varelser.
   Dock inte lika nationalromantiskt som att ligga på en solbelyst gräsplan och i fantasin se molnen skapa lustiga figurer. För molnen tog det endast några minuter att ändra karaktär beroende på vind. För de bruna fuktfläckarna tog det veckovis att utveckla en ny figur.
   Han kunde ligga och se upp i taket. En fuktfläck liknade en människas ansikte utan näsa, hår men med öron och hade gjort så under en längre tid. Fast dagen efter eller på kvällen efter, då han åter låg i sin säng och studerade fuktfläckarna kunde det minimalistiska ansiktet ha förvandlats till ett nytt väsen. Det var ett mysterium för honom, en gåta som förbryllade hans hjärna likt tanken att rymden var oändlig. Hur kunde fuktfläcken som varit samma fantasibild i tre veckor, över en natt förvandlas till en helt ny fantasi figur. Fuktfläckarna expanderar lika lite varje dag men över en natt har antagligen den sammanlagda utvidgningen, sedan den äldre fantasibilden, blivet tillräckligt stor för att utveckla ett ny inbillningsväsen.
   Han tände en cigarett, medan han fortfarande reflekterade över detta mindre fenomen, vanligtvis rökte han inte, han rökte inte när han var bland folk, han ville inte att folk skulle tro han röker, ville inte dra till sig uppmärksamhet. Ugnen osade, han serverade sig maten tillsammans med ett glas vatten. Han satt vid den blodröda vaxduken och såg ut, men han var för lågt ner för att se gatan. Molnen vagråa nästan svarta. Han såg röken på fabrikslokalerna vid andra sidan ån. Bakom taken, förbi motorvägen, som låg efter tåg rälsarna, fanns ett berg. På bergets topp låg enorma villor, de som bodde där hade förutom ekonomisk trygghet, utsikt över hela staden, det var det han avundas dem mest. Under bergs villorna låg en mindre by av familjebostäder. Han hade aldrig varit där trots att det inte låg långt ifrån hans lägenhet, men han misstänkte att den sortens folk som han tillhörde, som fann intresse av att se människor, inte hade mycket glädje av en sådan plats.

   1

   Han såg att det var fint väder, solen trängde igenom hans gardiner. När han väcktes av solens ljus var det aldrig några problem för honom att vakna. Då kände han ingen ångest över att resa sig ur sängen. Han tog på sig kläderna han hade lagt på fåtöljen natten innan. Morgonens adrenalin kom med omedelbar verkan. Han slängde igen dörren bakom sig och sprang ner för den spiraliska trappan med flera trappsteg åt gången. Han drevs av ett lyckorus som egentligen inte hade någon orsak att påverka honom, mer än att solen sken. Om han visste receptet till detta rus, till denna berusning av grundlös lycka, hade han varit en bekymmer fri människa. Han rusade genom hallen med de gall gröna tapeterna, men saktade ner innan han beträdde gatan. Även om han för stunden kände sig oövervinnlig fanns det ingen anledning att springa på gatan. Han kände solens värme i ryggen. Det var svårt för honom att visa upp en uttryckslös min i ansiktet, han måste dra på mungiporna, han kunde inte dölja sin uppskattning över dagens väder samt välbefinnande. Han gick till affären som låg i byggnaden bredvid hans. Affären ägdes av en besvärad man, som lämnat allt han hade i ett annat land, men trots det möttes han alltid av ett lika glatt leende, som framstod som komiskt genom den grova mustasch som prydde hans övre läpp. Denna dag möttes han återigen med ett charmerande leende, men det var inte ett leende för att framstå artig, detta leende var äkta. Han kunde inte motstå de färdiga smörgåsarna, många gånger hade han handlat dem till frukost. Han tog med sig smörgåsarna samt en kolsyrad dryck. Han satte sig på spårvagnshållplatsens trasiga träbänk. Klockan som cirkulerade ovanför reklamen för en tryggad framtid visar 9:42. Han reste sig för att se efter vilken tid spårvagnen skulle komma enligt tidtabellen, men han ångrade sig och satte sig ner. – Den bör inte anlända tidigare för jag vet när den kommer, tänkte han.
   Han blev dock tvungen att resa sig igen, för spårvagnen kom inrullande med ett tjut från bromsarna.
   Han klev på spårvagnen, det var en av de äldre modellerna som fortfarande hade röda säten även om en färgpsykolog varnat om den röda färgens aggressiva effekt på människor. Denna färgpsykolog hade fått hela lokaltrafiken att byta säten från röd till blå, även spårvagnarnas väggar samt utsida hade nu en steril ton av blå, ljusblå och vit. Han satt ner och såg ut genom fönstret hans gata passera. Det är en vacker gata tyckte han. Människorna som gick längs hus fasaderna såg även de belåtna ut med sina liv, allt tack vare vädret. Burksamlarna fick mer att göra, de herrelösa hundarna behöll värmen, de lekande barnen kunde byta den instängda lukten från lägenheten till att leka på gatan med grannbarnen, som utan närmare vetskap om varandra lekte tillsammans. Han visste att varje minut av en dag likt denna måste njutas. Han såg ut genom spårvagnens fönster upp mot himlen för att försäkra sig om att inte gråa moln skulle skymma solen och åter dränka asfalten i förorenad nederbörd. Himlen var dock blå och ett grått hot såg avlägset ut. Samtidigt som han öppnar dörrarna för att kliva av läste han löpsedlarna till de tre olika kvällstidningarna. På den första stod det att tre fjorton åriga tjejer blivit våldtagna av ett gäng jämnåriga killar. På den andra stod det precis hur man ska bli it – miljonär, tidningens experter gav säkra råd. På den tredje löpsedeln stod det om Agnes 83 som lämnades för att dö på rummet i sjukhemmet. Dessa texter och deras negativa fakta, gjorde honom illa berörd han visste inte varför han brydde sig, ingen annan tycktes göra det. Han såg inte sig själv som en ödmjuk och varm själ som inte kunde låta bli att ge mynt åt en tiggare. Sådan var han inte. Kanske var det för att han inte hade något som tog hans tid, att han inte har något annat att tänka på helt enkelt. Är det därför han inte kan gå oberörd förbi? Är det därför han hela tiden studerade sitt eget livs förfall? Han lät inte dessa löpsedlar, skrivna av subjektiva och katastroftörstande journalister, göra denna soliga dag grå. Även om han inte kände sig lika bekväm till mods nu som för fem minuter sedan. Men han var oerhört bra på att låta sig till synes vara oberörd och när han lurat sig själv, även må bättre, en förmåga som skattas högt. Han var i den del av staden som gränsade till hans gata och kvarter. Här var doften av urin vid husens knutar inte lika vanlig. Han satte sig i en park inte långt därifrån. Med solen som värmde hans rygg satt han på det mjuka gräset och avnjöt sin frukost. När maten var slut sträckte sig han belåtet och lät hela undersidan av hans kropp röra vid gräset. Efter ett tag kände han sig iakttagen, han brukade göra det när han stannat på samma plats en längre tid. Han reste sig och satte sig under ett träds lövverk längre bort. Här hade han mycket bättre uppsikt över de människor som passerade honom eller solade i närheten. Det var många familjer, samt damer mellan tjugo och trettio år som var måna om att deras hy hade en mörkare nyans än naturligt. Han reste sig ytterligare en gång och började gå på den asfalterade gången, en cyklist var nära att köra på honom, fast istället för att mumla något otrevligt sa cyklisten ursäkta.
   Han såg henne på långt håll, även om hon var dryga femtio meter bort och andra människor skymde henne. Han såg på hennes utstrålning, hennes sätt att röra sig, att hon var oerhört vacker. Hon närmade sig, han vek av lite åt vänster för att de skulle stryka vid varandra när hon gick förbi honom. Han spände blicken i henne, såg henne i ögonen, detta vilket endast brukar vara under bråkdelen av en sekund fortsatte varje steg hon kom närmare honom. Hon kände sig iakttagen, såg på honom med en ond blick medan hon passerade, han såg henne fortfarande rätt in i ögonen, de var mörka.
   – Vad fan glor du på, sa hon i samma moment som deras axlar strök vid varandra.
   Han svarade inte, för han hade inget svar, han visste inte varför han hade studerat varje steg hon tagit från femtio meter bort, han fann henne inte längre attraktiv. Han tyckte visserligen att människor av det feminina könet, som kan tala för sig, är attraktiva. Det är för att de är sällsynta. Den följd av ord som kom ur hennes mun var visserligen inget bevis för detta, hon är säkert tvungen, för sin egen självsäkerhet, att flera gånger dagligen säga de orden till mötande män. Det hon inte visste om och ingen annan heller förutom han själv, var att hennes mobiltelefon nu var i hans ägor. Han blev inspirerad av Oliver Twist, han hade läst den boken när han var tio år. Han hade aldrig taget något från någons ficka innan, bara tränat på en rock som hängde i hans hall. Där var det tekniken med handföringen som kunde tränas, men det svåra var att distrahera någon utan att fånga dens uppmärksamhet, det går inte att träna på rocken. Två timmar tar det innan mobilen till slut ringer. Han ser på mobilen, ”hem”, står det på displayen. Det borde vara hon, hon är hemma, förtvivlad att hennes mobil är borta och nu ringer hon för att hon tror att en ärlig människa har funnit den, som mer än gärna skulle lämna över telefonen till den rättfärdiga ägarinnan.
   – Men fan vad fel hon har, tänkte han. Han svarar utan att säga något.
   – Hallå! Hallå! Är det någon när, hör han från mobilen.
   Han håller henne på halstret och låter hennes röst gå över till högre och mer panikartat tonläge. Återigen hörs hennes röst, som ett litet barn vilken inte får som den vill.
   Han andas för att göra henne medveten om att det finns någon vid hennes mobil.
   – Svara då! Hörs igen.
   Han hatar den rösten, en röst fylld av självömkan, en röst vilken har varit hennes verktyg för att bli bortskämd av föräldrarna.
   – Jag är den som du undrade vad fan han glodde på! Han lägger till ett hånskratt liknande de skratten som elaka clowner uttrycker sig med i skräckfilmens värld. Hans hånskratt övergår till äkta, han är oerhört road av hennes reaktion. Han klickar av mobilen, tillfredsställd. Först efter ett tag sveper samvetskvalen över honom.
   – Jag roade mig själv och ingen annan, på någon annans bekostnad, tänker han.
   – Men vad fan gör det, det var inte jag som lämnade Agnes 83 år gammal för att dö på hennes rum, det var inte jag som gav folket råd att bli it – miljonärer och jag var inte en av dem som våldtog tre 14 åriga döttrar.”
   Han stoppar hennes mobil i jackfickan på burksamlaren, som ligger på första trappsteget i hans trappuppgång, burksamlaren ser död ut men det brukar de göra när de sover.

   2

   Han hade njutit mer av middagen om han hade någon att äta den med. Han finner det väldigt trist att laga en middag, god som denna och endast säga sin egen åsikt till sig själv om hur utsökt han hade kryddat såsen. Kvällens vindar kyler inte de är långsamma och behagliga. Han vädrar matoset från köket, går in i sitt andra rum för dra bort täcket från det vita lakanet, han vädrar även det här rummet, han sover bättre på svala lakan. Han tar på sig sina svarta skor, de hade en gång i tiden varit hans morfars konfirmations skor, med hjälp av ett skohorn.
   Samtidigt slår de igen sina ytter dörrar, han och hans granne.
   - Godkväll herr Hammarsköld, sa han med en underton av ironi.
   - Du behöver inte vara så djävla högtidlig, svarar den äldre mannan.
   - Vad fint klädd du är, ska du ut och leta efter en ny fru.
   Han visste att hans grannes fru hade dött för några månader sedan.
   - Jag ska endast gå och dansa och förresten ligger min fru i garderoben, säger han allvarligt men börjar sedan skratta på ett stakande vis, som äldre människor gör.
   - Du har ju humor fast du lever själv och endast träffar människor när du dansar varannan fredag, säger han samtidigt som han skrattar åt vad granngubben hade sagt.
   - Jag har endast 480 timmar kvar i livet och jag gör allt för att leva ett värdigt liv tills jag checkar ut, han säger det med allvar som genomsyrar sättet att säga det på.
   - Du får ha en trevlig kväll och dö inte 478 timmar för tidigt på grund av dansen.
   Gubben svarar inte men små flinar och ställer sig i hissen. Han springer runt hisstrumman ner för trapporna men hissen är snabbare. Väl nere undrar han var gubben tog vägen, när han hör en röst bakom sig.
   - Skulle du kunna vara snäll att hjälpa en åldrad man, rösten kommer från hissen,
   granngubben får inte upp hissdörren för ytterligare en burksamlare har lagt sig som en sovande blockad vid hissporten.
   Han tar tag och lägger burksamlaren bredvid hans kollega vars mobil just ringer. Burksamlarn med den mästrligt överkomna mobilen, vaknar med ett stön, han undrar vad fan det är som ringer, han ser mobilen som trillat ut jackfickan och ligger bredvid honom, han svarar:
   - Hallå, vad är det för röst, sluddrande ord kommer ut ur den tandlösa munnen genom det grova skägget.
   - Jag ringer polisen förstår du det, en snyftande men ändå bestämd kvinnoröst hörs från mobilen.
   - Vad fan har jag gjort nu då, din jävla skata, sluddrande ord hördes återigen, men med en
   viss frustration.
   Han kan inte låta bli att skratta åt situationen, grannen har just stapplat ut ur hissen och undrar vad som föregår.
   - Du har snott min mobil och jag tänker ringa polisen, hennes röst förlöjligas än mer av
   det livlösa hotet.
   Burksamlaren slänger mobiltelefonen mot hallväggen med de gall gröna tapeterna. Han vänder sig om och försöker väcka sin kollega.
   - Vakna! Polisen kommer, han upprepar orden tills hans vän vaknar.
   De försvinner ut ur byggnaden djupt förvånade och omedvetna om deras oskyldighet.
   Han tar upp mobilen och ger den till grannen.
   - Du kanske har glädje av den här, när det ringer trycker du här och sedan pratar du, det är det senaste för ensamma människor som räknar sina timmar.
   Grannen tackar och tar emot men är dock lite skeptisk. Han går ut ur byggnaden och håller upp dörren för grannen. Grannen tackar och börjar sin långsamma gång mot dansbanan längre bort på vägen och sedan till höger. Den cirkulerande klockan över reklamen för en tryggad pension, visar 21:23. Återigen skrattar han när han tänker på den situation som utspelades i trappuppgången.
   Det var som sagt en underbar kväll, en sådan kväll där det inte spelar någon roll vilka slags kläder man bär, utan man känner sig behagligt varm i allt. Han promenerar längst husfasaderna, en grävling springer mellan soptunnorna på en sidogata, det river i asfalten av dess klor. Vid huvudgatans ände ser han solen gå ner och gör de stora byggnaderna till jättelika svarta klossar. Himlen är fortfarande blå men bort mot hamnen ut vid havet har fjädermolnen fått en rosa lila antydan. Vid den här tiden brukar det inte vara lugnt, människor ses oftast berusade gå in mot staden, likt nomader för att söka lyckan och spendera sina svettiga kronor, på en i deras ögon attraherande partner. Men idag är det lugnt, berusade människor finns det dock, men deras berusning blir mer harmonisk och inte elakartad på grund av den fina kvällen. Han vet att brusningen kommer slå annorlunda när solen är borta och mörkret täcker himlen, då kommer hela staden vara fylld av monster.
3. 3 meduzalook on december 7, 2007 said:

   22.7.Dakar
   Anlände i morse men hade en timmes fel i tiden vilket ändrades vid beskedet. Befinner mig i den lilla fiskebyn Yoff utanför Dakar. Träffade två trevliga italienare som arbetar med Non Governmental organisations. Deponerade mina pengar hos värden Monsieur Ka. Jag avstod från att göra utflykt med de italienska vännerna och stannade i rummet för att vila. Lyssnade på den livliga radiomusiken därefter gick jag ut för att samtala med personalen.
   Pratade med den unge mannen som är alltiallo här på pensionen. Han är gift med kvinnan som har två barn. Sedan vilade jag en stund i och tog sedan en promenad på stranden. Musikprogrammen är verkligen sympatiska. Här flödar frågor och svar medan man diskuterar politik. Utanför mitt fönster vajar en palmgren medan jag hör barnens steg. Doften av fisk och sopor här i Yoff är bedövande men den når inte hit in.
   Klockan är nu tre på eftermiddagen och vinden har minskat. Utmed stranden står folket uppställda och väntar på att fiskebåtarna skall komma in. Barnen leker i klungor i vattnet och kvinnorna sitter i sina vackra klänningar och väntar på båtarna. I de små stenhusen vilar grupper av män under dagen.
   När båtarna kommer in går man ut till dem och beskådar fångsten. Man står i vattnet och diskuterar. Tätt invid stranden ligger rader av båtar uppstaplade medan människorna står i klungor. Hela stranden är full av folk. Vid yttre hörnet står folk hoppackade som ett enda vitt streck. Jag går hela vägen bort till moskéen och beskådar folklivet. Värmen är total men jag besväras inte även om jag svettas ymnigt. Jag har bytt skjorta tre gånger redan. Man använder stranden som en sopstation här liksom i övriga Afrika och bor under små vita skynken.
   På stranden finns en hel kultur. Ett helt liv. Ett franskt par leker med sitt nyadopterade barn medan kvinnorna och de andra barnen ser på med avundsjuka blickar några meter därifrån. Från den lilla ön kommer fiskebåtarna in med sin last medan barnen bildar långa led och dansar och leker. Barn och kvinnor står nederst på rangskalan i detta land. Runt båtarna arbetar man som ett lag. Någon filar, någon pratar någon lagar näten någon hämtar vatten i plastsäckar som man dricker ur med handtag. en genuint manlig stämning råder runt båtarna.
   Upptäcker att jag befinner mig mitt i bokomslaget. Här börjar min resa. Det hade vilat något välbekant över hela promenaden. Som om jag varit här förut. Jag när kom tillbaka kände jag mig som en segrare. Jag gick in på rummet och började skriva. I samma veva började fläkten gå. Det har en lugnande inverkan. De svala vindarna sveper in över terrassen mot kvällen.
   Jag bor i ett rum på första våningen i ett gulmålat hus med svart och röttmönstrat golv. Chefen är en jovialisk man som släpat sig fram. hasandet hörs lång väg. Ett trasigt myggnät och bred bekväm dubbelsäng. ett lätt regn faller en gång mitt på dagen men för övrigt är det soldis genom molnen. Kläderna torkar snabbt på sina krokar.
   23.7.
   Har fortfarande inte bestämt mig för om jag skall åka in till staden. Skriver på en deckare.

   När huvudena inte länge syntes hade lyktorna på den lilla strandpromenaden börjat tändas. De var våta om händerna ända upp till kavajerna ytterkant. De kände sig inte trötta, bara tomma som om de levt på luft och inte kunnat hitta något annat sätt att vara än denna feberaktiga verksamhetspust. De visste att kropparna skulle flyta upp så småningom men att de då skulle vara alltför oigenkännliga för att kunna identifieras omedelbart. En underlig gemenskap hade vuxit fram emellan dem. Ett oblitt öde hade gjort dem till dråpare och nu visste de att inget skulle bli som tidigare. Utan ett ord reste de sig och gick snabbt därifrån. Utan ett ord skiljdes de vid porten. Ingen av dem ville någonsin bli påmind om det som hänt den kvällen.
   Det hade dröjt ett halvår innan kropparna hittades. Snön hade försvunnit och isen hade gått upp när den första vita skallen dök upp i det grumliga vattnet.
   Alma Carlson hade levt ensam de senaste åren. På söndagarna brukade hon promenera. Nu började hon skrika. Det här var det absolut värsta hon
   varit med om. Hon ville inte men en kraft drog henne fram till strandkanten. Skriket fick de förbipasserande att stanna upp.

   Här samlas man på kvällarna vid brasan och pratar i timmar. Alla är välklädda utom barnen. Från mitt rum kan jag höra rösterna. Från mitt rum kan jag höra rösterna utanför. Två unga män pratar medan de utför sina sysslor. De fortsätter prata tills plötsligt en djup och utrycksfull tystnad sänker sig. Varje gång ett litet avstånd uppstår börjar de prata men i ett annat tonläge. De lägger i tystnaden i sina ord. Låter den bli längre och längre.
   Passpolisen ögnar igenom vaccinationen. Stämningen är avspänd. Jag skriver, palmerna vajar. Förr eller senare skriver man om samma text. Om natten är det fruktansvärt säger de som tror att Rimbaud bodde på andra sidan.

   Hulda stannade inte utan gick och ringde Gerda. Storgråtande berättade hon hela historien och de beslöt at hon skulle komma över och lugna ner sig. På morgon läste hon om de fem kropparna som grävts fram ur dyn och olika teorier bakom dådet. Hon var skräckslagen men lättad vid tanken på att hon inte förekom i tidningen. Rubrikerna lyste olycksbådande ” Uppgörelse i undre världen”.

   Båtarna är uppe nu och vattnet är grönblått. På redden gungar några enstaka farkoster. Hästar drar fram utmed stranden. Några bilar står uppställda vid tälten. Det är turister som kommit ner för att beskåda strandlivet. En man står och piskar en stackars krake medan fyra pojkar sitter på flaket.

   Hon la genast ner tidningen. Hon började känna sig snurrig. Hon satte sig ner och tog ett glas vatten. Det här var för mycket. Bäst att glömma hela saken.
   Kommissarie Ekman hade haft en tung morgon. Tidningarna hade ringt hela dagen och velat ha nya detaljer. De ville ha namnen och få ta bilder på de döda, få lite bakgrund. Om inte hotade de att uppfinna egna historier. Han var genomsvettig redan klockan 10 det skulle bli en lång dag och efter den skulle det komma andra långa dagar.
   I en enda lång rad.
   En röst inom honom sa att det här skulle bli hans livs fall. Oavsett om han lyckades lösa det. Ett fall som skulle uppta resten av hans liv.
   De tretton år som återstod. Frågan var bara om man skulle göra pressen underkunnig om vissa eventuella samband. Kanske kunde lite publicitet få en och annan stackare att krypa fram ur buskarna.
   Kanske ett och annat äktenskap kunde krascha och pressen skriva spaltkilometrar om överklassens udda nöjen. Men frågan var om inte det iså fall skulle grumla glädjen i det hela och fått hela mordhistorien på fel köl. Han beslöt att ge lite underhandsinformation. En av de försvunna personer skulle eventuellt kunnat utgöras av de tillfrågade. En del av dessa var rentav tänkbara. Kanske kunde man läcka några av dessa. Han beslöt att göra så. Ha lyfte luren och ringde Enkvist på kvällstidningen.
   Undersökningen las inte ner. Den bara fortsatte men några skyldiga hittade man inte. Bland de tillfrågade. En del av dessa var rentav tänkbara. Kanske kunde man läcka några av dessa. Han beslöt att göra det.

   23.7 kl 1800
   Har duschat och fått mina kläder tvättade. Vädret är utmärkt nu på kvällen. Betalade 3000 för taxin tillbaka. tog en kaffe på det franska caféet Coupole. Fin inresa till Dakar med taxi brousse. Första resan med taxi brousse.Besökte air Sengal för att köpa biljetter till Ziginchour och St Louis. Promenerade till Internetcaféet på Metica. Drack Perrier. Sällskap är Joy en amerikansk etnolog från Michigan.

   På stranden i Yoff börjar en gammal man rensa en gigantisk tonfisk En rad pojkar bär iland en båt männen anländer med fiskbåten en häst som förs av en ryttare stående på en vagn. Människor som svarta streck i vattnet doften av rök kvinnor som häller ut dagens avfall, fransyskor som byter om i vita tält, båtarna som passerar den lilla öppningen ooch dras in till det ljumma vattnet som sköljer över fötterna. Kvinnan som rör mig när jag passerar. Fransyskan somberättr att hon är från oxens tecken. Småhögar med fisk. Män som brottas med varandra. Den ene tar tag i den andrers ben medan denne fortsätter att hoppa. Till slut faller bägge. Tre pojkar hoppar grodor över en spann. Till slut kommer pappan fram och säger ifrån. Här kan man sitta och se på folk i evigheter. Båten glidder in genom öppningen i lagunen till trummornas dån. Barnen springer mot dig i grupper. Människor samlas i de röda tälten. Kropparna som svalkande koraller i vågbruset soms akta rörsig framåt. Rösterna som sakta sjunger sina arbetssånger

   En bra sak med Ziganchourt – man behöver inga taxibilar. Vaknar helt lycklig. Solen skiner. Klockan 1600 är jag ute på den väldiga dödstysta floden i en läckande båt med ett spanskt par.

   Torsdag 1700 på hemväg över Sahara.
   Den underbara Christine sover bredvisd mig. Hon har fixat platser och allt annat och överhuvudtaget gjort den här tippen till paradiset. Liksom den supertrevliga holländska som skämmer bort mig till max.. Jag har gjort mig av med mina CFA, har mellanlandat i Ginea Bissau och köpt souvenirer och CD.- skivor. Hon är lärarbarn från Amsterdam och vi pratar skola i timmar. Vi har bra platser, har ätit en god måltid druckit vin och rökt i gången. Känns en smula som om viv ar syskonsjälar. Har läst i den hsitoriska boken om Senegal utana tt bli särskitl fascinerad. CHristine har en förmåga att skär blicken såatt man bara ser henne. Vi är bägge i ett tillstånd av melankoli runt hemresan. Snart skall vi mellanlanda på Malta.
   Tog farväl av Jean Marc igårmed en middag på gazell . Vi fortsatte att diksutera skolutveckling och han gjorde sig pånytt lustig över min entusiasm över skolministern som jag träffat.Denan franskakonservatism ären smula enformig. Det var fyra franska studenter vid bordet intill och han pratade på med tusen detaljer medan ajg belv altltröttare. Vi har camperat ihop efter St Louis och har de senaste dagarna bott nere vid Hotel Diving vid hamnen – stället där alla franska dykare tar in. Några nätter har varit ganska svettiga med massor av moskiter men i stort sett är jag nöjd med hotellet och dess havsatmosfär. Vi har ägnat några dagar åt att besöka kulturhistoriska museet och olika minnesmärken i Dakar. Hela tiden diskuterar vi skolan i Europa och Afrika. Jean Marc är jude från Algeriet och arbetar som gymnasielärare i historia och filosofi i en förortskola utanför Paris. Han är synnerligen ambitiös och anspråkslös, frånskild med två döttrar som hälsar på varannan vecka. Man försöker genomfröa det svenska systemet både iFrnakriek och Holland. Minst frmgång har man i Frankrike.

   0500 På Moskvas flygplats. Christine berättar om hur billigt man kan leva i Indien där hon varit ett år. Fyra timmar kvar tills planet skall komma. Folk sover men snart skall de börja slå lovar för att se när kaféet öppnar. Framfrö mig står hennes vattenflaskasom lukat klor. En kille försker sova på glvet på en duk ahn snott från ett bord. ett helt övergivet café, en buss som inte httar planet. Framföross sitter en grupp från Mauretanien medan vi pratar vidare om Indien, vad man får äta och inte bör äta. Lyckas slåihjäl ytterligare tre timmar med två amerikaner som berättar omEgypten och dykningens olika finesser.
   1300 Stämningen brjarkännasbra. beskådar ryskaturister som skall till Turkiet. De ser ut som omde kom från en femtiotalsfilm. Planens tår uppställda med avgång 1535. Måste komma ihåg nyckeln till lägenheten. Undrr just vad lunchen kommer att bestå av?
4. 4 meduzalook on december 7, 2007 said:

   Rum, tid och metamorfos – positioner hos
   det adolescenta skrivande subjektet

   Lars Kromsten
   Psykoanalys och kulturstudier
   Hösten 2003

   Bakgrund 2
   Ett kvinnligt författarsubjekt 3

   Tre tillstånd
   Läsning – tömning
   Territorium – deterritorialisering
   Genealogi
   Disciplinering och diskurs
   Begrepp narrativ syntax
   Entrepreneuren och impressarion
   Det tetiska och negativiteten
   Det rumsliga
   Discrimination wars
   Skola kanon och disciplin
   Postmoderna klassiker
   Det symbolbärande skiktet
   Ett esteticerat vardagsliv
   Självreferande signifianter
   Ontologisk trygghet
   Dedifferentiering och avskralisering
   Familjen en installation i sex avdelningar
   Rum – tid – blick
   Allmänmänskligt intressanta personer
   Självbiografi och tid
   En rapport
   Essän – ett jag bakom texten
   Metamorfoser
   Reiteration och propension
   Subjetkets tomma plats
   Ett samtida specialarbete
   Substans blir speglad blir tinget
   Moder och barn, arbiträrt och indifferent
   Namn och ting, fetischistisk inversion
   Allvetande röst och transcendental reflexion
   Reiteration och propension
   Subjektets tomma plats
   Protokoll – monolog – dialog
   Svart hotfull, glänsande
   Primär narcissism
   Utsägelse – utsaga

   Bakgrund

   Undertecknad får överta en klass i svenska från en ung kvinnlig lärare som tvingas sluta genom utbildningsnämndens och skolledningens vansinniga personalpolitik.

   Oktober 1999 – maj 2000)
   Jag har en litteraturkurs i klassen omfattande renässansen – upplysningen- realismen- romantiken. En av eleverna, en lysande student, M. skriver essäer om Stiernhielm, Hamlet och Almqvist. Hon gör dessutom en studie av kärlekens samband med religionen i Tolstoys Anna Karenina en niohundra sidors roman som klassen läser i sin helhet.

   (september 2000)
   Eleven M. väljer att skriva ett litterärt ämne som specialarbete i årskurs tre.

   Dialog:
   - Hej, jag skulle vilja skriva en skönlitterär text som specialarbete.
   - En diktsamling eller en roman? En reseskildriing?
   - Ingen diktsamling, hellre en roman.
   - Bra då försöker vi skriva en roman.
   - Men jag skulle vilja anknyta till de texter jag skrivit i tvåan om litteratur. Jag blev fascinerad av de här gestalterna.
   - Ja essäerna du skrev om Tolstoy och Stiernhielm var ju utmärkta och det var väldigt fina studier du skrev om Anna Karenina och Tintomara.
   - Ja jag skulle på något sätt vilja tafasta på dem och utveckla dem i ett litterärt projekt.
   - Ja men det är ju en fantastisk idé. Kan du inte försöka att infoga de här gestalterna i en modern miljö.
   - Ja det är kanske inte nån dum idé. Jag skall fundera.
   (En vecka senare)
   - Jag har funderat en del. Man skulle kunna presentera Stierhielm genom en av hans studenter i dagens värld.
   - Hurdå.
   - En student som skriver en uppsats skulle uppleva att hon skrev hans text istället för sin egen.
   - Ja men han var kommer han in.
   - Han sitter som en lite bitter gubbe och skriver ångrande det han gått msite om i sitt liv men ståndaktigt fasthållande sina idéer.
   - Idéen med studenten som skriver professorns text är ju utmärkt. Du kan väl jobba på den så får vi se vad det blir.
   - Har du funderat på de andra texterna.
   - Jag har en del idéer. Jag återkommer.
   November 2000 presenteras en idé för hur Tintomara skall beskrivas som autistisk kvinna irrande i Slottskogen.
   Vi spikar ämnet: Ett skönlitterärt arbete.

   (oktober 2000 – mars 2001)
   Vi håller kontakt genom mail och genom att träffas en gång en kvart varannan vecka strax före svensklektionen på onsdag morgon. Jag får essäer tillskickade genom mailen med ungefär en månads mellanrum och skriver korta kommentarer till dem. Texterna imponerar genom sin styrka.
   ( april 2001)
   Hon presenterar essäsamlingen ”Metamorfoser”. Jag träffar henne i skolan dagarna före studentexamen och ställer några frågor runt arbetet och sedan försöker jag göra en analys av dem. Utgångspunkten är den kurs om psykoanalys och kulturstudier som jag gått under samma år.

   Ett kvinnligt författarsubjekt
   Att skriva litteratur som specialarbete innebär en medveten satsning för en elev som är lysande.i skolan och i inledningen där hon beskriver sina ursprungliga intentioner möts ett flertal olika trådar. Mitt första intryck är att hon genom att hon använda en form, prosalyrik i Mare Kandres Birgitta Trotzigs stil infogar sig i en tradition av kvinnligt konstnärligt skrivande och skapar ett kvinnligt författarsubjekt.
   Samtidigt skapar hon en identitet, ett jag och ett själv i textarbetet där ambitionen att skriva en skönlitterär text är en impuls och den ”självbiografiska bikten” en annan. Det handlar om att skapa sig ”ett inre rum” (Winnicott ) och göra ”bokslut” över ungdomen (Bjerrum Nielsen ). Jag skymtar en bakgrund i läsupplevelser som en form för kommunikation inom familjen och skrivandet att producera kultur på ”familjens tomma plats”(Bernfeld ) och att därigenom ”skapa sig själv” (Drotner ). Utifrån samtida litteraturvetenskap skymtar ett perspektiv av att skriva in ”litterära” koder i familjen och att ”komplettera” skolpedagogiken med dessa ”omvandlingar”.(Kittler )
   Genom att använda en fri form – prosalyrik, essä, frigör hon de underliggande bilderna som upplevs som naturliga att infoga men hon besitter inte (av naturliga skäl) den vuxna författarinnans tid, tålamod och timing utan skriver intensivt som en serie orgasmer, utstötningar ( ). Texten drar sig därför undan från romanen och blir uttryck för henne själv på ett mer oförmedlat sätt där hennes kärlek till att skriva, jouissancen (Kristeva ) i arbetet skapar anhopningen av bilder.Essäformen.är uttryck för den vetenskapliga sökandet efter sanning (Deleuze ) där skrivandet uttrycker viljan till makt ( Nietzsche ) och arbetet utgör en produkt och en gåva (Deleuze ). Skrivandet utgör en ritual där de liminala objekten ( Jones ) ingår i textväven (Barthes). Hon skriver sig in i en ordning (Lacan) och lämnar familjen för att vända sig mot en högre makt ( Legendre ).
   Detta är de huvudtankar jag utgår ifrån men målsättningen blir att knyta de olika essäerna t
   till varandra och att utifrån helheten läsa en beskrivning av ett jag och som sådan se essäerna som en ny form av litteratur (Kristeva ).
   Det handlar om läsningar: hennes läsning av klassikerna och denna läsning ger basen för det språk som tillämpas i essäerna.Det är en mycket vacker figur för den läsning som excellenta elever gör av texter. Det som sker är att hon/läsaren sätter sig i spel, hon tömmer sig för att sedan återskapa sig och det är denna process av återskapande som återges. Tömningen sker på ett plan i de essäer hon skriver runt texterna i tvåan och återskapandet i essäerna i trean.
   I detta spel växer texten fram och det gäller här att med mesta möjliga kraft och styrka nå fram till just den skirvprocess som skapar det verkliga sanna jaget eftersom det är i skrivandet subjektet skapas. För att denna utsaga skall bli möjlig måste det finnas ett du, en läsare. Det subjekt som skapas konstrueras inom texten. Genom essäformens frihet skapas det svängrum som är karnevalens mot det skolastiska (läroplanens litteraturtolkning)

   Tre tillstånd
   Texten är strukturerad som ett psyke och bildar en fallisk form liknande den barnet ser i spegeln.
   . Man kan läsa essäerna som exempel på Kristevas tre tillstånd där den sista/första (Vargtimmen) är bortstötandet – fasan (i Främlingar för oss själva) medan idealiseringen i ”Om en man” är analysen i Histoires d´amour och melankolin (Vargtimmen) finns i Soleil Noir. . Hon beskriver uppbrottet av den förenade moders och fadersarketypen genom abjektet och avvisandet av moderlig kärlek som en av flera latenta positioner i jaget som skapar identiteten och som skapar äckel vilket slår an den inre väktaren (scenen med avsky inför fadern i Vargtimmen) vilket samtidigt innebär förlusten av något gott ( den gamla familjen).
   Hoppet från bron innebär etablerandet av mimesisspåret vilket är fallet men också steget neråt bakåt som finns i skriften som är en fantiserad plats vilket är platsen för språket ( de vita husen, öknen som också är platsen för choran)
   Ur språket (den färdiga essäsamlingen) kommer ångesten och tabut incestförbudet och bildern av den bibliska modern i sanden som anknyter till det ursprungliga tabut allt det orena, blodet, buljongen, faderns sjukdom förs in i skriftkulturen som ett kulturellt arv. Modern som abjektet är en möjlig form för det kommande vilken paras med idealiseringen av fadern som den imaginäre fadern genom idealiseringen
   Jaget blir en blandning av faderns och moderns yrkesarbete ( barnen, tavlan) ”det som inte är jag” – kärleksrelationen till föräldrarna innebär att återfinna sig själv i en arkaisk gestalt mellan bägge (invandrarpojken) speglingen av henne själv i denna identiteten bildar en fallisk form (figuren som hoppar) och när hon ser denna falliska form grips hon av avsky och kastar tillbaka den in i modern Det är avsky och kärlek i samma figur Sorgen över att inte vara allt för dem blir bron till den symboliska ordningen vilket leder till en narcississtisk kris (hoppet) återgivandet av historien och anamnesen blir en läkningsprocess där psykoanalysen ligger mellan den moderliga positionen och den manliga. Kristeva (1992: ) ger bilden av främlingen som bulgariska invandrare (saliga gossar i bön).
   Hon skriver alltså in den exakta positionen och de exakta bilderna i ett furiöst tempo vilket motsvarar känslan av orgasm av jouissance som är kasten och blandningen mellan
   stilarna och skriver in sig sitt jag i texten. Fadern som dissemineras och där de olika fragmenten blir uttryck för skrivprocessen..

   Läsning – tömning
   Läsningen innebär en tömning och sedan ett återskapande där referensen mot och intertextualiteten uttrycker samtliga tre nivåer/tolkningar – våld(Lacan), poetisk text(Kristeva) och sterefoni, väv(Roland Barthes). Primärprocessera uttrycks genom lungan, valen, nöjesbåten. Bilderna och metaforerna avspeglar barnets triangulära förhållande till modern (nöjesbåten, lungan, tandguld) det är de bilder som uppstår när det tetiska övegår i det symboliska dvs när barnets symbios övegår i språket. Ma – mamma.
   Förloppet beskriver vägen från det fysiska till det semiotiska till tecknet/symbolen och vidare till textens organisering. Det motsvarar en känsal av att vara sjuk i kroppen som är det reala (pojkens känsla av matthet, trötthet) som går mot ordningen (fadern). Rörelsen är bara alltför tydlig. Den form som beskrivs är själva kroppen och beskriver subjektets väg in i det kroppsliga som leder vidare in i det imaginära till det symboliska som ger det en form vilket är den poetiska texten. Lösligheten mellan det imaginära och det symboliska, de lösa bitarna avspeglar ambivalensen hos henne, känslan av att vara sjuk i kroppen som är det reala men som avspeglar den känsla som textens organisering ger – känslan av att vara sjuk i kroppen (den sista essäen) när texten slutgiltiga organisering är genomförd och för att motverka denna placerar hon den först.
   För att intertextualiteten skall fungera krävs en enorm beläsenhet och det är introduktionen till denna som skapas genom förordet där hon inbjuder läsaren till dialogsituationen genom referensen till historien.Textsamlingen är sammantaget en bild av jagets och psykets positioner. Ordningen mellan delarna är den ordning objekten kommer till uttryck. Den första essäen bygger på läsningen av Jean D´Arc av Mark Twain -Johannas bok.
   Johanna är vestalen är ”ordets jungfru” den positionen som innebär den ena av två ytterligheter för (den unga) kvinnan i livet – mellan ”att identifiera sig som moderskropp utan röst” eller att vara ”röst utan kropp, en ”ordets jungfru”.(Witt Brattström 1990:9) Orsaken till den klara beskrivningen är att hon villl beskriva de krafter kvantiteter som bestämmer de bägge positionera i förhållande till varandra. Positionerna bestämmer i sin tur kvalitèen hos endera. Eftersom hon bara kan vara i besittning av den ena åt gången innebär det att hon bestämmer denna så tydligt som möjligt. Samtidigt påverkas beskrivningen av denna position av skrivprocessen. Den andra positionen är upptagen av modern och eftersom hon i jagkonstruktiuonen positionerar modern i olika positioner utifrån barnets perspektiv så blir detta den första positionen.
   Arbetet att positionera modern utgår från det återskapande arbete av de urspungliga primärdrifterna som konstruerandet av jaget innebär. Tömningen av jaget föregår denna process Det kan ses som en av tankarna bakom placeringen av Vargtimmen som den första essäen, I denna finns antydningar om ”kvinnan som det talande djuret” vilket är den motsvarande andra positionen men denna är förenad med avsky utstötande och den bild av jaget som en ”annan”, en invandrare som inte förmår gå över bron till det symboliska. Men här handlar det också om att vara ”dissident”, att stå utanför makten. Det är enligt Kristeva (WB 90:10) frågan om ”valet av ett radikalt förhållningssätt till språket och makten” som gör henne till en ”dissident”. Genom utsagan av fortplantningen och döden som beskrivs i texten texten ger också bilden av ”splittring, drift, närhet till döden, det demoniska och onämnbara” vilket alltsammantaget beskriver kvinnan position i världen. Hon sätter in dessa krafter i ett spel där deras kvantiteter ställs mot varandra i en allegorisk figur. Denna uttrycker en form av akten av skriva, en utsaga. Denna är ett stycke materialitet som ger figuren av kvinnans utsägelseposition i världen sedd utifrån moderskroppen utan röst.
   Vargtimmen blir en bild av ”de språkets utmarker där mening blir till eller upphör att vara till”. och i tecknet av den kvinnliga utsägelsen, immigranten, dissidenten blir språket till samtidigt som språket upphör att finnas till genom bilden av fadern där figuren uttrycker det som Lacan liknar vid det symboliska systemets upphörande genom den fadersbilden ” förödmjukad, patogen och disharmonisk, kluven mellan en utnämning(fadersnamnet) och en biologisk realitet” (Roudinesco 1994:246 ) Hon skapar en bild av det talande subjektet och litteraturen som denna plats genom sin allegori. Som allegori liknar den Benjamins allegoriska läsning av det tyska sorgespelet. Den groteska draget anknyter till den arkaiska moderskroppen enligt Bachtin och denna födande kropp är hamnen som är moderskroppens domän som vägrar att identifiera sig med faderns lag i en politiskt progressiv estetik. Moderskroppen är den mörka kontinenten som hon kastar sig ner i. I texten beskrivs överskridandet och förbudet.

   Territorium – reterritorialisering – deterritorialiseing
   Vad som sker i den sista essäen är det som Deleuze och Guattari kallar deterritorialisation, hon lämnar territoriet. Territoritoriet innebär handlingen att behandla en miljö (familjen) och olika rytmer(förändringarna). Deleuze Guattari (1980:386) :Staberg (2002: 257 not 18) Deterritorialsieringen är själva flyktlinjen från territoriet sedd utifrån en mikroanalys av de ”maktrelationer och formande tekniker individerna passerar för att disciplineras som kroppar eller vid behov själar. Desssa kan vara familjen, skolan. de religiösa förbunden, kasernen eller fabriken . (Deleuze 1990 :60)
   Jag ser baracken som en bild av detta. Det handlar om att lämna en form a disciplinering för en annan – fadern är uppgivandet av det symboliska, baracken av det formande, bilden ingår i helheten av poetiska bilder som visar hemmahörigheten i modern. Skrivandet uttrycker på ett plan en territorialisering men den är underordnad poetiken. Makten är själva omvandlingen – föreningen av den gamla berättelsen med den nya.
   Med makt förstås i det här sammanhanget en formande princip för de krafter som – sociala, politiska, biologiska eller fysiska – som konstituerar verkligheten. Makten är inte knuten till juridiska eller politiska instanser utan uppträder i alla former av relationer som en förmåga att tillägna sig, skapa och omforma. Den definieras inte utifrån våldsutövande utan genom förmågan att frambringa eller producera som löper över dess kraftrelationer; därmed kan makten förstås som plastisk eller föränderlig.(Deleuze 1962: 46-48, 69-72, Deleuze Foucult : 109 ff, 71, 57-64, Patton deleuze and the political s 51)

   Genealogi och familjetriangel
   Essäsamlingen uttrycker det som kallas genealogier tillstånd som överges. Familjen utrycker en estetik som är den moderna anpassade. De olika essäerna uttrycker dels tillstånden i utvecklingen men denna ses som paradigmatisk och uttrycks genom territorialiseringen och koderna, samtidigt vänder den sig inåt, den avspeglar den moderna formen av den klassiska estetiska uppfostran (Kittler ), där essäerna speglar sig inåt. Minne, inbillning, emotioner framkommer som korrelat till ett nytt utbildningssystem (Kittler gramophone…). det är den parallella rörelsen till skolan och avspeglar den klassiska esstetiska fostran paralell till medelklassen omkring 1800 tvåhundra år senare. Sålunda blir den en spegling av denna klassiska periods bildnignsåeriod av det borgerliga subjektets fortlevande och berör det inre minnet. Begreppet arkiv ( s )m används pekar mot detta, det är en famijediskurs som beskrivs.detta analyseras utfrån fadern modern och diskursen
   I familjetriangeln skapas en sexualitet som bortom fortplantningsdriften som inte bara tar sig uttryck i barnet och den perversas utlevelser (servitrisen) och som speglas mot den ideale författaren fadern. Identiteten konstrueras enligt de imaginära scener litteraturen erbjuder (tolstoy) denna får sedan gestalt i ett brev/essä riktat till familjen.
   Texterna blir urkunder i familjens idyllion och hon lämnar bara familjen för en ny familj, en ny modern variant av den klassiska familjen, hon skriver alltså hela tiden in den korrekta identiteten där essäerna beskriver ett ”själsliv” och en modern form som avspeglar diskursens djup i essäen., psykoanalysen är bara en av de diskurser som omgärdar en sådan modern familjebildning.
   Texterna är uttryck för territoriet, den miljö där begär och sexualitet antar nya former och dess komponenter blir ”expressiva” och ”kvalitativa”- produkten är territorialisering anhopningar, passager, produkter. Deterritorialiseringen är flyktlinjen som beskrivs i essäerna. Funktioner och former antar en autonomi när de övergår i andra former, jag ser formen med avgränsade essäer som en genealogi – en diskontinuitet där känslorna står mot varandra,
   Det individuella är ett inre jag där de estetiska processerna går hand i hand med pedagogiken men innebär motstånd, kreativititet och mutationer mot utbildningen – deterritorialiseringar.
   där det småborgerliga jaget motsätter sig det linjära i processerna, att alla går samma väg där den nya borgarklassen(Featherstone ) inkorporerar detta medvetande om processer – men deterritorialierar dem genom estetiken, kritiken och pastischen av analysen och skrivandet som motstånd, uttryck för begär och fallisk revolt. Dessa deterritorialiseringar framträder i förordet där hela det estetiska programmet presenteras… att ge liv åt läroplanens text osv….
   Analysen bygger på Kittlers undersökningar av läsningen roll under den tyska romantiken där denna ”på en gång reproducerar familjens psykologiska triangel och låter individen upptäcka sitt inre som genomsyrat av ett begär”(Kittler ) Utifrån detta perspektiv blir de olika essäerna lästa som avspeglingar av denna process – metamorfoser uttrycker rörelsen bort från pedagogiken genom mutationer, de egna mutationerna och triangelns metamorfoser. Resan som figur går inåt till triangelns bilder och till den gamla familjen. Hon vill ”skriva figurer”, vilket är en avbildning av territoriets autonomi. och samtidigt rörelsen bort.

   Disciplinering och diskurs
   Alla dessa åtbörder ingår i inskolningen, uppfostran, Giroux disciplinering (Grossberg 1989: ), De är en samling tecken som är inskrivna på den socialakroppen I en kulturartikel (GP 29.5) skrivs om en illustratör, Anna Höglund,”illustratören, konstnären och författaren AH med en diktberättelse för vuxna” Den journalistiska texten skriver in individen i den sociala kroppen, ) Här förekommer följande språkliga figurer – jag har satt citationstecken runt för att betona deras karaktär av element ”enorm och prunkande”, ”sjuder det av liv” ”ganska mycket av drömmar” ”ett svårt material” ”det är så privat” ”sparat anteckningar” ”skriva upp vad jag drömde” ”sållats ut under åren” Upptäckte att det var en historia” ”närma sig utifrån” ”utsattheten och skräcken för att överges är ständigt återkommande teman” ”mörkret är tätare nu, dalarna djupare och humorn är mer drastisk” ”bilderna är ganska hemska” ”det måste finnas en öppning” ”ingen större skillnad mellan att skriva för barn och vuxna” ”människor är ju sammansatta individer oavsett ålder” ”trots svärtan rymmer även diktberättelsen ett slags hopp” ”en oväntad förändring, en vändning som har med undersökningen att göra” ”överraskande bildspråket har en förlösande verkan” ”figurerar en uppbragt och mycket redig vårdare” ”en man som liknar författaren Björn Ranelid” ”en drastisk men självklar liknelse” ”obekymrad om andras förväntningar” ”texterna tycks ändra ton och bryta mönster som det passar”,”Men i de banorna har hon inte tänkt”,”när jag gjorde anteckningarna” ”det står i inflicksbladet att det är en detektivhistoria – försökte komma något på spåren” ”ligger ju i områdets natur att det är klarhet man eftersträvar” ”det är något som handlar om brist om dess orsaker och uttryck. Brist som tillstånd.” ”en film som jag såg för mitt inre” ”som handlade om henne” ”som när man gick på bio i skolan” ”på någon provisorisk biograf” ”handlar om hennes liv, hennes förflyttelse.” ”ödslar ingen tid på att göra sig tjusig”, ”en sån period i 14,15-årsåldern” ”när män börjar titta på en på ett sätt som inte bara är kul” ”då gick jag in hårt för att göra mig så ful som möjligt” ”Jag minns känslan att det verkligen var att bryta mot något at göra sig ful” ”nyss fyllda 43” ”slå ett slag för den fula tanten” ”den frimodiga Syborg” ”slå ett slag för rätten av vara ful” ”När man är ung är man i första hand definierad som kvinna””det är den stora orättvisan som ligger definierad i hela det patriarkaliska systemet” ”åldrandet innebär då en stor frihet” ”ord och bild ligger nära varandra i AH:s huvud” ”bilden kommer först och det är den som för berättelserna framåt” ”denna gång fungerade de flesta inre bilderna bättre som text” ”en ljusstråle som sipprade in i rummet sedan mamma släckt lampan, en hemlighet som hon behöll för sig själv” ”hade ju hållit på så mycket med bilder. Därfr blev det sköt att de flesta bilder blev i form av text; man blir nästan lite trött i huvudet av alla bilder” Jag har kommit från en familj där man inte pratade bara kommunicerade med bilder ”det enda sättet att kommunicera med min pappa var genom vad man jobbade med” ”mamman keramiker som gav upp sitt yrke för familjen” ”verkar aldrig slumpartade men bär inget medvetet symbolspråk. Först på längre sikt kan sådana symbolbetydelser klarna för AH . Under arbetsprocessen litar hon på sin inre blick.” ”om man är koncentrerad eller lite övertrött” ”sinnestillstånd som färg” om jag ser en person kan jag se bestämda färger” ”Men jag ser inga auror”
   Johan Swedenmark skriver om Anna Höglunds ”mix” (GP 29.5.01) och uttrycket liknar kulturstudiernas beskrivning av ”the fix of the enunciative generation” (Harvey)

   Begrep – narrativ – syntax
   I den journalistiska texten, presentationen läggs begreppen ut i ett narrativ de hopas på den ”syntaktiska nivån” och den vetenskapliga texten gör en transponering, metastas, metamorfos av texten på så sätt rör vi oss i olika språkspel runt driften vilket gör mig till objekt i en pedagogisk process.
   Jag skriver in mig en en berättelse om forskningsuppgiften liksom hon skriver in sig i en. Handledarna är mina föräldrar och det samtal vi hade under hösten om scenarios (handledaren som får studentskan att skriva hans text – men nu blir jag studentska och hon iakttagaren) inlöses när vi spelar våra roller. Individerna har vissa roller, vissa kontrakt som de löser in – om de löser in dessa och genomför sina kontrakt så kommer de att uppnå lycka och välgång, dvs befrielse, lättnad. Det gäller bara att ha ett bra skript.
   Denna journalistiska text bildar utgångspunkten för analysen av det språk som ligger under texten, driftens rörelser runt den tomma platsen och tolkningen blir därmed analog till Zizeks analyser av filmens språk, platsen för produktionen och det språk som dessa sker genom. Jag ser texten som en produktion ett iscensättande av ett skript, ett steg ut i offentligheten, en simulerad verklighet som alla medieproduktioner där jag är alla tusentals läsare. Det innebär en helt annan beskrivning av sociologin eftersom de sociala rörelserna sker i form av transponeringar, text, olika skript, med samma frihet mot klassikerna som M gentemot dem, essäformen blir därför lämplig.
   Hon analyserar sin egen text innan hon presenterar den vilket är intressant. Essäformen drar framförallt en gräns mot vetenskapen, det vetenskapliga skrivsättet, på samma sätt drar jag genom den litterära diskursen en gräns mot vetenskapen och överskrider Cixous och Irigaray, på samma sätt som Kristeva gentemot litteraturhistorien

   Entreprenören och impressarion
   Vi, de andra symbolproducenterna är bara små länkar i kedjan, symbolförmedlare, entreprenörer, som vandrar likt fångar och överlevare i detta stora koncentrationsläger av fångenskap under språket och symbolerna och det är symptomatiskt att Björn, min kollega, skriver om de tyska koncentrationslägren hela sitt liv och jag översätter en bok om Auschwitz, att våra favoritelever har judiskt påbrå och att vi studerar de judiska tänkarna. Alltså en form av iscensättning av olika scenaros där undertexten, tolkningen ingår som en integrerad del. På samma sätt blir eleverna våra fångar som fortsätter symbolproduktionen.
   Texten kan utgöra en hyllning, min version av konstnärens debut och det konstnärliga diskurslägersystemet men samtidigt utgöra den en infernalisk drift med detta, i texten iscensätts spänningen genom jakten och den jagade där våra roller skiftar, avskiljandet och farväl och den alternativa diskursen schibolleth, hur texten verklgen skulle skrivits, utifrån de noder som hon går från och till vilka erbjuds mig, texterna dyker upp på min dataskärm och arkiveras, förhållandet till böckerna är fritt. språket genom fadern, viktigast är avgränsningen mot vetenskapen, rebusen som inte hon men jag skall lösa, vilket är ett oväntat drag, en spelmöjlighet hon ger mig, en hyllning till föräldrarna vilket ser genom konstnärsrollen mer lämpad för flickor än för pojkar, tron att jag aldrig kan fånga henne men ovetskap om textens möjligheter eftersom den finns där, hon har i själva verket genom texten överlämnat sig till mig som min fånge mitt objekt, pars pro toto – eftersom hon inte kan överlämna sig som kropp blir det som text.
   Denna text blir då konstruerad på ett visst sätt för att placera mig i en viss tolkarroll – journalisten, akademikerna, dvs min skugga, den som förträngts i samtalet men som hon nu manar fram – frågan är om texten växte fram samtidigt med kursen om psykoanalys och kulturstudier. Den följer de akademiska linjerna av subjektivitet och inordnar sig i dessa som underordnade subjekt och bryter därigenom ny mark.
   Dessa elever är placerade på vissa gator i visssa rum med vissa vardagsrum och vissa kurser (hon ville läsa estetisk och samhällsvetenskaplig – mellan mor och far) Subjektifieringen är bara en del av disciplineringen precis som konstnärens subjektvitet är en del av arbetsprocessen .Detsamma gäller självpresentationen – fadern som studerar de små barnen är jag som studerar mina elever – mina resor är fädernas resor.
   Genom att utforma texten på detta sättblir jag fadern och hon kan avfärda mig och dra mig till sig genom rebusen dvs skapa en fallos som är mitt skrivande av denna text vilket skapar ytterligare en nivå i arbetet liksom jag i dessa tisdagsförmiddagar blir abjektet som konstruerar den andra texten. Intressant blir de olika stationer som genomgås – fri roman bunden roman, roman med förlaga, essäer..

   Det tetiska och negativiteten

   Syftet är att beskriva negativiten i en samling essäer av en ung författarinna – dvs drivkraften i
   det språkliga skapandet och en bild av det omedvetnas processer samt hur denna negativitet präglas av subjektets försök att förbinda det med naturens och samhällets objektiva kamp .
   Men varför denna utsägelse, varför detta tema? Genom att hon som duktig elev ville skriva ”som läraren ville” – skapades de ”yttre” förutsättningarna för att gå in i den form som uppstod. Formen är helt artskiljd från den som skrevs i de essäer vilka utgjorde uppgifterna i litteraturkursen.
   Dessa texter kan betraktas som intertexter till det arbete essäerna utgör. Essäerna är en nytokning av klassikerna avv samma slag som tel Quel gruppen som försökte skap en ny poetik och genomförde nyläsningar av franska klassiker som ansågs uttrycka subjektets kris. Semanalysen som metoden kallades tog avstånd från fenomenologins subjekt till förmån för ett subjekt i kris
   ”Till skillnad från tradionell litteraturvetenskaplig tolkning vill semanalysen undersöka hur desssa produceras. ”hur betydelsebärande systems skapelseprocess manifesteras i fenotexten” Skapelseprocessen skall inte förankras i genetiska eller biografiska källor utan förankras i en permanent dialektik som möjliggör nya tolkningar.
   Det handlar om en dialektisk process mellan det symboliska och det semiotiska. Semanalysen vill belysa ett ”kroppsligt subjekt” till skillnad fråndet stereotypa medvetna subjektet. Den konstnärliga verksamheten överskridet det tetiskas gräns och är en praktik och förskjuter densamma. Genom semanalysen framgår den unga författarinnans tillvägagångssätt i förhållande till de klassiska texterna. Hon överskrider och förskjuter i förhållande till driftladdningarna.
   Hon accepterar litteraturtolkningens symboliska ordning liksom essäformen och det vetenskapliga projekt som specialarbetet innebär samtidigt som hon försöker överskrida den i kanske syfte att förändra undervisningen. I min tolkning försöker jag inte ”förstå” eller tolka utan istället beskriva två skrivande och läsande subjekt i process. Det innebär att hennes text tolkas som uttryck för ett subjekt i process liksom hennes läsning av klassikerna – på samma sätt utgör min läsning/tolkning ett subjekt i process liksom min text. Det handlar både i mitt och hennes fall om ett ”jag som inte är herre i sitt eget hus” Studien handlar om hur hon med fiktionens hjälp skapar utrymme för och förändrar erfarenheter som inte vardagsspråket kan beskriva.
   Troligtvis kommer denna studie likt Kristevas utläggning av fenotext och genotext att kännetecknas av en del oklarheter. Dessa båda textbegrepp syftar på att den litterära texten bär på sin egen skapeleseprocess, utsagan uppenbarar utsägelsen, ”yta och djup, meningsstruktur och frambringandet av mening” … den textens dynamik som gett upphov till en författares specifika stil och tematik.
   Den tematiska tolkningen av texten skall visa genotextens verkningar. Sambandet mellan driftsstruktur och litterär form visas genom analysen av hennes tolkning av klassikerna i de första texterna och i essäerna.
   På vårterminen i årskurs två skrev hon essäer om Tolstoy och Almqvist som uppgifter inom litteraturundevisningen. Dessa intertexter utgör entusiastiska lovsånger över författare i klassisk liberal humanistisk tradition och utgör utsägelser men på ett bekräftande plan. När hon sedan går in i det litterära gestaltningens problem kommer hennes underliggande ”splitting” att framträda. Samtidigt blir jag som handledare bärare av abjektionen vilken har ett samband med det tetiska i att skriva litterära texter.
   Individuationsprocessen vid 17,5 beskriver ett avskiljande från föräldrarna som börjar med ett återvändande till den ursprungliga processen av närhet och separation. Regressionen ner till treårsåldern och de pånytt upphettade driftsandelarna övergår i motvilja, abjektion, ett mellantillstånd för att avståndstagandet och frigörelsen skall kunna äga rum. Abjektionen är en förutsättningen för bortstötandet som skall leda vidare till det symboliska. Denna bortstötning kvarlever sedan på ett symboliskt plan i texten.

   Abjektionen
   Abjektionen blev ett litterärt tema som hängde samman med den ålagda beskrivningen av staden. Denna var scenen för frigörelsen, en slags urscen på 60-talet och de öppna platserna spelade en annan roll då. I beskrivningen av stadsmiljöer kommer abjektionen upp till ytan som platsen, tillflykten där det andra etableras – den objektiva positionen utifrån vilken avståndstagandet, ab-iektionen, bortkastandet kan tematiseras. För ungdomar är därmed platserna förknippade just med abjektionen, tillståndet – flykten från far och mor, sökandet efter könsidentiet, kampen mot lagen.
   Abjektet är själva känslan som föregår separationen och efter att hon skrivit dessa texter känner hon abjektionen – äckel – men flyttar den essä som handlar om denna från sista till första platsen. Abjektionen hör därmed samman med essäernas underliggande tema – bristen, förkastandet och förnekandet eftersom den är ”en både fysisk och moralisk känsla :”(…)en blandning av omdöme och affekt, av fördömande och hängivelse, av tecken och drifter.” Vilket är en beskrivning av hela utsägelsen av texten, det tetiska dvs att hon ser sin egen bild framträda istället för bilden i spegeln som är bilden av modern. Det tetiska är gränstillståndet mellan det reala ( kroppens och det omedvetnas mysterium) och den symboliska ordningen. Det är den plats där imaginationen kan röra sig. Det är ett tillstånd varur bilderna föds. Lokaliserat i ensamhet på rummet, eller i sängen under ”Vargtimmen” får det en bild i avståndstagandet till moderskroppen och fadersnamnet.
   Kafkas Domen blir alltså läst som en bild av det tetiska – förhållandet till Faderns Nej – men görs om till en bild av hennes eget Nej. Hon avskiljer sig från moderns ”vidriga” kropp men accepterar samtidigt inte faderns nej (fadern dör under historien) vilket pånytt betonas då hon beger sig ut på tröskeln (bron) mellan det reala och den symboliska ordningen. Hon hoppar då ner i floden. Efter att ha förkastat dem går hon pånytt in i symbiosen (döden, tystnaden). Det är denna rörelse essän beskriver.

   Det rumsliga
   Kristeva menar att det tetiska kan öppna sig för den permanenta negativiteten genom den konstnärliga verksamheten. Eleven som sitter för sig själv och arbetar uttrycker en negativitet gentemot symbiosen men denna negativitet öppnar för och möjliggör men också luckrar upp den symboliska ordningen i språket. Det är denna ”uppluckrade figur” som uttrycks i essäerna.
   Bearbetandet av förlusten, avskiljandet från modern men inte underordnandet under fadersnamnet är det tetiska, tröskeln, mellanrummet. Hon återupplivar barnets tetiska faser i den estetiska verksamheten. Denna metod förekommer både inom Montessoripedagogiken och på skolans estetiska program och har sitt ursprung i moderns konstnärliga ambitioner mot vars chora hon avgränsar sig samtidigt som hon bär dess tecken och uttrycker den i symbolisk form..
   Hennes nej både möjliggör och samtidigt luckrar upp den symboliska ordningen. För detta blir essäerna den perfekta formen samtidigt som de i den språkliga symbolens form uttrycker den estetiska verksamhetens form av att vara ett nej till den symboliska ordningen (den symboliska/lingvistiska diskursen) och bejakar drifterna (det semiotiska). Den estetiska verksamhetens grund är det tetiska tillståndet, tröskeln, mellanrummet, mellan drifterna och den symboliska ordningen. Essäerna blir detta tetiska rum.
   Genom att hon arbetar utifrån en estetisk konstnärlig metod blir det rumsliga avgörande för formen. Som en konstnär sitter hon i rummet och skapar omvärlden. Men detta rum är också moderns rum. Det är också ett övergångsobjekt nödvändigt för den konstnärliga verksamheten. Men hon förmår inte lämna detta rum. Det enda sättet är att hoppa ur det – essäen slutar också med hoppet från bron Hon lämnar alltså inte symbiosen utan ”subjektets permanenta negativitet” uttrycker rörelsen mellan förkastande och anammande vilket uttrycks genom hoppet ner i floden. Essän utgör en bild av den tetiska fasen, abjektionen oh negativitet . Det sistnämnda genom att hon i essäerna återskapar det hon förkastat och lämnat i individuationskrisen genom att återskapa det i symbolisk form. Hon ”återskapar rumsligt och musikaliskt det dialektiska momentet i betydelseprocessens födelse” förkastandet av choran som hon alltså samtidigt tar tillbaka i symbolerna.
   Essän visar förkastandet av vissa delar men också återvändandet till symbiosen för att pånytt arbeta med Processen. Förkastandet blir en gest, en rörelse som föder skuld men som är ett sätt att synliggöra avskiljandet.
   Orsaken till att hon inte kan skriva en roman är själva ”splittingen”. När hon skriver i ensamheten i det tetiska återkommer drifterna genom det symboliska arbetet och hon grips av abjektionen vilket leder till förnekandet av modern och fadern.De får därför denna bild.
   Det handlar om hur en ung människa läser klassiska texter och uttrycker sina tankar i samband med läsningen. Hur de läser in sina känslor och problem i texten och hur de sedan skapar en ny text av sin upplevelse. Det är samma sak som händer när unga människor lyssnar på musiktexter.
   Men genom att de beskriver läsningen av klassiska texter går det att få något sagt om dessa ”kanoniska” texter precis som amerikansk litteraturvetare säger något om ”the western canon” utifrån sitt perspektiv säger en ung kvinna i Göteborg något om västerlandets kanoniska texter utifrån sitt perspektiv. Det är en process av jagblivande

   Discrimination wars

   Är detta ungdomskultur – det som handlar om identitetet, kön, rasism och sex, denna politiska korrekta analys som dessutom är helt aktuell och modern inom det akademiska etablissemanget. Det är det inte om man menar nätverk, antiestablishment, no logo, globalisering etc. Det är en diskurs som hör hemma i 80-talet och 90-talet och betecknande nog lämplig för en studie vars fundament vilar på det ”politiskt korrekta” (jmf Long Inledning s XIX) samtidigt är genren den politiska diskursen hos borraren av samma slag som Longs analys. Detta understryker att det är fråga om en estetisk framställning av former som samtidigt ger ett svep, en scope över de senaste decenniernas intellektuella värld – strävandet är detsamma som Kleins – att täcka en hel värld)
   Men formen är den konstnärliga boken, vardagslivet, far och mor, minor literature. Eftersom en ung människa skriver om de vuxnas diskurs, den akademiska diskursen istället för att gå ut och strida innebär det en form av isolering, vila, ro, retreat att vila efter den heta symbiosen med modern.
   Titeln Metamorfoser vetter också mot transformationer som en förändring av perspektivet genom nya identiteter- Long menar att en liten grupp kan påverka – 60-talets radikaler 70-talets no future och det hon kallar 80/90-talets ”ID-warriors”. Är det rörelsen i dessa transformationer hon vill belysa och sålunda sig själv som ett ”sign of the time” Hon gör sig själv till ett konstverk samtidigt som hon blir ett historiskt subjekt som är bärare av tidens diskurser, ständigt repeterande gången från substans till subjekt – åter och åter igen. Från subjekt i sig till subjekt för sig.
   Hon avslutar dess olika avdelningar och grupperar dem sedan i en rebusliknande ordning. Hon uttrycker väl sin hemvist i det förra århundrandet men blir genom den essäistiska formen en aktuell bärerska av postmodernismens sociala bas när hon placerar in klassikerna i sitt vardagsliv samtidigt som hon genomför en politiskt korrekt tolkning/adaption av dem. Hon infogar sig på detta sätt i en historisk rörelse av receptionsforskning med rötter i 70-talets intellektuella värld. samtidigt visar hon sig som mitt intellektuella poseringsobjekt som både visar och döljer. Hennes filosofiska striptease gör mig till åskådaren som hela tiden återvänder till objekt för att finna mer som är fördolt – mellan oss utvecklas en dialektisk rörelse.
   Hon blir min informant och föremål för min kvalitativa studie och föremål för mitt sublimerade begär – mitt ”ideologins sublima objekt”. Den sublimerade driftens formförändring – från den stora romanen till den lilla essäsamlingen – innebar att hennes begär vändes från mig/den andre till föräldrarna/modern – från den stora kroppen till parasiten
   Det som skulle ske vid en senare tidpunkt – figuren av räddning in i familjen (mycket vanlig i det intellektuella arbetet med ungdomar, man hämtar helt ”enkelt hem” den unga kvinnan eller mannen (från den andra hotfulla offentligheten) till familjens och husets välbekanta libidinösa plats och infogar tecknet i familjehistorien samtidigt som man låter de unga göra senare strövisa utfall mot offentligheten – kom att få sin form och inträffa tidigare. En slags infogande av texten i familjens symboliska ordning och ofta som en följd en omdirigering av de ungas estetiska engagemang.

   Den politiskt korrekta texten
   Vägen från roman till essä är en fråga om driftens förvandling från det utåtriktade till det inåtvända. Skolarbetets krav i trean innebar att driftsandelarna kom att splittras upp och denna plittring och ”mångfald” avspeglas i formen. Essän är en litterärt mer högstående genre än dagboken och samtidigt evigare bortom tid och rum med en klassisk kulturhistoria som fond. En inriktning mot kultur och estetik mer än mot det privata och tillfälliga.
   Hennes första svensklärarinna på Schillerska sysslade med rollspel och nu skapar hon ett script där jag blir en av aktörerna (Goffman om sociala roller). Hon vill (i avsnittet om Stiernhielm) beskriva en kvinna som skriver professorns/handledarens text men blir genom det omedvetnas list den som skriver min (politiskt korrekta) text.
   Hon är ett barn som präglats av den ”politiskt korrekta diskursens genomslag i socialisation och uppfostran – född 1983 uppväxt och boende i Linnestaden i Göteborg – på väg ut i livet och in på universitetet – elev på Montessoriskolan före Schillerska gymnasiets samhällsvetenskapliga program – hela den politiskt korrekta vägen från vaggan till studenten. Hon ser sig själv som ett vittne till den tid hon lever i, reflekterar över sina villkor och skapar sitt själv. Liksom Montaigne i sina essäer drar hon sig tillbaka från sina mycket flitiga och framgångsrika studieroch skriver en slags sammanfattning över denna period i sitt intellektuella liv. Eftersom formen är känslig (romanen är den andra kroppen) så skriver hon essäer.
   Arbetet utförs med verktyg från Montessoripedagogiken, multikonstnärskapet, den politiskt korrekta analysen (fadern), entusiasmen att skriva ett större verk (undertecknad). Det blir en gåva till oss alla och avspeglar spelet mellan tanke och drift i drömmens och diskursens framställning – samtidigt blir det en slags farväl, en summering, en personundersökning (se definitionen…) Hon gör bokslut och skriver familjeromanen och ställer sig på samma plats som Montaigne – hon skapar den politiskt korrekta ungdomsessän, en historia om maktlöshet och underordning, disciplinering och måttlösa utgjutelser, ideologi och distinktioner.
   Essän är ju ett definitivt sätt att avgränsa sig från andra mer smutsiga (kanske manligare) genrer. Den ligger exakt mellan vetenskap och litteratur mellan två former skapade i
   upplysningens dialektik och hon vill fånga just rörelsen i social och personlig förändring – och det är ingen slump att hon ledde mig fram till boken ”Ungdom i rörelse” där jag fick möta min egen text på UB:s kursbokshyllor. Det är just detta projekt hon låter mig fortsätta att utveckla,ett sublimerat kontrakt, ett arbete på mitt ”själv”.

   Skola kanon, disciplin
   Den skola där jag arbetar har en mer är hundraårig historia. Den fungerade som ett realläroverk under de första hundra åren. Tanken var att förse den exploderande industrin med ingenjörer. Under de senaste 15 åren har skolan varit präglad av den nya medelklassen genom sitt samhällsvetenskapliga och estetiska program. Det sistnämnda är sveriges största estetiska program emd inriktnig på bild och form. Det samhällsvetenskapliga programmet är mest populärt i Göteborg. Skolans förändring har även påverkats av kommunaliseringen och att elevantalet ökat med trettio procent de senaste tio åren.
   Fragment av den gamla skolans disciplinering sitter kvar iväggarna, återfinns i aulans utforming som en nationalromantisk rikets sal och i huset arkitektur som liknar militärakademin centrum med flyglar. Målningar av gamla rektorer, byster av stora svenskar finns kvar. Men det mest framträdande är skulturerna på första våningen som eleverna skapar själva. Institutionen för svenska var tidigare ett litet rum proppat med böcker men är nu ett stort rum med gott om arbetsplats och ett mindre antal böcker. Hela skolan har byggts om för 40 miljoner och är nu byggnadsminnesförklarad.
   Undervisningen i svenska följer kursplanerna och försöker i mån av tid att klara alla momenten.Dessa är desamma som de varit de senaste hundra åren med en viktig skillnad – de har reducerats till mindre än hälften. Ett stort antal kringaktiviteter gör att svenskämnet blivit ungefär en tredjedel så stort som för fyrtio år sedan. Litteraturstudierna följer den kronologiska uppställningen med en genomgång från antiken och framåt. Antalet styrda skrivuppgifter har minskat betydligt.
   Eleverna har stor frihet i utformningen av sitt arbete.Kontrollen är inte hård och det är upptill var och en att bestämma nivå för studierna. Litteraturkursen följer det som kallas kanon, en uppsättning klassiska verk. Tanken är här att öva litterär analys och ge exempel på sätt att skriva och beskriva, skapa historiskt perspektiv och medvetenhet.
   Enligt Cultural studies bör kanon studeras med tillämpning på den moderna tiden men ännu viktigare sedd i relation till populärkulturen. Kanon uttrycker ett manligt perspektiv på litteraturen och en fokusering på författaren och verket.. I kanon ingår författare som Almqvist, Goethe, Kafka, Tolstoy och Dostojevskij vars författarskap bildat underlag för den här studien. Dessa blir här lästa vad Easthope kallar populärkulturellt dvs som föränderliga. Betoningen av det litterära verkets status som enastående konstverk tillhör en äldre konstepok.
   Ramen för den text som här analyseras är specialarbetet, ett arbete som skall träna eleverna i vetenskapligt tänkande och skrivande men som även kan uttryckas i form av konstverk, diktsamlingar, dagböcker, filmer. Det viktiga är att det skapas en helhet samt att ett självständigt verk växer fram där någon form av ny kunskap skapas i en undersökning. Specialarbetet brukar omfatta ungefär trettio sidor och vara uttryck för någon specialinriktning som eleven intresserar sig för. Det görs i årskurs tre och arbetet pågår under ett halvår. Numera är det ersatt med en kurs som kallas projektarbete och som omfattar nästan tre gånger så många poäng.
   Den ursprungliga planen var att M skulle skriva en roman. Tanken var liksom för de övriga sex eleverna som hade samma ambition att inom ramarna för specialarbetet få handledning samt uppmuntran att bedriva eget litterärt arbete. Det säger sig att dessa elever hade mycket stort kulturellt kapital och en brinnande tilltro till litteraturen. Att de valde mig som handledare beror på mitt rykte som mentor samt framför allt att jag varit deras lärare.
   Den ursprungliga idéen bakom arbetet var att en roman skulle skrivas baserad på gestalter ur den klassiska västerländska litteraturen men där de adapterades till samtiden i Göteborg. De skulle uttrycka något mystiskt samband med det förflutna och det skulle skapa själva litterariteten tänkte vi oss. Uppgiftens lösande satte stora krav på fantasi och kreativitet.Vi diskuterade detta under vårterminen 2000.
   Under sommaren skrev sedan M några av texterna som skulle ingå i romanen. Vi diskuterade dessa under hösten och under våren medan hon skickade brev med nya texter samtidigt som vi träffades en kvart varje vecka och utbytte några snabba ord om arbetet. M. är extremt högpresterande i skolan och hade mängder med parallella arbetsuppgifter. Inriktningen mot essäer kom under våren när det visade sig att arbetet inte kunde utformas som en roman. Orsaken till svårigheten att utforma en roman samt essäformen skall jag återkomma till.

   Postmoderna klassiker

   Skribenten går mellan olika processer – primära och sekundära. Borraren är ju en stiliserad diskursiv sekundärprocess medan de andra essäerna präglas av det nya narrativet – en serie reflexiva, primära figurala processer, medan att den sekundära narrativa processen att skriva texten bildar en slags fond och struktur
   Denna präglas av sitt produktionssätt, dvs sättet det är skrivet på, där delarna i processen, alla utgör potentiellt oändliga driftsinstanser som på ett plan handlar om förhållandet till signifianten samtidigt som helheten utgör en akt av performance i speglandet framför texten där de olika delarna som bitar i en matta utgör olika relationen till driftens tomma plats – det symboliska systemet, samhället, läsaren etc där förhålllandet tilll övergångsobjektet är laddat med lika delar fasa som njutning i ett narrativt fort – da scenario där de olika delarna infogas i en trösterik struktur, ett nytt iscensättande och döljande i en narrativ struktur av tröst och repararation där blickarna på texten och själva processen att överblicka struktur samlingen blir en slags petit recit av lokal kunskap – minor literature.
   Vardagen blir figurer bilder och verkligheten blir fragment – isolerade, känsloladdade upplevelser Det som är essäer är repetitioner, man kan kalla dem postmoderna klassiker. Genom denna iscensättning av klassikerna i modern miljö ges hon möjlighet till denna iscensättning av vardagen och perceptionen – hennes vardag är familjen, skolan, staden..
   Dessa delar förlänas en karaktär av karnivaliskhet som är en del av estetiseringen av livet. I trädscenen i Tintomara närmar hon sig moderns symbolproduktion så mycket hon kan – samtidigt som Tintomara ges karaktären av en perceptionen av en väninna ett ingående i konstnärsrollen. Omkastningen av ordningen är ytterligare en figur som skall understyrka detta. Bilden av den smidiga gasellen som löper över sidorna är ju också en bild av den postmoderna kroppen, smidig snabb och energisk vilket gör figuren till en bild av den postmoderna läsningen av texten Hon skapar alltså en ny narrativ logik och det är dess kännetecken jag vill en smula undersöka. Genom att spegla franskt helgon genom amerikanska ögon ger hon – Vad jag gjort i min snabba undersökning är en form av kinesics en studie av kroppspråkets sammanhang med skrivprocessen – den globala kulturella ordningen en ironisk känga genom att det som sker handlar om henne själv och hennes vardagslivsgestalter.
   Hon karnevaliserar och ironiserar över de flesta samtida kulturella koder i enlighet med den unga symbolproducentens mission genom sin dekonstruktion av symboliska hierarkier visar hon inte bara sin samtidskänsla och socialt kulturella tillhörighet utan bidrar även till samhällsvetenskapernas nya identitetetsbegrepp.”Att försöka förstå ”det andra” på dess eget sätt, att försöka snegla bakom de snäva och arroganta stereotypierna , är ett uttryck för den kulturella omsvängingen inom kulturell metodologi,”
   Detta gäller beskrivningen av borraren som kan ses som ett försök attt överbrygga och ge profil åt det maktägande skiktets synsätt. Just bilden av kulturell och annan förvirring är ju en postmoden figur och den präglar hela texten.samtidigt blir den begränsade bilden av enklaven som beskrivs en bild av den postmoderna ickeuniversalistiska ambitionen i projektet satt just i motsättning till klassikernas moderna universalististiska anspråk i en markerad gränsdragning.
   Jameson definierar postmodernismen som verkligheten förvandling till en serie bilder samt en scizofren fragmenteringen av tiden till en evig serie ögonblick. Dettta är just vad som sker i omvandlingen av klassikerna till essäer – narrativet blir bilder och tiden en serie ögonblick som i sin tur också blir bilder.

   Det symbolbärande skiktet
   ”Problemet är att det saknas vittnesmål som visar hur män och kvinnor engagerade i vardagslivets göromål faktiskt kan komma att formulera dessa upplevelser. D” Avsikten är här att visa just ett sådant vittnesmål. Själv betraktar jag mig som just entreprenören och marknadsföraren av en sådan postmodern pedagogik med vilken de kan fostra olika publiker (vilket är exakt vad jag gjort med dessa specialarbeten). Den totalisering som föreslås läser jag som skapandet av en kulturell fond av liberal a humanism i klassikerna mot vilken den postmoderna esteiken iscensätts,
   Svaren på de frågor TJ och FM ställer om platsen och de som använder postmodernism är – Det är barn till konstnärer, akademiker, psykologer och lärare, bildmänniskor och intellektuella invandrare (Iranska tjejer) motståndarna är skolmänniskor, vissa elevgrupper. Platserna tror jag inte är speciella mina elever kommer från hela Göteborg (med en övervikt naturligtvis från Linneområdet) vad de skapat är postmoderna dokument skapade av mig som entreprenör inom skolan därde sökt upp mig och använt mig.
   Motståndare är de som ville hålla ett hierarkiskt symboliskt system och det kan då vara skolbyråkrater. Hedonismen är en del i deras livsstil parad med stor arbetsförmåga och konstnärliga ambitioner. Det gäller för dessa att göra distinktioner (postmodernismen i genomförandet av en annorlunda specialarbetsuppgift är en sådan distinktion). Typiskt är att mina specialarbeten utgör hybrider mellan film text, fotot text, romaner, esäsamling, skönlitterär en narrativ beskrivning av förlopp av kvinnlig underordning, novellsamling, litterär resekildring, etc. I kulturveckan manifesteras just detta postmoderna estetik.
   De utgör samtidigt en manifestation av habitus hos dessa unga. Det handlar i samtliga dessa tio fall om olika uttryck för en stilisering av livet. Samtliga dessa implicerar olika förhållningssätt till mobilitet, upplevelser, subjektivitet, resor, relationer, kroppen, bilden, språket orden, historien,

   Ett esteticerat vardagsliv
   Hos M. handlar det om en ” ”en estetisering av upplevelser och nedbrytning av en systematiserad kedja av signifianter” Det handlar om en ”dekontextualisering av tradititioner och kulturformer hos de unga ”decentrerade subjekten” som njuter av …stiliseringen av livet ….medan de strövar genom den icke rumsliga postmoderna stadens rymder” Detta är exakt de anvisningar som arbetades fram för den blivande romanen och erbjöd naturligtvis obegränsade möjligheter till iscensättning av den egna postmodena subjektiviteten och var sålunda uttryck för en sant postmodern pedagogik.
   Att estetisera och stilisera vardagslivet har naturligtvsi samband med föräldrarnas roll som konstnärer eller bildlärare, konstruktörer eller dataprofessorer. Genom Moas uppgift ges även en bild av förhållandet mellan förmodernitet och postmodernitet – genom analys av klassikernas roll på ett estetiskt plan.som föregångare till moderniteten speglad genom Kafka och Dostojevskij som modernister och existensialfilosofins föregångare och uttryck för denna. Man kan se vissa arbeteten som exempel på olöst förhållningssätt i förhållande till moderniteten.
   Att dekonstruera klassikerna är också en anknytning till den första delen av postmodernismen med dess strävan att ta bort auran från konstverket. Detta gör dock inte Moa utan genomför istället en subjektiv läsning av dem eller snarare av gestalterna i dem i fallet med Tolstoy ser hon författaren inte verket i Manon ser hon kvinnan, huvudpersonen genom vars ögon den lyckliga horans hon ser mannen fadern. Om detta är en bild av föräldrarna är den starkt satirisk kanske snarare en bild av könsrollerna kanske en bild av hennes förhållande till läraren, till den imaginäre fadern den andre vilket är en bild som Tolstoy måste sägas ha inkarnerat.
   Den andra ambitionen är att hon försöker utvidga sitt själv och skapa sig själv genom detta arbete. Rollen som symbolskapare skall tas upp senare.
   Det tredje är estetiseringen av vardagslivet genom det snabba flödet av tecken och bilder. Här visar M, som hopar symboler och bilder i esäerna sin skapande förmåga genom just karaktären av dessa bilder – ofta symboliska originella och personliga. Här vill hon framförallt visa sig som konstnären. Här handlar det om den andra sidan – inte reklamens eller mediernas bilder utan om ”drömbilder som riktar sig till begäret och estetisera och derealiserar verkligheten”
   olika former av habitus och symboliska fält samt hur olika individer är relaterade till dessa och begreppet ”symbolisk demokratisering” vilket beskriver förhållandet mellan referenten och den symboliska koderna, ”de kollapsade distinktionerna mellan finkultur och populärkultur och den regredierade estetiseringen av vardagslivet kan kan därför delvis förstås i termer av symbolisk demokratisering.”
   Graden och utbredningen av den symboliska demokratiseringen varierar förmodligen mellan olika fält och olika skikt i samhället Detta är vad M. vill visa – sin totala kontroll samt var hon befinner sig i detta fält i förhållande till klasskamraterna och i förhållande till föräldrarna. Detta gör hon genom avsakralseringen av klassikerna (som samtidigt är en hyllning)med hemvist är inom vissa speciella fält och inom mer konkreta sociala och kulturella processer samt begreppet ”symbolisk förvirring” och undersöka om det verkligen handlar om detta eller om något annat. Jag vill också studera hur hon i förhållande till föräldrarna skaparoch försöker etablera en ny livsstil Stern teser om ett ”kärnsjälv” som måste vara i balans – och etablerandet av detta kärnsjälv i det inre rummet hemma – själva etablerandet skall här beskrivas..

   Ontologisk trygghet och självrefererande signifianter
   Goffmans projicering av jaget på det sociala sammanhanget hänger samman med skrivprocessen och dess manifesterande dels i det sociala rummet skolan dels i själva berättelsen hon iscensätter alltså sitt eget sociala jag i skrivandet av berättelsen som hon fyller med estetiseringar.
   Klassikerna är uttryck just för jagets behov av ”ontologisk trygghet” utifrån vilka hon kan bege sig ut på textens domäner och beskriver förhållandet till denna trygghet (som är narkissos) genom klassikerna kan hon bevara denna narcisssistisks bildoch samtidigt följa med in i intet eftersom hon skriver berättelser som avspeglar sökandet efter denna trygghet.
   Det oceaniska tillståndet är inte något som har inte bara med modern eller födelsen att göra utan ett uttryck för den socialisation den unga människan överhuvudtaget befinner sig. Det ursprungliga paradis som beskrivs handlar om hur hon vill nå lindring i sitt lidande och befrielse ur den ångest som livet alltid ger, de olika störningar som den unga människan genomgår i denna fas av sin adolescenskris. De olika texterna uttrycker olika teorier om självet och aktualiserandet av flera olika samtidiga positioner vilket enligt Jameson och Baudrillard visar kulturens enastående betydelse.
   Denna strävan har en anarkistisk underton av ”situationisternas estetik” liksom Lefebres uppmaning om att ”göra livet till ett konstverk”. Ett avsnitt heter också ”anarkistiska feberdrömmar” och uttrycker en politisk anarkism.47 Det handlar om en motkulturell sfär där konstnärer lagt sig till med strategier för distansering (Se Moas kommentar till denna) samt tematisering och förståelse av dessa processer av vardagslivets estetisering. Motiveringen är ju att hon vill visa det goda livet hos familjen, det estetiska livet. Genom psykoanalytisk analys framträder mekanismerna bakom denna kultursociologiska grupp.
   Baudrillards aktualisering av tankarna på att tecknets mening godtyckligt bestäms i en serie självreferande signifanter kan tillämpas här.Denna serie självreferande signifianter finns vardagslivet och utifrån dessa bestäms tecknens betydelse genom psykoanalytisk metod.
   Utgångspunkten är Baudrillards tes om att det imaginära och reella delvis är sammablandat till en hyperrealitet – en estetisk hallucination av verkligheten där klassikerna och kulturarvet också blir en del av denna tidlösa hyperrealitet vilket är ett politiskt ställningstagande. perspektiven och djupen försvinner i denna hyperrealitet och det är just vad som sker genom detta tillvägagångssätt. Eftersom nuet har blivit förvirrat av sin egen bild och genomträngts av esteticisering förlorar konsten sin kritiska transcendens
   Det finns ingen plats för den i den förvirrade samtiden Moa försöker därför ge den en plats genom detta arbete. Det sker i processen av tolkning som innebär att hon väljer ut delar och lägger in sin laddning i dessa – valet av delar avspeglar hennes kulturella habitus och utgör en distinktion liksom tillvägagångssättet. Detta gör hon i en akt av kunskapssökande, som ett första arbete i ett estetiskt lärande, som ett specialarbete syftande till att vidareutveckla sina vetenskapliga positioner.

   Dedifferentiering och avsakralisering
   Hon anger själv att hon vill skapa ”figurer” vilket är ett direkt angivande av den postmoderna positionen i motsats till diskurs som är specialarbetets klassiskt akademiskt diskursiva inriktning
   Bakgrunden till de figurer som Moa anger som sin strävan att skapa ser jag i den ”dedifferentieringsprocess” som innefattar ”betoning på primära (begär) snarare än sekundära processer(egot) …på bilder snarare än ord” Moa försöker skapa bilder genom ord och får på så sätt fram intressanta nivåer runt skriftbegreppet.. ”…på betraktarens försjunkenhet och investering av begär i objektet snarare än upprätthållandet av avstånd”
   Dedifferentieringen innefattar avsakraliseringen av konst och till en estetik innefattande begär, känsla och omedelbarhet. Det figurala betydelsesystemet baseras på perceptuella minnen från det omedvetna …. vilka inte på samma sätt som ett språk är strukturerade utifrån systematiska regler Vad hon vinner genom förlagan, ramen är alltså ett narrativt språk, gestalter, situationer,
5. 5 meduzalook on december 7, 2007 said:

   Det osedda tinget produceras genom själva symbolhandlingen. Vad är det då för ting som produceras genom detta arbete – ett ting bland andra? Ett ungdomens ting? En produkt som tillhör ungdomstiden? Ett konstverk?
   Själva tingets existens visar den estetiska processen att det är osynligt, omöjligt att definiera och hon närmar sig det från fem olika håll – allt detta bidrar till att antyda det, närma det till konsten – men det är fortfarande osynligt. Bogue 36 i en analys av Proust betonar att det inte handlar om det förflutna utan om framtiden . Konsten lyser upp tingen ” it is the essence of things which illuminates the nature of things and reveals time in its purest form” ”le temps retrouve”. Detta är vad texten handlar om. Det är konsten som lyser upp livet. Det är konsten som skapar objektet.
   Varför jag skriver detta. Därför att det är historien om alla mina andra historier med elever – arbetsgemenskaper med kvinnliga elever. – alltså konst. Det handlar om hennes utveckling till konstnär och hennes utbildning. För att bli konstnär måste Moa lära sig att läsa tecken men hon kan bara lära sig det genom att söka sanningen. Dessa sanningar har hon ett emotionellt förhållande till (vilket innebar att det var den tidens sanningar som presenterades – inte eviga.
   Jag ser tecknen som etablerade på flera olika nivåer. 1) Händelser gester 2) kärlekens tecken 3) minnet, epifanin 4) konstens tecken. Moa försöker få dessa tecken att samverka. Hon försöker läsa dessa tecken och etablera en jakt på sanning. Genom att konstens tecken möter litteraturens möter de andra etableras en väg. Hon söker sanningen såväl i den litterära texten som i livet. Genom att parallellställa dem försöker hon avlocka livet dess hemligheter, genom sökandet efter den konstnärliga sanningen försöker hon finna konsten. Hon försöker dechiffrera orden.
   Två misstag finns: tron att objektet själv har svaren på hemligheter som ligger bakom de tecken hon förmedlar. Tolstoy kan ge en antydan om detta. Samtidigt som hon ironiserar över detta genom att ge honom en helt annan identitet bekräftar hon hans biografi: Tolstoy är verkligen militären eller Vronskij som återvänt från kriget med serberna (i slutet av Anna Karenina drar han ut i detta krig) som en av Europas andar hundra år senare, dessa ”europas inre demoner” som dödat barnet medan hon blir Anna.
   Detta är det förflutna upphöjt till framtid dvs hennes framtid och sålunda upphöjt till konst. Frågan är alltså – hur långt kan vi gå i de ungas konstutövning? Vad kan vi förvänta oss? Vilka gränser kan vi sätta? Samhällsprogrammet är för sökarna, de som söker sanning.
   Den tredje formen är frivilliga minnesupplevelser, är sensuella där krigen glimtvis skymtar fram.Varför denna text? Därför att det är den unga kvinnans text som skrivits i hundra år och kommer att skrivas i hundra år. Det andra misstaget handlar om att sanningen är subjektiv och att den inte kan nås Hon söker essenserna men kallar det metamorfoser, genom förändringarna etableras essenserna. Metamorfoserna är en bild av drömarbetet men också ett sätt att konstruera konsten som det bortom. Sanningen i konstens tecken ligger inte i likställandet med Madeleine och Vinteuil utan i logiska och supralogiska essensen ” bortom designated objekt, bortom fattbara och konstruerade sanningar men också bortom subjektiva och konstruerade associationskedjor”
   Vad hon gör enligt Deleuze läsning av Proust är att hon både slår in och vecklar ut den andre. Han finns i alla texterna men är också dold i alla texterna. …komplicerar förhållandet mellan tecken och betydelse. Det gäller därför att överskrida dem genom rörelse, förändringar. Metamorfoser är därför den ungas försökatt skapa obegränsad kommunikation, ett fritt flöde där orden och betydelserna flyter.
   Metamorfoser tolkar jag på ett plan som omvandlingar, dvs omvandlingar av relationer mellan människor till relationer mellan ting eller relationer mellan två människor som bägge styrs av egennyttan till två altruister där den ena söker vetenskapens sanning och den andra söker konstens till en relation mellan två individer där bägge försöker dölja något, en brist, ett hål genom textmassorna eller mellan två skrivande maskiner, vars produkter bildar en sexuellt organisk figur elelr där texterna ömsesidigt försöker förgöra varandra eller mellan lärare och elev där bägge försöker dölja något om sitt inbördes förhållande där bägge försöker konstruera hemligheter som i en brevväxling av förvillelser och falska spår där varje manus är ett brev eller ett spår i analogi med dagboken och där varje skrivakt innebär ett inträngande i den andra kroppen för att få mer och varje avslutande akt (de är form) innebär en förnyad förförelseakt och ytterligare ett steg i dramat och där avstånd och närhet hela tiden konstrueras pånytt i fallosen som är texten i min rizomatiska maskin av texter och ligger där som en fallos i vulvan där varje text liksom varje nattligt telefonsamtal blir ett inträngande i den andra kroppen och bildar en figur en helhet, något som sticker ut. Genom min hängivenhet kommer jag tilll den totalitära ideologin medan hon blir den frihetliga.
   Zizek s 34 35 Mitt arbete placerar mig ”bortom lustprincipen” 35 Ideologin är en naiv förvrängning av de existerande sociala villkoren. Frankfurterskolan menar att verkligheten inte kan reproduceras utan denna ideologiska förvrängning. 36 ”upplyst falsk medvetande” Hon vet att ett enskilt ideologiskt intresse ligger bakom. Ändå tar hon inte avtånd från det. Kyniskhet – att beslöja utsägelsepositionen. Att hitta platsen varifrån det sägs – denna lägger hon hos sig själv samt använder ironi samt sarkasm (barnen och vandringarna) en serie avståndstaganden. Hon försöker sätta skräck i motparten som i ett spel, locka och stöta bort, underordna – som i ett spel. Metamorfoser syftar alltså på den hegelianska subjektssubstansen som genomgår en serie konkreta förkroppsliganden. 39
   Subjektet genomgår en sådan serie. Dess tidlöshet understryks av inversionen. Innebörden blir då att vara/subjekt blir likställt – världsanden genomgår denna – och spåren ser vi i texten och förvandlingen – hon blir ett ting som används i vardagslivet och som hon byter precis som hon vill. Kafkas förvandling befinner sig hela tiden mellan djur och människa. Bogue. Dessa sagor har samma ursprung som de mysterier av vilka psykoanalysen bara är en förenkling.
   Det som förändras – är inte bara hon själv utan alla andra personer, relationer, platser, möten, – hon flyttar dem till en annan tidlös värld – den verkliga världen, bortom ideologin. Fadern blir en annan fader (som Kafka gjorde med sig själv, han placerade sig i sin egen utsaga). Han placerar sig i den andres utsägelseposition. Förverkligandet kan ske i vardagen (av idéer) men kan kompletteras i drömmar – den andra sidan – för att bli hel.- det sker genom skrivandet – Åsas underordning i texten är motsatsen till vad hon gör i verkliga livet med dessa killar – min text är motsatsen till vad jag erfar.
   Zizek kallar detta falska medvetande en ”fetischistisk inversion” – vilket kanske är ett annat ord för metamorfoser. ”Den ideologiska fantasin” innebär att vi förbiser den faktiska illusion som strukturerar vår faktiska verkligehet (hos Moa illusionen om konsten likvärdigheten friheten) medan sanningen är att hon är djupt disciplinerad och inte vågar eller förmår frigöra sig. Hon skriver dessa bilder men avfärdar dem därigenom som falska (hon är cyniker) vilekt innebär att de inte är verkliga men inom den estetiska ramen blir de verkliga ramar.

   Att konsten kan förädra livet eller världen är en sådan illusion liksom att det finns en ursprunglig fri konst eller ett autonomt subjekt – hon skriver den för att avfärda den men samtidigt konstruera och stärka sig själv. Moa vet att ho i sitt handande följer en fantasi (konst-vetenska) ändå gör hon det (Johanna Världen. genomatt skriva skapar hon ett slags testamente.
   eftersom vå relation rör sig runt ett ting måste detta formas så att det avspegar relationen 42 Enligt Marx har människa slutat tro men linjen bor istället förden där ligger alla drömar och manipulationen. I verket ligger alltså manipulationer medan det i vårt verkliga liv handlar om strikt management. Det är den mekanism som Zizek beskriver med orden ”tinget ber för oss” – vad vi än gör för övrigt så ber tinget för oss – Innebörden är att Moa kan vara hur alldaglig som helst, flitig, skötsam och disciplinerad men tinget tänker lever, hatar och skrämmer, inbjuder lockar och avfärdar för hennes 43
   Lacan tar exemplet med gråterskorna. genom denna fantasi kan hon sålunda fortsätta sitt vardagsliv. texten bevisar genom den andre att vi verkligen hade en ungdom, att hon led och hatade var förälskad och drömde frihetens drömmar. Här finns beviset. Hon gick inte förgäves i gymnasiet – externalisering av de intimaste känslorna fungerar som ett fullgörande av en socialplikt (medan plugget kan fortsätta i betygsjakten) (medan de som tar det andra livet på allvar förlorar betygen)
   Hon kan verka lovande och fortsätta att jaga betyg och poäng. Inte vara gå men hon gör det genom böcker, skrivande, jobb på café, basker – därför att hon är en pluggis med total kontroll genom att låta känslorna välla fram (se zizek inledningen).
   Genom fantasierna om familj inser hon att det är fantasierna som reglerar den libidinösa funktionen i familj och skola, universitet. Genom att subjektivt förvränga bilden förstärker hon den. Hon iscensätter den fantasi som är operativt verksam mitt i den sociala verkligheten.
   Moa vet att fadern inte är allsmäktig ändå vänder hon sig till honom som om han vore det.
   Social verklighet är ytterst en etisk konstruktion ”som om”
   Som om:
   vi vore föräldralösa
   invandrarfamiljen var klaustrofobisk
   terapeuter var dumma
   som om mor vore självvald
   borraren var en vis man
   familjen var en fälla
   faderns död skulle medföra självmord
   gud givit oss en kallelse
   vi sökte faderns förlåtelse
   fadern var den sista instansen
   det fanns en lösning, vila

   När alla dessa produkter av ”ideologiska civilapparater” vittrat sönder är hon vuxen. Tanken är densamma som i Althussers statsapparater. Det inre tänkandet är bestämt av det symboliska nätverket som vi sitter fast i, ideologiska ”maskiner”, Vanan drar med sig tanken – vi är lika mycket automater som andar. Det är lagen som stör det omedvetna. Den döda bokstaven drar med sig tanken.
   Klassikerna är lagen -eftersom de är klassiker. Att de kan vara uttryck för något annat, tomma ord – är omöjligt. Moa läser dem genom ”sin ideologisak fantasi” och bekräftar den genom dessa. Tautologin blir på detta sätt bekräftad. Lagen är ju utsagd. De låstes i skapandet av en ny medelklass, drog en linje mot ickeliberala humanister, var ”stora män”
   Nu tolkas de i en ”postmodern ideologi” av en ny medelklass som följer det gamla temat om spöken och andar, skolan som ideologiproducent som vill inkorporera och besitta den gamla (Freud inräknad) som har kontroll över historien och sätter ettt klasiskt varumärke ”Metamorfoser” , det mest studerade klassiska verket och samtidgt en av modernismens och Freuds likvärdiga verk (i Kafkas version) ett verk som använts som disciplineringsinstrumetn i tusen år. Det handlar alltså om ideologiproduktion. Det är en form av branding, ett varumärke på kvalitativ ideologiproduktion som använts i tusen år. Konst som ideologins och apparatens syster (se No Logo) hur de flyter samman, liksom texten.
   Men underkastelse under ideologin bara för att de är där, finns i reklam och skola och konst vore fel. Därför måste vi beskriva vårt inre förhållande till dem, vårt tro. Det sker genom dessa bilder från det mest intima. Därigenom vsiar vi vår egen inre lydnad och hängivenhet. Vi är med i laget. Därigenom blir vi delaktiga i mysterierna och kommer med i konstnärslaget. Vi har visat vår tro och lydnad under det vetenskapliga , estetiska och subjektiva påbudet. Vi får stil och attityd. 46.
   47 genom att skriva essäerna skapar hon en ny lag som lika lite innehåller någon sanning som påbudet att hon skall konstruera en roman (typiskt nog krävs en östeurope som Leila för att till fullo upprätthålla myten om lagen som sanning -de är vana vid detta spel – följaktligen vill hon jobba med EU – spelet framför andra. Moa är inte sämre men har svårare att hålla masken.
   Hon arbetar med texten fastän hon inte tror genom att upprepa gesterna skall hon komma till tro denna förvissning och vantro tas upp i kapitlen om Johanna och Gretchen.
   Innebörden i Zizeks resonemang om tro som exemplifieras med en internatskola (där den ena Judd är flitig och den andre är lojt akademisk, Guy) och där typerna motsvarar flickorna Åsa och Moa är att Moa förstår psykoanalysen och kulturen för att hon ”tror” Tron förmår henne att skriva dessa texter Åsa försöker erövra henne men lyckas inte utan blir själv offer för tron hon tror på förhand att hon kan finna sanningen genom psykoanalysen och skrivandet och konsten. Medan Moa erövrar konsten för att etablera ett vetenskapligt fakum som hon använder i sin privatamakt där diskurs och subjetkiv form är del i subjektiviteten. som maktinstrument, både personlig och vetenskaplig och där hennes idoler är ….
   Är jag då en agent för författarskolan eller bokmarknaden. I motsats till Åsa använder Moa sanningen som sin mask ”du kan aldrig nå mig” det är också den moderna tidens villfarelse (att fara vill – dold bakom textens innebörd – dold bakom överföringen tillden andre – Åsa hemlös utanfamilj blir hon fri och omöjligför mig att fånga. Genom indiskretion skaffar hon sig bästa tänkbara täckmantel.
   Genom att presentera sanningen skall hon föra mig på villospår -hon lyckades inte med romanen jag skulle satt ihop åt henne. Nu försöker hon med essän. Genom sitt avslöjande blir det omöjligt för mig att kommunicera med henne. Hon isolerar sig och använder min egen strategi mot mig själv. För Åsa – som har andra bevekelsegrunder blir texten tvärtom –
   Genom sin ställning som avslöjad som könsvarelse och hemlightetens avslöjande försätter hon sig i en omöjlig situation hon söker fadern förlåtelse men tvingas fly till det andra landet , den transcendentala underjorden. 52 När hon skriver librettot är det som till ett scenario som sedan iscenesätts och där hon redan är troende förkroppsligad i den yttre ritualen. Men bara genom det symboliska maskineriets externa karaktär kan vi beskriva det omedvetna som radikalt externt alltså genom texten, tecknen, symbolerna som döda bokstäver.
   Genom de ideologiska statsapparaternas meningslöshet och genom den rest, det trauma som skapas när dess inre kult kan fylla sin funktion befäster den sin makt. Detta trauma finns i bönen som innebär en form av underkastelse. Men var är den tomma resten. Den som inte syns. Det är kanske Vargtimme – den rest som skänker jouis-sens – meningsnjutning. Som driver i det ohämmade skrivandet av ideologi. Det som utlöser meningen i att skapa mening i förvisningen.meningar, skriva denna situation, det undanglidande, ”som du aldrig kan nå.”
   För Moa handlar det inte om en främmande byråkratisk värld genom Montessorpedagogiken blev den inlyst och självklar. Däremot blev de personliga sociala kontakterna med andra hämmade. Därför gör hon dem till objekt. Subjektifieringen hade redan ägt rum. trots detta interpelleras hon av den ”allvetander rösten” (läraren i Montessori) som driver ny anknytningen i det hämmade skrivandet av ideologi. I motsats till Kafkas hjältar förstår hon interpellationen. Hon kan identifiera sig med den när den säger att hon har en kallelse.
   Det är en interpellation med med identifikation/subjektifiering. Den stora sak den erbjuder är att gå ut och frälsa världen. Boken om Johanna måste hon ha letat upp – den finns endast i arkiven. På vems inrådan? Den är en ungdomsbok, finns endast som illustrerad klassiker, barnkulturen. Söker hon sina rötter i regressionsfasen eller en identitet? Hon behöver sökandet efter den andre kallelse och objektet boken men den blir bara ett övergångsobjekt som speglas där.
   Jakten på det begärsproducerandet objektet hos den andre leder till boken men fantasierna och konstruktionen, är det som utlöses genom det osynliga objetket petit a genom det paradoxla begärsprodcerandet objektet det är detta hon funnit i sista scenen som blivit den första, moderns kropp och driften, döden och utslocknadet. Subjektet genom begärets tomma plats fantasin hos den andre. På så sätt söker hon begärets tomma plats hos mig vilket utlöser hennes fantasier, men det är av nödvändighet tomt och osynligt för mig och jag kan bara närma mig det genom hennes text. Min hemlighet är att jag vill frysa ner henne och stelna henne ta med henne till graven där jag lever under fällen. Fantasin befinner sig på verklighetens sida – drömmar på den andra.
   I Tintomara har hon markerat det reala i begäret genom verklighet vilket är vad Åsa går igenom i sin könsdiskurs. Ho pendlar liksom Moa mellan sken och verklighet. Här smyger sig bitar av det främmande in. men ideologin döljer det verkliga. Det är en bild av hippien som anar attt verkligheten är till för dem som inte står ut med drömmarna. men genom inversion har texten blivit verkligheten som döljer det 53
   Genom ideologins berättelser om barnet (som är en bild av det osynliga objekt petit a) strukturerar hon sin faktiska inre relation till kamraten och maskerar en oacceptabel omöjlig real kärna
   en ”antagonistisk”, traumatisk, social splittring som inte kan symboliseras. Flykten och vandringarna, försöken att få den sociala verkligheten att fungera som en flykt från någon traumatisk social kärna 55
   På samma sätt som fjärilen är ryggraden det objekt som utgör ramen för hans identitet är klassikern det i Moas fantasi. I det symboliska är hon Moa men i det reala av sitt begär är hon Kafka, Dostojevskij, Tolstoy, Almqvist. Att vara författare utgör själva konsistensen av hans positiva vara. utanför det symboliska närverket (för Moa familjen – för mig skolan). Hon närmar sig därmed det reala i mitt begär och skapar i sökandet sina fantasier omformade till ”bättre än författare”= litteraturvetare (Melberg) genom essän och gör detta i en vision (före Melberg i boken om Montaigne). Hon finner en flykt liksom jag från vardagsverkligheten.
   Hon blir författaren som drömmer att hon är Moa men detta sker i drömmen. När hon vaknar blir hon Moa som drömmer att hon är författare. Det blir resultatet av kamratens överföring och resulterar i den ”litterära ” texten om Tintomara. Fantasin kan inte vara symmetrisk. Hon kan inte drömma att hon är författare och drömma att hon är Moa som drömmer. Fantasin kan bara fungera i ena riktningen.
   Därför tror hon sig kunna skapa symmetri genom arrangemanget på slutet – sanning, vetenskaplighet, konst, eftersom hon inte kan inse eller överbrygga närheten, drömmen, fantasin eller litteraturen – hon måste göra det främmande genom att ställa ut det, arrangera, manipulera. Ideologin, verkligheten har pånytt tagit överhanden, och trängt undan drömmens bortträngda material, – hennes utsaga om det är en akt, av ideologi, erkännande av nätverket där jag är en aktör. Verkligheten har ånyo tagit kommandot, där jag – i form av skola position, vara, marknad och jag är företrädaren för denne den andre, i korridoren utanför klassrummet där hon ursäktande med ett leende bekänner. Hon har nått ner till drömmarna vilket – mot min vilja – inte Leila gjorde utan det blev biografi, minnen.
   Denna uppgivenhet inför det symboliska etablerar henne som konstnären som kan göra offer liksom jag gjorde med Leila. Genom att kasta om ordningen upphäver hon också våra roller och förväntningar och tar ett symboliskt farväl. Det symboliska konstverket leder till underjorden. Vi blir andra än de vi var i genomförandet av uppgifterna. Att hon läser Åsa som hittebarnet beror på att hon gör en analys av hennes rörelser och ser att det är det lilla barnets rörelser som styr den unga kvinnans utspel. Här styr alltså gestiken helt i enlighet med Zizeks schema.
6. 6 meduzalook on december 7, 2007 said:

   Undertecknad genomförde denna resa i syfte att studera de platser och miljöer där kända franska författare levt samt fördjupa min kunskap om kulturmiljöer i Normandie och Bretagne. Det innebar att jag besökte ett antal författares bostäder som numera omvandlats till museer samt att jag besåg kyrkor och museer för att fördjupa min kunskap om fransk litteratur och kultur.

   3.7.07 Dag 1 embarkering på Stena Line.

   3.7 Jag har stigit ombord på Stena Line för att resa ner till Kiel och därifrån påbörja bilresan ner på kontinenten. Solen belyser hytten med utsikt över skärgården när vi passerar uddarna på väg ut. Jag läser lite förstrött i Johan Svedjedals nyutkomna bok om Almqvist. Den har jag fått mig tillskickad som medlem i Almqvistsällskapet ”Kärlek är” med en personlig dedikation av författaren och betraktar mitt bagage, ryggsäck, anteckningsbok och kamera.
   Jag vet inte hur många analyser av Tintomaragestalten jag läst men vid varje tillfälle blivit lika fascinerad av. Boken får blodet att strömma till hjärnan och havets blåa färg skapar associationer runt ordet Tintomara samtidigt som havsytan möter båtens vaggande. Packning, tält och sovsäckar ligger i bilen, lägenheten är städad oh Stena Danica verkar inte alltför överbelastad med resenärer denna tisdagskväll när solen vilar över Göteborgs konturer på avstånd.
   Jag läser på nytt igenom den utmärkta guideboken om Frankrike och skissar på resvägar. Det gäller att undvika de stora allfartsstråken som saknar egentlig förbindelse med den omgivande landsbygden. Jag har ingen aning om vilket väder som kommer att möta mig på kontinenten. Den nya bilen ger drömmar om timmar av behaglig körning på franska landsvägar. Inget fel med att resa bekvämt. Några nätter hoppas jag kunna tillbringa i tält emellertid. Att kylaren gick sönder på min gamla Toyota dagen innan avresan ser jag som ett gott tecken. Värre hade varit att hamna på en fransk landsväg utan möjlighet till assistans.
   Att disponera en hytt ger behagliga associationer till gamla tiders kryssningsliv på de stora haven. Jag har med adresser till kollegor som likaledes valt att tillbringa semestern i Frankrike. Månne jag hinner resa så långt söderut att vi kan träffas. Medan jag läser en bok om Bretagne (En by i Bretagne) funderar jag på om båtens golvbeläggning skulle passat i min segelbåt. Allt är perfekt anpassat på detta fartyg. Kaptens röst hörs i högtalarna när han hälsar välkomna på svenska tyska och engelska. Jag rättar till mina täcken och förbereder mig för en god natts sömn. Nersjunken i det blå överkastet ser jag måsar segla ner mot havsytan.

   21.00 Har solat på däck och sett fyrarna passera. Är nu på väg förbi Varberg med Läsö på höger hand. Vi går med god fart. Ringer min mor och berättar att jag är på väg. Hon låter pigg fast läkaren försöker övertyga henne om att hon har en mild form av cancer. Jag är som alltid imponerad av hennes vitalitet. Det är en varm mild kväll och jag har tagit bilder på fiskebåtar och den röda sjunkande solen. Båten ligger som en docka av stål på det blåa havet, lugna röster i korridorerna. Båtar får mig att trivas. Stämningen är positiv och optimistisk. På skärmen kan vi följa båtens kurs i natten. Jag tänker på min fars alla timmar i hytten när han gjorde sina uträkningar och planerade sina projekt.
   Läser att Almqvist älskade brottslingen men hatade brottet. Jag ser fram emot två veckor av gemytlig hemmakänsla och samtidigt främlingsskap i det land som jag betraktar som mitt andliga hemland – Frankrike. En orsak är att det för mig framstår som analysens och måttans hemland. Alla de gånger jag avstått från att resa till Frankrike har det inneburit en slags själslig tomhet och nästan kollaps. Men nu är jag på väg. Det känns som om resans syfte var att få frågor besvarade: i morse upplevde jag Mandalans former.

   4.7 Dag 2 Övernattning på camping Memling i Brugge 18

   4.7.07 Jag bäddar sängen och går upp på däck när de första fyrarna glider in mot Kiel. Vi glider in i Kiels hamn. Lite senare är jag på väg längs Hamburg – Bremen – Osnabruck ner mot Ostende – Amsterdam och slutligen Dunkerque. Plötsligt uppstår förvirring. Vägen stämmer inte med kartan.
   Jag kör in till en bensinmack och börjar fråga mig fram. Man skrattar efter att ha studerat min karta i några minuter: ”Min herre – ni har en karta som är nästan tjugo år gammal. Det byggs ju faktiskt nya vägar i EU från tid till annan.” Jag köper omedelbart en ny karta som tyvärr också den visar sig sakna en del detaljer. Senare på kvällen hittar jag en campingplats i södra Holland, slår upp tältet och blåser upp luftmadrassen.
   Omkring mig hörs lugna kloka enkla röster från tälten. Här finns en naturlig gemenskap. Men att stanna flera nätter förefaller vara omöjligt. En hel sommar på samma campingläger vore som att bli förflyttad tillbaka till barndomens koloni med två månaders påtvingad gemenskap med okända barn. Dock är camparna enkla och välbekanta, rejäla människor, inte pretentiösa utan förstående. Plötsligt inser jag att den här resan kommer att innebära att jag kommer att möta förståelse.
   Husen i Perroquet dyker upp. Jag vandrar upp på Calais höjder. Strandlinjens följer hela kusten. Flygbåten susar fram i väldig fart. Havet har den blågrågula färg som bara Atlanten kan äga. Jag börjar känna ensamheten förverkligas här vid havet. Den ensamhet som är frihet. Känner mig lugn och trygg. Promenerar upp längs huvudgatan medan ett lätt regn börjar falla, handlar tandpetare och huvudvärkstabletter. Detta är en värld där butiksföreståndarna är kungar, de är trevliga kloka och positiva.
   Snabbköpen förföljer mig. Skulle kunna tänka mig att svälta ihjäl hellre än att gå in i ytterligare ett snabbköp. Butiksföreståndarna och expediterna är som kungarna i pjäsen. Konsumtionen blir som ett skådespel där alla spelar med.
   Jag sover lugnt till regnet börjar falla. Den presenning jag brett över tältet gör snarare att fukten lägger sig vid tältduken än att den rinner av. Jag ligger kvar och räknar timmarna till gryningen. Känner irritationen i kroppen hela förmiddagen. När jag kommit iväg tar jag mitt kaffe på en holländsk bar och försöker förgäves få servitrisen att bland den väldiga vägg av LP-skivorna hitta just Shocking Blue. Hon tittar tålmodigt på mig och säger att hennes man kanske skulle kunnat hitta den. Jag nynna refrängen en gång till men kvinnan drar inte ens å munnen.
   Här på Lidl är allt Holländskt rustikt som i den snabbköpsaffär där jag köper frukostmat. Människorna på ser ut som Rembrandtfigurer i moderna kläder, kanalerna ligger lika idylliskt inbäddade i grönska om på de holländska mästarnas målningar och språket är grovt och missljudande; betydligt fulare än den mjukare flamländska man hör i norra Belgien dit jag anländer några timmar senare. Minnena av de tyska toaletterna spökar fortfarande i mitt medvetande när jag korsar gränsen till Holland. Här finns inga gränsstationer och ingen passkontroll.
   Man betalar – naturligtvis – när sedan spolningen skall ske bör man genomgå vissa ritualer om man gör dessa i fel ordning börjar toalettringen kröka sig och snurra på ett sätt som får en att undra om man blivit vansinnig. Sedan gäller det att ta sig ut. Om man då förlorat sin biljett gäller det att lita på toalettstäderskans goda minne och vilja. Annars riskerar man att bli fast på en av de helautomatiska bekvämlighetsinrättningarna. Dock är kaffet på bensinmackarna minst lika gott och starkt som det som serveras på caféerna och vägkrogarna.
   Minnet sav fågel som föll ner mot vindrutan på utfarten i Kiel förföljer mig. Ett stort jack i den nya rutan. Plötsligt är jag framme i Normandie – Calais, Beaufort, Boulogne. Rhodinsskulpturen på torget ser trötta ut, hela landskapet präglas av hans monumentala skulpturer. Flanerar längs huvudgatan undersöker campingen. En lätt vind kommer från havet. Äntligen i Frankrike – kloka människor, förståelse, sympati. Underbart musikprogram om Madagascar på radion, presentation av den kommande dokumentärfilmsfestivalen i Marseille i radiokanalen Culture.
   Inget hymlande här i Frankrike – ett enda ord – culture, Det välbekanta stiger fram. Klassisk musik i musikkanalaen classique. Blir förvånad över att folk ibland inte förstår vad jag säger. Har min franska blivit så dålig? Eller vill de hellre visa att de behärskar engelska? . Framme i Beaufort går jag ut på stranden, vinden blåser sandkornen oändligt långt bort, jag försöker fånga dem med kameran. Strövar längs stranden i skymningen, Känner lekfullheten sprida sig i kroppen medan fötterna sparkar tångruskorna som snor sig runt benen.
   Vi följer Alabasterkusten för att se så mycket som, möjligt av de vita klipporna och de vackra sandstränderna. Vi fortsätter ner mot Honfleur och vidare till Fecamp och klipporna vid Falaise Dával.

   6.7.07 Har checkat in efter att ha ställt bilen i en källare inte olika Monte Christo i ett vackert lite mysigt landsortshotell.Allt är dyrt i Roueen. Solen terkomemr. Nära bron vid hotel des Beaux Art. Besåg Jules vernemuseet. Amiens, den väldiga kathedralen, Jules vernemuyseet med alla omslag som Umberto Eco preenterat i sin bok . I morgon stundar Flaubertmuseet. I morgon stiundar lummig vägar i Normandie Vi övernattade i BErck och drack kaffe på lantlig ort. T juli. Inkvarterad på Noctuell. Har ätit lokal ost skinka och baguette.

   Vi lämnar hotel de Paris i Rouen och beger oss uppåt staden. Här finns gamla korsvirkeshus och en fantastisk kyrka från femtiotalet, hela taket som ett vikingaskepps botten med underbar musik och höga fönster. Längre upp ligger den berömda katedralen – kyrkan som Monet målade trettio gånger. Stilenligt regnar det när vi betraktar kyrkan. Rouen är ju också platsen för några miljöer i Madame Bovary och vi lyckas till slut bli insläppta på Gustave Flaubertmuseet, ett hus i tre våningar där författaren bodde bitvis. Hela museet är en enda stor medicinhistorisk expose och ger ett ganska frånstötande intryck även om Flaubert dissekerande och skoningslösa objektivitet får en tidshistorisk understrykning genom de många instrumenten och bilder av vivisektioner som kantar hörn och prång i det vackra huset där faktiskt trädgården tillhör det mest sevärda.
   5.7 Dag 3 Övernattning på hotel des Canotiers i Berck sur Mer 43 euro hotell Neptune Quibero 68.30 euro

   Vi lämnar Normandie och fortsätter mot Bretagne längs Smaragdkusten. Färden går mot Roscoff och Lannion.
   I Parc regional d ´Armorique äter jag en underbar måltid bestående av sardiner, soppa och bröd omgärdade av höga gröna lummiga träd. Möter också människor i Locronan som går med stavar en slags sentida pilgrimer som med sammanbitna ansikten närmar sig färdens sista utpost.
   Så småningom kommer jag till Carnac och de förhistoriska menirerna. Vi beskådar menirer, dolmen och tumulus. Vi reser ner till Bonos pittoreska fiskehamn och känner hur det känns att gå över den vackra träinfattade stålbron. Vi gör resan över till det som under tidernas gång blivit en ö och stiger in i den största av tumulusarna. Vid Iles des Moines i Golfe de Corbihan. Det är en solig dag och resan tar några timmar. Sedan påbörjar vi resan hemåt.

   5.7.07 Det var vågat att parkera bilen vid strandlinjen i Fecat. Inte undra på
   att det fanns så gott om plats bredvid hotellet. Nu ligger det ett lätt lager av sand över hela vänstra sidan på bilen. Hotellet är tvåstjärnigt och ligger ungefär hundra meter från den gata som bär namn efter Francois Rabelais hjälte Gargantua – Rue Gargantua. En misstanke griper mig – kanske Rabelais, läkare, upplysningsman, författare, egentligen var från Perroquet. Någonstans i staden finns kanske ett Rabelaismuseum, borde jag kanske inte ströva runt i staden i de tidiga morgontimmarna och leta.
   Plötsligt dyker kanske upp ett gammalt tegelhus med låga fönster och några gamla kopparstick på väggarna upp. Det är naturligtvis stängt, men jag kommer ändå att stanna och försöka återskapa stämningen på denna plats som inte finns och sedan vandra vidare. Jag vet alltså vart jag skall gå. Insikten om livets alltid närvarande banala enkelhet är på väg att göra mig galen.
   Sedan iväg, nerför backar och genom alltid lika gröna välvårdade tuktade disciplinerade landskap. Fransyskorna kör snabbt och effektivt som män. Bilen rusar fram utan växlingar, displayen presenterar siffror om hastighet, avstånd, uppgifter medan radions kanaler Culture och classique presenterar litteratur och musik. De välbekanta orden kontext, scripture, formule, relation skapar närhet och lugn. Inser kulturens betydelse.
   Hierarkin mellan bilarna är omöjlig att inte lägga märke till De stora stadsjeeparna är väldiga hundar som alltid skall fram först och presentera högsta hastigheten, sedan kommer den svarta Audin som känner en ära i att köra om som om de skämdes för att ligga efter, därefter kommer BMW som inte har något emot att ligga bakom och presentera sitt märke innan den brummar sig förbi.
   Trafiken är inget problem. Kommer fram till staden vid havet på kvällen. En väldig båthamn ligger som vanligt som en ljus fond bakom husen längs promenaden. På fiskmarknaden är ett överflöd av havets läckerheter. Det var en underlig dag av sol och entusiasm, strax innan resan. Medan jag kände mitt inre nej växa fram, detta nej som är mitt signum, ett nej som också är det franska nejet, faktiskt Ekelöfs nej. Människorna är lugna och solida, klara ansikten, normandiskt fasta värden, saklighet.
   6.7 Dag 4 Övernattning på hotell Cordeliers i Caen 45 euro

   1100 10.7.07 Har kört hela dagen längs kusten, gjort avstickare ut till de yttersta småorterna, gått längs hus med tegelklädda fasader vid havet, sett de långa djupa hustaken som går nästan ner till gatan för att skydda mot vinden, sanden, regnet, plockat snäckor och ostron, sett tidvattnets spår i sanden och nu är det kväll och jag söker nattthärbärge.
   Vägskyltarna visar sig aldrig direkt utan ger anvisningar, det skapar ett tänkande där intuitionen blir det styrande, den väg som skall hittas finns någonstans där framme, det gäller bara att följa intuitionen, känna förtröstan och lita på sin känsla så når man fram till slut. Stannar och köper ostar små bröd yoghurt. Bensinmackarnas automater ger oändliga möjligheter till misstag. Dock dyker det som vanligt alltid upp hjälpare, kloka människor som antingen visar vägen eller kör före. Vid ett tillfälle kör en fransk familj en halvtimme extra för att visa en avtagsväg till huvudleden. Det blir en resa i nostalgins och minnenas tecken.
   De två veckorna i lägret på gränsen till Frankrike i Oignies i Belgien i början av sjuttiotalet de ljusa franska städerna i Sydfrankrike sommaren -70 blir delar i min minnesbank.. Min första erfarenhet av franska byar, vägar och människor med känslan av fuktiga franska morgnar i näsborrarna fick jag i ungdomens resa fyrtio år tillbaka i tiden.
   Närheten till människorna tiderna på dagen, det klara medvetandet; alla trådar knyts samman som en enda stor läkeprocess. Städerna är alltför välbekanta men livet på gatan väcker som alltid mina livsandar, Frankrike är verkligen mitt hemland, min andes plats i världen som Heidenstam skulle formulerat det. Här finns en slags saklig förståelse baserad på sunt borgerligt sunt förnuft, en framtidstro och en disciplin, alla fransmän är mina bröder, liksom holländare och belgare. Här finns min ungdom, drömmarna och ensamheten.
   I Frankrike är det inte fel att vara ensam, det är uttryck för ett val, en inställning, en känsla av att kunna överleva utan att ständigt följa sin vittring och sitt behov av andra. Min mun är full av salt, köttets salt, havets salt, torrhet. Jag vaknar inte längre med en lust att sönderdelas eller försvinna, utan i ett stilla framträdande ljus av helhet. Förståelse, det måste vara ordet jag söker. Hemmahörighet, Minns den inställda resan hösten 2004 och den tomhet den efterlämnade. En liten stad vid kusten räcker några dagar, kanske en vecka i ett ensamt rum med promenader och läsningar.
   8.7 Dag 5 Övernattning i Denneville Hotel des Pines 56 euro
   Kommer fram till Denneville på kvällen. Den lilla orten är typisk, några hus, en liten gata som slutar vid havet och dynerna som omgärdar husen. Tar in på Hotel des Pins. I matsalen sitter små grupper av bilburna resenärer, jag äter en god trerätters middag med sardiner, stekt fläskkött och lokal kaka. Här liksom överallt annars i Normandie dominerar den blåa färgen i olika nyanser. Kanske är det havet som ger en bit av sig själv som en slags besvärjelse, kanske är det himlen eller bara hoppets blå som man placerat i rummen, på husens utsidor eller i form av prydnader.
   Korsvirkeshusen dominerar synfältet med sina anslående vinklar konstruktionen är ständigt lika obegriplig. Den visar mötet mellan trä och murbruk där infogningarna görs i ett mönster som skall erbjuda maximal bärighet. Det finns hus från 1400-talet där träet är välbevarat. Den svarta ytan är impregnerad att hålla mot väder och vind. Den mängd mänsklig kunskap av gammal hantverksförmåga som försvunnit genom industrialismen är gigantisk. De långa vägarna fram till havet ger en ständig känsla av triumf.
   Framför hotellet med den grusade planen vilar de tunga pinjerna. Det är stabil fransk medelklass över det hela. Det hade vart behagligt att vara en i en grupp, känna tryggheten och glädjen i att vara tillsammans med andra. På ett annat plan hade jag föredragit ensamheten. Bäst är att bitvis deltaga i grupperna samliv men alltid ha möjligheten att tillbringa den tid man önskar för sig själv. Att ha en bil som ser ut som alla andra ger en viss tillfredsställelse. På morgonen tar jag en lång promenad, ser de andra byarna, plockar upp enstaka snäckor.
   Jag tänker på den store Viktor Hugo och den fantastiska romanen Havets arbetare, en perfekt målning av det hårde livet i de normandiska fiskebyarna, kampen mot havet och nyfikenhet och girigheten inför skeppsvrakens innehåll.

   Tidigare under dagen beser jag Bayeuxtapeten, en 70 meter lång beskrivning av händelserna som föregick slaget vid Hastings och en skildring av själva slaget. Fascineras av att man brände båtarna för att utesluta alla planer på reträtt. Alla följer den långa raden av bilder medan en speakerröst berättar i hörlurarna den spännande historien som bilderna avspeglat – det tar ungefär 20 minuter att gå denna vandring och se de femtio bilderna.
   Staden Bayeux är full av restauranter och värdshus. Dessförinnan genomförde jag en vandring på slottet i Caen med hela den normandiska historien i form av hantverktyg avspeglande 5000 år av historia. Underligt nog var livet under artonhundratalet och första delen av 1900-talet intressantast med beskrivningar av sådd och skörd.

   Det är i början av resan jag stöter på Jules Vernemuseet, en vacker gård och ett hus på en lång gata. Skylten stöter emot mig som om den ville påkalla min uppmärksamhet. Det är en ljus dag, den första i Frankrike. Långa avenyer leder vidare in mot staden. Till vänster skymtar den väldiga kathedralen i Rouen. Jag går in över gården till museet. Det är förbjudet att fotografera men jag tar några bilder. Jules Verne, min barndoms favoritförfattare, en alltigenom accepterad sagoberättare som omedelbart blev en bästsäljare.
   Det blev en hobby att läsa så många som möjligt av hans böcker. Det var säkert en åsikt jag delade med andra. Väggarna är fulla av beskrivningar av hans böcker, filmaffischer, förlagskontrakt och framförallt det flotta hemmets tidstypiska möblemang. I övre våningen finns små modeller av hans skapelser, undervattensbåten, rymdskeppet etc. Tänker på Ecos bok om sin barndoms illustrerade tidskrifter.
   Kommer slutligen till Mont St Michel, en av resan höjdpunkter. Det lilla målet som växer ju mer vi närmar oss är en upplevelse. Jag ställer bilen och börjar vandra mot den lilla klippön. Allt känns perfekt, de smala gatorna, människorna, alla vinklar och de trånga gränderna. Blir plötsligt lycklig. Allt fungerar. Stannar några timmar och börjar sedan vandringen tillbaka. Det är omöjligt att bestämma tidvattnet ankomst.
   Kör mot St Clair, hittar en naturpark, stannar och plockar upp packningen. Lagar soppa och kaffe på spritköket. Äter en härlig middag medan bilar susar förbi bortom träden. Hittar en fin camping i St Claire, spelar pingis och förlorar.
   Att vandra på en strand, till ett kloster eller bara runt i en landsby ger en härlig känsla av närvaro på platsen. Jag är på väg till Finisterre. Bilen glider fram på fina vägar. Bilen accelerar stilla uppför backarna. Troligen finns inget land som har fler städer inbäddade i backar och broar än Frankrike.

   11.7.07 Bas Rouzenden Vilar i det fantastiska vindsrummet i Gite Seigo efter någa timmars vandring på stranden. Befinner mig äntligen i Finisterre. Vaknade sent på camping Lepaniers, drack kaffe och kom iväg vid tolvtiden. Åkte för att följa kustvägen till Binnic och vidare till Tempaul när jag upptäckte en fantastisk gammal klosterruin med kyrka. Här har man konserter på somrarna. Det keltiska språket hörs från radion och under varje namn står den keltiska motsvarigheten. I Rostoff promerade jag och åt kokta musslor vid stranden. Körde genom dimmigt landskap. Har sett dyner, hus och kyrkogårdar. Köpte bröd. Det är lite grått i Kostoff men musslor med pommes frites smakar underbart. Ser kathedralen med dess gråa portar.
   Seigo 0830 Har plockat ostron på stranden som jag ätit, sovit gott och sett tidvattnet komma in på morgonen . Detta är en typisk landsbygdsgites med kolukt utanför huset och stora ladugårdar runtomkring. Jag kör vidare mot Crouzon och får höra en barockkonsert när jag kommer in i kyrkan. Alla sitter lugna och njuter av musiken. Marknadsdag i Crouzon, dagen före nationaldagen. Torget fylls av människor. Morgnarna är bäst, man köper bröd och croissant möter andra och flanerar stilla på gatorna.
   13.7. sitter på hotellrummet i världens ände längst ut på kusten i Bretagne. Rummet kostade 67 euro. Är trött men har sett megalitgrottorna och stenarna. Idag har jag sett tre kyrkor, en gotisk och två romanska.
   14.7.07 Frankrikes nationaldag Jag befinner mig längst ut på kusten i Bretagne. Promenerar på stranden och går tidigt till sängs. Vi har bokat ett dyrt hotell. Orkade inte campa. Långa dyner i kvällen. Kör utan att hitta något Gites. Lyssnar på härlig musi med säckpipa när triatlonmästerskapets deltagare defilerar förbi. På TV:n talar de om Tour de France. . Jag har vant mig vid att alltid göra två varv i korsningarna för att vara säker på att hitta rätt avfart.

   Är i Dinan Ligger på sängen och vilar. Batterierna är laddade. Endast havet skänker det rätta lugnet.
   Förmiddagen tillbringades bl a på Tangeymuseet, en institution som skapats eftersom den berömde surrealisten tillbringade somrarna här tillsammans med de andra stora namnet. Ser bilder av Prevért och Tangey med sin broder. Alla verkar unga och starka. Hela epoken verkar överflöda av kraft. Kanske är det detta som kulturen skapar en känsla av extra energi och kraft. Känns som om jag rör mig i cirklar runt runt. De blå gardinerna faller som stenar.
   Kvinnorna på promenaden, helgdagen som äntligen infunnit sig. Är på väg mot Quimper. Ljusen som tänds på andra sidan viken i Finisterre, snäckorna, tången, de gula stenarna, allt relaterar till mitt sommarställe. Nu svänger hjulet in mot hösten. Havet vilar bakom kastanjedungen. En grå eftermiddag passerar vi orten Beauvoir men inga känslor väcks. Däremot kommer jag att ett par gånger passera Bretteville, en plats jag kört förbi femton år tidigare och vars namn ger minnen av mitt sista äktenskap.
   Vägen bjuder alltid på någon form av livsfara, antingen kommer bilarna bakifrån och de dåliga sikten gör alla manövrer livsfarliga eller så kommer man fel i kurvan vid cirkulationsplatsen och tvingas svänga in mot trafiken eller så handlar det om att vända och inte orka observera om det kommer någon bil från sidan. Värst var det i början när en gammal man skulle visa oss ut och den passerande bilens reaktionsförmåga räddade mig.
   En mörk skugga som passerade halvvägs nere i diket. Jag kör vidare utan att reflektera. Jag köper en lott – femton miljoner euro i potten. Naturligtvis blir jag lottlös nästa dag. Handlar presenter på Galeries Lafayette och i afrikansk affär, världsmusiken är alltid lika uppiggande. Hittar den ungerska bok som förlaget var intresserad av La Tranquilité Tvåhundra kronor är för mycket.
   Jag avstår.

   Gustave Flaubertmuseet är en besvikelse. Det mesta handlar om läkarvetenskapens framsteg och det görs en stor sak av att Flauberts far var läkare.

   Viktor Hugo muséet däremot har en rikedom av manuskripts och målningar.. Idag såg jag några av Bretagnes berömda kalvarier, stenstatyer av Kristi lidande. De står placerade utanför kyrkorna.

   Jag tillbringar Frankrikes nationaldag på en camping. Plötsligt känns allt så fjärran raketerna lyfter mot himlen men ingen verkar fästa något direkt avseende vid dem. Känner mig som barnet i Bergmans film Tystnaden.

   På Noctuel där jag övernattar tredje natten är allt i plast, målat i en ljusgrönt skimmer med vanliga människor, ensamma vandrare som lugnt beskådar kartan innan de ger sig iväg på morgonen. Tvingas fylla på kaffet med nescafe ur burken. Stämningen är lugn och trivsam.

   Längst inne i viken finns Tumulusgrottorna från 3500 f kr, väldiga stenformationer liknande Uppsala högar med en smal gång in i mitten. Jag har köpt ost och honung. På morgonen har jag vandrat på klipporna och samlat sniglar som jag kokat på mitt lilla kök. Man upplyser mig om att de inte är giftiga men oätliga. Den kommunala campingen där jag övernattar innebär att man måste deponera tjugo Euro. För övrigt finns inget att anmärka på den.
   Jag har tagit en morgonpromenad runt ön och sett på båtarna. Viekn erbjuder fina hamnar med träd runt sidorna och stålbroar med de utskjutande uddarna. Det är en mycket vacker plats. På natten kommer att fruktansvärt åskväder och jag tvingas vänta med avresan tills allt torkat. Campingen heter Conceu.
   17.7. Slutligen tillbaka på Stena Line. Hemresan blev komplicerad eftersom jag tröttnat på att betala dessa pageants för att komma fram den snabbaste vägen. Det började med att jag ignorerade betalvägen till Dieppe och istället hamnade i en labyrint av småvägar innan en härligt vanlig restaurant räddade det hela. Natten har jag tillbringat på ett underbart Bed and Breakfest i närheten av Dreux ”La Mesudienere” (Flanören)
   Här är allting autentiskt, varje pryl passar in. Allting är utomordentligt engelskt. Jag frågar diskret värdinnan om hon sysslar med heminredning – Tidigare gjorde jag det blir svaret. Tar några glas av det inköpta vinet och sover gott på natten. Balkarna i rummet är frilagda, alla färger matchar varandra och överallt står stilenliga småprylar. Det är som att sova på ett museum.

   Le Mans har en underbar bevarad stadskärna med en fin kathedral.

   12.7 Dag 8 Övernattning i Dreux Bed and breakfest.
   Kommer till Hamburg på morgonen efter att ha kört hela natten. Lugnar ner mig på den stora gågatan. Tar en kaffe och tittar på det fantastiska rådhuset med fina fotoutställningar. Natten innan har jag sovit några timmar på en parkering. Det är svårt att hitta övernattningar när man kör på de stora vägarna. Körde runt i Bredas några timmar utan att hitta ett passande hotell.
   Nu går solen ner och vattnet övergår från blått till det gråa. Körde snabbt mellan Hamburg och Kiel. Nu närmar sig Göteborg horisont och resan har kommit till sitt slut.
   Redan vid infarten till Caen möter mig Abbaye des Dames, en väldig byggnad, kloster för kvinnor, kanske det största i Europa. Jag promenerar runt byggnaden och ser de sedvanliga välvda stödpunkterna. Själva byggnaden liknar Versailles till formen. Kyrkobyggnaden grundades av Mathilde omkring 1060 och utgör ett av de främsta exemplen på den nomrandiska konstformen. Den restaurerades på 1700-talet vilket framgår av stilen och har inhyst Benediktiner fram till revolutionen därefter blev de sjukhus sedan hospis. Den är nu fornminnesförklarad. Framföraltl klostret och den stora trappan bör beses.

   9.7 Dag 6 Övernattning i Sarl De Seillou i Quimper 48

   Det är i Quimper som Yves Tangueymuséet finns. Quimpers gamla stadskärna med borgen mot havet är tyvärr alldeles turistifierad men det lilla Tangueymuseet ger en fin bild av surrealisternas somrar. Utställningen består av en serie bilder och återskapade porträtt av . Den finns på hamnmuseet. Den visar hur den surrealistiske målaren älskade landskapet och Douamezviken där han ofta tillbringade somrar och höstar på tjugotalet och där hans aska också har spritts för vinden.

   Kathedralen i Le Mans (annars mest känt för sin bilbana) består egentligen av två kathedraler. Den ena är gotisk och den andra är romansk. Den bekanta ätten Plantagenet (känd från rosornas krig i England) har stått för utsmyckningen av hela borgområdet. Den romanska arkitekturen framträder framförallt på framsidan medan den gotiska dominerar det inre rummet med koret som mittpunkt. Höjden är imponerande 24 meter och längden 57 meter. Koret omfattar 34 meters höjd och är imponerande. Fönsterinfattningarna beskriver den helige Sankt Julians liv. Det ursprungliga namnet var ecclesia – samling av de kristna. Här samlas man runt de sju sakramenten och vid de stora högtiderna. Byggnaden är gammal att det på sina ställen skymtar delar av hedniska minnesmärken.

   Nedanför kathedralen går en utomordentligt välbevarad helt medeltida gata med fantastiska korsvirkeshus. En stund följer jag en gammal man guidar runt men föredrar sedan att själv upptäcka saker.

   Jag har nu anlänt till Picardie. Efter Calais går färden till Amiens för att beskåda den väldiga kathedralen, så mytomspunnen och sägenartad. Kathedralen är enormt stram och hög i arkitekturen ett veritabelt gotiska mästerverk som tog femtio år att färdigsställa. Bilderna av vanligt folk i religiösa situationer, uthuggningarna, labyrinten i golvet och det magnifika mittskeppet är oförglömligt. Detta är den första av de många magnifika kyrkointeriörer jag skall möta på min resa.

   På huvudgatan paraderar den lokala musikkåren och jag får nöjet att avnjuta den bretonska säckpipan biniou och den oboeliknande bombarden när musikorkestern paraderar framför triathlonkämparna.

   Intressant är också att man i fiskstånden erbjuder den gröna havsgräset som är salt men välsmakande.
7. 7 meduzalook on december 7, 2007 said:

   Magin är det bärande draget i Strindbergs tänkande överhuvudtaget, hans djupaste förklaringsmodell och förhållningssätt till konsten författarskapet kulturen och vetenskapen, hans ursäkt och bakgrund för förklaringar och förhållningssätt. Den länkas till hans tänkandes speciella funktion, blandningen av känsla, tanke och förhållningssätt till impulserna och de företeelser han möter i omvärlden, andra författtare, magin är den plats dit de andra inte kan nå och författarskapet är den heliga plats där dessa tankar kan presenteras den heliga plats där de ursprungliga myterna och perspektiven härskar men också det ställe där han är outsidern, spelaren trickstern kännetecknad av respektlöshet och integritet oavsett hur väl denna är funtad i verkligheten, det spelar liksom ingen roll eftersom det handlar om magin och denna försöker skapa försona och förklara – magin är hans själva förhållningssätt till Ibsens sanning, den andra figuren, cirkeln av känsla och närhet, detta ”men ändå” önskan att behålla en ursprunglig upplevelse, behålla en rest för sig själv, en tro bortom förklaringarna – vad han visar är förklaringarnas omöjlighet, på ön är han denne magiker, själva ölandskapet ger honom denna plats, här är han härskaren, han beskriver förhållandet mellan öborna och gästen och det utvecklingsoptmistiska projektets omöjlighet men inom honom kämpat två krafter mot det medvetna i och formulerade projektet, förhållandet till människor och livsnarrativ står det intutitiva, rörelserna över marken, det tysta språklösa, intuitiva, samspelet mellan människa och natur, människan så nära djuren som möjligt Strindberg vill visa att han står närmare skärgården är urbefolkningen och är på detta sätt mer av darwinist än han visar, han koloniserar ön genom sin större förtrogenhet med platsen genom sina kunskaper sin intution och sin vishet just sin förmåga att se gör honom överlägen, han är en naturlig magiker i landskapet och magin är det ursprungliga sättet att se på naturen, han kan alltså färdas i tiden som en tidsmaskin, så fort han kommer ut tar magin fast honom och han blir trickstern magikern som finner platsen.
   Cirkelformen i glaset, i månen och i solskivan, är alla cirkelformer som X hemma i det shamanistiska – beteckningen shaman som lika gärna kunde varit magiker eller trollkarl används för att beteckna hemmahörigheten i en arktisk miljö
   Genom att Borg är storstadsmänniskan ges också en kritik och förklaring av vad som skulle kunnat ske med storstadsmänniskan när denne möter naturen alltså förhållandet mellan storstadens blick och naturlandskapet, Ingmar Bergmans filmer i skärgårdsmiljö, vad händer med blicken, var hör blicken hemma? Hur skall den skyddas? Vad lever den av? Vad styr dess perception? Vilken typ av frihet etableras och framförallt vilken typ av manlighet, vilka manlighetsmyter anknyts, stenplatserna är ”naturliga” platser men också urgamla mytiska riter,

   Fotografiets rum återkommer i bilden av stugan, i Borgs ögon, han är själv en kamera, montaget som kompositionsmetod framkommer genom de olika planen som inte möter varandra – detsamma gäller kompositionen av bilden, Borg blir filmregissören men det handlar om en trohet mot tanken, skatten som inte kan inlösas i någon bank, han vill ge för att få kärlek men denna hör hemma i en lägre nivå, i Mariabildens dyrkan, dess begränsning i själva mariakultens perversioner, kvinnan som bild denna bär Borg med sig och den utvecklas i sin fulla konsekvens är den andra Maria, kroppen följdriktigt blir dödad vilket är den ursprungliga tanken bakom kroppens åsidosättande till förmån förbilden men Borg kan inte bära denna insikt utan måste låta predikanten stå frö detta.
   Inramingarna av Mariabilden har bland annat beskrivits av Taube – genom sin pst som shaman kan Borg kasta bort alla dessa bestämningar konflikten måste finnas för att det skall bli en berättelse
   Varje blick har sin bestämmelse och sin klädnad.
   På samma sätt som

   I samspelet med kvinnan är han shamanen som spelar tjuren här uppförs en hel offerrit
   Borg är ingen kropp an är bara hjärna, homunculusen är en metafor för detta dockorna likaså – hela temat för romanen är missförståndet, detta har sin egen mystik, missförståndet ges sin egen världsbild,
8. 8 meduzalook on december 7, 2007 said:

   Likheter mellan I havsbandet och Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön har påpekats men likheterna finns även på ett flertal plan inte bara i förhållande till Vernes sjöromaner utan till genren i sin helhet. I romanen Fyrtornet vid världens ände …..liksom i flera andra romaneer om skurkar til sjöss utgör örlogsmannen själva räddningen undan smutsen och brottet.

   - Om vi skulle bli fördröjda här en åtta, tio dagar …
   - - Ja, svarade Carcante, då skulle vi löpa stor risk att möta den där örlogsmannen, som kommer med avlösning åt fyrvaktarna.
   - - Anamma det! ropade Vargas. Vi är inte nog starka att tas med ett krigsfartyg.
   - - Nej det skulle nog bli de som tog oss, svarade Carcante med en frutkansvärd svordom.

   Örlogsmannen är en straffande fadersgestalt som likt jätten slukar de små skurkarna som i en saga. Strindbergs inledande skildring av havet har också likartad färgsättning som Jules Vernes beskrivning av en upptornande storm

   Allt eftersom dagen skred framåt antog himlen ett alltmer hotande utseende. Tjocka blyfärgade molnmassor hopade sig i öster. Vinden kom nu utifrån havet och tilltog hastigt i häftighet. De flyktiga krusningar som for över havsytan förvandlades snart till långa svallvågor, vars kammar kröntes av vitt skum och dånande bröt sig mot klippans kanter.

   Lite senare sker i Vernes roman just det som Borg genom sin överlägsna uppfattningsförmåga mirakulöst lyckas undvika genom stormstickornas blixt sken.

   För sent. En ofantlig mörk massa skymtade fram i mörkret alldeles utanför udden. Upplyft av gigantiska vågor slungades skeppet framåt med gigantisk hastighet. Innan Vazques hade hunnit lyfta sina händer störtade det likt ett ofantligt havsvidunder mot skären.
   Ett våldsamt brak hördes och några ångestrop, som snart kvävdes. Därefter hördes ingenting annat än orkanens tjut och havets dån.

   Strindberg upprättar en asymptotisk relation till den tidigare romanen genom att göra allting tvärtom han tillämpar en utpräglat agonistisk nyskrivning där allt är precis tvärtom. Det kan handla om ans tidigare minnesbilder som nu inplaceras i en ny ram – dekadensen och symbolismens roman men också om en form av ironi och demaskering utifrån den nya världsbilden, esoteriken, psykologin och naturvetenskapen som dissekerar den liberala romanens beståndsdelar likt Flauberts sätt att bearbeta romantiken och liberalismens roman. I havsbandet är en naturalistisk sjöroman men också psykologisk och esoterisk, dekadent och biografisk och symbolisk.
   Örlogsmannen är just denna nemesis som Swedenborg talar om och vars tecken finns återgivet i ormen som biter sin egen svans på Borgs handled.

   Ropet Santa Fe hade drabbat dessa uslingar som ett åskslag, en dödsdom. Santa Fe var för dem vedergällningen som kom till ön, straffet som de inte längre tycktes ha några utsikter att undslippa.(s 148)

   Vasques avsikt var att tända fyren så att Santa fé inte behövde vänta på dagbräckningen för att gå in i viken. Han var emellertid mycket rädd för att Kongre skulle ha förstört linserna och slagit sönder lamporna, så att apparaten inte kunde fungera. I så fall skulle briggen troligen komma undan utan att bli upptäckt av besättningen på Santa Fé.
   …
   Fyren visade sig vara i bästa skick, lamporna var på sin plats, försedda med vekar och fyllda med olja, som de hade varit den dag då de blev släckta.
   …
   Och nu lyste fyren ånyo. Santa Fé kunde utan svårighet gå in på sin gamla ankarplats.(156)

   Fyrens roll som ljusbringare och räddare genom sitt ljus leder fram den straffande hämnande rättvisan. Linserna och utrustningen är därför extremt viktig och beskrivs i detalj eftersom de är nödvändiga för att ljuset och med det räddningen skall kunna komma tillstånd och projiceras ut i mörkret. Lucifer är ju den mytiska ljusbringaren liksom Prometetheus och Apollon. En antropomorfisering av maskinerna är påfallande. Draget att använda metaforen ”hand” och ”händer” fyller samma syfte att visa naturkrafter som levande varelser.

   Flera dagar gick utan att någon enda av sjörövarna hade upptäckts men på morgonen den tionde mars släpade sig sju avtärda, frusna och utmattade eldsländare framtill fyrtornets inhägnad, ansatta av hunger och i ett eländigt tillstånd. (166)

   Intressant är att Strindberg beskriver sin far som en isländarenatur – i motsats till eldsländare. Is och eld mot vartannat. Isens roll i romanen I Havsbandet är att hela tiden finnas där som ett stort täcke över klipporna,(noter) eller komma drivande under natten (not) eller bara ligga där som ett dött hot. Associationer går till Mozarts fadersbild i Don Juan, Stengästen som krossar honom. Här ger sig de orena inför ljuset av hunger och utmattning. Fyrens roll i spelet mellan
   ont och gott. När skurkarnas anförare visar sig beskrivs det i termer liknande Borgs avfärd.

   På kvällen följande dag, kort före soluppgången, visade sig slutligen en man bland klippornakring viken omkring femhundra meter från fyrtornet. (167)

   När denne, bandithövdingen skall gripas sker något oväntat.
   De hade inte hunnit mer än hundra steg från platån, då ett skott plötsligt smällde. En mänsklig gestaltstörtade från den höga klippan ned i havet, där den försvann under ett regn av skumstänk.
   Kongre hade ryckt en revolver ur sitt bälte och riktat den mot sin panna.
   Den eländiga uslingen hade själv skipat rättvisa, och den utgående ebben förde hans kropp med sig ut i havet.
   Så slutade det drama som hade utspelats på Staternas ö.168

   Bilden av brottslingen som tar sitt liv och störtar ut från en klippa som ett mytiskt offer ligger kvar i pojkens imaginära värld där förbrytarens död och försvinnande alltid ställer frågan för den unge läsaren – vad hände med honom sedan? Det plötsliga i försvinnandet väcker en annan dimension – hjältedöden för egen hand innebär alltid en aning om en möjlig återfödelse, återkomst. Borgs sorti liknar dessa skurkars avfärd men också möjligheten av ett annat slut, inte minst eftersom så många avfärder slutat i framgång. Poängen är dock just denna möjlighet till inte ett slut så en början till något annat – en reinkarnation.

   Beskrivningen av bröderna liknar också sjöromanens hjältar: hos Strindberg : Tulluppsynnigsmannen är, ”en kämpe i svart, långthelskägg.”(7) medan hans broder var ” kroppsligen ännu bättre utrustad än uppsyningsmannen men han hade ett blont, öppet, vänsällt och förtroendefullt utseende.(16)

   I Jules Vernes novell Blockadbrytaren ber en man att få tala med kapten James Playfair

   .”Det vare en kraftig, bredaxlad man med rödbrusigt ansikte, och hans enfaldiga min dolde illa en viss förfining och skämtlynne. Han tycktes inte vidare förtrogen med livet till sjöss, ty han tittade sig omkring som om han inte var särskilt van att trampa ett däck. Men han försökte göra sig utseende av en riktig sjöbjörn i det han granskade tacklingen och gick på samma vaggande sätt som matroser brukar göra.” 209

   Det är en man med ett budskap som blir något av Playfairs skugga inte minst genom ”sin brorson” som visar senare visar sig vara en flicka men som här beskrivs som
   ”en fjorton eller femton års gosse med en klen och spenslig kropp samt en skrämd och förvånad min.”
   Jämför med den blick som för tulluppsyningsmannen framvisar Borg som ”den lille herrn som satt hopkrupen vid masten och syntes rädd och frusen och då och då drog sjalen hårdare om magen och underlivet” (I havsbandet s 7) Här rä temat om den dubbla könsidentiteten markerat något som också kommer att ge instrumentet för de känsloladdningar osm romanen skall visa.

   När sedan pojken/flickan slutligen blir kapten Playfairs brud liknar de treenighet som bildas av dessa bägge tillsammans med flickans befriade fader tidningsredaktörens samma treenighet som när Borg sammanstrålar med flickan men fadern är denna gång utbytt mot modern och Borg förmår inte spela den liberala uppfostrans roll som den gode svärsonen trots svärmoderns pekpinnar om det lämplig ai en sammanvigning. I detta ligger hela Strindbergs kritik av liberalismens människosyn till förmån för den splittrade attityden av fin de Siècle. Han undergräver alltså hela barndomens liberalism i själva gestaltningen och använder samma situationer men byter ut rollpersonerna så att den välvillige faderns vishet blir moderns, varvid hotet mot manssamhället framträder på ett indirekt sätt i situationen och där hjältens misslyckande som äkta man, blir uttryck för just den kritik mot det orätta i sakernas tänkta tillstånd. Den hotbild mot den patriarkala closuren som här skapas ger en känsla av ödslighet, ensamhet, oavslutat, en historisk lacun, något som måste utsätta för en ”make-over”. I novellen förs nämligen bruden som en trofé, en del av Amerika, hem till farbrodern i England medan Borg ser sig själv som en trofé från vetenskapens värld hämtad av vilddjuret kvinnan från enklare förhållanden. Det är detta han värjer sig emot. Den i detta sammanhang frånvarande fadern står också för den brist på språklig referens och överensstämmelse som både kvinnan och fiskarbefolkningen uttrycker., i sin tur en bild av den frånvarande fadern. Borg skulel kunnat fört hem Maria till sin farbror men det hela hindras av Borgs egna drifter och Marias dolda drifter vilket ge en bild av hela hotets omfattning när kvinnokroppen släpps lös. I Vernes roman är flickan förklädd till skeppsgosse vilket kaptenen som ingen annan anar och hon blir också hans brud till slut genom sitt ”mod och kallblodighet” styrt av hennes önskan att rädda sin far. Den inspärrade fadern. Flickan vill befria fadern och frågan är om inte Borg vill detsamma men han tvekar om fadersnamnet och börden. Kapten Playfair grips emellertid av kärlek genom flickans ”kallblodighet och mod”

   – Ja, sa han, denna flicka är härskarinna på mitt fartyg! Hon vrider och vänder på mig, precis som havet gör med ett redlöst skepp. Jag känner att jag dukar under! Vad skall onkel Vincent säga? Ack svaga människonatur! Jag är övertygad om att ifall Jenny bad mig kasta hela denna fördömda kontrabandslast i havet skulle jag av kärlek till henne genat göra det utan ett ögonblicks tvekan.

   Hos Strindberg finns istället denna ”umwertung alle werten” genom att den ekonomiska drivkraften försvunnit, fadern eliminerats, makten blivit osynlig, den manliga hegemonin urholkats. Borg är nomad han har inget hem att resa till, ingen destination utan är bara utkastad på ön genom sitt eget givna öde. Lastens värde är för Borg endast symboliskt i Nietzsches efterföljd. Fiskarna står för visdom, rikedom, Kristus men är inget Borg själv kan räkna till sin förmögenhet vilket inte skulle intressera honom eftersom han tillhör den andliga adel som Nietzsche beskriver.
9. 9 meduzalook on december 7, 2007 said:

   Pytian satt över en tripod med benen isär öppna medan hon talade – jämför Borgs (burgen, skyddad, omhändertagande – budskapet, han som klä in det axeln, den punkr motsättningarna möts)sittningar i bergen. Nietzsche jämför med sjömän på en öppen båt på havet är vi “borne up by our faith in our rational ability to behold and understand the world as unified individual selves”81. Forskarna är fixerade vid “ramen” som säger att Strindberg är en självständig konstnär och har en grundläggande intention, varför inte lika gärna se honom som en gestaltare av ett program vars innebörd han vill vara den främste att gestalta.
   ”But if occasionally the ”principle of sufficient reason” that keep us afloat on a sea of chaotic Will”suffers an exception”then we are terrified and simulniously filled with ”blissful extasy” ”at the collapse of the principium individuationis”(BT1) Nietzsche menar att vi för en gångs skull är extatiska eftersom vi är befriade från vår börda av självmedvetenhet och del av det ”hela”. Vår förtrollning är blandad med skräck men känslorna är ofrånkomligt sanna.(81)
   Det dionysiska tillståndet rör till förhållandet mellan det inre och det yttre i en process vilket visar att åtskillnaden inte är markerad.
   Tavlorna avspeglar den Apollinska illusionen och den dionysiska sanningen. Medvetenhet är förenad med Apollon – När Borg genomskådar Maria (drömmen, kvinnan, Dionysos) är det det apollinska medvetandets genomborrande av Dionysos sanning. Samtidigt är det apollinska förenat med illusionen , nämligen att vi kan vara ett kontrollerande enhetligt subjekt som vet vad som pågår omkring oss medan sanningen är att vi lever i dimmorna. Om både drömillusionen och medvetenheten är Apollinska innebär detta att Apollon är delad liksom Dionysos och dessa delar blir sedan underavdelningar.
   Varför har ingen förstått att borg vilja att kategorisera är författaren egen – nämligen att klart och tydligt visa de mekanismer som Nietzsches lära predikar. Den Apollinska illusionen inbillar oss att i är hela individer som kan se klara linjer.(kartan, avståndet, sambanden) om vi utifrån Dionysos perspektiv är alienerad från naturen är vi å andra sidan omedvetna om detta genom vår förmåga att ”glömma” att flyta med i den illusoriska verklighet vi lever. Maria blir denna glömska och Borgs Apollinska öga ser detta samtidigt som han själv är omedveten om de mekanismer som verkar runtom honom vilka däremot Maria kan uppleva instinktivt och intuitivt.
   En av Apollons egenskaper är att han kan skjuta en pil lång väg – detta motsvaras av Borgs förmåga att se och bedöm målet på långt håll.(78) den avgrund som ligger mellan Apollon och Dionysos beskrivs i inledningens passage men enligt Nietzsche är avgrunden mellan man och kvinna änu större. Bågen och avståndet är en symbolisk beskrivning av förmågan med orden Strindberg konst) och däri har han lagt en del av sin fascination inför motivet, vilket får honom att så omsorgsfullt och ihärdigt sysselsätta sig med berättelsen. Han beskriver sitt eget skrivande och dess vedermödor.
   Apollon kommer med sina ord att ”hit home” träffa rätt/gå i mål? och detta är också författarens avsikt – att hitta hem. Skärgårdsmiljön blir därför en naturlig spelplan eftersom den stod för ”hemma” i motsats till resorna och flackandet i Europa. Han skjuter sina pilar mot sin egen måltavla, sitt eget fält. Det är ett disektionsbord han har framför sig och de olika delarna skall sammanfogas på nyt till en ny helhet, som en målares tavla eller en författares vita papper. Han bannar denna ort som ha så många år varit bunden till Havsbandet förlikar sig med den genom denna grandiosa tavla av en fyrtioåring på höjden av sin kraft. Här kan han måla upp hela dennya mäniskosyen ochestetiken.Alla detaljerna.
   Den mörke mannen som fått bostad hos brodern är han själv som Dionysos medan den talträngde brodern som försöker likt Apollon att överskyla det underliggande med en ström av ord är Apollon. Kvinnan blir det söndrande mellan de bägge liksom Maria blir det för Borg. I bägge fallen utlöser hon motsättningen som annars vore ett harmoniskt samspel. Därför blir framförallt den kultiverade kvinnan farlig eftersom hon representerar falsk civilisation, en rent söndrande kraft. Borg är den Apollos både som genomskådar myterna som Apollon både skapar och underhåller. Han ser det underliggande medan brodern bara underhåller myterna om broderskap, familj, godhet och enighet.
   Den mystifierande orm som biter sig själv i svansen är Nietzsches bild från Hartman av vetenskapen.. vad Borg exemplifierar är vetenskapen som myt och det utgör gestaltningen av tankenatt apollos pilar skall genomtränga vetenskapen tillräckligt många gånger för att den skall genomskåda sin funktion av myt – detta sker i Borg nederlag och besvikelser – den teoretiska kulturen är en mage (womb den bär något inom isig som är gansak motbjudande. – Det är denna moderliga mage som Borg befinner sig inuti och detta påverkar hans synsätt och känslor. Han vänder sig till denna moderliga mage och vilar i den. Således ett ganska antintellektuellt budskap och därav titeln i Havsbandet, som kunde varit vid fronten, – arbetslivet, kriget, kampen men också.
   När vetenskapsmännen till sin fasa ser hur vetenskapen coils upp på dessa boundaries, (gränsen fram till dagens vetande) och slutligen biter sig själv i svansen – suddenly the new forms of insight breaks through tragic insight which merely to be endured needs art as protection and remedy”(BT15) Här anknyter Nietzsche til hartman frö vilken logikens slut också är slutet på viljan (när borg logik tr slut är det också slutet på hans viljekraft)Detta sker i scenen med tavlorna som är den snna skrämmande ursprungliga tragedin. ”consciousness hurls back the total actual volition into nothingness”(3.142) För Nietzsche ”logic reaches its limit and recoil on itself turning to art, into myth for itself, myth reaches its limit turning into history, science and logic” Det heraklitiska hjulet innebär att inte en enda av Dionysos skapelser kan uppstå utan tt utsättas för Apollons transfigurationer. Därför måste dessa bägge två stå i ett balanserat förhållande till varandra.. Det dionysiska är grunden (detta ger förklaringen till romanens oväntade utveckling) men transfigurationen sker genom konsten och framförallt tragedin.
   Därför utvecklas romanen som en konstnärlig beskrivning av Dionysos seger men där det apolliska överskridandet sker i den allra sista scenens resa ut mot havsbandet med bara en ensam figur som skriver sig ut i det mörka ovissa. Men det är en svag och ömklig figur som seglar mot sitt nederlag och detta är sanningen om vetenskapens kraftlöshet i denna period – som klara stjärnor blickar tecknen ner men utformar figuren av Dionysos och Apollon och hans seglar på nytt – efter att ha genomgått hela denna kurva, där dockorna står för tragedin – ut mot mörkret för att genomkorsa det. Hela romanen är komponerad efter dessa principer och fylld av otaliga exemplifieringar av Nietzsches lära. Den ömklige Borg är både avslutningen av figuren men också den då sinnesjuke Nietzsche som fortsätter sin resa in i natten.
   Att delarna samspelar med varandra inom boken beror på att Apollon och Dionysos är inflätade i varandra på detta sätt. Apollo som representerar illusionerna i motsats till Dionysos stumma sanning är ömsesidigt beroende av varandra – som två bröder –tulluppsyningsmannen och hans broder – august och axel – där den förre naturligtvis är Dionysos – skaparen av konst och tragedi. Denna roll har vuxit allt starkare fram hos författaren och kan varit avgörande för hans kommande val av författarskap genom dramatiken. När de förenas byter de identitet, döljer vem de är och tar istället den andres identitet och skapar en ren husfrid. Underligt att igen forskare observerat den tydlighet med vilken Strindberg skriver in bilden hos de bägge skärgårdsmännen och motsättningen som inte bara handlar om personlighet utan om driften, kvinnan.

   Men var är då Orfeus lyra? Det är ön, motivet han återkommer till hela tiden, på den spelar han nya melodier hela tiden. Därför behöver inte personens namn ändras, att ge namn har en mycket djup innebörd enligt Nietzsche. Därför blir platsen och personerna bara strängar på hans lyra – detta rent bokstavligt – han stämmer instrumentet och sedan spelar han Nietzsches melodi som dennes Orfeus, fascinerad av musiktemat, Wagnerstudien, av sitt eget musikintresse, födande fram barnet som är texten ur sin egen vetenskap dvs sin egen moderliga mage.
   Han blir pytian på berget omsvept av ångor, tänkande skådande.

   ”Och varje gång han ville tänk klart över något eller fatta ett beslut, försatte han sin själ i harmonisk domning genomet varmt bad släckte medvetandet, i en halvslummer för en kort stund genom att tänka på intet, varunder allt det mottaga observationsmaterialet tycktes bringas i smältning, varefter legeringen kvällde fram, när han släckte eldarna och väckte sig till medvetande.”
   Detta liknar Nietzsches alkemiska eldar. Bilden av färden genom eldarna.
   Därefter metamorfoseras han till Apollon –
   ” När han setat en stund och solen värmt igenom honom reste han sig plötsligt och stod som vaken efter en genomsoven natt. Han tankar arbetade fortfarande och han såg lycklig ut som om han löst ett problem”

   Detta är Solguden apollon som vaknar till en ny återkomst, en ny gryning och transfigurerar Dionysos Maria. Genomträngd av solen, återfödelsen genom tankarna som på nytt arbetar igenom honom. Lyckan i transfigureringen.
   Det han ser är Marias liv beskrivet i rent Nietzscheanska termer, ett sönder rivet täcke, ett såll där vattnet strömmade (jmf Nietzsches genombrutna moln) Från Nietzsche fick Strindberg modet att använda bilder och allegorier totalt utan hänsyn men erfarenheterna hade lärt honom att ramen måste hålla samman. Därför placeras innehållet inuti ramen och är där fyllt av anspelningar.
   Orfeus som angriper och skrämmer euridike och kastar diskusarna ut i rymden är de bägge som kastar smörgås med det krossade porslinet, de gamla formerna och materialet, keramiken som krossas, dn förrevolutionär epoken som går under. Den hemlig koden vänder sig til Nietzsche, ingen annan. Denne dyrkade franska revolutionen och en bild av detta historiska förlopp som övergår i det mytiska ges här.

   Sjundekapitlet
   Apollon sitter i det som skall bli templet, när den nya ljusa religionen införs. Han är placerad ovanför stenbalustraden och beskådar motsättningarna mellan stammarna därnere, dorer som blir förlolämpade av joner som kommer med båt och uppför nya tempel. Försoningsfesterna, ett av tragedins genealogiska ursprung och det slags ritual som firades varje år blir svenskt fylleslagsmål och förbrödran ”attentat mot sedligheten och äganderätten”. Scenen som gestaltas utgör en skildring av hur Dionysos den kvinnliga guden i Marias gestalt övertar makten från Apollon när han ålagt sig ”befolkningens civilisering” alltså det organiserade arbetet logos som står mot ”nattbullret, sången och skriken” stört för dem ”som enkom rest ut ör att söka ro” kammarådinnan som kanske är Nyx, gudinnan som söker natten och är hustru till avlidne kammarrådet (mytisk figur+) här är Maria både Orfeus och Dionysos och Euridike, vilket är en korrekt läsning av gestalterna som övergår i varandra och ilar som Hermes elelr Orfeus mellan de stridande, en bild av detta komplicerade förlopp sammanpressat i denna tätt koncentrerade bild. Dionysos som är ”själlös” har övertagit egenskaper från apollon genom att de övergått i varandra och börjar nu inspirerad av denna att själv transfigurera. Alltså uppta i sig Apollons teckenskapande förmåga och tydningskraft. Samtdigt är . Motsättningarna är dolda för trivsels skulle samma dolda förlopp som i inledningen. Dionysos lyssnar till apollon och inhämtar kunskaper .”dem hon med mera spetsiga än skarpsinniga anmärkningar tycktes korrigera och utlägga istället för att inhämta”

   Denna mening beskriver hur hon skapar denna omskrivning som är den ständiga återkomsten och hur motsatserna övergår i varandra och hur Dionysos som varande Apollon omskriver skeendet. En bild av Apollons reducerade makt, men ockå av det begränsade synfäl som är dionysos men som ger honom makten. Han/hon ser verkligen och kan handla därefter genom ” ett gott uppträdande, ett raskt ord då och då dämpa stormen och alldenstund on inte tilmätte sitt utseede
10. 10 meduzalook on december 7, 2007 said:

    Mariabilden som bild men Borg kan inte övervinna dessa begräsningar bara se dem, han är genom vetenskapen och kosmopolitismen hänvisad till dessa bilder i själva verket försöker han lyfta upp kvinnan ur denna förnedrande bild som är en europeisk företeelse men är skoningslös i detta, försöker lyfta ut henne ur ramen, ur det degraderade seendet men kan inte förmå sig att få in henne i riterna, han kan själv utföra riterna men inte låta kvinnan ingå i dessa, Maria är fångad i sin tids schabloner och borg i sin vetenskapliga historias synsätt på henne – dubbelheten i hora och madonna men den verkliga Maria lever mellan dessa, hon är madonnan för befolkningen men bara kött för Borg, dottern för modern och ett blint begär för författaren, på så sätt blir Strindberg fadern och modern blir moder, Maria och Borg blir barnen som leker och söker varandra men de kan inte finna varandra eftersom de är syskon bägge fångade i sin tids bild av sig själva men borg kan överskrida tiden vilket inte Maria förmår – Borg och Maria – Jesus och Maria, barnen återföds genom att Maria är Borgs saknade moder och det han vill ge henne är det författaren ville ge sin döda moder, när de döde vaagner, han kryssar glatt runt i det Ibsenska teman som var kända, kastar om och skapar en bricolage men dess ursprungliga lyster försvinner.
    Han är reklammakaren som skrämmer publiken, vad an vill säga är att ramarna för seendet inte finns, han hittar just det som skall bli filmens publik, de obildade, språklösa, primitiva och presenterar filmen för dem och skrämmer livet ur dem, alt de har är bibeln och platsen, kritiken mot det bristfälliga seendet är utvecklingstanken positivismens idé om det utvecklade seendet men den går under i magin som i sin tur får dess skapare att återfödas, lämna platsen.
    Analogin till Columbus är starkare än Robinsson här riktas ingen kritik mot civilisationsmyterna utan dessa bekräftas som starka, kvinnans roll i myterna som underordnad blir belyst på ett tragiskt sätt, hon även hon en nomadisk resenär i illusioner, känslor och sökande efter ett föremål för begäret, någonstans att placera det. De kommer bägge ur sociala katastrofer men dessa förföljer och determinerar dem, de föds påsytt och möts i paradiset men är bägge präglade av synden, Borgs reflexioner Marias bundenhet vid kroppen, för att detta nederlag, denna undergång skall bli intressant måste de laddas med maximal laddning, hela vetenskapshistorien skall ingå i Borgs gestalt och ges en förklaring, varför vetenskap, – ur arvsynd, ur nyfikenhet ur lek och magi och ett behov att förklara, Borg försöker hela tiden förklara myten kvinnan, analysera bilden
    Kryssaren är spegelbilden av hans idealiserade självbild
    Det handlar om själva det subjektiva tänkandets betydelse – men jag tycker att – detta italienska landskap som står för harmoni, skönhet och enhet bryts sönder ett montage av hotfulla bilder, apolliniskt övergår i dionysiskt övergår i kristen religion, genom shamanen ställer han sig på Nietzsches ursprung i förklaringen av religionens ursprung och dess plats – i olika figurer placerar han in dess bärare, han gör vetenskapens drama till personernas drama och gör alla dessa till nomader, bärare av nomadfilosofin, männen är jägare och spårare, kvinnorna fångar och slavar, infogade i det manliga förtrycket.

    Alla dessa teman staden mot skärgården, vetenskapen, skisserna, det
    Hagsten 350“Viktor Hugos roman Havet arbetare har genast satt spår i Konstens martyrer vars slutscen med magister Nyberg läsande Jehovas namn skrivet i snön (3:196f) erinrar om inledningsscenen i romanen där giliatt på enahanda sätt överraskas av att möta sitt eget. Men står också särgårdsberättelsen i något påvisbart förhållande till Havets arbetare? En lätt ironisk anstrykning i både skildring och dialog påminner väl något om de hos Hugo gäcksamt berättade partierna vilka omväxlar med de högpatetiska och det starka intresset för realia kan även föra tanken till hans hopande av konkreta ord och facktermer med anknytning framförallt till marina förhållanden….Hur mycket Hafvets arbetare än i övrigt betytt så kan den därför i skärgårdsberättelsen ej sägas ha återverkat på Strindbergs formgivning mer än möjligen som stimulans för hans naturvetenskapliga och måleritekniska termer som stilinslag.”
    Hagstens beskrivning av de tidiga skärgårdsbeskrivningarna liknar mycket förfaringssättet havsbandet, örn har samma demoniska drag, studenten samma överlägsenhet, humorn samma dubbla roll, självrannsakan, spexet – det finns ett otal drag som återkommer – även här finns personer med shamanismiska inslag. Hur skall vi då se på begreppet shaman- är det en 1800-talsskapelse – vilket gör den parallell med Strindbergs liv och vetenskap eller är den ett rent vetenskapligt begrepp användbart i alla tider, hade begreppet en starkare hemmahörighet i den tid Strindberg skrev och fanns i termer av trollkarl, galning, de två kvinnor som är galna och gifta med Gud och Johannes döparen – liknar de Maria och hennes mor.
    Strindbergs målningar liknar lövborgen – en ram och ett vitt inre. Förnamnet Axel förekommer i Axel Krook i ungdomsberättelsen. Kierkegaards roll har avlösts av Nietzches en repetition, en evig repetition av teman, självuppgörelser, reningsbad, riter, han ser på sig själv som den effeminerade storstadsbon, samma gestalter samma mätare av tidens puls och samma bestämning av position i förhållande till tiden, shamangestalten är en spegling av författaren sedd av honom själv, det avvikande, det semiotiska, denna plats är ju ursprunget till Strindbergs skrivande parallell som den är till tiden och dess tolkning, han skriver hela tiden över tidens tankar i litteratur, visst Nietzsche skulle med han hade inte studerat honom förgäves, studenten har nu vuxit upp till en statsmedborgare, skärgården är platsen där dessa framgångar skall etableras, fastslås, liksom studenten känner Borg kvinnorna men blir deras offer, de har trätt in i historien, Strindberg utvecklingspräglade synsätt och lineära perspektiv innebär att kvinnan blir en inkräktare, ordet perspektiv som är bärande i Havsbandet finns också i ungdomsskrifterna, är det alltså en fyrtioårskris han genomgår återknytande till det friska ursprungliga ungdomliga författarskapet, det blir Strindbergs rituella passage in i ett nytt skede och sådant naturligtvis en nödvändighet men nu ses galningen inte längre utifrån som ett inslag han har själv blivit galningen öga fascination har blivit uppfylld, det lockande har blivit tillgängligt, de lägre drifterna har fått fritt spelrum, han har i livet själv blivit en figur, han har slutligen närmat sig det mest förbjudna avskyvärda hotande och fruktade, den utstötte galningen och sålunda ackulturerats in i miljön och detta har han råd med eftersom han är stor och berömd, detta offer som han längtat och fruktat hela livet blir nu verklighet, han kan gå in i gestalter och gå ut ur dem. Omtolkningen har fått en ny prägel, resan, överfarten är nu en metafor för platsen. Han förklär sig på nytt och gör dessa ombyten. När han seglar bort är det för att upptäcka nytt land. Det trick som borg gör är detsamma som Columbus gjorde med infödingarna, förhållandet till skärgården är alltså kolonisatörens han återkommer till symptomet eftersom här finns hans ungdom, när han seglar bor är det från ungdomen och han styr mot kulturkritiken. Barnet har segrat över mannen, astronomin över kroppen.

    Denna bild står mot den ungdomliga oemanciperade bilden som också är konstnärens målarens bild alternativet är predikanten som bara pratar på, Borg vill vara läraren uppfostraren av den unga kvinnan men kantrar in i begäret eller begäret smyger sig in i honom eftersom han är ensam, men just ensamheten gör honom förmögen att överskrida tid och rum, ensamheten är betecknande för passageriten, offret sårar och skadar sig själv låter sig stympas som ett sätt att driva bort det gamla och det onda, uppnå högre medvetenhet och närma sig en högre verklighet, han går runt byn och skadar sig själv, Borgs vandringar liknar kanske dessa passageritens cirklar som repeteras men det som skadas är inte Borg utan ögat, han ser henne som fångad i Mariabilden påklädd historiens trasor och han ser en kropp och ett par ögon, känner en värme och en förförisk gemenskap, allt detta ställer han mot kamratskapet, jämställdheten, den intellektuella gemenskapen, hon har inga begränsningar utan kommer ur enkel med ärlig miljö – det skulle alltså gå att rädda henne, en annan författare, en yngre Strindberg skulle kanske kunna etablera utopin om de två som fann varandra på ön och blev ett jämställt par men här härskar mörkret, konflikten, dramat, tidens färgning, det som är gångbart, som ligger i tiden, optimismen skall begravas, det ljusa har inte längre någon färg utan förvillar bara, mot Skagenmålarnas ljus ställs ödesdramat, temana från giftas tas om, kritiken mot Ibsen är inte viktig, Strindberg infogar sig i ledet och smyger till sig bitarna om seendet. Den Mariabild han presenterar liksom namnet har samma hemmahörighet i tolkningen som dess källor. Den fastspikade Mariabilden, ikoniserade, katolska kvinnoidealet bärs av Borg, han avvisar badet, kan inte se den nakna kvinnan, inte acceptera samlivet, försöker liksom studenten prata men hör bara sin egen röst, missar mötena kärleken genom sin instängning. Isflaken som driver in från Norr – är barndomens minnen från Norr, islossningen, genom esteten ges en möjlighet till frirum och självrannsakan. De lägger sig som vita högar på klipporna – tornar in sig i takt med att krisen utvecklar sig som en påminnelse om den kvardröjande vintern, den sommar som är romanens tid är fyrtioårsåldern som är en sommar men med skymning, ruttenhet, svaghet, den begynnande medelåldern, isen är också Brands element som återkommer när intellektet och moralen kräver det men nu bara som inslag i miljön som fjärran punkter till det inre dramat mellan människorna,
    “Den onde anden” som ansätter honom är vägen till shamanen.
    Redan dramat Mäster Olof visar han sin fascination inför begreppet mästare, Maire, som också konnoterar herre överman över stående men också magiker, trollkarl, shaman.Här faller han av massorna, kollektivet, en tidstypisk fruktan, inte genom sin svaghet utan genom kompromissen, stugvärmen, generositeten, att ge utan att ta, sitt avståndstagande från livet, hade han i motsats till Brand kunnat ge upp sina ideala fordring så hade han kunnat anpassa sig, när han ser kanonbåten ser han faderns ångbåtar, temat om den ensamme är centralt för det moderna genombrottet och i Strindbergs författarskap, outsidern, den laglöse, alltid ensam, i periferin, det är emigranten som inträder på ny mark och därefter ånyo tar ny mark, Strindberg måste ha läst Nietzsche som en fortsättning på Brandes påverkad av dennes föreläsningar om denne. När han använder Nietzsche infogas därför denne i emigranttemat och dess gestaltning blir denne kosmopolitiska emigrant.
    Bilden av Brg liknar bilden av fadern, isoleringen, pedanten, oförmågan at deltaga, poslinet, båttrafiken men Strindberg omskriver fadersbilden han skarp en “family romance” av fadern och modern och deras möte vad som skedde och varför modern försvann. Som D-fadern sålde båtbiljetter säljer August teaterbiljetter, de har samma musikintresse och samma förmåga att tjäna pengar och at förlora dem, Borgs nederlag, bli fadern varulager ett nederlag och hans förlust blir faderns konkurs och även Strindbergs egen. Maria blir den imaginära och den symboliska modern. Namnet Axel är också broderns namn. Han både ärmar sig fadern och genomskådar honom, den typ av litteratur som fyrtioårskrisen innebär. Faderns förfining och vakande öga liksom hans sätt mot personalen finns hos Borg och i hans nergång finns den förlåtelse han nu ger fadern genom att låta honom gå under och pånyttfödas. Han återreser till isländarnaturen och beskriver denna och likviderar fadern och blir sin egen fader.
    Hagsten (355) missar att se likheterna mellan skärgårdsberättelserna från 1872 medhavsbandet, nämner bara Hemsöborna och Skärkarlsliv. Förhållandet mellan studenten och jaktuppsyningsmannen liknar Borg och tulluppsyningsmannen (en av faderns bisysslor) men intressant är framförallt gestalten Örn, en shamanliknande gestalt som bygger på Kierkegaard och anses vara Strindbergs självporträtt vid tiden – sommaren 1872 – för läsningen av Kierkegaard. Mot honom riktas komplotter men denna gång av tre studenter – och anses vara en självuppgörelse av författaren. Han har röd filt och vit mask – alltså en shaman. När Strindberg närmade sig en författare upplevde han kanske att han var jägaren som smög sig på bytet iklädde sig hans gestalt och övertog hans ande, lämnande sin egen alltså ett shamanistiskt beteende. Det gjorde han för sin egen vishets skull, för att växa som människa och var hans sätt att erövra den andres ande och själ, den egna inre bilden för detta blir shamanen.
    Den bilden är adekvat eftersom han genomskådat realismens verklighet och försätter sig i ett tillstånd bortom tid och rum, det är själva läsakten receptionen som är shamanens väg, i denna res går han genom sina tidigare stadier skådar bortom horisonten och blir den romantiske siaren, profeten och domaren men för att kunna ikläda sig denna roll måste han först göra sig av med sitt eget liv måste genom offret lidandet vis sin styrka, hela Strindbergs lidandehistoria handlar om shamanens väg och till denna leds han genom sin lust att lida och sin syn på lidandet som en kunskapsväg, han befinner sig heltiden inom syn och hörhåll från shamanismens lockelser vilket också är den kreativa konstnärliga inställningen till skapandet men gestaltningen är hans egen, extasen er honom liksom drogen kaffe och promenaden och cigarrerna just detta tillstånd bortom och dess inslag blir en lockande krydda i berättelsen glimtar av författaren bakom verket, könlösheten som en kvinna finns också nämnd i ungdomsverken (Hagsten) som en känsla, han tar vetenskapen till hjälp liksom shamanen för att besvärja och besegra.
    Ögat spelar en avgörande roll för shamanen, Odens öga som offrades för att han skulle skåda. På samma sätt offras Borgs blick för att han skall kunna skåda. Betecknande är också namnet Konstens martyrer i ungdomsverket med skärgårdsmiljö – Borg är ju en vetenskapens och skådandets martyr som går under. Den oavslutade berättelsen får sitt manfika slut – efter en hel del våndan. Han vill göra bokslut. Om det är medvetet eller omedvetet så skriver Strindberg in sin egen “hemliga kod i berättelsen” shamanens väg, vetenskapens ursprung och det är denna kod som är Nietzsches, moralens hörstamning, religionens och vetenskapens ursprung i magin och myten, konflikten mellan Apollinskt och Dionysiskt, i vilken mån låg då Strindberg före sin tids vetenskap. I den romantiske klockaren på Rånö har hörselintrycken beskrivits – nu blir synintrycken viktigare. Genom att Borg är storstadsbo och faktiskt lyckas ta sig från ön innebär det att staden denna gång besegrar landet, ön är inte längre källan till återhämtning utan suger ut Borg, just eftersom ha inte kan anpassa sig, vilket i sin tur beror på att han inte följer fruktans lag utan ställer sig över denna.
    Landskapet fungerar som en spegel och en referens för det han uppnått under året, den han blivit, en tyst fader och omformas till att vinna denne faders respekt genom ett konstnärligt verk en tillflykt och återhämtning en genomarbetning av intrycken men i Havsbandet har staden tagit över och präglat, Borg kan inte lämna staden i sin tolkning, konsten ersätter arbetet, drömmen det konkreta handhavandet. Han kan inte bemästra personalen.
    Kanske kan öarna liknas vid kalejdoskopets kringkastad bitar sedda genom ögat i ständigt nya formationer, Textstycke – tolkningarna av detta som järtecken bryts mot borgs insikt om deras bild som ett resultat av ljus och skugga, han är filmaren teatermannen fotografen som besitter den hemliga kunskapen om ljus och skugga, bildens bedräglighet.
    Panoramat , den helhetliga icke sönderbrutna bilden är ju de första fotografierna motiv men med stadslandskapet som motiv. Tänkbart är att hans sinne är förgiftat av detta när han möter skärgården. Skillnaden mot ungdomsverken är ju denna betoning av blicken, seendet, ljuset – visserligen framträdande i de tidiga texterna men inte lika problematiserad eller medvetet anlagd.
    Realismen som trollkonst – Ibsens konst – blir till magi när borg skall skapa det italienska landskapet – Det ligger nära till hands att se en kritik av realismen här men det vikitga är
11. 11 meduzalook on december 7, 2007 said:

    Utifrån intresset för Bureus som Strindberg bevarade hela livet och som han fått under sin tid på kungliga bibliotekt är det lättare att placera in kartografen som Borgs fader liksom dennes intresse för omfattning, utsträckning och yta. Det blir dessutom naturligt att se de dolda inslagen av havsvidunder som nixen och deras avspegling i gestalterna v. Troligen sökte författaren i dekadent anda iscensätta en demontering av den realistisak koden elelr skapa en skuggtext tilldenna förstådd endast av de invigda på samma sätt som runorna bar ett egetespårk endast för de som förmådda förstå innebörderna. Härigenom infogas också de refernser till ent idgiare vetenskap, forsforsknigne och dess förhistorisak och föreställningar om skepp poch resor.En annan lustig detalj är ön Gunnarsöra utanför Stockholms skärgård, vilket avser den hägring som också kallas Gunnils öra, och som man ibland kan se från Svenska Högarna som en spegling av de stora öarna i Baltikum. Om detta berättar Carl Gripenhielm, som 1691 karterade Stockholm skärgård, i ett brev som har refererats av bland andra Urban Hjärne, skärgårdshistorikern E. Alfred Jansson och författaren Sten Rinaldo.

    Den hägring som uppstår på ön kan också ha samband emd de hägringar som denne gunnars öra visade. Att Borg verligen skulle bege sig till Balitcum eller åtminstone försöka ingår i den mytologi som burus skapade och hade samband med Rosenkreutzarnas syn på lejonet från Norr. Rötterna går både till Bureus och till Swdenboirgs androgyn.Balzacvs Seraphita som utspelas i en norsk fjord med en svensk man , Swedenborglärjungen som är fader till det dubbelkönade väösendet Seraphitus Seraphita. ”supremus Regni Sueciae architectus”, konungariket Sveriges överarkitekt. 1628 utnämndes Bureus till generalmathematicus med uppgift att utbilda lantmätare. Han har därför kallats ”den svenska kartografins fader” och från detta år räknar Lantmäteriverket sin begynnelse Bilden av Borgs fader kan lika gärna vara en bild av Bureus som innehade samma funktioner och när Borg övergår i esoteriken blir han de fakto denne överarkitek i sin planering av Europas framtid.
    Betänker mana tt Bureus dsssutom utgivit Wilkingasaga elerl historien om Thiederik av Bern och hans kämpar; samt Niflöunga sagan…Blir sambandet med rhenguldet- fisken – lita klarare samt förbindelsen till Wagners Nibelungenepos och kasnke också till androgynen.
12. 12 meduzalook on december 7, 2007 said:

    Hon beskriver sitt arbete som från början ett projekt om ”bilden av kvinnan”. Därefter beskriver hon som sin ambition att ge bilden av kvinnan genom ”någon slags arketypisk gestaltning” – Tunnelmannen är bilden av ungdomsforskning och socialisation, en hänvändelse i texten till läsaren genom människosynen, positionen, borrandet, förhållandet till makten, Dostojevskij sedd ur kulturperspektiv, ironiskt lekande, bricolage, juxtaposition, montage, diskurs, rösten som talar.
    Hon börjar som den klassiska kvinnliga historikern som i Westman Bergs anda studerar kvinnobilden i historien, den fulländade kvinnliga akademikern och därmed kvinnan. Samtidigt skapar hon ett anagram över forskningens utveckling.
    Fördjupningen av denna sats visar nästa steg i utvecklingen av akademisk forskning, den Jungianska analysen och dess roll inom humaniora. I det tredje steget beskriver hon hur hon plötsligt börjar hitta laddningar, kopplingar, kreativitet och en anknytning till det egna litterära projektet.
    I samband med projektet och inträdet i det symboliska litterära systemet aktualiseras fadern och hon ”börjar söka sig till personer och platser med mer allmänmänskligt intressanta personer och miljöer” Texter ”som sade mig något” och som kändes mer aktuella och ”talande” än idag. Genom den historiska nivån gör hon en koppling till det egna jaget genom orden ”aktuella än idag” och hur hon vill ”tolka dem utifrån mitt perspektiv”.
    Hon skall ”spegla dem som de grundindivider de var men i en ny tid och en ny miljö”. Arketypisk har nu blivit grundindivid. Begreppet ”en ny miljö och en ny tid” betyder hennes egen tid och miljö, den egna inre verkligheten och sambandet med estetisk verksamhet.
    ”Genom detta hoppades jag få fram deras särdrag, ideer och skärningspunkt med nutiden på ett annorlunda sätt än genom akademisk analys”.
    Min tolkning är att hon söker de delar i texterna som hon kan knyta driftsandelar till i enlighet med den kvinnliga subjektiviteten villkor. Hon anger att hon vill hitta ett kvinnligt subjektivt estetiskt förhållningssätt istället för det manligt akademiska eller som ett alternativt sätt dvs på ett mer originellt, skapande sätt. Hon går sedan vägen via det subjektiva kvinnliga perspektivet ungefär som i kvinnornas litteraturhistoria. ”Man kan kalla det en spegling, en identifikation eller en subjektiv tolkning.” Här lägger hon fram sin egen ambition i texten.
    ”Ändamålet är om man så vill att frigöra tankar idéer och porträtt från skolplanens litteratur och ge dem nytt liv i en egen text skapad av mig själv där man både kan öva det analytiska läsandet av litteratur, sitt eget skrivande och förståelsen för tider, författare och strömningar”.
    Denna form av subjektiv litteraturtolkning liknar de feministiska kritikernas i Sverige under de senaste hundra åren samtidigt som det handlar om att skriva en litterär text dvs en text om kreativitet, litterärt konstnärligt skapande. Utifrån dessa två vägar – texttolkning och aktualiserande av de personliga erfarenheterna i tolkningen – samt eget konstnärligt arbete kommer analysen att gå fram.
    Metoderna har jag hämtat från litteraturvetenskapen, psykoanalysen och kulturstudierna. Hon vill ge gestalterna liv i en egen text. Detta tolkar jag som att hon vill lägga in delar av sig själv och sina egna processer i dem.(resonemang om dett konsnäriga skapandet).
    Hon delar upp sin kunskapsprocess i tre delar. Först kommer en slags förklaring (inledningen). Därefter följer ”mina egna tankar kring verket” och ”essän där min egen tolkning av det omtalade verket och gestalten återfinns” Först kommer alltså en slags ”förnuft” (en manligt patriarkal diskurs) Därefter presenteras hennes ”tankar”, reflexioner, kring verket. Hon går vägen från det objektiva till det subjektiva. När sedan dessa bägge positioner är etablerade kommer hennes egen tolkning dvs hennes eget personliga beskrivande.
    De olika positionerna etableras – den faderliga, den moderliga och slutligen syntesen – den egna. Hur skall man beskriva denna position – som den andres. Denna bild avspeglar hur hon bygger upp det litterära skapandet genom att etablera en karta över positionerna i skrivandet samt beskriver deras förekomst när de dyker upp. Texten utgör sålunda ett bildlikt, textuellt ritat mönster över adolescenskrisen.
    Detta innebär att jag läser det skrivna som skrift (manuskript observera handens roll i de olika essäerna) en darrande, den som håller cigarren, de breda händerna osv) dvs ett inristande av vägen, kartan, texten. Hon skapar olika garderingar inför den egna texten. Skriften infogas i olika ramar, avspeglande de olika positionerna i det inre mellan de inre objekt och de relationer som blir synliga i krisen.
    I nästa avsnitt – en presentation av essän – inleder hon med själva kodan till texten ”När du skriver en essä är du fri!”
    Det handlar alltså om befrielse. I det fortsatta skall analysen utgå från var denna befrielse äger rum. Ligger friheten i själva arbetet, i att med ord definiera en egen sfär utifrån vilken essän skrivs eller ligger det i att”hitta orden” och befria sig. På flera plan finns referenser till 70-talets kvinnliga subjektivitet, essäformen i kvinnornas litteraturhistoria, romanen. ”Orden som befriar” av Marie Cardinal är en annan.
    Det är ett kulturellt anammande, inte musikaliskt eller stilmässigt. I sin fortsatta text referar hon till just ett av de viktiga orden i denna tradition när skriver om ”en gränsform.ett aptitretande hopkok”. I textarbetet skapar hon alltså den scen som ungdomskulturen bygger upp i form av kläder, stil.
    En tolkning utifrån detta skulle innebära att hon närmar sig modern, konstnären genom dessa grepp, dvs etablerar moderssymbiosen på ett kulturellt plan samtidigt som hon förhåller sig till denna genom texten. Genom att spegla sig i moderns fallos som jag tollkar som rotat i erfarenheter från det kulturella sjuttiotalet skapar hon sin egen identitet samtidigt som hennes bildningsgång kommer att likna moderns som en skugga. Samtidigt är ju sjuttiotalet decenniet då kulturstudier växte fram som en egen disciplin.
    I den fortsatta texten ”Så var det någon som utbrast medan pennan flög över papperet försänkt i det tillstånd av extas bara skrivandet kan försätta en i” Här beskrivs en position liknande de surrealistiska författarnas syn på skrivandet som släpper fram det undermedvetna (Holmqvist) och de olika röster som därur stiger fram.
    Hennes sökande efter formen blir också ett sökande efter det osedda, det som finns i övermått men inte är analyserat och det som finns inom oss alla – ”det är bara att sätta pennan till papperet och försöka!” Lusten att frimodigt ta itu med befrielsearbetet är klädsamt men avslöjar också den käcka flickans läsare – modern. Den unga kvinnans kulturella socialisation skuggar och utvecklar moderns. Denna skall även visas för läraren som representerar offentligheten. Flickan skall alltså vara både käck och lidande.
    Hon liknar sig vid en upptäcktsresande som skall finns en ny djurat eller exotisk blomma och denna liknelse är central för ungdomskulturen som är exotisk och söker ”det andra” i djungeln men hon intar en manlig roll (upptäcktsresandens) som också är en klassisk hjälteroll från samma tid (not om upptäcktsresanden jmf Ambjörnson)
    Hjältarna i klassikerna är manliga fadersfigurer. I denna trygga ram kan hon leka med personer, roller och symboler och skapa detta ”aptitretande hopkok”. Den kulinariska liknelsen har samband med magen, driften samtidigt men också en metafor för identitetskonstruktionen, könsbestämningen, den estetiska formen och dess olika delar
    Skrivandet är ”smidigt, löpande, poetiskt, analytiskt och framförallt fritt”. Denna föregår bilden av upptäcktsresanden antyder att hon speglar sig i faderns blick i skrivandet, denne som ”driven av nyfikenhet, ärelystnad och upprorslusta söker igenom en djungel på jakt efter en ny exotisk djurart”. Identitetsarbetet beskrivs som en käck jakt på en exotisk djurart – eftersom man inte vet vad man skall finna ifråga om den egna identiteten samtidigt som det handlar om att vara unik, ovanlig, vilket är själva konstnärsrollen ( se Kristeva om den estetiska processen och skapandet.
    Vägen bakåt i adolescenskrisen blri ett sökande bakåt i historien. Det är ju en klassisk bildningsgång. För denne upptäcktsresanden i djungeln är kanske den mörka, kvinnliga kontinenten målet för kartläggningen. Mark Twain skrev reseberättelser liksom de flesta stora journalister från South Sea. Upptäcktsresan sker ju faktiskt på moderns kropp vilket framgår av flera metaforer. Sökandet handlar om förhållandet till den nu uppdykande arkaiska modersintrojektet som den unga kvinnan skall förhålla sig till.
    Just det käckt socialdarwinistiska från denna tid (sent 1800-tal) passar ju ungdomskulturen med deras de ”andra”. Bilden av det kollektiva historiska minnet görs till en bild av ”arkiven”. Liknelsen med biblioteket är känd – inte minst från Borges – samtidigt tangerar hon tanken att alla konstnärer och författare sökt sig ner till primärnarcissismens källor ”dess ädla och storslagna upptäcktsfärder” men deras minne ligger dold i arkiven.
    Detta är både en konkret bild av biblioteken som förvarare av böcker och en beskrivning av känslan av samhörighet med den kulturella tradtionen. Dessa ”blad” är ju också en slags omvänd metonymi för Kristevas veck dvs den plats där skärningspunkten äger rum. Ord som ”på gränsen”,”skärningspunkten”
    Arkiven kan betyda minne, närheten till den arkaiska moderskroppen, fylogenetiskt minne, det egna omedvetna etc. Utveckla metaforen med bok, bibliotek, arkiv, sidorna, till metaforer och metonymier för det omedvetnas uttrycksformer.”Likt färgglada fjärilar är dessa nålade till sidorna i en gulnad bok” Det landskap som ligger mellan den arkaiska modern och individen kan utgöras av boken. Detta är en hypotes. Fjärilen är dessutom en symbol för kvinnlig individuation som här blivit fäst vid en historia – boken står som symbol för samband, historia, kontinuitet. På samma sätt kan kanske sidorna vara bilder av upprepningen, försöken, essäerna i ansatsen till klarhet.
    Sammanfattningsvis kan påpekas att resans startas i det bästa av alla humör – troligen beroende på att förordet skrevs efter att processen avslutats. Detta är ju samtidigt en bild av den klassiska pikareskens form. Female artistic identity as picaresque. Pickwickklubbens we are going for a trip, dantasyromanens resa in i det okända (Om fantasy se..). Att fjärilarna är nålade innebär smärta och den gulnade boken är den manliga beskrivningen av kvinnan där kvinnliga befrielseförsök sittar fastlagda. Boken är dock svår att hitta och ligger dold i arkiven – de dolda platserna dit alla kan komma om de bara orkar ta itu med sökandet.
    Primärnarcissismens uppdykande görs här till en universell angelägenhet vilket är helt korrekt eftersom det är en fråga för hela mänskligheten. Spåren av den finns i ”arkiv” (vilket kanske är ett mer feministiskt laddat ord än bibiotek). Speglandet i moderns blick kan utgöras av denna bild. Själva essäformen är ju en feministisk angelägenhet ( Fogelstadsgruppen, kvinnornas litteraturhistoria etc) liksom den tradition av stoicism som tillhör kvinnorörelsen.
    I den fortsatta beskrivningen betonas bredden (närmast total i essäformen samt ett jag som hela tiden anas bakom texten). Denna text är en beskrivning av ett ”jag” som utvecklas. Konstruktionen av detta framgår av ambitionen som är ”till en del utredande, en del plagierande och en del skönlitterära ambitioner”. Hon undersöker sig själv, hon tar delar av andra och hon skapar sig själv. Men hon lägger processen i förhållande till texten.
    Dessförinnan har hon förklarat att: Det subjektiva är här …icke som oftast et skällsord eller karaktärsfläck utan uppmuntra och man ta vara på fantasin, spontaniteten och personligheten hos författaren och därmed också texten” Här ikläder hon sig den kvinnliga litteraurhistorikerna hela skepnad.
    Hon har hittat en hemvist och kan nu beskriva sig själv som fantasirik, spontan och personlig – i texten. Denna fungerar som en skyddande förklädnad och samtidigt en bestående bild utåt av en vävnad eller gobeläng hon sveper in sig i.
    Genom detta tunga dokument blir hon verkligen sin moders jämlike samtidigt som hon går in i hennes radition av intellektualitet. Jean dárc tillhörde ju en trädreligion och modern hade vid denna tid en utställning byggd på trädmönster. Här har vi bilden av moderns riddare åtminstone antydd och texten kanske kan läsas som en utveckling av denna bild. Om man skall tala om diskurs handlar det ju om sjuttiotalets feministiska diskurs som genomtränger texten.
    Hon betonar de akademiska dragen av litteraturläsning, analys och allmänt sett mer ”seriösa” drag och erkänner villigt att genren utan essäns skyddande vingar (jmf fågelmetaforen med Kristeva) skulle klassas som ”kvasilitterära noveller eller till och med lyriska eller subjektiva avhandlingar. Det är den kritiska blicken hon vill skydda sig mot.
    Genom den manligt fria formen kan hon bemästra det incestuösa förhållandet till moden och moderns kropp samtidigt som hon infogar detta i en protoakademisk ram genom specialarbetet och har bra koll på den favoriserade läsarten genom undertecknad som superläsaren. På så sätt kan dessa texter som KB beskrev som ”sånt som jag skrev i gymnasiet” bevaras och sparas liksom den vädjan som hela tiden ligger i användandet av bokanaforen, sidorna, arkiven, bibioteken.
    Därefter för hon ett estetiskt resonemang som anknyter till modersintrojektet om ordens rena konst, men dessa ord ”flyter på och bildar…en på många sätt vackert avgränsad tavla.” Här ges bilden av spegeln som en tavla målad av ord dvs en motsvarighet till moderns tavla men också här ”vackert inramad” En närmast erotiskt närmande till modens fallos.

    Hon tar upp just frågan om litterära texters bedömning och halt (se not om litterarupedagogik samt Scholes) och betonar inramningen roll – vilket är en klar markering av hennes medvetenhet om konstens villkor. Tanken är att när alla ord är nerskrivna och allt är sagt skall det hela bilda en tavla – man kan gissa vem som skall spegla sig i denna (utveckla vidare om tavlan) genom identitetsutvecklingen och dess delar samt resan till det inre och det inre landskapet skall visas för modern som en tavla – ett sant konstnärligt förhållningssätt mellan mor och dotter som kanske kan säga något om förhållandet inom konstnärsfamiljer och konstnärskapets tradering i det moderna samhället. Detta är en viktig poäng tror jag (se not om konstnärsfamiljer i litteraturen) Boksidan görs till en parallel med tavlans ramar och inom boksidan som dessutom kan vara flera görs paralleller till bilderna i tavlan – flickan skapar på så sätt fler tavlor än modern samtidigt som hennes tavlor blir lika personliga och uttrycksfulla som hennes.
    Framförallt handlar det om rösten som talar inom ramen, rösten som är viktiga som kommunikationsmedel än bilden och texten mer ursprungligt äkta samtidigt spelar kanske rösten en större roll idag än tidigare (telefoner, radio icke skrivkultur etc). Rösten kan inte ställas mot bilden eftersom den är situationsbetingad men om den däremot läggs in i texten blir den evig skimrande och ett landskap man alltid kan återvända till (detta intygar flera elever) ett veritabelt övergångsobjekt som ger stolthet och känsla (intervju med Stellan).
    Arbetet på detta blir då ett estetiskt frigörelsearbete från föräldrarna samtidigt som det blir fyllt av referenser till den individuella utvecklingen vilka aktualiseras av den estetiska bearbetningen av primärnarcissismen – vad jag funnit är att det måste finnas en gansk stark ram av tidigare erfarenheter av konstnärlig verksamhet för att möte med primärnarcississmen och det estetiska skapandet skall bli fruktbart – ibland kan motståndet bestå i att flera genrer prövas samtidigt och tar ut varandra (foto bild skrivande) ibland söker sig lösningen av primärnarcissismen under esans gång andr former – kompisar, resor, tystnad inför mötet, tyst libidinös bindning enligt klassiska former (arbetarklassvarianten) resor på moderns kropp, adolescensresor.
    De som fortsatt har alla valt en form av avskildhet och intellektualitet samt besuttit en hög grad av integritet inför arbetet samt en tät relation till läsaren alltså jag och hög medvetenhet om spelplanen lekplatsen för arbetet samt ett nära förhållande till objektet – specialarbetet.
    De har haft en sant dialogisk relation till mig och till arbetet och njutit av detta samt på olika sätt lyckats integrera detta i sin egen vardag och familjesituation.
    Samtidigt har de arbetat väldigt mycket med författarrollen – genom idolisering, plagierande, förakt och avvisande, arbetat på en självständig identitet med oerhörd medvetenhet om dagsläget, aktuell debatt och med en nyfiken sökande attityd till marknaden och offentlligheten, ett begrepp den arbetat kontinuerligt med under flera år. De har använt kompisar, relationer, föräldrar, lärare för att ta sig vidare och har bearbetat och skrivit om sina manus ett halvdussin gånger under kamp med formen. I allt detta arbete har de skapat sig själva som författare – en roll som innebär ett stort element av motstånd och avståndstagande från hopen och massan.
    ”Författaren har möjlighet att utan skam låta sitt eget jag tala i texten.” Här behandlas en viktig fråga – skammen inför bekännelsen – denna är central för flickorna men existerar överhuvudtaget för pojkarna – dessa ser inte det personliga materialet som hotfullt utan lutar sig mot den starka manliga traditione och rollen som skapare – flickorna känner sig mer utsatta och döljer sig bakom vetenskaplighet, feminism (som tolkas ganska fritt) och den manliga traditionen för att inom denna presentera sina personliga erfarenheter.
    Detta handlar om mitt förhållande till åtta ungdomar som skriver – samtliga har vid något tillfälle varit mina elever. Jag har bistått dem i deras litterära utveckling i relativt begränsad omfattning. Analysen av deras arbetsprocesser (ordet taget i vid bemärkelse) bygger på analys av deras texter samt intervjuer efter arbetet. Detta är en metod som är traditionell och lättare kan allmängöras samt infogar sig i den doktorandkurs om psykoanalys och kulturstudier inom vars ramar den blivit föremål för analys. Materialet har skapats i samband med min roll som lärare i svenska på gymnasiet.
    Bilden av orden som flyter på är kanske en bild av det symboliska systemets etablerande ovanpå den arkaiska modern samtidigt som de handlar om hur orden kommer just i primärprocessen närheten till denna moderskropp”de flyter på ” moderskroppen. Bilden av det flytande av floden där något flyter fram är en bild av den subjektiva mötet med den andra kroppen ( se Kristeva om detta). Det är just detta möte som kan beskrivas ”utan skam” av ”författaren” (Kristeva om författaren och denna process).
    Formen är alltså klassiskt feministisk men samtidigt originell och ett genialt bemästrande av den adolescenta novellen och texten (se Kristevas bristande artikel om detta) samtidigt som den utgör ett enastående exempel på begreppet intertextualitet och olika röster. Den aktualiserar både kvinnoforskningens litteraturteorier samt ungdomsforskningens och kulturstudierna teorieren bestrider lyckligtvis en del av dem.
    De fyra texter som analyseras är en roman, en essäsamling , ett litterärt gestaltande av könsrollsproblematiken, en drama, diktsamling samt romanutkast. Dessa är de centrala texterna skrivna av två nga mänsamt två unga kvinnor.Dessa flankeras av fyra texter skrivna av två unga män och två unga kvinnor – likaledes litterära men inte av samma omfång eller dignitet. De fungerar som en fond avspeglande ett mer normalt litterärt gestaltande och vanligare omständigheter. Avsikten är att visa på förutsättnignarna för mer utvecklat estetiskt skapande inom skolan.
    Mitt förhållande till den personliga elevtexten år några decennier bakåt i tiden. Genom att på detta sätt undersöka mina elevers skrivande fortsätter jag på en väg liknande Freuds till kliniken och patienterna genom att jag vill upprätta ett annorlunda förhållande tilldem och dera texter och kulturella produktion, en relation av respekt och underordning och genuin nyfikenhet.
13. 13 meduzalook on december 7, 2007 said:

    Strindberg hade ett långt och intimt förhållande til samtidens konstnärer sedan tiden I Grez sur Loin. De beundrade honom och såg honom som ett föredöme. Detta hade han nog svårt att vara och svek som vanligt förväntningarna för att istället skapa ett konstverk av sveket, avsluta historien och få egen konstnärlig frihet. Tillsammans med fotografierna som han själv tagit med den förment realistiska utformningen där han positionerar sig förekommer ett annat slags förbindelser genom förhållandet till konstnärsgruppen inför vilka han ville lägga fram sina svagheter och samtidigt den ultimata konstnärliga positionen som utslagen kriminell och svg, feg en svikare och dyrkare av dockor något perverst som skulle anas. Allt detta läggs in i en anad struktur av senromantisk själsanalys med referenser till det som skulle bli Freud (Brandell) men där motsatsen mellan bilden, konsten och seendet står mot röster juden och de störande hoande ackorden och där hjärnan bröstet och hammaren speglas mot skären djupen grunden blir vattnet och man lodar vattnet efter fisk och rikedom men där kvinnan blir den som håvar upp och stoltserar med vinsterna.
    En fruktan (välbefogad) att kvinnorna var de som skulle skörda frukterna av psykoanalysens landvinningar för sig och offret som görs medvetet symboliskt blir en övergångsgestalt på vägen därav placeringen i periferin i havsbandet och där den medvetet symboliska döden vilken säges till att ge mannen hans ego en undanskymd position intrikat genom placeringen i den manliga världen och betonad genom avståndet till kropparna, de arbetande, försöket att lösa arbetets gåta, som blir löst men fängslad miljön vilket visar Strindbergs kosmopolitism och ständiga resor eftersom kunskaperna insikten inte fick fjättras eftersom han då blev profanerad och fångad av massan, kvinnan, det förflutna och prästerna, utfrusen skövlad misshushållad, profetens ord fick icke spilas på hälleberget eftersom det då icke förändrade något därav den ljusa blixten i inledningen varde ljus, uppenbarelsen det paradoxala otroliga som är en vision som Mohammed (Agueli) och ett nytt uppvaknade den nordiska modern och platsen, hur profeten söker nya platser att helga men hur dessa förstörs genom kvinnan arvsdrift (genom Marias förflutna)
    Hur han ger henne gudsordet men hur detta profaneras och spills t trots den stora moderns försök att länka de bägge til varandra äktenskapet vilket visar synen på äktenskapets heliga inställning till män och vinna , hur han söker den skyddande hamnen men hela tiden störs av detta yttre, ljud, människor synintryck i ett stillastående evigt ostädat rum fyllt med enstaka ljusglimtar och där omvärlden skymtar förbi genom fönsterrutan, där profetens geniala visioner på heliga platser, lätthet och geniala skådarblick (likt en scenograf under uppsättningens genomförande förändrat förstört och förvridet tills bara ett minne återstår och en underlig outsider kriminell och tjuv. Det är i bildkonstens oförmåga att fånga ”hela” porträttet av författaren, de olika positionerna, förgrund och bakgrund, rörelserna, förändring , den vetenskapliga till metamorfoserna det som inte gör den till plötsliga kast, eller infall nycker utan till tydningar, logiska storstilade projekt,
    Det är ödet för alla inspirerade projektmakare att känna just oförmågan att knyta ihop, medan konstnärerna står för inspirationen, och de nya medierna, för den inspirerade men begränsade formen men där det viktigaste är den personliga mötet med miljön, människorna och verkningsmedlen men där projektmakare hela tiden söka och definierade mottagaren men denne är underordnad projektet, heta, inspirationens krafter den hämningslösa manligheten och där ryktena och dialektiken gentemot denna liksom denna och naturvetaren och fåfängan längtar efter värme och stugro stoppar och förvrides genomförande att arbeta utan uppdragsgivare, på försök är ödet för alla projekt utan garantier och resultat bara drivas av en sanningslidelse, logik där platsen etableras genom sanningslidelse förändras och blir hotfull men också triumferande beredd, det är konstnärens och fotografens blick, ingenjörens, botanikerns och fiskeriintendentens, sysslar med rörelserna i passagerna, fickorna och skatterna i staden liksom i skärgården, hela detta grandiosa projekt till sin bild genom iscensättning vars italienska form avspeglar just iscensättningen estetiska stiliserade i anläggningen
    men där den brutala konfrontationen skapar en hård och skoningslös scen soms toppar ala möjligheter till en ny förvandling, en ny metamorfos, de andra gestalterna avspeglar bara andra fegare förhållningssätt , här är den skoningslösa konfrontationen där som stoppar alla möjligheter till en ny förvandling de andra gestalterna avspeglar bara andra fegare förhållningssätt, här ör den skoningslösa konfrontationen rådande, efter denna finns inga fler möjligheter inga fler vägar att vandra, inga nya bundsförvanter arbetet är alltför stort för att kunna förhandlas om (Baudelaire) konstsyn, en deterritorialisering i makroformat men där erfarenheten upplöses genom dynamit för att sedan bara efterlämna fragment bomber och attentat. Den osäkra inställningen till anarkismen och konstnärerna runt revolver som ställt upp bakom honom men där landsfadern, anden, föregångaren föredra, att utrota sig själv hellre än att leda kampen och skapa ett nytt utopiskt drömsamhälle byggt på falsk kollektivism, förtroende och tålamod, kompromiss och juste au milieu för att istället göra flyktlinjens figur till utplåning, utblossandet som är den klassiska konstnärsrollen hos Baudelaire hellre än att låta sig infogas i framgångarna som Zorn och Carl Larsson är alltför stor och modig och med för höga krav och för stor erövrad frihet för at kunna ställa kosan till det trygga eftersom utsattheten,
    konstens Herkules, stjärnan det osedda okända lockar och han hellre går under i dimman, mörkret ensam med stjärnan än återvänder flyr till värmen, kvinnan ch samhället varigenom han ställer sig på linje med konstnärsavantgardet från Paris mot akademikerna men som en i ledet vilken är beredd tild et yttersta av offer, där fiskarna står för det provinsiella inskränkta obildade, svenska oestetiska och i den kritiken står han på konsthantverkarnas sida . Han beskriver artistens ställning mitt i smältdegeln som Bourdieau ar beskrivit den med det sociala livet, impulserna signalerna, bilden som skön mot ljudet som är hemskt. Det var före Alfven och Stenhammar . Ha skådar och hör harmonisk musik , skådar ett nytt fiske och en ny social ordning men fångar samtidigt den svåra dialektiken förändring och utveckling och beskriver framförallt offrets, föregångarens öde att till intet slaktas viss att den nya tiden skal kunna förstå samhällskritiken är sålunda svår och djup, såren oläkbara trots beundran och entusiasm, valet av ensamhet framför gemenskap, obönhörligt omgärdat med förklaringar men i allt ett sätt att bestämma en position i fältet som befinner sig i en anstormande frammarsch , att konkretisera reträtten samtidigt som rörelsen framåt består ,
    både röra sig framåt i impulser ,skapandet av den stora planen och kunna göra reträtten till regressionens nivå utan att uppge individualismen som är ett tecken ett sine qua non och som framförallt är den figur som skall skrivas in på fältet som en utgångspunkt och som en avslutning och gentemot den ordning tilar alla situationer skall speglas enligt de ordning som själva rörelsen förloppet skapar glädjen att ge och ta i kraft av idéer kunna göra misstag , medvetna konstnärliga gester likt bohemerna i Paris där misstagen i sig signalerar frihet arrogasn och överlägsenhet gentemot samhället och samtidigt vändande sig mot den inre kretsen av konsntärer.