Madagaskar

08Dec07

  

Resan syfte var att kartlägga mediesituationen samt religionens roll på Madagaskar. Ökontinenten är ett av världens tio fattigaste länder. Inflationen är cirka 50 % årligen. Efter president Ratisrakas fall 1991 har den ena regeringen efter den andra fallit. Utlandsskulden har gjort att Interantionella valutafonden nu är i färd med att ta över landet tillsammans med Världsbanken. Svårigheter att organisera något som helst biståndsarbete har gjort att norska SIDA hoppat av samarbete med Madagaskar. Landet lider akut nöd men saknar såsom ett förutvarande kolonialland (Frankrike lämnade Madagaskar 1960) alla traditioner vad beträffar civic, dvs juridiska normer och sedvänjor. 18 olika stammar bebor varsin del av landet. Det styrande folket är av Merinastammen ooch bor i högländerna samt i och runt huvudstaden Antananarivo. De besitter den kulturella och ekonomiska makten (sistnämnda delas med indier och kineser) .De andra stammarna är antingen underordnade eller perifera. De närmaste konkurrenterna om makten är Betsiliho som är en grannstam från höglandet söder om huvudstaden. Landeet lider även av stora klimatskillnader mellan högland och kustland.

   Min resa gick från huvudstaden till den nordöstra delens provinsstad Mahajanga och vidare till Nozy Be samt den lilla ön Sakatatia. Vid sidan av den rent mediemässiga undersökningen sökte jag även hitta projekt att organisera bistånd runt.  Jag hitttade fem stycken sådan. Mer om detta senare.Jag förflyttade mig med hjälp av inrikesflyget Air Madagaskar. Jag intervjuade ett dussin personer och etablerade kontakter med ett tjugotal.

   Jag  inleder rapporten med utdrag ur min resejournnal och kompletterar sedan denna med relevanta fakta runt den religösa och mediala situationen samt avslutar med att presentera de fem projekt som jag skall arbeta med att stödja i fortsättningen.

 

12.6. Sitter i mitt rum på första våningen här på hotell Karthala i Tana (Antananarivo) och mår utmärkt. Igår embarkerade vi planet, Josefin, Fredman och jag. Josefin är en 23årig kristen biståndsarbetare och Fredman ett tioårigt svensktalande barn till en Madagaskisk kvinna i Göteborg som skulle träffa sina morföräldrar över sommaren. Vi blev vänner och satt tillsammans och pratade medan vi väntade på planet på Charles de Gaulleflygplatsen. Väl ombord återstod en härlig flygning över Europa och Afrika med mellanlandning i Nairobi. Jag sov utmärkt under nattflygningen och hade vid min sida en svart katolsk pastor som varit på konferens i Paris för att studera hur man skall använda televisionen för att förmedla den kristna tron, Snacka om tur. Under resans gång genomförde jag en längre intervju med honom endast avbruten av den härliga maten ombord på Air France. Aldrig har på ett så särskilt sätt njutit av maten. De olika rätterna kom för mig att spela roller av olika tidsåldrar och platser i ettt ljuvligt samspel ( ZOLA) och det slog mig vilken oerhörd miljöförstöring McDonalds ägnade sig åt när man blandade kött och bröd och därmed minsakde antalet smaklökar till två. Det ena målet utgjordes av fisk och det andra av kött. Åtskilliga smärre vinflaskor åkte ner i adjunktens inre. Jag höll på något underligt sätt på att förfranskas  i en slags förförisk reseatmosfär som kändes som en belöning efter slitet på skolan. Plötsligt insåg jag för första gången vad begreppet smaklökar verkligen stod för. Han vare lovad för detta och för introduktionen till mitt studieområde.

    Just nu ligger jag i min röda sovsäck med moskitnätet (från IKEA) öve hela sängen. Klockan är 1940 i Tana och folk har redan bommat för fönster och dörrar och gått in i sina rum. Ingen går frivilligt ut i denna stad som på natten blir ett töcken av skuggor och röster. Här saknas gatubelysning och särskilt VAZAHA, dvs de vita främlingarna, riskerar både plånbok och hälsa om de försöker gå genom virrvarret av gator i nattens mörker. Hotellet ligger halvvägs uppe på en höjd med utsikt över staden. På andra sidan den trånga gatan skäller en hund så fort någon passerar porten. Längre ner skäller en annan hund. Tillsammans bryter de hela tiden nattens stillhet och om man har svårt att sova blir de orgelbundet återkommande ljudet outhärdligt.

   Jag vande mig snart vid att sova 4 timmar per natt. Det gällde att utnyttja tiden. Som ordförande i vänskapsföreningen Sverige Madagaskar hade jag fått en hel del information och förhållningsregler före resan och råkade endast ut för överraskningar av det positivare slaget. Redan på flygplatsen med dess varningar för ficktjuvar och byråkrati fick jag hjälp av en holländsk biståndsarbetare. Det gäller att ha alla växlingsnotor klara när man reser ut. Allt måste stämma på öret. Detsamma gäller de olika flygplatsavgifter som skall betalas vid flygningar. Här varierar summorna.

  Utanför rummet sitter ett gäng glada fransmänoch fransyskor och äter kvällsmat med kvällsbullret från trafiken nere på Avenue De líndependance hörs avvlägset.. Hunden ylar, kranen droppar och ransmänne skrattar. Jag är nöjd och lycklig somman bara kan vara när man är väl ankommen på en så många gånger uppskjuten resa. I min resenärsparanoia har jag lämnat i en miljon 800 000 francs malgache till förvaring. En naken glödlampa belyser de grönmålade cementväggarna påminner oom tidigare resor till Mexico och Peru, alors je suis sur líle continent ! Har bytt några ord med alltiallon, en 33årig småväxt dam som gett småtips vilka jag av ointresse, jetlag, oförmåga eller allmän klantighet elegant har negligerat. Jag har ju trots altl ett uppdrag här ! Blev bjuden på en kaka och drack långsamt ur en härlig flaska öl av märket trois chevals.

     Har pratat franska oupphörligt i två dagar. Madagaskerna och jag talar ungfär lika bra med en viss övervikt för dem. När man talar med  fransmän blir emellertid tempot ett helt annat och förståelsen blir hel fläckvis och dan man får huvudvärk av att försöka hänga med när de sprutar fraser tillvarandra.

   Exotismen i människornas utseende, de granna färgerna och dofterna, språket och ljudet – allt är som väntat men utan aggressiviteten i de andra U-länder jag besökt. Här är folk indelade i olika kaster. I huvudsak finns tre kaster : de styrande, de tjänande och de som inte äger någonting. Dessa är relaterade till stammarna. Inom dessa finns olika kastsystem, mellan stammarna och mellan landsändar. Systemet är lika sinnrikt som det indiska, lika förkastligt som det sydafrikanska men med enväldig skillnad – man talar inte om det. Att göra det är något omöjligt, ickemadagaskiskt och den som gör det blir omedelbart betraktad som oerhört kuriös och i stort en ickeperson. Detta gör att social förändring är närmast omöjlig eftersom ingen vill erkänna att problemen finns i analogi med det madagaskiska sättet att förhålla sig till sjukdomar, dvs man talar inte om dem. Ingen erkänner att han eller hon är sjuk, lider eller har smärtor. Det finns alltså inget språk och inga vanor för detta. Detsamma gäller olika former av överenskommelser, löften och kontrakt. Kulturen är till övervägande grad muntlig och man kan visserligen läsa. De flesta stavar sig fram på ett sätt som man måste ha sett för att förstå men vad viktigare är – den skrivna kulturen spelar en föga viktig roll här. Man tror inte på det skrivna ordet på samma sätt som man göär i västerländska samhällen. Läskunnigheten är visserligen hög men få går vidare till högre studier. Det finn en skola av internationell klass i Tana, en väldig byggnad som mer ser ut som ett universitet av den gamla modellen med annex och gårdar. Här  går 2000 elever och jag tror att det är den enda verkligt fungerande skolan på hela Madagaskar 18 miljoner invånare. Här går naturligtvis gräddan av överklassen och detta skolprojekt skall vi inte stödja.

  Ser på den direktsända parlamentsdebatten på televisionen. Här frodas en talekonst av bästa 1800-talsnitt kan jag ana av gesterna och minerna. Presidenten är en före detta hjärtläkare som snackat sig in överallt och inte har någon som helt profil vad det sägs. Hela tiden medan debatten pågår sitter tjänarna och arbetarna i byggnaden, ett halvdussin personer och småskrattar. Här är landet där politiken har upphört att existera som kraft. Lyotards teser om politiken som skådespel har helt slagit igenom. Samtidigt är detta naturligtvis en högst olycklig situation – om ingen tror på politikerna kan inte heller någon tro på en politisk utveckling. Situationen är uppgiven och apatisk. Lyckligtvis är inte folket, särskilt inte i Tana som ä r det område varifrån det mesta utgår, intresserade av någon våldsamt lösning. man orkar helt enkelt inte. I Kampen mot fransmännen stupade 80 000 madagasker och nu är man inte intresserad mer. – fattigdomen och apatin är alltför stark. Samtidigt har man frihet – i tidningarna kan man trycka i stort sett vilka politiska åsikter man vill och vad skall man då slåss för eller emot ?

Taxichauffören monsieur Julliet berättar att han började med springricksha när han var 16 år gammal. Sin första taxi fick han när han var 18 . Han betalar 120.000 francs malgache i månaden till staten. resten behåller han själv 1000 Malgachefrancs motsvarar 1.50 sv krona En vanlig månadslön är ungefär 250 kronor.   På vägen in från flygplaten möter man de olika stadsdelarna och alla dessa tusentals individer som släpar på något. framför oss en verkligt överfull taxi brousse med öppen dörr där man klättrade på taken. Långa gator med människor, tiggande barn. Gatustånd med fisk kött och bananer. Risfälten som är gröna och fulla med vatten  Plåtar frenetiskt genom bilrutan. På avstånd syns Rova, det numera nerbrunna kungliga palatset. Endast porten återstår. För övrigt ett totalt sönderbränt skelett. Här finns krafter som vill destabilisera, krafter  som upplever situationen som hotfull. Solnedgången är fantastisk. Alla är så väldigt trevliga. Först långt senare inser jag att trevligheten är en del i Madagaskisk nationalkänsla. Man säger aldrig nej. Det är ett förbjudet ord. ingen kan någonsin öppet säga nej eller kritisera någon. I ett sådant land kan heller inte någonting verkligen förändras.

   Besöker en restaturantskola och kommer precis exakt när avslutningsceremonin är avslutad. Intervjuar rektorn som talar en veritabel retorikfranska med tonsvängningar och gester. Spelar in intervjun ( se nedan) . Problemet med turistnäringen och restaurantindustrin är att det saknas övergripande regler. alla arbetar för sig. Därför blir det också väldigt svårt att utveckla någonting. EU har gett miljontals med dollar utan att verkligen lyckas utvecklas något. det enda stället där turismen fungerar är på Nosy Be.

  Talar med hotellvärdinann, en kvinna i femtioårsålderrn som tillbringat tio år i Paris och som undervisat i management på universitet. Hon berättar att hon själv efter Ratsirakas fall bildade ett nytt parti och nu är en lokal kändis. Hon, liksom flera från Merinastammen är protestanter ( det finns flera riktningar). Katolikerna finns bland Betsileheo. Det är oerhört svårt att få bostad i Tana. Fastigheter är dyra. Det byggs inget nytt.

   Planerna för den katolska mediaoffensiven omfattar uppbygge av tre TV-stationer, 3 stycken tidningar samt diskussion om vilka frågor man skall ta upp, hur man skall behandla dem och hur man skall förhålla sig till det religiösa budskapet.

  Sitter och äter medhavd musli och saknar min elektriska tandborste. Vädret är perfekt – exakt lagom värme. Alla mina kalkyler och kunskaper kommer nu till pass. Flygplatsen och taxiförarna var betydligt trevligare än jag väntat.

  Träffar två amerikanska antropologer vararav den ena bott i Tana i nästan två år och just kommit ut med en ordbok. Vi besöker inrikesministeriet och promenerar runt i stan. Vilken tur att få så fina guider. Utan domstolen sitter tusentals människr  och väntar på att få komma in.  På marknaden står fattigbarnen vid stånden och sjunger den mest fantastiska körsång.  Vi besökte en chokladfabrik och köpte åt oss.  Hela tiden fotograferad jag men blev osäker när amerikanen vänligt påpekade att jag gått över filmrullens längd – alltså första filmen till spillo.  Åt på en kinesisk restaturant.

  Torsdag morgon (ZOMA) 13.6.96

  Vaknade tidigt,vid femtiden. Sov gott från och med 0100. Okej, jag har promenenerat genom delar av Tana på natten. Det var bara några gator men dock. Var på midag hos Sean Whittaker en biståndsarbetare som arbetar med att sätta upp vindkraft på ön.  Han och några andra kanadensare hyr ett hus i stan. Antropolegerna är vänner till honom- Åt madagaskisk mat och intervjuade en annan biståndsarbetare om svårigheterna att etablera någon slags civil ordning bland befolkningen.  Arbetet går till som så att man börjar med de ledande personerna som skapar en viss inställning en känsla. Dessa skall sedan i sin tur påverka basen och därigenom få fram en viss atmosfär.  Enligt honom är den rådande politiska situationen kaotisk. Ingen vet vad man skall göra med friheten. I princip är allting fritt och skall så vara resultatet är att man inte uppnår några värden överhuvdutaget.  Den allmänna inställningen är att inte bry sig, inte förta sig. Man månar om sina pengar och om sin familj.Hela den medvetna befolkningen  dvs de som bor i Tana har insett att politiken bara är ett gyckelspel och de säger detta öppet. På landsbygden har man överhuvudtaget ingen uppfattning om någonting. Follk är inte intresserade av att bråka. De har fått frihet och är visserligen extremt fattiga men kan säga vad de vill och umgås med vem de vill. Den allmänna uppfattningen bland internationella bedömare är att i detta land är fattigdomen extrem. Folk är fattigare här än i något annat land. I tider av politisk oro blir polisen maktlös. Den tidigare organisationen med diktatur och hemlig polis har helt försvunnit Politikerna och partierna avlöser varandra , bildar konstellationer och skapar nya regeringar. Detsamma gäller tyvärr också jounralisterna det finns ingen tradition. Mn kan skriva vad som helst men man försöker inte fullfölja och utveckla något. gjorde man det skulle man betraktas som underlig. Ingen skulle förstå det. vissa tidningar är självfinansierade  vissa är statliga. Det finns tidningar på landsbygden. Stilen är att njuta av livet och göra lagom. Bland de unga journalisterna förekommer ett språk som inte är franska och som är en fransk beskrivning utifrån Madagaskiska termer.

 915 Har just pratat i nittio minuter med Pierre, en god vän till Jim som arbetar med ungdomar och barn inom kyrkan. Vi kom fram till att en bra satsning vore att stödja den aktuella satsningen på television . Han arbetar med ett projekt som innebör att man varje månad sänder och ett avsnitt som behandlar en särskild etisk eller religiös fråga. Detta är det sätt man arbetar på för att genomföra barnbegränsning och sprida olika budskap. Man infogar ideerna i en ram av melodram eller en slags tvålopera och olika personer ( precis som i vanlig film) får spela olika roller.  Det kostar ungefär 40.000 kronor per avsnitt att producera och man delar samma  TV-studio. Han menar att det vore en bra idé att försöka få ihop utrustning och film att arbeta med.

1500 Har vilat en timme. Tog en alvedon mot huvudvärken arbetarna för en del väsen här. Har pratat med Alban en USA- utbildad matematiker som nu arbetar på skola i tana men knapp tjänar så han kan försörja familjen. Han och alla andra vill komma bort härifrån och nu ber han antropologerna att de skall hjälpa honom att hitta något biståndsprojekt att jobba inom. Ikväll skall jag och Jim och Bram äta middag med Andrei och hans tjej.  Har handlat på Zoman och köpt duk och kryddor. Prutade bra som man skall. Besökte bokhandeln och upptäckte vilka höga priser man tar för böcker här. Idag fick jag för första gången se den stora trappan. Bram och Jim sticker söderut för att arbeta med sitt projekt och då åker jag troligen norut enligt urspungliga planerna.

   Går ut på kvällen i Tana. klockan är 1800 Hundarna skäller. Ljusen lyser i staden. Jag går uppför trapporna. De övre vägen balustrad är fylldav unga män och kvinnor. De talar stilla. När jag går vidare hörs musik. en grupp unga män och kvinnro talr stilla med varandra. De strå och sjunger till en gitarr. De sjunger i stämmor. Det låter  sagolikt. Jag tar en bild.- till en början tystnar några när de ser att jag är en Vazaha. Sedan börjar de igen. Det är som en sagostund i skymningen – ljusen över den mörknande himlen, trapporna som fylls av hemsläntrare. Jag känner lite på stämningen, Tana, betyder de tusendes stad. Vita väggar, gula ljus, mörka ansikten, bruna trappor. Staden påminner om Honolulu när skymningen sänker sig. Det faller några droppar.

    Antropologerna har laddat upp nu och har fått nya direktiv. De skall nu också hjälpa folket i byn de skall studera. Med detta verkar de nöjda.  Ögonen lyser och jag känner mig smickrad att de anförtror sig åt mig på detta sätt.  De har vissa problem med att hitta bra samarbetspartners.

           Ljuden av fötter över knarrande trägolv, bilarna musik, motorcyklar, röster hundarna, bilhorn, hostningar. röster i telefonen, någon blåser visselpipa. Huvudvärken återvänder.

            Vid den smala balustraden sitter tiggerskor med sina barn. Just denna kväll har jag några mynt. De kommenterar högljutt valören. Nästa gång får jag se upp. En pojke som var ungefär tre år fick ett mynt. Merci monsieur, sa han

tre gånger.  grinden gnisslar när den går upp. Mannen, konstnären är helt cool. Han erbjuder oss att fåse hasn modernistiska målningar. Vi avvaktar. Jobbarna tar saken med ro.

” I den inledande fasen fick jag höra om familjeplanering basared på tvåloperor relaterade till fertilitet Jag jobbar med konceptnivå. Mitt intresse ligger på korskulturell nivå mycket av minskningen i barnafödande är relaterat till olika föreställningar. Ja kulturen i det landet, taget i det stora hela och eftersom jag anser att befolkningsökning är oviktig och jag vill se det hela utvecklas i olika länder så folk på Madagaskar. Projektet som jag hade ideer om man inte startade handlade om att först lära av den litteratur som finns skriven om frågan på Madagaskar. Detta är steg ! med syfte att upprätta en uppsättning värden och föreställningar som olika människro i programmet tycker  är viktiga att ta upp. Utifrån detta skapa rman sedan en uppsättning karaktärer i en intrig. Den grundläggande strategin handlar om hur man skall få fram dessa frågor. Man börjar med en vanlig tvålopera och väntar tills individerna är beredda att identifiera sig med dessa individer, och under föreställningens gång när den utvecklas blir individerna  beredda att identifiera sig med  utifrån programdirektörens önskemål  medan olika frågor tas upp reagerar huvudpersonerna utifrån vad som är önskvärt och inte. Åskådarna lär sig på detta sätt att identifiera sig.

 

Frdag Zomadag

Dagen då allting flöt perfekt. Sov gott med ljuva drömmar. Vilade till åtta. Läste om Nosy Be. Gick upp duschade länge. Gick ut meddelade att jag tog frukost nnär jag återvände. Tog min post, la på lådan, återvände genom Zoma. Fixade mina bokaffärer med Jim a 15 dollar styck (10 st)

Jim nämnde att jag kunde betala mina flygbiljetter med kreditkortet. Vi drog ner till Zoma kryssade oss fram mellan stånden. in på Air Mad fixade biljetter med kortet In på Air France konfirmerade hemresan. Ut igen in på matställe och fick oss en rejäl soppa – tog lite bilder och sedan härlig taxiresa till Alliance Francais och Restaurantskola – sistnämnda hade just avslutat examen – fick en pratstund med rektorn som var intresserad av vårt projekt. Nu taxi till Zoo. Solen tittade fram i detta vintriga Tana, Vi betalade 25 000 plus 10 000 till vakterna och fick se lemurer, hus, ormar och träd – bestämde med  en av vakterna att han skulle visa mig tuppfäktning och Hira Gassy på söndag. På måndag åker jag till Mahajanga på onsdag till NosyBe. Hade en härligt uppfriskande promenad genom Tana med Bram

 

Lördag 0500 Den supertrevliga värdinnan bjöd mig på skjuts till och från flygplatsen

Lördag 10000 Just avslutat frukost. Idag sticker de andra. Ångrar att jag inte åkte med. Men att åka Taxibrousse genom hela Madagaskar i tre dygn skulle ha knäckt mig.  Bör nog hålla mig till min ursprungliga planering. Oroar mig för ensamheten. Mahajanga har blivit rekommenderad.  Skisserar olika  alternativ i förbifarten. rekommendationen om Nosy Be blev avgörande. I så fall vore detta avgörande. Rakt ut i ingenting. Har inte gjort mina tidningsinterjuer på DMD än. Verkar som om jag valt den utanförståendes roll eller blivit placerad där av familjen av kvinnorna.

  Placerad i ett rum. Huset där det bodde en familj med tio barn. Fadern akademiledamot. Nu ett hotell. Får göra min egen kartläggning av ön. Hoppas bilderna blir bra. Släktningar, vänner, tjänstefolk, officiella människor.. Grävandet, gruset, barnen. Ljuden blir en del i harmonin.  Här växte baren upp. Två dog vid 16 års ålder. de andra fick positioner. Flera reste utomlands. En förblev ogift. Varför hamnar jag alltid i hus som andra övertagit. Flickan som efter år i exil återvänder för att överta ett hus hemma. Som lever ensam. Ansiktet pannan, kräftans tecken, en animuskvinnas ögon, galenskapen, farligheten..Livet som en strid. Dags för paludrin.

 

Brams och min promenad började vid Zoo åtföljda av små barn som sjön goch ropade Vazaha efter oss och tiggde pengar. på detta följde några foton på flickor. Besök i affäreer och bokhandlar och sedan foton. Resan till Peru för tio år sedan har gjort mig immun. Ingenting berör mig längre. troligen är Madagaskar den mest kvinnliga kultur som jag mött. Här är 30 procent av kvinnorna fria dvs ogifta och yrkesarbetande.  Männen har en slags intimitetskultur som är afrikansk.  Många av kvinnorna sitter på ledande poster. Jag har mött tre kvinnor 47 – 33- och 27 år gamla. Alla tillhörande samma kultur samma hus.

” Jag har alltid älskat min aföräldrar. Fö rmig var deras äktenskap perfekt. Kanske var det därför jag inte gifte mig. Jag ville alltid vara duktig. Läste och skötte mig i skolan. När mina föräldrar dog var jag 25. De dog unga 58-60. Jag fick bli ansvarig fär många saker i familjen. Handel och politik har alltid intresserat mig så efter några år reste jag till Paris. Där stannade jag i tio år. Det var härliga år. Paris blev för mig en hemstad. Hela vår uppfostran var fransk. I skolan talades det bara franska. Min far var professor och min mor småskollärare, som sagt vi var tio barn. Jag var näst yngst. Nu träffas vi ofta. Jag antar att jag är en som håller ihop släkten. Vi hade en famadia 1976 och då var vi 600 personer. Det kostade en förmögenhet. Vi brukar ha vår vart tionde år, en del vart femte år. De flesta är lärare, affärsmän. Jag går ofta i kyrkan. När jag återkom från Paris startade jag ett politiskt parti – vi utgjorde ett alternativ – jag är numro två i partiet – men nu är den mesta aktiviteten vilande. För mig har aktiviteten vilande. För mig har resultatet blivit att jag är en slags lokal kändis. Vi fick en hel del röster. Det är svårt att utvärdera den tid som varit. Mycket gick fel och mycket kunde varit annorlunda – jag ser det som en serie övergångar. man talar om Ratsiraka skall komma ttillbaka men jag undrar (tittar upp genom spjälorna på himlen, molnen far förbi. Solen skiner denna lördag. Tjänstefolket småpratar, jag lapar sol, bordet  blir allt hetare. Snart svettas jag. Solsting. I Paris gjorde jag allt möjligt. Nu delar jag min tid mellan undervisning, hotellet och utställningen. Jag tycker själv att jag löst mina motsättningar på ett bra sätt. Jag spelar tennis några gånger i veckan. Utställningslokalen tror jag kommer att bli en succé. Vi skall ha utställningar som inte kostar mycket. Vi skall bara föra in nyheterna gradvis. Mitt hopp är att det marknadsmässiga tänkandet skall tränga in gradvis. Folk här ha en väldigt underlig inställning till turism.

Det råder verkligen ingen konsensus om vad som gäller. Jag är inte helt säker på att det vore en bra idé att

upprätta en sådan. Personligen tror jag mer på att utveckla olika lokala initiativ.

 

Jag är 24 år. Hela mitt liv har jag bott här. Min önskan är att flytta till Europa som mina släktingar. Jag talar tyska men tycker inte direkt om de tyskar som kommer hit. Om jag flyttade till Europa skulle jag säkert få en del problem. Jag har en kille, det är sådär. Just nu jobbar jag som barnsköterska men lärare vill jag inte vara. Hellre nånting inom shipping eller hotell. Ikväll skall jag gå på disco. Jag förstår inte varför ni kommer hit. Varför kommer ni hit ? Jag har aldrig varit utomlands. Jag tänker inte gifta mig eller skaffa barn i första taget. Vad har ni för motivation egentligen för det ni gör när ni kommer hit ?

 

Lördag 1300 Har just köpt DMD av en käck grabb. Fick hjälp med växeln. Solen skiner. Allt är ok. Jim och Bram.förbereder resan.

 

Lördag 1800 Minvän Henri passerade hem just nu. Han frågade om jag ville följa med. Det avstod jag. Tyvärr missar jag kyrkan i morgon med Tatiana. Hon var trött idag, stackarna. Hade varit uppe på disco och sedan haft en träff med ungdomar på dagen. Hon påminner på något sätt om de unga kvinnor jag träffade i Prag och jag påminner på något sätt om mig själv. Vi promenerar i Tana en eftermiddag. Stämningen är fin här på lördageftermiddagen – var på Colbert och Champonion, köpte rom och the. Smågrälade om hur jag prutat. Älskar kvällarna med rösterna, folk som går förbi, artigheten. Inget är som lördagkvällen i Tana, folk som går ute och promenerar i den mjuka stämningen. Känner avsky inför tanken att amerikanen faktiskt dödade en person. Natasha stod och skällde på mig medan jag satt ner. Många olika nationer i affären. Indier, araber. trevlig stämning. Jag räknade fel i kassan (detta har hänt flera gånger senaste året). Nu har jag köpt allt, inklusive kasett med Rossi – den nya älsklingen. Köpte deo, det var dyrt. Rom var billigt.

 

Husets olika våningar. De branta trapporna av trä. Tavlorna med gamla franska motiv, fransk landsbygd, modernism etc. Den gamla skivan som sitter på väggen – chante par … Jag börjar med att bo på första våningen och flyttar sedan gradvis uppåt. De diskreta rösterna i skymningen. Den gamla gatlyktan på väggen – det gulröda teglet, de röda träpersiennerna. Sängarnas hårdhet som jag först sent upptäcker. Husan och jag liknar varandrav- liksom de övriga. Vi försöker hela tiden göra vårt bästa. Vi är av det slaget, vi människor. Murgrönan och de gröna växterna. De ljusgröna borden. Högarna med tegel. Klockan är 1945.

 

På restaurantskolan präglades stämningen avv allmän uppslupenhet. Stället i sig låg i ett slummigt område. Vilken kontrast. De flotta restaurantmänniskorna och de unga vackra människorna och utanför en illaluktande kåkstad. Alla skrattar och ingen bryr sig. Än sen Alliance Francaise ligger bredvid.

“Man måste åstadkomma en restauration för att åstadkomma en bättre och en nyare form av strutur av det nuvarande systemet för restauranter och dess informationssytem i lika hög grad som dess aktiviteter – detta innebär att elevverna går ut härifrån efter två år . Den nuvarande planen omfattar enbart de som redan finns inom yrket. Ofta handlar det om personer som genomgår en utveckling snabbt, arbetat sig upp och plötsligt bli rde restaurantchfer. Istället måste vi forma personer som är väl lämpade och formade . Den plats där man måste göra detta är Antananarivo som är huvudstaden.

 

Natasha är 24 år. Hon talar en utmärkt tyska osm hon lärt sig i skolan. Känns exotiskt att sitta i Tana på eftermiddagen och tala tyska. Här finns tolv radiostationer men jag lyssnar inte på alla. Jag tycker om nästan alla sorters musik. Rock från 60-talet är det som jag tycker bäst om. DÄremot gillar jag inte hårdrock. Förut brukade jag sjunga men det har ändrat sig nu. Jag hade en kör med ungdomar som jag tog hand om. Nu prkar jag inte – vägen in i vuxenlöivet är svår. Jag har påbörjat flera utbildningar men inte avslutat någon. Det har blivit ett å rhär ett år där. Jag skall snart sluta det här jobber och börja på en ny utbildning. Skolan är indelad i olika avdelningar och man ändrar schemat heal tiden. I prinvip går man från 7 till 1800 med en lång rast emellan. Vi läser de flesta ämnen men jag gillade moderna språk mest. Skolan gick bäst i början. Jag har aldrig försökt att analysera saker utifrån olika åldrar. Vi brukar inte se på oss själva på detta sätt. I den här kulturen tänker man inte. (Lyssnar på bandet i natten. Hör de otydliga skratten, min mjuka röst (Beauvoix) som talar med den unga ännu en roll i det koloniala mönstret, den töntiga Vazahan, märkt av Jane, i lärarsakpet glider kolonialismen över i något annat, konforma som parodier på varandra. Fösöker med rösten bygga upp ettt systematiskt förtroende. En slags överseende moderlighet som är totalt konträr till hennes auktoritära uppfostran, ambivaöens och dålig självförtroende (ett foto av kvinnorna. De tre mörka som arbetar här. Höga kondknotot, vita tänder, strävt svart hår, stor byst och ständiga leenden, deras snabba fötter över cementen. De som bytte en tro mot enannan. Den vita kyrkan på höjden som står somen spik mot den vita himlen. Sättet som de tre sittter på i soffan. Plötsligt kommer modern farande med dottern. Biblar i händerna. Modern klädd i lila. Hann inte få upp kammeran. Hade blivit ett otroligt foto. Ett fuktigt ögonkast av dottern när de passerar.

   

(Balkongen Ravinala)  Solen som bränner. Rösten somsjunger på gården, slamret av fläkten. Porslinet som staplas. charles som alltid tilltalar alla med Bon Jour och reste runt och tog bilder utan film i kameran bara föratt göra folk glada. Elsa som skrev om sexturism i tron att det hade tax som i likhet att göra. Patrik som lade sig lågt och la patience. Hobby som reste jorden runt för att hitta soliga platser som han beskrev i detalj men där han aldrig kunde beskriva var de låg. Iden som alltid använde solskyddsfaktor 25 vilket var bra i regn men där han alltid hade ett glassliknadne hölje över ansiktet. sara som invandrat i tio länder och utvandrat ur lika många  Olle som förläst sig och alltid hade en Povelrad gnolande i bakhuvudet. Hugo hänggren som förläst sig på Kant och alltid försökte räkna ut hypotenusan frö att hitta den rätta kanten.

(läser texten, ett tecken, här finns det som skall hända tre dagar senare, ett spår, bevakat, begränsat, av vem ? ) Hue visste jag att Sara invadnrat och utvandrat till exempel ?

 

Mahajanga natten till dn 21 juni. Detta ärhelvetet.

Filed under: Resor   |  Leave a Comment

Den andre

08Dec07

Han den andre, ett utkast

 ( 5.11.93) På nåt sätt känner jag det om om jag vore älskaren och han vore maken. Jag undrar vad han pratade om. Jag gick fram i rummet med bandspelarnen i handen alldeles naken, genomstrålade av de skära gardinerna. KLockan var tio i sju  på morgonen.(Jag låg i hans säng, nersjunken som hade jag drunknat i det alltför mjuka underlaget. Täcket täckte halva mitt ansikte. han hade kallat mig den serbiska kvinnan. Jag visste vad det var jag jag visste inte vem jag var jag visste inte om jag svävade sjönk om jag var lycklig), han intalade sig sa han att han ägde denne den andres rygg hårfäste kinder att han egentligen var den andre mer än vad den andre var honom än vad den andre var sig själv.Han sa att han kände att han lyfte på detta sättet att han frigjorde sig från  kropp. Hans lilla korvpenis som hängde mellan benen förlorade sin historicitet och blev någonting som tillhörde ett förflutet stadium inte ens han själv. Hela hans överkropp blev som en stor tunna som svävade iväg med honom likt en munchausen över ullängarna.

Det var morgon den fjärde dagen. Foretfarande hade ingenting hänt, fortfaranda hade han meddelanden instoppade sa han programmerade i hans medvetandes madrass som han en gång skulle plocka fram och delge men som alltid blev ännu ett inslag på menyn. Den osynliga menyn som vi aldrig gjorde synbar som vi år utan att tala om där, där förberedelsen och smältande av maten var resor bort

 

Han sa att han kände sig orfisk han var en förbedjare han talade om någonting som kanske fanns ett objekt ett mellan ting  någonting mellan mig och honom och alla de andra de andra som var mer en del av oss som var mer en del av vår verklighet än vi själva var de andra som ägde oss

den som är tillbaka peten på husaren husarpeten är tillbaka pete makovski

it takes two baby  it takes two

but not me and you

 me and him

han vi dom de andra

all den storhet all den skönhet all den kröning som jag dagligen stundligen inväntar och som plötsligt inträffar vid ett möte en morgon en kväll iscensatt skapad gjord inte av honom inte av dig mig inte av dem inte av situationen utan av något annat ett plötsligt inträddande ett plötsligt medvetande när han komer när du möter när ditt ansikte plötsligt får kontur dina armar blir armar blir språk din kropp talar deras kinder falle rner smaals under munnen och jag ser dina bara axlar dina vita armar som du överlämnar tigande bortvänd

jag kan inte jag vågar inte lämna denna verklighet  denna lägenhet utan denna text utan denna bok detta skrivande det måste fiinnas något annat det går inte annars  en sak det sista vi har kvar orden det skall handla om det som inget annat handlar om det skall handla om det icke bortträngda om det som inte finns där

denna te dos b vitamin  och den vita vaxduken fryser mot mina slaka testiklar doften av kondom hänger vid mina fingertoppar fläkten väser som ett odjur det skållheta vattnet som snart skall följa mina ofortorkade  det svarta vattnet skall piska min mages insida mina vävnaders skörhet mina slemfyllda tarmar

ta mig ur helgens tystnad utan ens ett riff

att jag älskar dig och du vet att det är sant för att hon sa att hon älskade dig och du känner att hon fylls av glädje för att mitt i samlaget kände jag att hon förändrades gick över gränser och blev en annan ansiktet slätades ut och blev samtidigt rynkigare dragen kring ögonnen blev en vaksam blick efterträdde dne lugna ron lidnaet den engelska kvinnan ladyn

gerillakampen hade ånyo startat slut på kapitel ett

Han stod i köket och bräkte på vad som lät som en mellanvästerndialekt I am proud opf you I am proud of you my baby du är den – sen lugnade han sig och fyllde i med du är skönaste den vackraste den ljuvastedu är skexigast och allt vad det och jag kunde fortfarande inte hitta  kläderna och jag kände hur svetten började rinna under armarna och jag kände att jag började närma mig den magiska ålder varifrån det finns ingen återvändo – ja, svarade han en ny fru version 28 – jag byter ju allltid v versioner av dig som du vet vad menar han med det är jag inte alltid densamme förmår som ingen annan se mig ständigt förnyas han alltid säger att jag ständigt är densamma och aldrig förnyas vad menar han besvärande att hon pekade på de små gröna växtfragmenten som låg och lät fingret beskriva en stigande kurva uppåt medan hon utstötte de där så ljuden som låter som en liten barnraket bjiupp han undrade vad hon menade hade inte redan hans eregerande penis redan vajat alltför rmånga gånger det sista halvåret kände han inte redan hjärnsubstansen kräla flyta längs ryggslutet mot byxunderkläderna.

besvärat att

Filed under: Biografin   |  1 Comment

Cypern

08Dec07

      Måndag. I sängen. Klockan är snart 11. Somnade med Katharina i sängen. Känner mig svag efter att ha varit på resande fot sedan klockan 430 på morgonen. Allt gick bra. Nu har vi hyrt en bil som står utanför . Underligt att köra på vänster sida i en högerstyrd bil.. Bitvis livsfarlig traifk. Precis som turistbroschyren utlovat.   Parkerade på Landvetters långparkering och fick marginal till avresan. Göteborg var blöt och grå. Skakig flygning till Stockholm med plan som skakade i luftströmmarna. GP och DI genomsöktes. Finskt och rörigt i Stockholm. Bort nu från TV-rutan.  Här i lägenheten finns inget annat att göra än att skriva och läsa. Gledhill fick stanna hemma. Man skulle ju ha semester. Okej, vi har semester.   Utanför ligger den blå swimmingpoolen, hundrameter bort piren och fiskehamnen, sedan havet. Andra par som gripits av samma idé, som går samma router, ser likadana ut och genomgår samma stadier. Vi åt ute ikväll. Moussaka med torrt vitt vin och kaffe med konjak. Notan på 140 kronorl Skapligt billigt.   Jag undrar vart min ambition tagit vägen – perspektiv på saker och ting. Glider runt på skolan som en skugga och vad blir uträttat. Pablos journal, Fulwiler opublicerad osv. Nu skall jag jobba på melodramaboken. Härlig promenad i kvällsluften. Katharina vill sova (som vanligt). Nu är vi fria och självständiga (tycker vi).  På planet talade vi med Artur en 23-årig armenier från Teheran, trevlig och artig. Styr och regler teknik, arbete och föräldrar i Västerås, älskar Sverige, systern handikappad. skall träffa jämnåriga armenier i Nicosia (det är min stad) Det är svårt attt se att Artur inte är Iranier. Vi har större näsa, säger han skämtsamt. Han visar den armeniska skriften och blir plötsligt inåtvänd och allvarlig. Armenierna i USA är egoistiska. Jag visste sedan tidigar att det alltid funnits armenier på Cypern. När familjen flydde från Iran bodde man två år på Cypern innan man kom till Sverige. Fadern arbetar som vaktmästare, modern städar. Artur blir en introduktör alltid uppmärksamt lyssnande, lyhört vaken. Hans svenska är utmärkt. På hemresan frågar han om vi hört bil och vi svarar att ja det gjorde vi. Nu allt bra frånsett sömnsvårigheter. Tisdag  Sitter på vår balkong på övervåningen; den lilla fiskehamnen smekt av varma vindar och morgonsol. Katarina slumrar ännu; tänker på allt jag skulle tagit med. Kanske (egentligen) var bra att lämna kaffe, freestyle, CD, böcker hemma, man måste lite komma ner – från ytan. Stora tankar och drömmar föds ur själv frånvaron. Havet sveper inte fram. Det vandrar mot urgamla klippor i diset. Bergen söker sig neråt havet. Fåglar – ljudförnimmelser. Den inbitne solvargen slukar strimmorna (endast några böcker – för få alldeles för få ).Från min balkong ser jag klippornas spetsiga utposter.  Just här på denna plats. Ett barn går runt poolen. Någon städar i ett manus. En penna fyller sidor. I Kallifatides bok om Cypern är Tikkanen det man minns bäst. Men också det lilla formatet. De ensamma utflykterna. Den flyktiga kontaket trots språket med lokalbefolkningen. Det skira lätta. Cyprioterna beskrivs som lättstyrda förstående, egensinniga. Man dras lätt med i deras relativa syn på liv och död. Ett ställe att dö på. En runsten i flyghallen. Märkligt men vackert. En ny amerikanare mitttemot. Två former avv arbete. Av kraft. Frukost i bergen i dag – en inte omöjlig möjlighet.  Vinden ger rörelsen. Handfaten samlar vattnet som sedan försvinner. Jag vet inte vad jag engentligen kan veta eller nånsin lära av denna ö. Historien, människorna, kultuer som möts. Ansikten i de mötande bilarna talar ett helt eget språk. De är förunderligt hård a och stirrar rakt fram. I trafiken skall inte de andra existera. Sådan är lagen här. Alltså sker många olyckor och som en mackföreståndare sa “Alla råkar ut för olyckor. Om man har tur är det bra” Fyra dör om dagen i bilolyckor. Döden är nära. Livet får en annan smak och en annan rytm genom detta.  Dessa morgnar är ljuvliga. Skiftningar i solen – skiftningar i mitt inre. Skuggor och övergångar- Vinden vill att ajg inte skall gå framåt. Onsdag 22.12.  Mår bra med lite blandade känslor. Drack en del vin igår på en liten restaurant som ligger vid havet. Åt stifada, mycket välkokt kött på en restaurant. Inga gäster syntes på den vintertomma matsalen, julbelysning gjorde kontrasten ännu starkare och man kom att tänkapå filmer av Teo Angelopoulos om ödsliga offtnliga rum. Det är nog en sådan restaurant som greker besökar sa min fru. Bakom oss satt tre män och pratade intensivt. Jag kan inte glömma grekiska mäns sätt att lyssna till varandra och låta den andre tala ut. Hon hade rätt senare under veckorna kom familjerna till just denna restaurant. Men det visade sig snart att maten var utmärkt liksom serveringen utförd av en liten satt man som talade en slags bruten engelsaka. Degrekiska männe satt fina i kanten och lyssnade allvarligt till varandra. Det var omöjligt att förstå deras relationer till varandra. Hade de känt varandra länge eller kanske varit vänner hela livet.   Vi satt naturlugtvis för länge och stod sedan vid båtarna i hamnen, det blåste föga, luften var varm, båtarna låg stilla, kräftans stjärnbild var knappt synlig. En helt okänd karta bredde ut sig på himlen, stenarna, den varma brisen från havet, tystnaden. Långsam promenad mot lägenheten ; your card is not correct sir, ok you call back, eftermiddagssolen bröts i horisonten. Karabuda beskriver ett Cypern som mycket liknar dagens Jugoslavien, samma våld, terror och skräck. Är det på detta sätt det kommer att se ut efter alla krigen i Jugoslavien. Solen på eftermiddagenm, husets baksida, byggnadsjobbarna. Små cypriotiska fikon, salta små oliver, bröd annorlunda än det hårda cafébrödet, samtal, tankar förbipasserande kedjerökande engelska par med svarta benkläder som just den dagen dyker upp överallt. Husen på kvällarna på nerbrända tomter. Biter mig i underläppen.   Går längs Barnabas hav, tistlar, kaktusar, gul sten svart lava. Havet som leter sig in, små pölar, svart lava, klippor med grottor, stenar som frasar ner mot havet, stranden som bryts av klipporna, utsikten som skyddas av klipporna i ryggen men lämnar hela havet öppet framåt. Vindhjulet som pressar vatten ur jordens innandöme. Salladen, jordgubbsodlingarna på sluttningarna, det fladdrande skyddet. Cykelbanana mellan bergen och kusten Här går vi länge, Stojar och skrattar; vind och sol i öst och väst. Rummets vita väggar, torrhet, iskall dykning (klarar jag det ?)  i poolen. Lugn vila i motgonsolen, stöjande i staden, alltså en av dessa 26 icke soldagar, ett tungt grått dis bryts i solstjärnor. Gula limoner på träden. Apelsinerna som låg nedanför trädet söndertrampade. Det stora klippan i slutet cape grekko, gråa blå ränder faller men planar ut mot havets horisont. Glada anrop från båtarna, palmer i sensommarkyla, vajar. Fåglarna på träbalustraden, en liten på varje väntande, kalla stolar på cafeet idag ännu en av de icke soliga dagarna sir your credit vard not valid Engelska fanan vajar vinden ligger inåt land, ingen vän ingen fiende. De andra. Familjebilder i Larnaca. En kväll strax före jul. Tre skinnaffärer alldeles för lika. Jag är snål idag. Vill jag ha en skinnjacka nej. Ingen protesterar man rör inte en min. Uthärdar väntan på hårklippning. I will give you very good prize. Tumlar ut och in på frisörsalongen. 5 minuter sen hissas flaggan på glasbåten ( som inte är någon glasbåt)   Ödsligt, nån går frusen Vad händer ? Reser till Kolossi kanske. Vi talar med varndra, njuter varandras kroppar. K. är vacker i speglarna, munnen rör sig i underliga mönster, nätt och fin, är en skönhet, talr om anden anden och vem sa vad, drack lite häfigt Afrodite men halvtorrt, lite tysk men hittills bäst den vita White Lady, havet jagar inåt bortåt i tysta rader, intensivt genomträngande grå som bryter i vita rökkaskader vid klipporna och de olika vita gröna röda lanternorna ljusröda hustak som bryter in som sagt en av de solfria dagarna. Fåglarna är små, mössen osynliga och hundarna frånvarande, tystnaden far över husen vid havet aldrig mer än två våningar another cup of coffee dear, markus was another hard and selfish ruler. Vi sitter infrusna var och en i sin egen lillavärld, bättre borta än hemma, vinden som är oberäknelig,solfångarna Limanaki en fiskehamn på den sydöstra kusten. Onsdag kväll: tog en promenad i Agia Napa – här finns allt. Ljusen lyser,reststauranterna är öppna men nästan tomma. Två eller tre personer överallt. Musik och dans, vissa hotell är fulla med folk. Engelsmännen här kommer över jul och nyår. Alla nöjda, pubar som ör öppna. Klimaten superbt. Körde till Limassol. Stannade iLefkara, köpte duk gick på kullriga gator besökte klostret, svårt att talaa, svårt att ta hänsyn.Körde bättre, svårt att lyssna, respektera. Åt Kalamares i solen i Limassol. Gråa kala berg i gråa regniga skyar sa att detta var verkligen bergen. Värmen och  kylan i handen, stenen som omsluter handen, mjukheten, kloster i natten, belysningen  vi smyger omkring och ser väggarna som vore det En Av Jesu Sista kvällar. Var skal vi göra av avfallet. Det finns faktiskt arbete att göra. En artikel skall översättas, måste läsa Radway. Äter melon, ute på balkongen stenen fyrkanten ljuset himlen den annalkande aftonenens tystnad tilltron till sig själv, pomenad i mörkret i natten, ljusen som blinkar som en lång rad, några är fulla och lyckliga, dettq är vår ö. Vad gör reseärerna om dagarna. Vilka utflykter finns. Promenaderna i morgon en lång promenad i Limassol, de smala gatorna i övre Lefkara, köper en spets, samtal  om morgonen, your visa card is not okey, käkar i klostret, vattnets doft, den gula stenen, försäljaren vid vägkanten, poliserna, mandariner i en stor platspåse, ett pund, I lived in London all my life, can´t go to football here you know, its all about politics, goes through the families you know,   Många har återvänt från England, byggt hus, kvinnorna i byn, inga sura miner när vi inte vill handla,s tarka, deras ansiken, detta är dagen för julafton, vi stiger över de låga trösklarna, rummen fulla av broderier, fukten över dörrkarmarna, halvdunkel i de väldiga rummen, gårdarna, trapporna, de inre trädgårdarna, bergsfolk, att växa upp här, oerhörd social kontroll, den unge killen som läser media i Coventry, fancy you knew that, allt här handlar om politik , Ganska överkomligt ungefär 300.00 för en trerumslägenhet, enormt sommarhålligång, turisterna borta nu 30 procents minskning förra sommaren. särskilt engelsmännen drar sig., att tillbringa jullovet i en liten by som denna. Det lilla barnet visslar hela kvällen, billiga barer, ingenstans finns fetaost, kvinnorna kör som galningar, de säljer lotter till julen, röda hyrbilar far fram med döden bakom hörnet, jag kör över på höger sida två gånger, stannar vid akvedukten, vart tog kameran vägen, utmärkt motiv, Katharina ser nöjd ut, vi tror att den är från romartiden,   Kommer till ett nunnekloster, köper honung, en stor öppen gård med bild av Makarios, en munk bjuder in mig hans säng luktar trevligt, han vill sälja ikoner men jag tänker på Gunvor som dog och avstår, här finns bara en säng och målarkapsalar, väggarna är fylld av halvtorkade ikoner, ett rum på utsidan av klostret, svarta kloka ögon, I had to escape from the turks, han visar bilder från tidningar, massmöten,vi söker våra försvunna anförvanter, ingen vet hur många som mördades men en siffra handlar om 10.000, nunnornas celler är små, endast en säng, hur känns det att vakna här, oändlig trygghet, arbete gemenskap, ett större sammanhang, högre än alla andra sammanhang, en existens  för mig obegriplig. Jag kör, du ser ut över landskapet, ibland ser du framåt, jag studerar din profil, du läser, vi pratar, (kommer vi någonsin att nå fram till mansklostret högst uppe på berget, kullarna förbi oss, hotfulla vita, långt borta de höga topparna, ett landskap som etsas in på näthinan, så ser det ut i hela denna del av världen, så hotande,kvällarna, inga bilder, inget brus, stjärnor, natt, en dag som man inte köpte något,     Körde kustvägen, kyrkorna, dricker kaffe, upplever trivsel med läget, läser Radway , fler böcker. Böckerna får en så särskild betydelse när de ligger i turistrummet, på den blanka bruna bordsskivan med sand på golvet, de flyttas mellan skrivbordet och byrån. Här finns arbete att göra, läsningar – du blir glad när vi går ut, nöjd, vi tittar, läser artikel, jag kommenterar ditt ansikte, Du talar om jobbet, mina tankar fladdrar, jag tittar bort, tänker lite på pengarna, än sen ? Senare, jag blir hungrig, okej, sov utan mat – okej. Radion – musik, nyheter, väder -Received pronunciation, Inga drinkar idag, olika engelsk dialekter i natten, männen går parvis före kvinnorna ( de oftast ynge ut ) Plötsligt sömnig,  Mallorca, sa du, är det såhär (intresserad). Du ororar dig för vikten – i morgon promenerar vi, jag är nyklippt  och har fått färg – bra. Varför byggs rummen i flera våningar, perfekt känsla, radhus ändå borta någonstans.      Torsdag: Julafton Vaknade trots allt. Fast ändå. När man tänker efter. Roar mig med ordlekar. Vad kunde hänt. Just den dagen.  Kommer till en punkt där skrivandet går över i sina egna tankar och lämnar det faktiska för det fiktiva.  I´d done it anyway.  Just den dagen hade vi kört fel som vanligt och trodde aldrig på någon hemkomst eller alls nåt kvällsthe så när solen gick ner fanns bara osynliga vägskyltar och omöjliga avfarter kvar men eftersom de dök upp med dålig regelbundenhet fansn ingen chans att hitta dem elle den rätta vägen. Alltså fick vi leta oss fram bäst vi kunde. Kunskaper i tankarna var inte att tänka på – i alla händelser inte här – vi befann oss ännu i utanverken utanför staden – körde i cirklar, trodde vi och kanske aldrig ens i närheten av en vettig väg. Sålunda kom vi att inse bilens fördelar. Men det hände just den dagen.   Föregående dag hade vi shoppat och varit ganska nöjda med varandra, sett varandras nackar och gett små uppskattande kommentarer. Bilen som de båda älskande hade gått som smort (kanske man kan säga, de kom till en stad där alla gator gick i en ring ändå stannade de slutligenoch började gå. Till slut såg de ett café med bara män, nej förresten det var två caféer. Vita golv. Alla männen hade vita skägg. Alla log och ville sälja godsaker, De såg ovanligt kraftfulla ut. En hel låda var full av oliver. Utanför kyrkan försökte de gamla männen hjälpa varndra, de var en gaska solig eftermddag på julafton som inte firades idetta landet och solen skulle gå ner om två timmar och alla gator gick i en cirkel men utanför kyrkan fanns ett brett bannd av bänkar där kvinnorna satt på denna och männen på den andra och snart kom hundern som talade ett alldeles eget språk och de åt en alldeles osedvanlig god och billig kotlett som säkert inte var gjord på får.    De dolde ansikten i ansikten. Han föll just när han skulle sätta sig men då fick han hjälp av de andra och de hade svarta kläder. Trolige vr det i planet det hände men nu var det i alla händelser försent.. Det spelade ingen roll. De jagade honom, såpass visste han men just denna dag skulle han nog klara sig. Gatorna och just det faktum att stenarna var lagda i såpass oregelbundna mönster i ofta förvånande lutning gjorde jakten svårare för dem och honom. Ändå trodde han sig se dem några gånger men det kunde varit inbillning. Eftersom han ofta återvände blev utsikten omöjlig att stå ut med, de väntande mopederna, busskurerna, många som saknades men han visste att det inte skulle bli som han trott. Ingen skulle längre tro på hans ursprungliga historier möjligen fanns ett samband mellan den snubblande pojken och angriparna. Liksom de hade han gråa kläder. Ändå fanns mycket han ville ha läst. Ofta berodde det på att skrivstilen var så suddig, så diffus. Dofterna och smogen, röken driver in, skorstenarna.   I lugnet kommer plötsligt en lastbil farande, kanske styrs den av samma arbetsmoral som de hade använt på sin tid men utan att deras liv skulle bli kartlagt så. På ön kan ingenting spränga idyllen utom möjligtvis vädret. Mer som en film av Jacques Tati. Men idyllen spricker. Han senaste film borde handlat om miljövård men nu gällde det att komma undan angriparna. De hade redan uppfört befästningar på den högra sidna av murenoch planerna gick antagligen ut på att samtidigt från alla håll falla in i själva staden genom att fälla ner alla fyra portarna och därigenom öppna vallarna som en kakburk ungefär varigenom fler släta ytor samtidigt skulle frigöras.   I boken finns – vilket beklagansvärt – gansk få illustrationer insprängda. Men om jag utgår från två sorters skrivande och antar att själva bandet mellan dem innebär en möjlighet till hänvändelse kanske det i sin tur innebär en möjlighet men föga hade han vetat om drifterna, han var inte hemma men han tänkte att det nog skulle gå att vänta ut henne. Men först måste han få veta om han var ensam Det fanns små möjligheter att hon rest hela denna väg utan sällskap även om det inte syntes till kanske skulle hon anlända med kryssningsbåten men det berodde i sin tur på på huruvida den skulle anlända i tid. Alla fanorna var uppe men den såg ganska ödsligt ut.     Kanske befann hon sig på övervåningen kanske hon sov eller läste en bok i alla händeler städade hon inte eftersom det var gjort. Hon kanske gick av och an i sitt rum  förtvivlad över hans frånvaro. Loket hördes i fjärran. Ingen brydde sig om att stänga motorn.  Allt kanske återgick till det vanliga de gamla var gamla ånyo, ansiktena kom att suddas ut. Han mindes fortfarande hennes röst hur den försvann i en stormvind av partiklar medan världen löstes upp. i här, var då och sedan, en meter gripbart avstånd, armarna liksom fäktande i luften. Han undrade om han fortfarande höll på att klä av sig ooch på sig i samma tempo. Han skymtade tre okända människor i en bil men hann inte identifiera dem.    Det var ganska viktigt att matställena låg långt bort. Från avgaserna vill säga. Han funderade på att ta en sväng upp mot kyrkan. Om en stund skulle gudstjänsten börja. Egentligen fanns inget som gick upp mot ett lugnt ställe på landet. Plötsligt blev honom all denna idiotiska jakt,staden, kulvertarna, allt, allt allt blev meningslöst och bara någon haft vett att stänga av radion, allt befinner sig långt uppe bland bergen, långt borta från allt, slippa ljuden, han funderade över möjligheten att ta sig ut ur staden. Några segelbåtar syntes inte heller till. Dessa förbannande jeepar, längst bort ville han komma, asfaltvägen syntes inte till längre.  Om det nu till äventyrs skulle komma en sådan. Då skulle han säkert missa den. Bölandet från truckarna fortsatte. Om han istället kommit  ut på balkongen. Då skulle hans ett henne. Men tystnad var en förutsättning.   På kvällen försökte man stoppa honom  men vinglasen blev fler och fler och han fortsatte äta långt efter att de andra slutat. Han var faktiskt tvungen att komma bort. Han av alla som kom en tanke eller två men förmådde inte avsluta tankegången. Vietnam, ålderdom, ungdom, skönhet – allt försvann. Tydligen måste man upp i bergen där inga bilar finns . Vit eller svart dam spelade ingen roll. Saddam Hussein. De verkliga skämtarna var inte de som försökt vara vänliga, över en kopp kaffe snackade man politik. Ögonen och munnen kanske var grekiska med lite fantasi tänkte han. Undrar vad Gunnar tyckte. Han hade inte förstått den verkliga betydelsen av samtalet men trevligt var det att lyssna på Aja Saionma men plötsligt tröttnade bägge och de gick ut. Julafton var en ovanligt solig dag. På stranden hann åtminstone inte bilarna köra.  Nu låg avgaserna över balkongerna, sommaren måste vara avskyvärd. De grekiska familjerna i supermarket. Stämningen, värmen runt diskarna, närheten, en slags autenticitet, kanske skulle man lätt få grekiska vänner om man bodde här men vad skulle man leva av ?      Julafton var den varmaste julafton på länge. Prästen och församlingspersonalen ilade fram och åter mellan de olika förrättningarna. Sladden till orgeln kom bort. Fel ackord men sången steg ljuvt mot himlen och efteråt kände de sig lyckliga. Han kände sig till en början som en avsutten major i sin grå kostym.  I kyrkan måste det vara svalt, tänkte han . Just den dagen gick de på klipporna vid den grekiska udden. De gick långt. Kände på den torra marken, såg odlingarna, hörde havet. gick ner på de små stigarna förbi grottorna medan solen höll på att sjunka allt kändes väldigt lätt och de mådde helt enkelt ganska bra.  Fredag: Farorna fanns inte men risken existerade i högsta grad. Det gällde att tänka icketankar. Bekymmer – smolk i ögat.  Måndag: Han började ånyo skriva utan att verkligen veta om det var presidenten som styrde eller om andra faktorer var inblandade. I det ögonblicket när de besteg höjden kom hon att få första gången verkligen inse. Då steg de fram ruiner och kolonner som besågs i ett fruktansvärt tempo. Tidigare hade ljuden inte berört honom men nu hörde han bilar , bussar, mopeder, båtar, röster, några städare,surret av lyftkranarna pågick hela dagen, de gula fasaderna reflekterade solen. Han var van nu .   Kanske det hela tiden varit på det sättet, minnen från en hemkomst en föraning om gemenskap, ett språk, handlingar, initiativ kantrade över i något annat något svårgripbart som han bara måste följa med och endast efterhand kunde konstruera, han ville bara nu söka svaret eller ge en bild av skuggan, finna en väg ut eller ett förhållningssätt endast händelerna egen rytm intresserade honom och den kunde han bara uppleva inte beskriva, nu kom år av sjukdom, trötthet ensamhet år då hans uppfinningsförmåga sattes på de svåraste prov och då han infrusna ansikte plötsligt blommade som en äng vad han hatat detta fåraktiga släta ansikte med dess tomma ögon som en mops och dessa …vars utveckling berott på mycken onödigt tröttsamt arbete. Han skrev och tystnaden omslöt honom .    Kanske det fanns en lösning, en möjlighet på andra sidan havet, redan dit var det i alla händelser inte långt han hade för första gången gått i en apelsinlund sett citroner på träden, mött landskapets vita klippor vikar och stenar skräpande stenar från ruinerna på lördan, det som en gång varit en väldig basilika, kyrka och bredvid de olika palatsen, ordet palestra han var verkligen trött i ryggen utan att veta varför stolarna var plastiga och svåra  att sitta på . Tusentals vansinniga ideer flög fram. Paret på kvällen med sirliga rörelser som svångde cigaretterna, ansiktet, framgången, ögonen, dofter från bilderna, avgaserna, kanske var detta en en klippdag, en dag att lämna allt var slingra  in i solen, att spela och förlora, men det gick inte att minnas, se tillbaka komma ihåg, flickans ansikte när han ändrade vinbeställlningen, arbete i baren, familjebusiness, de vackra medelålders människorna, modern, de trevliga familjerna, kultur nöjda miner, den goda modern som alla älskade mevdvetenhet om klassresan, från grillen, mängder med pommes frites, bullret av bilradion, det rullande knastret av bildäck på grus, bildörrar som slår igen, avfärd. flaggan som vajar, havet som  solbelyst vältrar sig , vinden och de fortsatte att segla, barnen som leker älskade och omhuldade med svarta vackra ögon och små grupper med ljusa röster, klagade på madrassen, har verkligen ont i ryggen, kan vara psykosomatiskt, bilstolarna är ganska okej, som sagt vi åt  en god middag nedanför helgedomen, sedan gick vi upp, det var strax efter jul tror jag ett tyskt par som pratade med en kypare en holländsk familj,cyprioter som firade julen i bakgrunden,     Lyfte just madrassen. kändes bra att bära den uppför trappan, kanske man kunde skaffa nåt hantverksjobb här i närheten, Kolossen från medeltiden (funderar alltid på hur riddarena kunde känt sig när de bänkade sig i den stora salen, bänkade under de höga valvbågarna), sitter alltså på balkongen och skriver, allt är perfekt, världen kommer smygande på excellent humör, just denna lätthet, behaget i långa morgnar att vila ut och få skönheten, innan man pånytt går in i grottan med dess hålögdheter, jobba lite, lyfta lite, kan man skulle omskola sig till ingenting, resa och se världen, följa med fiskebåtarna ut, plötsligt tystnar allt och man anar cikadornas brus, ett vitt ljus faller överallt och det antyds att en mycket varm dag är i antågande för apotek och bank väntar spännande uppgifter, alltså för oss med givarroll, hade bensin kvar från föregående dag,en man en parian, hade hjälpt oss bara att kartlägga alla dessa familjeföretag är ett hetidsjobb, hemkörning i natten, strålkastare som vita kattögon (sluta tänka, sluta frukta) kör på reflexer när fyra lljus kommer på rad är det fara ingen kan bestämma om jag kommer attt överleva denna resa (funderar över min län, kan jag hålla den över 20.000 i månaden.)                                                     Visasa röreselr, småreflektioenr på yta, manne som visste för mycket, Limassol på kvällen, bröllopet i kykran, en veritabel ljusfest,det unga paret, et utomståendes närvar, läsnignen a Radway, kvinnorns dräkter, paret vars ryggar vi bar akan ana. Tanterna i sina tjusiga klänningar, de unga männen i sina kostuymer, satmalet mellan de äldre och de yngre på eftermiddagen, käpparna som gamlingarna använder, dera sätt att sitta ner med been, liksom krökta under sig, de unga kvinnornaslåga smala ben, de gamla kvinnornas krökta bruna ben, kvarteets damm,de optimistiska syrierna, de vita väggarna, dalr av de olika visorna underbart vackert skrivna, inramade, we now clklose, ingen får stanna bilen, har många gå¨nge kör vi över på höger sida, måste ut och gå idag, ikonerna i  silver, biloar som saknar rese, kansek uppstödan r för kort, flickorna går längs stranden utna uppeh¨åll, fiskebåtarna på julödagen, männe spelar kort i ett kajutautrymme säger en kommentar  varje gång de skall slänga ett kort, skratt hörs osm kom de från ett annat årjhundrade,ljudet av diskomusiken på bilradion, fanorna i vinden barnens röster som plötsligt stiger fram, tre små pojkar som jagar en blå ballong, dne fösvinner över häcken, krämpor lämpor, bozoukin stiger allthögre, På kvällen larnkas utfarter brödbakaren i skymningen, vita klimpar på disken, alal återvänder, kataklysmosfesten, sakta stilla återvänder vi, hål i vä,ggen, boren som sakta urholkarcwemtnen, stenarna vid havet, vattnets erosion,  urholkningarn avi dhavsstranden en kväll med musik,tröttheten inann avi går ut, barnen som sjungenr enliten sång på bakgatorna i Nicosioa på julafton, den lilal flickan i dörröppnignen som står och ser på tyst, de fallfärdiga husen på anda sidna bevaknignen, de blåvita målningarna, julmusiken, taggtråden på båda sidor om, de vänliga unga FN-männen, vältrimmade disciplicerade, vänliga, ser ut som komd från en film, sandsäckar, fylld abensoinfat, underliga posteringar, väggar i rosa och rött, den allestädes existerande trappan, en tom stad, en öde stad, bakgator, männen skriker åt någon i telefon, tillrop, gruppen av män på caféet, en sevärdhet, alal i trettioårsåldern, en grupp som sakll bestå, kvinna i läderaffären, I give ypu very good price, Vägen ut r Nicosia, plötsligt framme vid gränsen, här går gränsen, den turkiska flaggan målad över hela bergsväggen, små posteingar i terrängen,  fyllda bilar med småbarnen i framsätet, farfadern med dödsförakt, konstuerandet av familjeriitualet i familjen i natten en olycka, ryggarna runt bilen, någon försöker öppan bildörren, hela framsidan vänd mot trafiken, fullt avbilar, alla har stannat, ljusen vända mot vägbanan, blider fram, ingen har ringt ambulanesen, detta är döden alla är vackert klädda som om begravningen redan ägt rum, militärerna i sina gulgröna munderingar, jägarne med hunden i bergen, de tre militärerna går långsatm över torget,a alal dessa förlägnignar, synliga men osynliga.Tisdag  Fram emot veckan blev skillnaderna avsevärda. Det var naturligtvis ett iochförsig beklagansvärt faktum men för honom spelade det mindre roll eftersom han redan kassserat in vinsterna och nu enbart behövde avvakta för att se fortsatt utvecklingen. Förloppet var bekant det kom att återupprepas i  hans liv med regelbundna intervaller. Om det var frågan om något nytt eller inte var i detta läge omöjligt att säga. Måndag blev en lugn dag i Agia Napa. De strök utmed gatorna skulle lämna över filmen, växla pengar, allt var behagligt. Det blev en solig dag, en underbar dag. De reste med kustbåten nu, undvikande alla skär, bottnar var grönskimrande med vita klippor, allteftersom blev stämningen ombord ganska uppåt, men senare kunde han inte minnas något, tabletterna hade suddat ut allting, han kunde inte bsluta om det fanns möss eller inte, eftersom han inte hade sett några, men katter fanns det gott om, de flög ut ur avskrädesbehållarna vid minsta närhet, förövrigt var han en stark anhängare av ,morgonsol, ( som fick honom att genomföra extraordinära arbetsuppgifter) just det faktuma att detta var den finaste anläggninge och att de var ganska ensamma här (pretty lonely skulle han ha sagt för några år sedan) innan skuldkänslorna definittivt övermannat honom, allt han gjort hade egentligen bara arbetat emot honom men vad brydde han sig om det, mardrömmen måste vara att fira nyårsafton med dessa människor, ändå fanns det inget han hellre ville, vågorna bröt in i fanorna stod spända i vinden, det vita och det gå bröts mot varandra, mot den svarta kanten bröt solen fram, klippan framträdde, som blå berg, de de blå atlasbergen, vita silverflarn vandrade över havets framvällande blyaktiga skogar, ett svart band, delade den vita ytan, fanorna stod rakt ut, beredda till strid, längs mördargatorna fanns nu bara shoppingarkader, dyra sådana, det vita är verkligen vitt nu ( om det gråa grått,) Att få se det heliga landet, att återse. Svenskheten i själva detta faktum, bilen som inte var terränggående,samtalet med de andra resenärerna som aldrig påbörjades, mannen som simmade under båten, det var ganska kallt i början ( han var vätltrimmad) polisen kom i slutet men skepparen brydde sig inte om dem alla och ingen vet något, alla en stor familj, varför besteg aldrig Gunnar berget Olympos ? De höll på att frysa ihjäl om natten, molnen smeker solen, himlen blir ljus vit, grå, alla kanter syns, nu står  priserna stilla, omöjligt hitta hus med havsutsikt, affärer, resa till Egypten, billigt, kanske dyrt, en kryssning till lite luffare bara, hopaps man kan sova och dessa skuggor som förföljer oss, mig, dig. Ansikten högröda av vrede, avund, tankens förhållningssätt, ideer om att en gång, hämndtankar i mammas mage. en kryssning med Ellen, med Evert. tabletterna snarare bromsar och stoppar upp – jag är inte helt säker på om jag gillar dem, vad finns det mer att orda om, eftersom Clea egentligen var mountolive och havet ganska mörkt, den dagen, iscensättandet och oskadliggörandet, var detta i samma stycke, att på samma gång se, iaktta och göra osynlig eftersom man inte ser, får man se några mamelucker där månne, is it woth climbing, Henry. Det man möter och det man måste se på en resa av det slaget. I ett förord av det här slaget måste ingå en genomgång av melodramats historia, Tjäreborgs fana flyger av någon orsak högre.   VAd hände? I boken finsn ett kors, ett möte, i magen molar oro, i huvbudet känns ett jag, vänsterhanden värker, jag sitter nu i en minnesbild av en porkianm, någotsom hände väldigt snabbt, en dirkelrörelse, väntan op den slutliga smällen,sedna ingenting.JAg vet att ajg har krockat, smällt, men inte hur, varifrån kom dne andre ? En vanlig smäll utankänsla, massivt plåt mot plåt, liknar kansek ne handboll i huvudet, vad hände , den andres bilden, någon kommr ur blodig i ansiktet inte så snyggt draper4ad som i filmen, små öar av blod, blod i näsan, ve ser på avarandra, jag tror att han ör skyldig, han tror att ajg är skyldig, KAtharina tar sig ur bilen, hon gå rbortåt vägen med böjt huvud, jag vill inte se sääger hon, en äldre kvinna visar sig hon talar egnelska, platsen ör livsfarlig, en olycka hände för två månader sedan, varningsskyltar, stopp tecken, jag börjar tänka, har jag gjort nåt fel, frnvaro absentia aninim, flera farliga steg med bilen, vad tänker ag på egentligen, sitter i buss, missar avtagsvägen, var hamanr vi ? Hello there, vi tar en kopp kaffe pratr om soökstaden, en totalt övergiven stad  på 87.000 invånare vi går ut till bilne, svårt med terrängen, vi ä rute på landeet, vi talar om Famagusta. Vi kör genom en liten by, genom den, plötlsigt smäller det, två bilar är skrot, poliserna är vänliga och hjälpsamma, flera bybor samlas. Jag är den skyldige, osäkerheten känns konstig, jag är osäker, jag kunde ha dödat två människor, tre stycken, min hjärna och mina reflexer fungerade inte, jag hade inte full försäkring, min far var i samma ålder när han smällde. Katharina fick gå in i huset och dricka vatten,  efteråt beskriver hon hur arg hon var,  idag kanske vi går till stranden, kanske man borde sitta lite, på stranden finns de gott om sand, en kul grej hände på vägen till Famagusta, nu kan man säga att jag fått överblick över samhället, hos polisen, i en familj, alla hjälpte till , mannen som inte brukar göra misstag, ser sig omkring, ingen dömer honom, ingen ser honom man pratar med honom, en polis kommer han är större än mannen, han mäter och frågar, ibland lite irriterat, mannen skäms men känslorna når inte riktigt fram, smärtorna i kroppen finns inte de går en mil tillbaka, Reagan efter attentatet , I´m gonna sit down, Panagoulis som körde ihjäl sig, vet fortfarande inte vad som stod på skylten. Känns som om han fick liv i ansiktet, flera ansikten, polisen,en känsla av att de skall rädda honom, riskbeteende, riskzonen, han kan inte tänka, de frågar om han stannade, han säger nej men ingen bryr sig om svaret, han är ingen brottsling, ingen missdådare, han berättar sin historia, 28 december, en svart dag, en politisk dag, stenen är vit, de har semester, han vill sova nu, begreppet att vara skyddad, jag är skyddad mot mig själv, bilden av kvinnorna på bygatan, de små trädgårdarna, när chocken släpper smakar maten annorlunda, vägen ut ur labyrinten, den är det system vi har i vårt huvud, livet är inte sådant, vi finns i våra nervsystem, ett litet ärr ovanför ögonbrynet, ett demoniskt drag, en svullen armbåge, åker runt och dödar folk med bilen, en dold mening, return of the repressed, efterlyst av interpol, en belastning, en fråga om vilka handlingar man vill göra, blir man brottsling om det händer, samma analys, vad var vitktigast, den politiska analysen eller olyckan, händelserna, det som förändrades om, fick Anders en ny bil när den gamla kvaddades, han vill bara sova, kanske man borde vara ensam ett slag, Patsy Duke säger inget, Road to Larnaca- Amochostos Court, Kväll onsd  Vad betyder detta ? En annan blickpunkt. Ett annat tänkande. Att ha gjort detta brott, själva inbrottet. A´tt inom sig spela upp förloppet. Om det händer när man fick meddelandet. Oron inför rättssalen. Alla som är där. Väntar på rättegången. Samling på kvällen. Stanna hemma. Hoppas inget händer när vi kör dit. Som sagt om man sitter still skapas inga problem. Spöken på väggen. Kalla fötter. Nyårsafton 1900 Lördag 1900 Vad saknas – en stämning, ser MTV på en pub, tar bilder, köper keramik, letar restaturant, blött men varmt, snackar med grannar, går, mår väldigt bra, dricker öl,köper Port i snabbköpet, pratar svenska, kvinnorna vackra som vanligt, läser Cyprus Mail, vit slavhandel, körde till Pafos, underbar livsfarlig resa längs kusten, ringde Lena och Therese, nyår, tog, fint köttstycke igår, drink (Singapore Sling) skall ut och äta senare, allt är synnerligen behagligt. Var i rätten, talade, väntade, fikade, älskade rätten (tyvärr) gick upp 430 körde försiktigt som vanligt en del tilltugg, hade, Domaren, en skinntorr typ, tollen, liten och satt, åklagaren från TV-serien, jag som John Doe, min hustru som enda vittnet, eftersomjag haft körkort i 27 år döms ni till 30 pund i böter, jag som betalade 400 pund för bilen, samtal vid soffan, allting ok, ringdetill manolo, din bil ä i Nicosia, allt är ok vem var skyldig, är ni skyldiga eller inte skyldiga, I have also excused myself to manolos family, the place was very difficult, I was not familiar with the setting, I was not used to drive a left hand car, I see, medelkllassare som trivs i rätten, sedan utgrävningarna och bikuporna, gatorna och murarna, den gula färgen, tre våningar, sluttningen, den gula färgen, ungdom om sommaren, övergångslandet, den dolda brottsligheten, 400 i fängelse, Al Capone pissar på sig i rätten, berättar plötsligt om tjejen på tippen, tre veckors utgrävning, här skjuter man älskarinnor, you can have me if you want, köper koppar, det regnar utanför, ringer till Sverige, familjen som ett hot om en skugga, allt är ett hot och en skugga, jag som toastmaster, mellan liv och död, går på krogar, äter middagar, dricker drinkar, lugnt och skönt, alla vill at jag skall varva ner, i den andra byn sitter en kille med bandage om pannan, han åker inte bil, hoppas jag, han är nog fortfraande arg, vet inte hur hans bil ser ut, vi går ut hon har en konstig inställning, jag blir sårad, alltid sårad, kan inte beskriva ondskan när hon släpper taget, vi blir tommare och tommare, ensammare och mer sant gladare. Måndag: Kyrkklockorna ringer. Havet brusar ett ljusgrått skimmer täcker himlen. I grå skuggor vilar klippan, flashback från sommaren, hela anläggningen full av ungdomar, ett stort fyrkantigt rum, pelare, sitt hör, en rund scen, 5 filipin, 5 rumän, 2 thai, stananr 6 månader. HAr varit ivåå¨månader, svårt att anpassa sig, två barn med amerikanare hemma, en särskild stad, en del högutbildade, ser fräscha och välbevarade ut, inga skönhter, sitter i grupper på 2-3 stycken med armarna om varndra, gilalr inte grekiska män, har en syster som är gift i USA; inget hysch hysch, folkligger och sover i avbalkningarna, man talr en stund, sen grå man tillbaka, rumänskorna är svarta och ser exotiska ut, de sitter i en grupp på fem, tittar uttråkat rakt fram, kuparna ser grovhuggan ut, antingen grabbar elle rgamlingar, de andra är hos familjen, TTime for coffe now. Borde läsa, en härligkänsal på morgonen. EN härlig känsla på morgonen nörman vaknar. Borde ha fler manliga bekanta. Känns som om man lever ett kosntigt liv utan barn. Fullt av svneksa turister – al akände all – en syskonhrupp eller släktresa kanske, sepcialskriven nota, svårt att betala med kortet, svenskarna otroligt meningslösa, kvinnan från charteresan, massor av fåglar idag överfullt.   Ett barn som vandrar längs stranden, solen piskar vit det djupblå längre ut, stegen som dras ut, hyperverklighet, bildernas verkligeht överglänser raden (ett kritvitt pennstreck, alldeles nedanför horisonten, två bröder, föräldrar som ger allt åt barnen, vältränade halvunga människor – längs strandkanten. Livets uppkomst, bruet trä halvt nedsjunkna i sanden, en pojke med käpp, mor och far överens idag, hoppas det varar, kraftiga kvinnor sitter upprätta med vita undertröjor och rött hår, uppmanande, uppfordrande, bestämda klara blickar, grå ögon, leende i ögonvrån, vissa definitioner genom mängden buller svänger med armar. 

Filed under: Resor, Uncategorized   |  Leave a Comment

Psykoanalys och kreativt skrivande – metamorfoser

08Dec07

Filed under: Uncategorized   |  9 Comments

Siege

08Dec07

I början av Maj kom hoppet åter. Belägrarna som hade börjat misströsta  såg nu en ny möjlighet att bryta igenom.  Citadellet hade länge varit på väg att falla. Egentligen spelade det mindre roll om de yttre murarna föll först. Allt skulle ändå försvinna. Under sommaren tätnade striden. Det blev inget uppehåll, ingen förändring, allt försvann i ett oändligt nötande. Möjligheter som öppnade sig förkastades genast och försvann. Alla var hungriga och trötta. Usla små själar stack fram huvudet.

   I slutet av månaden kom hoppet åter belägrarna till del. Nya möjligheter hade öppnat sig, kanaler hade byggts  genom de intensiva dungarna.  Luften hade blivit tyngre men syret fick blommor och lövverk att falla. Man livnärde sig på ruttet bröd. Plötsligt visste ingen vad de skulle göra. . Allting återanvändes. Stanken blev slutligen fruktansvärd. Vassen i dyn blev brun av allt trampandet fram och tillbaka. Slutligen dog allt. Man låg i tälten och sov.

  En hopplös uppgift tyckte de flesta. De som hade bestämt att just detta var målet kom att framstå som hjältar i en ond tid. Bortom de höga bergsformationerna lurade nya faror. Ingen kunde identifiera det som väntade. Spjuten stacks ner i marken och prästerna började pånytt predika budskapet om försoning., Ledningen bet sig förargat i skägget. Alla ville fly men ingen vågade. Borgen föreföll ointaglig trots sin väldiga öppning. Underligheter väntade. Dess framträdande i den häftiga grönskan var en bekräftelser på den djupa mystik som gjorde den berömd och på något sätt tidlös. Existenser svärmade ut och in på dess tak men dera verklikga roll var oklar. Hade deras liv en annan lyster än belägrarnas. Vilka avgöranden hade fått dem att hamna jus thär bakom vallarna. Deras brev var så annorlunda än belägrarnas. På dera murverk stod sifffror ritade. De ljusa slingorna i håret och de böjda armarna talade om tystnad. Visserligen var mörkret lika mörkt i deras rum, instängdheten lika påfallande och oredan liak stark. SÄkert var raseriet liak svårforcerat där. Ruttan potatisa vcar deras föda. Pilspetsarna som omgav krönen innebar en aldrig sinande vaksaamhet. Blå lampor lyste om natten ur gluggar enligt ett hemligt mönster.

  Ibland hörde de röster, underliga stämmor inifrån fästningen, toner, hotfulla ljud utan sammanhang, vilande i sig själv ylande, avbrutna av suckar, viskningar, dörrar som stängdes, ljud som av ankor, saker som släpades över golv, explosioner, viskningar, rör fyllda av vatten, men eftersom de inte kunde förstå språket sa det dem ingenting,

  Aniktena blev som tunna konturer,  endast kanter och händer syntes, underliga oformliga hängde nederdelen ner, , frenetiskt kliande rörde de sig fram och tillbaka,  upp och ner, fötterna trampade osäkert, , händer viftade. D

De såg varandra i halvfigur, medan den ena halvan av ansikten rörde sig mot den, liksom vaggande kom deras kroppar att förflytta sig.

Det var ljuset som fick hela den ömkliga byggnaden att framträda , ställningarna pekade rakt ut och genom spjälorna lyste ljuset, . Medan de olika vapenslagen passerade inväntade de lugnt den sista vagnen.

  Under husen tak låg mörka skuggor. Ingen sökte sig ut. Ibland skymtade klungor av ansikten, leende, tomma sammangyttrade i underliga mönster utan sammanhagn med kropparna som böjde av åt oliak håll som spelade hånfullt utan betydelser, cyniskt utnyttjande sin fulhet, sina nötta mönster, leende som fräcka sträcktes åt alla håll, utan betydelser medan de långsatm rörde sig framåt. Inte ens deras ryggar såg man i slitna kläder skymtade de förbi som ett begravningsfölje. Endast deras svassande leenden stannade kvar. De försökte röra sig ur synfältet, vara närvarande men ändå ha flyttat sig undan men de lyckades aldrig hinna innan de intagit formeringar och lugnt lägrat sig inför deras blickar. De pratade men ingen lyssnade, fångade i seendet. genom att hela tiden röra sig lyckades de undvika att se, deras hat låg liksom motståndarna i kroppen i rörelsen, i leendet, samtalet. De förflyttade sig bort men visste hela tiden att de skulle återkomma och nya ansikten visade sig, aningar om skeden nådde fram till dem, rösten som stannade i vinden, bildersom inte fanns. Återkommande mönster försökte anas men antalet föreföll omöjligt att beräkna. Nya ansikten, kroppar rörelser, fragment drabbade dem, nådde dem utan att de visste hur de skulle reagera innan de var försvunna. En hånfull odefinierbar smak stannade kvar på deras läppar som slöts alltmer. Deras blickar sökte ett fäste men kunde inte fikomam ur sig själv. DE sökte i sin tanke efter en identitet, tiden blev tung för dem nu, lång tid var kvar av inneslutningen och de hade endast sig själva tt möta. De rörde sig utmed linjen fram och åter men fann inga spår av människor eller överhuvudtaget något som kunde påminna dem om det som kanske inträffat för en stund sedan. Ofta slog dem minnet påföljande dag och de började en meningslös jakt på det som kunde skett. De speglade bara sig själva och de visste det. För att skapa trovärdighet åt dessa operationer gavs olika beteckningar, order utdelades ofta mitt under händelsen vilket försatte dem i an slags väntande spänning att ett avgörande stundade. De gick vidare ofta i mindre grupper men nådde sällan fram till de främre posteringarna innan andra order kom, de kallades till uppdrag som ingick i andra helheter och ofta fick de inte ens någon vilopaus innan det bar av medan försök hela tiden gjordes att rekapitulera förhållningsorder i situationer som denna, äldre jämföreler genomfördes, erfarenter rekonstruerades hjälpligt och nya sammanhang skapades detta arbete brukade i allämnhet fullföljas under kvällen medan nästa dags operationer förbereddes.  Det var dessa ögonblick som senare fick bilda utgångspuntken för hela analysen av kriget, dess teori och tolkningi, en historia som emellertid helat tiden revideras som ganska få delgavs och som endast cirkulerade som minne , en berättelse vars delar ingen kände i sin helhet men som alla aägde del i utan att deras samband i något sammanhang förmedlades till de andra, på så sä kom landskapet att beskrivas och få konturer allt medan det sakta förändrades och försvann infrö

deras ögon, det fann slutligen bara kvar som minnen motståndspunkter, väggar murar, kullar som de inte kunna tränga bakom eller knappt kände till, i deras landskap fanns de inte längre , deras verklighet hade en gång relaterats till andra men var nu försvunnen,medan hela landnaturen långsamt rörde sig runt sin egne axel i ett ständigt lyftande. Rörelsen skrämde dem och genom sina ilmarscher kom de att konstruera en motrörelse, ett slag mål och en vilja som blev nödvändig. Deras minne av steg och av ytor förnedrade dem och de befann sig oftast utanför bonngarna för att förjaga denna rädsla. Små buskar kom dem alltför nära och insikten om uppdragets svårgihet fick detta att bli smärtsamt.  På nätterna talade dessa röster till dem, eller rättare sagt de försökte underordna sig desa röster för att överhuvudtaget existera, medan deras hudar närmade sig varandra, de talade inte längre till varandra utan till någon annan någon bortom, de väntad på att deras offer skulle ge dem något men deras uppfattning blev hela tiden svagare, Egentligen väntade de på närheten samtidigt som de hatade varandra, för det som gjorde dem så utelämnade. Hela tiden väntade de på ordet som skulle befria dem, låta dem ge sig iväg, tillspilloge hela uppdraget, frigöra dem och en gång för alla skilja dem från det som nu blivit dera andra natur.Tusentals gånger hade de föreställt sig detta ögonblick, troligen skulle de le och sedan gråta, svära bittert och förnöjt tramopa ut genom de olika grindarna, försvinna för att strax åtekromma skrattande, väntande, bemästrande sitt öde,  åter och åter skulel dessa grindar, ljusa ytor förfölja dem, kanske korta samtal skulle bekräfta att oredrn var given men ingen visste ännu hur de skullle reagera vilka följderna skulle bli om förändringar överhuvdtaget skulle komma till stånd i detta skedet, i mörket när de drack återkom detta ämne i deras samtal men ingen ville ge sista ordet helt enkelt eftersom det inte fanns där. Så skulle det gå till okommendanatens skrattande ögon förföljde dem sedan under nattens timmar innan de försvann och somnade.

När de återvände från striderna fanns ansiktena kvar i deras tankar, de talad efortfrande till dme och gav hopp. OFta fylldes kroppana kykla osm inte gick att få bort eller idetnifiera, leenden hur falksa de än var hjälpte int eutan all tbörjadeskaka.. Stödje+unkter upprättades varje timme i lägret nya positioner intogs och inritkningen kom hela tiden att fröenklas efter soim de krafter som bestämde positionerna fylldes av oliak laddningar medna de skymtade förbi och ofta var av ett så undangliudande slag att det överhudtaget var omöjligt att bestämma deras laddning. INgennting trodde de skulel återsåt efter lägrets rivvning, sa några andra asa att inte en ensamhet fanns kavar som det såg ut nu så hur skuel någon skillnad kunna märkas. UNder kvällarna möttes de för att dryfta frågor om nörheten och avståndet till de inrongafe meen oft askiljdes d eutanatt vilja inse sanningen att de befann sig alltför nära. Iställe tkom hatet att vändas dmot dem själva mot derasd vänner och den gemenskap som de ännu aldri gkunde motiver. DE varandr ai ett lju som aldirg tala deom den verkliga innebörden i samtlaen, fäörändringar blev skröämmande, bekant faktorer gjrodes främmande och de stillsamma undanglidande gestalter oms tidigare hade kunant ge dme en viss tröst blev nu motbjudnade sorgsna ensamm eldsna och i sin slutenhet oåtkomliga för deras strategier.  ANsitkena leenden blev vidriga hotblder.

Filed under: Siege   |  3 Comments

Home

08Dec07

Reste sig inte upp, lät bara tidningen sjunka så att det vita veks av utåt fönstret  och väntade.Blicken vandrade. Efter en månad var valen likgiltiga : andras blickar, ben och ord – tankar, röster, svett, torrhet. Klarinetten i lurarna, känslan i tangenterna, ränderna i tapeten, skivans blå färg. Inget.

  Taket, pelaren, lampan, tandraden. Våren.

Toner mot innerhjärnan, hjärtat.

Senare bortom, nåt mjukt i musiken bortom väntan elemetnen som han lutade sig emot, dett lilla barntet kurade, hon sp gup mot dessa kvarter, some tt solo speat på nytt igen, inte gå ut stanna inne mspte gp ut leka med de andra en texcxt skriven av vnågon . Det ar senare en intensiv lcklig levande söndag, e bok av böckler e familj, en stömning någonstnas nä rorden blir vitkiga. flera anitken en gemenskap begrppeewt familj, ett hus, föer ainslags en släkt, nåhgon klok, tuggar nagel, tonerna skär i huvet,

 

Statisterna

Den föll trodde de. Men vaför sålde de alltid. Vad var detta för spel. Varför blev de alltid lurade. Varför fick de blåa färgerna dem att kasta sig på telefonerna. Vilken roll speade de i detta spel. Hur kunde en så stor befolkningsgrupp komma att utgöra statister. Kunde man placera dem som åskådare och aktörer på samma sätt som man kunde placera dem framför TV- skärmen vid vissa tider. Man flyttade alltså inte pengar utan man flyttade människor.

Almqvist

 Om man skriver om pengar måste man naturligtvis förhålla sig till andra som skriver om pengar. Jag skriver om pengar och smuts. eftersom det är det enda som existerar. Två ting år svarta – pengar och smuts. Pengar är symboliskt våld. Eftersom han skrev så måste det ju var som så att han letade efter en historia. Men den historia han letade efter kunde han inte finna. svaret måste finnas någon annastans. naturligtvis. Men vaför bestämde han en sak  och gjorde sedan en annan – och vaför gjorde han dåliga sake när han talade om dem. Varför denna tystnad en konspiration. Varför denna förlamnning.

Positioner

 Skulle han lämna positioner han in-tagit och kämpat sig till under flera år nu- Samlade alla dennas lusnak på och han ackumulerat ? kude han åter-komma till den vid vissa till-fällen och sedan be-arbeta den.- Vad hände i det ögon-blick han upp-rättade kon-takt. Vad skedde i det ögon-blick han väntade medan de letade upp siffrorna. Vad säger filmen och vårt nya behov av rationalitet.  I det ögon-blicket flög tusen tankar genom hans huvud varje gång. Vad hände innan han handlade l. Just när han stannade och sa att – gör inte detta ! Varför alltid tvär-tom. När han verkligen låg ner och inte kunde röra sig. Vilken rörelse uppåt. Hur rörde sig gudarna. Vad skapade en titan ? När gick hans tankar en  bit ytterligare. Vad sade detta om hela tiden . Hur kändes det när en slut-sats upp-rättats. Fanns den kvar.

Biorytmer

    Alla siffror stämde exakt, alla biorytmer fanns uppskrivna, humörkurvan var exakt inprickad. att använda dessa medel allt större manipulering, filmen ett nostalgiskt försök att sätta sig emot denna, doften av svett under armarna filmerna med rutiga skjortor, kanske, hela tiden rörelsen inåt, flykten undan tiden det hemliga stället i källaren. just när han gick över gatan, han kunde se det , om han väntade vid ljuset skulle det inte gå bra, ibland kastade han sig över gatan, en småsparare lidanden, om han gick emot strömmen, ibland kände han vinden i ansikten. som att komma in i stugan, ut genom glasdörraran, blickar i ryggen, i, rädslan som kommer senare, skräcken om aftonen, ångesten under natten blandad med en sötaktig säkerhet, det kommer att gå bra, två samtal samtidigt,

Plats

   en slags bitterhet, en slags plats, man måste gå in högt och sedan falla, och sedan stiga, kanske, finns det garantier mot misstag, vissa gör inga misstag, låt andra göra misstagen, skaffa bra medarbetare sprid riskerna försöka att diversifiera, i lurarna hornstötar, kurvan skall gå upp nu, cyklerna visar att det må¨ste gå åt ett viss håll, varför denna upprördhet över några stereoider, vi vill alla kontrollera vårt öde, de litterära, att hela tiden lämna dem, en marknad med nya aktörer, när det går utöver en viss gräns, när det slår i taket, när de inte hinner med, när de visar sig överdrivna, när man tror, när solen skiner, när den går upp, när den faller, blått och gult, jakob och helene, när glädjen spränger bröstet, när triumfen brusar genom ådrororan, våga vionn, satsa, lid, vänta, planera , kalkylera, bedöma, diskutera, släppa ut, riskera, fabulera, väga, avvakta, studera , följa noga, dag för dag, när, då , sedan, troligen, eventuellt, risk, möjligheten, ras, våldsam, obegriplig, oväntad,  uppgång, avsluta, gå ur, vikta, läga in, inlagd, kö, efteranmäld, omsatt, köpare på kö, bort, resa, , glömma, förtränga, huka under slagen, nerver av stål, lämnat in, anbudsförfarande, verkar bra, rekyl just nu, säger de, hör tror man, de jag pratat med,, de flerta anser, avvaktar ,

Då – nu

Kommer på fredag, mot slutet av månaden, i slutet av veckan, tror jag inte, tror du det, kan tänkas, eventuellt, senare under dagen, på morgonen, sista timmen, just efter stängning, har just öppnat, kommer igång, väntar sig , gått ut med, skall följa, det som hände var att, många gick in, har tagit tillbaka, de gick in då , samtidigt som de gick ur, vi tror nog att, finns vissa möjligheter, det tror jag inte,

adjö

 nu är det kört, godnatt, nu är det helt natta, ojojoj, se upp, var med, passa på, var vaksam, kan man det det ? då skulle ju alla, konstigt, trodde jag aldrig, vaför det, precis som gunnar, i huvet, struntar han i, verkar uppåt, gick upp idag, den är uppåt i idag, skall falla tio punkter, sedan vänder det, en nedåtgående trend, nu är det mörkt, könskonstruktion, innan man går till jobbet, svart, två koppar, kanske senare, fåse när man kommer hem, goda nyheter,

att avvika

fram och åter, konstruera olika banor, gåller att avvika och gå emot, alla köper som glalningar just nu, hur bär man sig åt, pratar bara om på jobbet, fan i helvete, jävlar, bäst att ta det kallt tur att de stängt, blir en lång helg, tidningarna ajaj, de skriver så mycket strunt, dumt att hålla på och skriva sånt, byter tidning nu står inte ut med sådana rykten, jävla sätt alltså, hur har de gått du ser glad ut väldigt vad det skiner ha tror du det, inbillar du dig, ha upp i det blå, minsann, inget fel i det, varför gör inte alla det då, nä nu jävlar trött på det här nu, dra mig tillbaka , nu lägger jag av står inte ut längre,

 yippee

jävlar i hrlvete,  vafan, nenujävlar fan den steg den steg fan, den steg  vetduva jag tjänat i dag, fan förlorat tjugotusen, sälj inte , jagsaju att den s skulle gå upp, ne nu får du lugna dig orkar inte prata om det med säger du seb en gång till så, jag måste lägga mig, hur ser man det kan man bläddra, hur kommer man in, du ser ju att den går upp jamen titta på den är kurvan ser du inte , det verkar mycket bra skulle jag säga, man kan ju tjäna på fallen också , hur då om man säljer och väntar, gå in senare, oroa dig inte, du oroar dig för mycket en slags inskolning, plusminusnoll nybörjar tur, måste vänta, han blir miljonär, säkert, änsen det är ju bara ett spel, uyppiee, fan det gick det gick, fan, när nu går jag till gymet, faaan,

du ja

lugnt och stilla orkar inte engagera mig struntar i det kommer att komma ihåg den dag jag inte gjorde, måste ringa örjan, faan, struntar i det , köpläge, för fan, nu kommer den, starkt, nej jag tror det är kört för den, händer inget, den är trög,jag har haft den, fick du nån tilldelning, javisst, jag kom in på 200, de tyckte synd om mig inbjuds härmed till aktiesparafrukost, glömde du det, kom i trubbel, vissa skall man akta sig för jag fattar fan inte vad jag har gjort , varför är de så förbannade, han hälsade inte på mig, hej får jag tala med x, hur är det, nu verkar det uppåt, hörde att new york, tokyo faller, nä jag tänkte köpa lite.. va tror du kanske inte helt fel, utlänningarna går in, det är starkt köptryck där, aktien i sig är helt värdelös, rena spekulationen, verkar underligt med tanke på rapporten, måste avvakta, bör vara försiktig i detta läge, bar för det som är modiga, susbstansvärdet fattar fan inte

stod ju om

vad är substansvärdet, många som köper nu, det stod ju om den i dagens industri, tillhörde dem som man trodde skulle vara vinnare måste eut och springa idag jävla väder bara i pauserna mellan träningarna annars helt utsliten, toppform, avakta, vänta och se , måste hända något snart, denna verkan, de kör samma race som förra gången, de bara snackar, riktigt snyggt upplagt, småspararna hoppar av lätta att skrämma, bör ha is i magen, en vacker dag, helst före sommaren, sälj till kräftorna, kan komma igen i oktober, blir en fin börsmånad,

 

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment

Staden

01Dec07

Nu hade det gått en halvtimme och han hade fortfarande inte kommit. Tåget hade varit punktligt Mailet hade angett exakta ankomst och avresa.

Alltså borde han varit där.

De hade ju bestämt att han skulle stått med utbredda armar och ett stort leende. Där. Nånstans i mitten av perrongen. Men var befann sig människan. Hade han glömt tiden. Fel dag kunde han väl ändå inte ha tagit.

Nån gräns måste finnas.

Bara han inte bestämt sig för att utebli, kanske skippa henne, låta henne falla som en tung klump på den kalla göteborgska asfalten. Man visste aldrig när det gällde karlar.

Det började kännas kallt om fötterna. Det gått fyrtio minuter. Nåt var fel. Bäst att vänta ifall han trots allt skulle dyka upp. Tjugo minuter var inte så lång tid. Det kom ett tåg 1640 och det var snart bara en kvart kvar. lika bra att vänta.

Mobilen var tyst som en mus i väska medan höstvinden smög fram över perrongen som en grå ensam varg. Husen som såg ut som om de skulle vilja flytta söderut Stationsbyggnaden bredde ut sig som hotfulla kvadrater över betongen. Från stationshallen kom ett farlig sken med enstaka gula ljuspunkter som förrädiska inbjudande vilopunkter.

- Hallå det är Marianne

- Hej Marianne Var är du Jag sprang runt en timme på busshållplatsen

- Det var ju hemresan som var bussen. Jag står på perrongen

- Nej, jag ville ju möta dig på perrongen!

Typiskt honom att prata om vad han skulle vilja göra. Inte vad han gjorde eller hade gjort Allt handlade det om något annat.

- Skall jag ta spårvagnen nu

- Nej det vore väl synd Ta en taxi! Jaha där gick den intjänade hundringen.

Ja det ordnar sig. Hon gick längs perrongen Var ligger taxi nu då?

Där bakom!

En lång rad bilar stod vid utgången. Mörhyade karlar stod och pratade i klungor om tre. Det lät som arabiska.

- Var skall ni?

- Kör mig till Daltorpsgatan.

- Var ligger det?

Kan de inte Göteborgs gator. Det var som att landa i nordafrika och ge en adress.Sedan hoppas på turen. Man visste aldrig hur långt bort destinationen låg. Bara att man skulle bli uppskörtad. Det gällde att vara bestämd men ändå le.

Nu försökte de bestämma vem som skulle köra men ingen anmälde sig.Ingen visste i själva verket var Daltorpsvägen låg.

-Örgryte sa hon. De letade i sina kataloger. Ingen hittade nåt. Till slut började de peka på en man som stod bakom. Han föreföll vara nån slags auktoritet.

Hon hade redan satt sig i en bil men chauffören visste ingenting Varför kör de taxi i ens tad som de inte känner till ?

Hon gick ur. Han hade letat i två kataloger men inget hittat. Fanns inte gatan ? Den hade ju funnits när hon läste i Göteborg. Hade de tagit bort den?

-Skall inte ni kunna gatorna, sa hon. Hon talade vänligt men uppfordrande. Inte som till klienterna mer bestämt.

Ingen reagerade.

Männen gav intryck av att utgöra nån slags maffia och ledartrojkan styrde henne med handrörelser bakåt mot en tredje mindre grupp.

Alla männen verkade vara i 40-årsåldern. De stod i en klunga.

Hon berättade att hon bott i Örgryte och att det inte var särskilt långt. Männen bara skakade på huvudena och fortsatte samtalet. De kunde svenska.
Det gett mörkt fuktigt mörker över gatorna runt centralstationen. Kvällstrafiken hade inte börjat men doften av avgas och rök låg kvar.

Det visade sig att den utvalde hade nån slags vägvisare. Den var på engelska. Han själv talade dålig svenska.

Mycket dålig.

Hon hade tittat efter om männen hade ID-bricka.

Alla hade ID-bricka.

. Underligt.

Varken i Stockholm eller Malmö fanns så många mörkhyade.

Kanske var detta deras speciella plats. Järnvägsstationen kanske hade högst status i deras länder. I Malmö fanns visserligen en del Bosnier men inte så många mörka och de var inte så kompakta.

Jaha så är det i Göteborg.

Nuförtiden.

En kolsvart man med enorm kroppshydda pekade bakåt med en svepande gest: Försök med Ali Han kan för han har vägvisare.

Ali visade sig vara en lika svart man med vägvisare ned pilar som pratade på engelska turn right turn left next allt var mycket förvirrande tills jag förstod att Ali kom från England. Men jag kunde inte förstå hur han burit sig åt för att översätta texten Kanske han importerat den eller smugglat in den Hans status i gruppen verkade i alla händelser betingas av just förekomsten av en sådan hjälpmedel. Ni kan lugnt lita på att ni kommer fram

Nu var de på väg mot Redbergsplatsen och vägvisaren tappade ljus och ljud med regelbundna mellan rum

Vi hade knappt lämnat området men taxametern stod redan på 79 kronor När hon frågade om det sa han plötsligt.

Det blir annan taxa för du är tjeja !

Han log och stängde av den. Han hade åkt fel vid Danska vägen.

Trots den engelska vägvisaren, tänkte hon.

Tjeja, ja det kanske var nåt språk.

Sen började han snurra runt vid Danska vägen Det verkade vara ett bra knep för nu kom vägvisaren igång igen. Slutligen kom de in på Daltorpsgatan. Den var oändligt lång och det följde en lång rad villor. Slutligen var de framme.

Han hade vänligheten att stanna medan Lars gick ner för trapporna.

Rar kille tänkte hon

Ali.

Han hade promenerat genom staden halva eftermiddagen.

Först från skolan till systemet sedan i en halvcirkel eftersom han inte vågade gå hem med den överfyllda ryggsäcken sedan utmed ån beskådande den ljusblå himlen och de svarta träden fyllda av reflektioner över stadsarkitekturen och frenetiskt funderande över om det var avsikten att de öppna tornen hade någon betydelse och om det sluttande taket över konferenscentrat skulle betyda vågor.

Tornen som stack upp lite här och var på något sätt skulle spetsa till den stängt gråmelerade göteborgska himlen som om närvaron av sylvassa spetsar på något sätt skulle kunna upphäva det tjocka intet som halvårsvis lägrade sig över allt och alla med den stora fördelen att en människa som tittade ut genom fönstret kunde inbilla sig att hon befann sig precis varsomhelst på jorden.

Vi ån tändes de gammaldags runda gatlyktorna och de vita kupolerna blev först lila sedan vita medan färgnyanserna speglade sig mot det gula lövverket i de få kvarvarande träden vid fattighusån.

November, en ljus varm november. Höstkänslor, just dem han velat nå fram till under den senaste månaden.

Romantik. Drömmar Fantasi.

De runda stenpålarna vid kajkanten hade fått en svart skugga och kedjorna löstes upp i den snabtb fallande skymningen. Han övervägde att snedda över Ullevi men kände förväntaningarna som ett par vingar och beslöt ta den långa vägen längs åkanten. Ullevi såg ut som om globen plötsligt exploderat och sedan imploderat ihop i en enda sammanfallande ruin med väggarna som vikit sig och pyloner som som spretade likt tysta vikingaskepp.

Arkitekturen tyckte bli mer och mer modern för varje dag.

På utsidan lyste reklambudskap i gulgrön färg, samma färg som barndomens långa remsor som knöts till flätor i olika mönster och som var en av många flugor på Landalaskolan 1957.

Att vandra genom staden på väg till ett möte, någon som skall komma, ett tåg, ett återseende, en ankomst, med en inre förväntan ger ger luftiga steg ett ljust sinne och en känsla av förundran över livet lätthet. Fasaderna lyser lätta, landskapets konturer blir plötsligt tydliga och i stadsarkitekturens mönster anas den positiva beydelse det som kanske en gång var dess ursprungliga mening.

Vid alleén sänkte sig mörkret som vanligt, människorna blev hotfulla och flödet av vita ansikten alltmer ogenomträngligt. Varifrån kom de onda vibbarna. Var det någon förbipasserande, någon vars blick man missat, någon som känt igen en fiende, nån som med trött sinne lämnat veckoarbetstidens långa sista pass för att bege sig till ett ännu tröttsammare mer ensamt vardagsliv.

Var kom de från?

Hugget i tanken och blodet som plötsligt rann från huvudet längst ner i benen, huden som stramade över ansiktet, tankarna som minskade till en liten punkt i huvudet, beslutamheten att röra sig från en punkt till en annan över dessa öppna ytor; allt detta var så starkt förknippat med hemstaden att han undrade om denna kombination av reflexer, känslor och associationer överhuvudtaget fanns någon annanstans.

Som om alla kände denna existensens stora tunga hemlighet och tyst delade den under några dagliga minuter som en slags närvaro av historien, hasvsvinden och den tunga vägen in till staden som nånting dött som vaknade till liv i dessa stunder på kvällen när de lugnt och systematiskt försökte återvända hem genom stadsgatorna.

Ensamma, blint strävande.

Morgnarna var annorlunda, rena och och städade med propra utsövda människor på väg. Ju tidigare på morognen, desto vackrare, mer disciplinerat arbetande människor. Folk med låg lön och stark pliktkänsla. Ju mer underordnat jobb desto mer klassiskt gnegande rörelsemönster över de öppna platserna.

Som tavlor ur det förflutna, tänkte han när med möda lyckades väja för en cyklist vid trafikljusen vid alléen.

De kom susande bakifrån med lyktor som skar genom mörkret och ett lätt ljud av däck mot asfalt. Farliga och snabba och nästan ohörbara i bruset från trafiken på genomfartsleden.

Trädgårsföreningen låg tyst och strålande med enstaka molnskuggor speglande i glastaket.

Tysta röster från smågrupper som gick utmed träbalustraden medan cyklisterna kom glidande i våldsam fart.

Pälsen tänkte han. En historia om värme och kyla. Kvinnors kroppar som en päls.

Novellen skrevs innan bilar kommit in på gatuscenen.

Nu var det stålpäls som gällde. Dra på sig den grå toyotafracken när kylan kommar och sedan brusa rakt in i labyrinten, osedd styrande i sitt eget lilla kungarike.

Han var ute i god tid och förberedda sig för en romantisk njutningsfull stund vid den nybyggda bussrefugen men kunde ändå inte låta bli att titta in i bookshopen mitt på centralen. Susan Tamaros nya bok, säkert ett välformulerat aktstycke tröst gav honom kalla kårar. Tungt, säkert allvarligt, varför läsa sådant. Han hade läst alla hennes böcker men bara blivit sorgsen.

Nu hängde hon där som ett sår med salve qvick snabbt påsatt.

Tamaro.

Han mindes det första svåra året efter skilsmässan med kurs i italienska, TV-fotbollen och den katolicismen, resorna och söndagskvällarnas absoluta ensamhet innan äntligen skolklockan ringde på måndagsmorgonen och han fick kasta sig upp på cykeln till de andra i det röda tegelfängslet och alla de bekanta mötena.

Som så många gånger.

Tamaro, esamma väntande kvinnor på refuger vid Milanos infarter.

Han skyndade förbi och mötte de friska starka ansiktena hos de nygamla invandrarna, folket från Vårgårda, Ale, Alingsås, Surte.

Urgamla, urstarka orter längs älven om var lika starka och beslutsamma som någonsin hans egna förfäder när de begav sig hit för hundra år sedan. De slog sig ner på Hisingen och påbörjade den långa resan in till stadens hjärta.

Örgryte Bö. Han sista anhalt.

Där han hade sitt hjärta.

Många kände till Örgryte men få kände till Bö.

Det kändes lite extra bra. Resan slutpunkt, Vegalomaz. Slutstation, till jordens medelpunkt.

Öster är inget problem för en långgångare.

Fina promenadvägar. Utmärkta cykelstråk.

Ingen idé att runda stationen. Alla såg ut som på väg till ett viktigt möte. Resor gör folk större. Det vita taket och och kioskerna gav känslan av flyghall.

Buss från Stockholm kom 1520. Två minuter fel.

Från Helsingfors. Skumt. C-hallen. Kan inte stämma.

Fara, sa en röst inom honom. De är för starka. Han vände sig mot en kvinna med brunt hår som iakttagit honom en lång stund

- Kommer inte Stockholmsbussen?

-Det här är ingen hållplats.

-Var ligger den då?

-Vet ej.

Han gick tillbaka in genom dörren. Massan hade förvandlats till en samling tomma gula ansikten med bortvända blickar som signalerade att han gjort något stort fel. Tiden stod plötsligt stilla.

Det var som en turkisk basar med alla mörka ansikten. Utanför glasdörrarna föll ett lätt regn och plötsligt befann han sig mellan en kortväxt man i grå jacka och en rklaftig mulatt som bägge talade bred göteborgska. Det kändes som om de pratade om honom men snart förstod hana tt det pratade om nåt lager och övertidstimmar.

Den lille pratade rätt ut i luften medan han vajade med kroppen framför den store som såg väldigt stark ut och själv fick han lust att slåss men en inre röst sa fara, de är för starka ocjh han vände sig mot en kvinna med brunt hår som iakttagit honom en stund Den lille vaggade med överkroppen och först nu såg han hur välbyggd han var.

Den svarte såg oförarglig ut men var stor och kraftig och såg ut som om han väntade på något. De rörde sig långsamt bort från honom. Raseriet steg för varje meter som avlägsnade dem från honom. Det kom inifrån och gav en sval kyla åt hans tankar.

Nu går han över parkeringen till bussarna och stannar plötsligt inför en liten grupp på hållplatsen. en man med turkiskt ansikte svarar att han är i Sverige för första gången och skrattar och svarar inte när han frågar på tyska.

Han har ett litet barn på armen. Plötsligt komemr en stor ensamhetskänsla över honom. Det är kall november och mörkt och allt har gått fel.

Han går tillbaka över parkeringen, genom trafiken, in på stationen. Tänk om det var tåget? Tanken slår honom plötsligt.

Varför kunde hon inte kommit med tåget? Han går tillbaka till hållplatsen men där är tomt nu.

Han börjar gå hemåt.

Den gamla vägen.

Över berget.

Sen ringer hon en timme senare.

Ta en taxi, säger han.

När hon kommer är allt bra.

Filed under: Stad   |  Leave a Comment

New England

01Dec07

 Inledning

I likhet med den portugisiske diktaren Fernando Pessoa förekommer i denna text tre olika personer – akronymer – omskrivningar av författaren själv  ”jag”  Dessa tre personer utgörs av person numro ett, den stillsamme iakttagaren, ”a mere observer of human begavior, Sir” som mr Pickwick uttryckte sig. Denna person står för introduktionerna och sammanfattningarna av de oliak dagarna – i den mån det förekommer sådana.

    Den andre är den hejdlöse promenadören denne Hamnsunske irrare i städer och över torg, en resenär utan mål, en slags Martinssonsk nomad med ständig jetlag i tankarna.

   Ytterligare en är en lyssnande anande reflekterande individ, en sökande ande, som lever i ett både nu och ett lätt förnimbart då – en slags Ekelöfsk nåjde, en schaman som förflyttar sig mer i tanken än i rummet.  Rösterna från gestlaterna blandas och övergår i varandra i ett slags kontrapunktiskt teknik under dessa resan fjrton dagar.

  Som den vane läsaren omedelbart inser är fiktiva personer, sammanglidande jaggestalter och lätt gneomskådade masker bara en i en serie  en undanflykter undan diskursens järnhårda lagar där den undanglidande bortilande hägringen snarast ger ett intryck av att vara en slags Laurence Sternes  sentimentala resa till New England och New York nästan trehundra år senare.

Händelser

4 Juli är tidpunkten för själva avresan men även ankomsten – en inledning varunder sällskapet anländer till Newarkflygplatsen i New Jersey vid etttiden på eftermiddagen och omedelbart påbörjar sökandet efter biluthyrningsfirman Dollar fyldla av lugn förvissning efersom. allt redan är betalt från Sverige genom resebyrån Go West men bilthyrningsfirmans personal slår dem ändå på två dollar om dagen ”i skatt” genom att vifta med ett papper. Kanske är det priset för den fridfulla anblick som dagens New York erbjuder de återvändande europeerna.

  . De är inte de första som blir irriterade men får så småningom sin bil efter åtskilligt skrivande och ifrågasättande (och betalande) och  lyckas ta sig igenom Manhattans rusningstrafik med hjälp av  Lincolntunneln och anländer på kvällen klockan 20 till Hotel Duncan i New Haven.

  De besöker det berömda Yaleuniversitetet  med dess underbara medeltidsarkitektur  (från 1700-talet) och hamnar sluligen i en mycket fin konsert spelad på ett femtiotal klockor en sk clarillion inne på en gård på universitetsområdet.

Dagbok

 0615

 Sitter i det gula ljuset på Landvetters inrikestrafik medan M (min medresenär) löser korsord efter korsord medan resenärer och personal passerar som stilla skuggor över marmorgolven . Ute faller grådisigt regn mot asfalten på landningsbanan och en cockpit står mitt i entréen intryckt mot passagen som ett gråvitt dragspel  medan en förväntnasfull familj rör händerna fram och tillbaka över cafébordets ljusa art deco.

 I bakgrunden bakom en stor skärm hörs klirr från Caféets brandgula snyggt designade väggar och stolar. Dimmig blick efter en som vanligt en sömnlös natt före avresan med kliande ögonlock som skymtar ståltornen runt plattan. Vad är skillnaden mot en järnvägsperrong annat än lite annorlunda människor, mindre färgstarka, mer familjer.

  Känner hur jag släpper greppet alltmer, lutar mig bakåt. Tankarna fyllda av  biljetter pass, lång väntan, en av många, en möjlighet att skriva, gult ljus.

   Försöker återskapa den förväntan som skrivandet medför men lyckas inte helt. Hur viktiga är tankarna och hur viktig är den attityd man visar . känner de andra i kabinen som en rygg och upplever en ganska speciell känsla att stirra in i en vägg medan jag hela tiden funderar över innehållet i den bok M läser . Hon är tålmodig.

   Berg av brickor i passagerarsätena ligger kvar men här bjuds kaffe och avec -nu börjar barnet framför oss gråta. Kanske var det övermodigt att inte ta med  boken jag läste om transcendentalisterna.  Att Fenimore Cooper – författaren till Hjortdödaren var så radikal stämmer inte. Jag hade alltid trott att han var del av den amerikanska myten om den store ensamme hjälten ( och sålunda konservativ) men radikalismen av tidigt 1800-talsmärke kanske egentligen inte utgör någon motsägelse. Tiderna var annorlunda då.

 Fick tag i tre filmrullar och ser fram emot att plåta på gammaldags sätt. Är underligt nog ganska nöjd med hela situationen, resan, målet, omständigheterna och tidpunkten. Den fjärde juli, nationaldagen. Ett slags accepterande av de sociala och kulturella normerna. Det föreskrivna.

    1107   Hon hade lagt ifrån sig boken och satt bakåtlutad Han kunde inte avgöra om hon sov eller vakade. Han var trött och han upptäckte att det fanns något som drog honom in i en ström som ville han in i hennes tankar och bli en del av begäret . Han vågade inte somna .  

   Äntligen hämtades brickorna efter maten Nu sover barnen – borden är fria och M blåser upp kudden.. Är placerade i barnavdelningen. Två unga föräldrar pratar svenska med varandra och engelska med sina barn. Mina tanakr utvecklar långa slingrande funderingar över förklaringsmodeller till deras ambitioner, deras bakgrund och förhoppningar och deras framtid medan sju videokanalerna bekvämt placerade vid armstödet ger oavbruten möjlighet att växla mellan Charlie Chan och Chicago och ytterlgiare fem filmer. Ändå blir jsut dessa fem minuter dominerade av väntar på att betjäningen skall hämta maten. Jag liksom alal andra har blivit ett resande djur och är med detta gnaska tillfreds.

     Utanför fönstret blir det allt ljusare medan vi flyger mot solen. Klockan är sju på morgonen lokal tid och det återstår fem timmars flygning medan bilden av resrutten långsamt förändras är det full rulle på platserna här närmast business class. Ändå räknar jag med några timmars sömn medan vi passerar Island, Grönland och Newfoundland. En jämförelse med mina tidigare resor ger en lustig jämförelse som jag förgäves försöker greppa medan välbehaget sprider sig och vi serveras extra champagne. Känslan av förflyttning mellan olika rum på ett makroplan är alltid lika befriande interfolierad av  reflektioner om det ensamma flygandets för och nackdelar – Varför reser vi – för att träffa nya människor, se miljöer – eller , är det för att se oss själva, en slags posering inför spegelbilden, det andra jaget, den sociala konstruktionens jag – se att den verklgien existerar, att dne finns till – i ”verkligenheten”? Att sitta inbäddad i filtar nackstöd lurar ryggkudde, videokanaler med en matbricka över benen är som att genomgå konvalenscens innan inträdet i det nya livet.

 Funderar och försöker återskapa den förväntan som skrivandet nästan alltid medför.

    Barn i flygplan utgör en exemplarisk förklaring av Kittlers teser om familjens roll och resorna betydelse för insocialisering i familj och samhälle.. Om en timme har vi flugit halvvägs . Allt känns varmt, skönt och välbekant, anonymt som om vi placerats längst fram i mittkabinen för att inte synas . Ljuset på skjortans blå, skärmen framför oss som både ger närhet och avstånd  till ordet Greenland på flygskärmen  tankarna vandrar bakåt till  bussresan, de olika flygen.  Romain Garys eviga resor. Känslan av att vara på fel destination, vägran att ge upp något ,t min döde  fars tre  andra uppfinningar som han aldrig fick tillfälle att visa oss Minnet av. M.s ansikte när vi kom ut på gatan efter att ha träffat min mor, upplyftad som ett barn inför gud, den lilla chansen att verkligen ge något samtidigt som  kravet å produktivitet hela tiden trycker på och kväver den inre sannare rösten. 

Äntligen på väg efter en lugn vecka i Trosa sysselsatt med gitarrspel och läsning och promenader och sedan ett regnigt Göteborg, en orolig natt. Nu är vi på resande fot undan från solaltan och telefon med ett antal nyfunna gitarrackord i bakhuvudet och Bernfelds Trieb und Tradition och korta besök på det lokala biblioteket och ICA och hamnpromenader och ett stilla vemod inte olikt mormors veranda i Köpmannebro 1955 och sedan mötet med den aspirerande författaren Andres på UB och dagar av  plastkassar och frukostar och ständigt något i munnen och en lätt oro som ett moln mellan oss men trots allt  en känsla av ro och trots allt på väg. Nu är vi halvvägs mellan Sondrefjrod och Ungava Bay och nu skrattar barnen och det mörka barnet har jättestora ögon och det känns som om mina tankar varit deras tankar  i det artificiella rummet. Det vita planet skär en linje i det blå och promenaden till centralen varje fredagseftermiddag upplöses i skakningar och närvaro för att sedan aldrig mer återkomma.

  Någonstans går någon omkring och letar och undrar var som skett och ett ansikte blir demolerat och överskrivet och en själ förtvinar och händer stillnar och mjuknar medan väntan blir allt längre och alla brevlådor blir tömda och en händelse närmar sig och en ny fas inträder och genom det demolerade ansiktet lyser en kort strimma ett litet perspektiv och jag försöker erinra mig Naomi Kleins ord om att allting som reklam men tycker det är idel självklarheter och nu är klockan halv elva i New Jersey och friandet börjar på allvar och in i det virtuella rummet och in i solen och några nya miljöer och ett murrigt hotell och några småflaskor champagne och fyrverkerier och skrål och en ny säng .

    Och ?

  En bok som skall köpas i morgon. Ett sökande efter själen, minnet, referenserna, ansiktena något står i vägen och stoppar orden. Funderar på vilka intryck byggnaderna kommer att göra på M.

.Ljuset och den lätta darrningen, skyningen och det extra glaset  ljus, Chicago på videoskärmen och denna ständiga karta över flygrutten.  Den ljusa värmen som sprider sig vid ankomsten, darrningarna som stannar i kroppen, närheten, förväntningarna, att landa till countrymusik i lurarna. Öppet sinne, aldrig trodde jag det skulle kännas så behagligt.

 1830 lokal tid

 Har kommit fram till New Haven. Min inre klocka står fortfarande inställd på den svenska tiden 1230 och det är trettio grader varmt och New Haven ger ett särdeles sömnigt intryck. Hotellet är gammaldags och mysigt. Det är byggt 1896 och ligger beläget i direkt anslutning till Yaleuniversitetet. Min röda hyrbil, en Dodge Neon, står i garage under jord på det bredvidliggande hotellet för tio dollar natten.

  Genom hotellfönstret skymtar gröna blad och skiffertak genom myggnätet medan fläkten  taket brusar ihärdigt .Men vad hjälper det när östkusten genomgår verklig värmebölja. Den gamle trotjänaren i svarta byxor och vit skjorta har visat oss ett rum med gott om plats tre trappor upp bortom entrén som behållit sn prägel av sent artonhundratal. Allt förstärker känslan av livet som en genomresa. Ankomstenkänns som det slutgiltiga valet av en slags inre exil , ett intryck som den sömniga universitetsstaden både skapar och bekräftar.

  Clarillion – det ljuvliga instrumetn som ljuder över tinnar och torn inne på universitetsområdet – består av upp till femtio olika klockor som bildar tonerna i det väldiga orgelliknande spel som driver musiken. Vi sitter på gårdsplanen omgivna av medelålders distingerade akademiker som lugnt avnjuter musiken som för att visa sin trofasthet mot universitetet. Det är en ung rysk musiker som spelar klassiska stycken. Musiken letar sig upp över skiffertaken och försvinner mellan spirorna i de slottsliknande universitetskvarteret.

.

   Över guppiga skakiga Freeways på nivå med DDR:s trettiotalsautostrador  bland tutande fjärde juli konvojer och massor, massor av amerikanska flaggor över det sotiga Bronx och upp längs Manhattans västsida tog vi oss slutligen ut genom staden. En del smärre överrraskningar hade redan gett sig till känna. Det omvittnade servicetänkandet  planeringen bröts av ”Dollar rent a car” vars personal visar alla tecken på östeuropeisk byråkrati och långsamhet. Kanske var de rädda att bli överflödiga kanske var det verkligen som mannen sa att han var ny på jobbet.    Trots vouchern som var utskriven i förväg tog det en evighet att skriva ut formulären medan vi krävdes extra dollar enligt någon ny statlig skatt. Incheckningen genom flyghallen gick smidigt och bra och security var inga problem utan följde vad som alltmer framstod som den amerikanska vägen – smidigt in bökigt (och dyrt) att komma ut. Vi ingår här som på så många ställen i en enda lång kö. Framför oss i kön står vietnameser från Småland som skall till Los Angeles för att träffa släkten. 5.7..03

 2310  En underbar dag i New Haven. Staden är sovande ; alla är borta på 4th of July holiday och vi har besökt en imponerande visning av engelsk konst under romantiken och fantastisk utställning om Bill Brand, den engelske fotografen tillsammans med en grupp medelålders amerikanska intellektuella. Den lilla judiska kvinnan som presenterar den engelska konsten gör en sagolik presentation och det är svårt att undvika tankar om fräschören i kvalificerade amerikanska analyser av konst och kultur jämfört med de stela högtravande(exempelvis de franska) analyserna. Fotoutställningen presenteras av en blond superkapabel kvinna som presenterar sig som docent i konsthistoria.

  Bill Brandt som verkade i över femtio år ger i sina foton en bild av hela den konstnärliga och sociala utvecklingen med surrealisterna, de engelska poeterna, filmarna och skulptörerna samt klassiska fotoserier från kolgruvedistriken och Londons slumområden. Vakterna i oklanderliga uniformer på konstmuseet talar tyst med varandra mellan hästarna i brons och en enda tavla av Roger Bacon. Jag missar Hogarthutställningen på tredje våningen och är på väg att förlora kameran och blocket men får tillbaka dem efter påstötningar. Här liksom överallt har man samma säkra service där påståendena lever ett eget liv och först när jag pekar ut mina saker i entréen kan jag få dem tillbaka. 

 På kvällen dricker vi våra medhavda små champagneflaskor och vilar ut en smula. Sover gott och vaknar behagligt.

  Ute är det varmt och på Chapel Street  går människorna till frukostställena som ligger kantade på gatan. Idag väljer vi ett klassiskt  frukostställe ”Peccati” (så synd !). Det är bokhandel och café integrerat och alla sitter och läser böcker till frukost. Vi äter scrambled eggs och fyller på med café medan paret vid bordet mittemot entusiastiskt diskuterar en teaterföreställning som de planerar att sätta upp. Yaleuniversitetet har en förnämlig teatergrupp med anor från Eugene O Neills tid. Den store dramatikerns foto pryder den flotta entréen som doftar trä och sekelskifte, med mjuka mattor och gula väggar runt de väldiga svartvita kvadrater som bildar mönster i entrégolvet.

1420    I hörnet av Chapel och Chandler mötas dofterna medan nöjda helgfirare glider tillbaka in i staden, i småaffärerna står araber och diskuterar och lite längre bort på Fiozzis sitter de flotta gästerna. Jag väljer det lilla Pizzastället och får två slices för 3 dollar. Ungdomarna strövar fram längs trottoaren, en varm vind sveper över gatan och på kvällen letar sig solljuset in i rummet.  Någon kommer fram och ber om en ”buck” på ett vänligt sätt. När vi långt senare passerar café Peccati ser jag att kökskillen fortfarande jobbar. Han är glad och obesvärad efter tio timmar liksom de flesta här. Doften av nybakt bröd når ut på trottoaren.

  Tid 2107 De höga byggnaderna, de grå väggarna, skiffertaken, cafékulturen är förföriska Jag köper en pain riche och vandrar vidare. Jag strövar genom bokhandlar men hittar inte nåt att läsa och kan inte hitta de eftersträvade skrivböckerna. På rumemt går vi igenom kartan över New Haven – den minsta staten – och finner att vår dag motsvarar den tredje rekommenderade sevärdheten. Att pricka in de upplagda utflyktsmålen tillhör inte vanligheterna på mina resor.  M.sover och vill äta på rummet och lider kanske av en lätt kulturchock. 

 Jag funderar över mitt manus om essäerna: Kanske bör jag helt utelämna föräldrarna och bara utgå från själva texten och lyfta fram delar som bara blivit kortfattat belysta.

  M. Läser en deckare av Bodil Mårtensson.

 Jag vill sitta på café Peccati hela natten och skriva bland de andra framför min dator.

1534  Vi följer med en grupp på en kringvandring runt Yales campusområde och hör anekdoter och teorier, ser på statyer och får oss universitets historia till livs. Guideboken Lonely Planet skriver inte ett ord om vetenskapsmännen som gått på Yale utan bara om de olika presidenterna. Enstaka amerikanska flaggor i fönstren när vi passerar konserthuset Schubert Hall med dess väldiga svarta tavla. Vi återvänder till hotellet, M. vill sova jag vill läsa och upptäcker att kameran inte fungerar. Somnar slutligen med tankar om romantikens konstsyn och dess eventuella verkliga innebörd fylld av intryck från kringvandringen på museet.

 

6.7.03

Klockan är 2215 lokal tid  och vi har äntligen hittat Concord efter att nästan kört in i Boston.Värmeböljan som drabbat New England skall fortsätta enligt Weather Channel. Såg förra kvällen Clinton hålla ett magnifikt tal i Kennedyrummet medan jag somnar in men väcks brutalt av M. som inte hittar fjärrkontrollen , ligger klarvaken till tre fylld av dystra tankar innan den barmhärtiga morgonsolen stiger upp över hustaken och vi drar ut på en äkta amerikansk frukost. Sitter utanför konstmuseet en halvtimme och väntar innan det framgår att det inte öppnar före tre denna dag. Vi ger oss iväg, orkar inte vänta Frans Hals och van Gogh. Bär ner bagaget och kör sedan ut på Interstate 95, vårt nya hem. Kartläsning och tankning och stops för att fråga efter vägen är ovälkomna men demokratiskt beslutade åtgärder under färden.

Concord är ett av resan huvudmål och vi  kommer fram en solig och trött eftermiddag till denna den amerikanska historiens och litteraturens vagga. Det är  en berömd plats men ingalunda lätt att finna när vi far fram på interstate 95. Vi lyckas vända innan vi far in i Boston men genom lummiga skogar når jag slutligen fram till en liten vacker stad med gamla hus. Väljer att först ta in på  motel the Concordian, ett slitet femtiotalsmotell med en indier vid kassan som bara tillbringat två månader i USA och pratar nåstintill obegripligt men vi lyckas göra oss förstådda ochparkerar bilen på den tomma och ödsliga planen innanför enplanskomplexet.

   Här  på Concordia motel, ett veritabelt femtiotalskomplex finns inga andra gäster bara en indisk man som varit två månader i landet och pratar väldigt dålig engelska . På den väldiga planen står två tysta bilar och i swimmingpoolen växer gräset och vid entréen står en snöröjningsmaskin som säkert kom till pass i den hårda vinter Massachusets just genomlidit.  Nu är det hett, 35 grader och bilen har blivit vår bästa vän, sval och behaglig, smidig i trafiken. Vi susar genom lummiga Massachusetts med ett oändligt antal vackra hus med namnskyltar från 1700-talet och överallt samma liggande brädfodring.

Påföljande dag besöker vi den berömda kyrkogården. Sleeping meadows graveyard och vandrar upp och ner för kullarna för att leta efter Emersons och Hawthornes och Thoreaus gravar och hittar dem slutligen på en på en plats där Louisa M Alcotts sten är synlig . Man försöker föreställa sig begravningen och stämningen bladn de familjer som deltar i ceremonin när dessa andlgia hjältar går ur tiden.

. Jag har läst om dessa författares yttre enkelhet och starka gudstro men slås ändå av enkelheten i dessa gravar dit nu folk vallfärdar från hela världen.

  Vi vandrar upp längs kyrkogården i Concord och stannar vid Thoreaus grav . De höga träden ger svalka M. pratar men jag är inne i dimman. Trevliga amerikanska familjer passerar . Sen tar vi en glass och ser på folklivet . Kvinnan i informationshuset berättar vad allt kostar,vi får en stor karta och en beskrivning av författarnas hus och vandrar iväg. Gravarna är många och bara namnen skiljer dem åt. Ralph Waldo Emerson har dock begåvats med en imposant kalkklippa. Det är ljuvligt och vackert här på kyrkogården trots högsommarhettan.

   På Highway 95 är det mötande köerna oändliga , semesterfirarna har många timmars väntande framför sig innan de kan komma hem och förbereda jobbet. I morgon skall vi besöka Walden Pond, sjön där Thoreau skrev sin berömda bok om skogsliv och ensamhet. Vi tar oss ut från motellet med den rostiga brummande fläkten medan morgonnyheterna varnar folk för att dricka öl under rådande värmebölja.. På 95:an dyker nya vägtullar upp, en hand sträcks ut och tar emot pengarna. Man får biljett på ena stället och betalar på det andra. Bilköerna framför båsen liknar långa band med färgglada godsaker överallt dessa citywagons. Jag håller mig till mittfilen, bevakar avfarterna och gungar frampå den fläckiga asfalten.

 Det är alldeles för varmt för att man skall kunna byta kläder. De breda gamla buktiga persiennerna i rummet på Concordia faller ner med ett brak på kvällen och fläktens iskyla sprider sig i rummet.

  Möblemanget på Concordia är raffinerade tunga eksaker från det femtiotal då motell var något nytt. Helene Turstens deckare Glasblåsaren ligger som en manet på överkastet.

 Vi tar en stillsam kvällstur genom skogarna och de fantastiska New Englandhusen som kantar vägen till McDonalds och avnjuter en kycklingsallad på utsidan vid parkeringen. Folk kommer i sina bilar hämtar sin mat och susar iväg. Mittemot ligger det väldiga K-mart med doft av tuggummi och rengöringsmedel.

   Återvänder till hotellet fylld av funderingar. Bilradion som är ett under av knastranden spelar de gamla pophitsen från sextiotalet och på något sätt befinner vi oss i Baudrillards stillastående rum avgränsat av bilfönstret  medan känslorna av andra resor stiger upp. Den tredje dagens trötthet och lätta motvilja, den falnande entusiasmen, dofterna och atmosfären som glider undan, den tryckta stämningen inför sömnen, känslan av ensamhet och fiendskap, ensamma i natten med bara en indisk hotellportier.

   Kusinen är chef, hotellmanager, och talar nedlåtande till sin svåger på morgonen medan vi äter cornflakes och häller upp juice ur en väldig behållare..

  Tolv timmar senare ligger vi där på kvällen och väntar på sömnen. Det har varit en lång dags färd mot natt  En dag som började med den underbara parken och träden och stigarna och slutade vid bron med ett fantastiskt föredrag och visning av old Manse  - huset där Emerson och Hawthorne bodde och sedan lunch och Concord museum och sen Walden Pond, simtur och promenad runt sjön och kopian av Thoreaus hus och trevliga guider och en äkta bild av vad som skedde där för snart tvåhundra år sedan.

  Ute är det trettio och solen skiner – inne är det 10 och vi fryser.

7.7.03 På morgonen vill indiern diskutera skillnaden mellan friend och girlfriend och det blir på tok för komplicerat för mig.  M. sitter i den lila morgonrocken utanpå den gröna shortsen och bläddrar och vi får excellent service för vi är de enda gästerna. M. tar på sig handstödet och berättar om sin handledsskada och börjar blåsa håret innan vi gör dagsturen till kulturen i Concord. Utanför motellrumemt står den öde trucken och huvudet susar av indiernas obegripliga engelska och rekommendationer av den närbelägna indiska restauranten. Skogen susar runt de magnifika husen och runt denna motellplätt vid motorvägen. Nu skall vi ta oss runt genom amerikanska ärorika förflutna och bese broar och museer och kanske ta en fika och på väggarna hänger gamla femtiotalstryck och portiern pratar om indisk film men det är omöjligt att förstå.

   Orchard House återstår. Jag vet inte vilka förväntningar man kan ha , ett antal rum, några gamla möbler. Minnesbilderna från dagen kommer upp på kvällen när vi återvänt. Den vackra lunden och solen genom träden, båthuset vid floden och den uniformsförsedda parkvakten, kanoterna som gled fram på vattnet under bron och minnen från pojkårens matinéfilmer – Fortet Ticondera med John Wayne, tidningen Tomahawk och seriemagasinets rödrockar och trappers.

  Jag minns den gröna boken om Walden, bokhandeln vid hamnkanalen och promenaden upp mot avenyn som nybliven gymnasist efter barndomsårens fantasi som göddes av de trekantiga hattarna, bössorna, skogarna och trappers och frihetskrig mot rödrockarna och inser att de europeiska revolutionerna hämtat inspiration från de amerikanska. Här på Concord museum finns en kvinnlig guide som talar svenska, en liten dam med gråsvart hår och en trevlig framtoning med glasklart intellekt.

 Vi talar länge med varandra, hon och jag om Emerson, hans familj och vännerna, deras sätt att leva och verka som kulturpersonligheter. I USA kunde 258 familjer i en gemenskap vända en hel nations öde  vilket bevisar något om tidens anda , familjens historiska betydelse och funktion De som jobbar här på museet representerar staden utåt och erbjuder ett kulturellt liv.

  Vi gör smörgåsar och bryr oss inte om någon middag denna dag.utan beger oss till sjön. Runt Walden Pond är massor av folk. Varje utrymme är upptaget av någon som läser eller solar eller umgås med barnen. Ryska och spanska talas överallt. Jag undrar vad Thoreau skulle tyckt om denna anstormning tvåhundra år senare när han satt i sin sorg efter brodern och plitade ner sina anteckningar i ett hus som Emerson lånat honom pengar för att bygga.

8.7.03

Vaknar vid tvåtiden på natten, talar med M. och masserar hennes rygg. Sen äter vi frukost och smörgås på rummet och sedan iväg till Harvard Efter några felkörningar framme i ”Harvard” som ser ut som en vanlig liten amerikansk småstad. Den är visar det sig endast till namnet identiskt med universitetsstaden. Detta är den äkta amerikanska småstaden med handelsbod och folk som talar dialekt. Jag ångrar inte misstaget. Detta är ett stycke äkta gammaldags Amerika vi möter här.Vi besöker den lokala kyrkan och styr sedan kosan norrut mot universitetsstaden Amherst där poeten Emily Dickinson haft sitt hem.

 Amherst ligger vackert med höga universitetsbyggnader och trevliga coffehouses. I vanliga fall har staden 14 000 invånare men under terminerna kommer det hit 35 000 studenter. Här flanerar akademiker av typiskt märke och här finns framförallt starkt kaffe. Vi sitter i parken utanför Dickinson house med våra smörgåsar och går sedan på konsthall där vi får tips om Ernestjones library, där världens nsät största samliung Dickinsoniana finns. Vi inhandlar Dickinsonsk diktsamling på ett närliggande antikvariat.

  En vithårig dam med Albinoögon tar emot på tredjevåningen. Hon är expert heter Tavis Mitchell och är ansvarig för samlingarna och berättar om forskningen samt visar den förnämliga utställning om stadens andre store son, Robert Frost samt presenterar konstnären och mecenaten Victor Francis. M. uthärdar stoiskt medan jag fascinerar fördjupar mig i den största av alla amerikanska kvinnliga poeter. Till slut tröttnar hon och beger sig ner på parkeringen för att bevaka bilen och parkeringstiden.

Sen går vi till posten med våra nyskrivna vykort .

  Nu är alla felkörningar glömda och jag är nöjd med donuts och kaffe och frukost på rummet efter att ha gått igenom samlingarna och sett en film om Emily Dickinsons liv och jag inspekterar den imponerande samlingen dokument och forskning om poeten.

   För litteraturens skull valde jag New England, inte Californien eller New Orleans?  Jag har fascinerats av dessa miljöer sedan unga år. Det handlar inte bara om rödrockar och thepartyt i Bostons hamn eller den fantasins magi som författarkretsen i Concord utövat på min fantasi sedan tonåren utan även om förnyad  uppmuntran genom böcker som D H Lawrences studier i klassisk amerikansk prosa  och amerikanska psykoanalytikers studier av Hawthornes och Poes prosa men kanske framförallt om ett återvändande till barndomens fascination av Mark Twains och Harriet Beecher Stowes författarskap , böcker i stora röda band som jag lånade på Dicksonska folkbiblioteket och de illustrerade klassiker av dessa författare jag skeptiskt läste som nioåring.    Det handlar om en djupt liggande nyfikenhet bakom hela min kultursyn och liberala politiska inställlning . Under mitt första gymnasieår läste jag Henry David Thoreaus bok om sina två år vid en sjö utanför Concord i Massachusetts ”Skogsliv vid Walden”  och fick en konkret bild av filosofins kraft i svåra kriser på något sätt handlar det om en klassiskt liberal kultursyn som jag vill återerövra och bekräfta  och som fick nytt liv i författaren Folke Isaksons programserie i svensk television om klassisk amerikansk lyrik där han bland annat besökte Concord och Amherst och presenterade Emerson, Thoreau och Emily Dickinson. Ytterligare en inspirationskälla har varit den väldiga volymen amerikansk lyrik som jag fick i julklapp 1985 vilken också varit en inspirationskälla liksom mitt intresse för modern konst och stadsarkitekturens utformning  utifrån de olika stadsprojekt jag deltagit i .    Min forskningar om den svenska romantiske och realistiske författaren Carl Jonas Love Almqvists 40-tal och hans år i Amerika liksom den tyska litteraturvetaren Friedrich Kittlers studier av den borgerliga familjens betydelse för romanen framväxt i början av 1800-talet var också en utgångspunkt.  Bägge dessa inslag tangerar utvecklingen av familjen sedd i perspektivet av religionen och utbildningsväsendet – något som de amerikanska författarna var föregångare i att diskutera.   Bland de samtida författarna har de amerikanska prosaisterna ofta använt New Egland som bakgrund för sina verk.  Richard Fords novellsamling “A multitude of sins”och Richard Russos noveller i samlingen ”The Whores child and other stories” har  New England som bakgrundsmiljö för historierna. Området har också en närhet till den moderna tidens historia genom presidenter som John F Kennedy och Bill Clinton liksom genom författare som Joyce Carol Oates, John Irving och Jack Kerouac som alla skrivit med bakgrund i New England.   Den yttre stadsmiljön är också intressant.   Förnyelsen av stadsarkitekturen, pågående tunnelarbete och utvecklingen av parker i New York och Boston är miljöer som har samband med mitt arbete runt diskussioner om utformningen av olika Göteborgsmiljöer i undervisningen och projekt runt undersökningar av ungdomars förhållande till det öppna stadsrummet .  Skälen och motiveringarna till denna resa har alltså varit många. Man kan lugnt påstå att resan har gett mig svar på en del frågor och lite allmänna undringar runt litteratur, kultur och stadsplanering i det moderna samhället och dess bakgrund i det förra seklet. 

Sammanfattning

5 Juli Tar en promenad på gatan och intar sedan frukost på det fina bokcafeet  efter att ha ögnat igenom hyllorna på jakt efter nya intressanta titlar om kulturstudier. Därefter går vi in på det museum för engelsk konst som ligger nästan vägg i vägg mittemot Yale museum of modern Art. Där hör två föredrag. Det första handlar om engelsk konst under tre sekler och det andra är en visning av den berömde fotografer Bill Brandt som verkade under fyra sekler. Bägge föredragen och visningarna är utomordentligt väl genomförda. Fotografen arbetade med hela samhället men hans bilder från det fattiga London är mest berömda. Vi följer därefter med på en rundvandring av Yaleuniversitet flera presidenter gått och även en berömd författare Scott Fitzgerald. Yale är väl alltför bekant för att beskrivas men det kan påpekas att universitetsbyggnaderna som är flera hundra år gamla är mycket vackra och ger ett intryck av medeltidsstad.

6 juli vi lämnar New Haven och beger oss till Massachusets närmare bestämt Concord, säte för den amerikanska litteraturen under början av artonhundratalet och en plats där Thoreau, Emerson, Louisa M Alcott och Nathaniel Hawthorne levde och umgicks på samma tid och i samma sällskap. Det är inte helt okomplicerat att hitta denna lilla stad men till slut kommer vi fram och mötas av de vackra gamla husen och den berömda kyrkogården som vi genomströvar på jakt efter gravstenarna..

7.Juli. Hela dagen ägnas åt vandringar kring platsen för den första konflikten, den som skapade det amerikanska frihetskriget. En vacker trakt med en berömda flod där revolutionen började, Vi besöker museet och sedan går vi en guidad tur på the Manse, Thoreaus och Hawthornes hem.

7 Juli vi är på väg till Harvard men bestämmer oss att resa till Amherst, Emily Dickinsons hemstad. Efter några timmars resa når vi staden, en veritabel universitetsstad med dess berömda universitet. Vi besöker Dickinsons hem och hennes brors och gör därefter en längre besök på ernestjones library som har en hel avdelning bara om Emily Dickinson.

 Resans andra del

8 juli 2003 kl 0530

Utanför Concordia vid infarten till Concord sitter resenären till framtiden medan solen går upp över Massachusetts lummiga skogslandskap med en glänsande röda Dodge Neon parkerad framför huset med hjulen precis upp mot trottoaren och den smutsiga tomma swimmingpoolen lite längre bort medan morgonarbetarna sveper ihop sinaa maskiner och småpratande äntrande truckarna innan de rusar in mot Boston och 95:an fyllas av truckar på väg in

 h

   ”Den glänsande röda bilen och den varma luften klockan fem på morgonen med morgonbilarnas susningar från freeway. Småfåglarna runt de låga motelltaken och smaken av bagels i och någons kvinna  småpratar i sömnen , förhandlar avvisar och somnar sen med lätta snarkningar  under himlen, strimmad med rosa molnskuggor medan nån i de bortre rummen som hostar flera gånger och slutligen kommer utsläpande på en stor maskin skämtande medan kompisen tänder en cigarett och de slänger sig in i en svarta van och susar iväg över gårdsplanens doft av och pinjer och cikadors sång över den spräckliga vita cementsprickorna genomkorsade  av svart asfalt.  Utanför fönstren ljusgröna ljuspunkter och framför rummet är en ensam lampa tänd. De böljande skogarna och husen som dyker fram ur kurvorna som monument oändligt vackra och välputsade väldiga i sin enorma prakt. Plötsligt minskar trafiken och ljuset tätnar och det blir tung sommargryning, en hostning nånstans bortifrån bilarna.  Arbetsmännen på väg att genomföra dagens första tunga jobb bland avgaser och skyskrapor inne i cityzonen.

  Gårdagsminnen från Amherst med den ljusa gatan och caféet med de två ansiktena så nära varandra på caféet.bredvid blioteket med boksamling, byster av Robert Frost och Steven Francis och Emily Dickinsons familjebilder utanför det stenbelagda arkivväggarna och den vithåriga vackra kvinna som visade allt  och rösten hes och sträv som Folke Isaksons

  På den öppna platsen i Amherest centrum går någon går ner till parkeringen drömmer längtar och väntar och fyller avståndet med sina egna drömmar och längtan.  Lite längre ner på kaffehuset sitter unga människor framför smala svarta datorer och tittar in i skärmen. Utanför skuttar pigga åldrade spänstiga ensamma manliga akademiker med långa hårtestar och bestämda ansiktsuttryck fulla av entusiasm och förtröstan.

  Backarna mellan templen är fyllda av gula linjer och till slut får vi backa ut från Amherst College  Det första stora starka kaffet drar en tyst gräns mellan oss gräns och får oss att lämna varandra för oss själva in i resan tillbaka till McDonalds och K-mart jeans och McManns skor och natten och den plötsliga varma gryningens morgonljus över bilen som en glänsande insekt som som vill genomtränga någon i den ljumma cementen. Väntan på frukost och det varma kaffet och flingorna och plastskedarna och papptallrikarna och indiernas avvaktande blickar och förbindliga sätt och gutturala amerikanska efter tre månader i landet och svågern med sitt hårda ansikte, ”I was businessman in the garment industry in Bombay, three children, two daughters and a son he also businessman,  I am fifty five”

  Ögonen som letar efter en chans en öppning” och någon är fortfarande nummer fyra på någon annans lista och det spelar för övrigt ingen roll var denne någon befinner sig på listan  och är fortfarande rolig ibland men ingenting förändras och resan går vidare och dragen tätnar i ansiktet med flaskor fylls med kranvatten . På taken ligger tjärpapp som skall föreställa skiffer  ”extremely expensive ” säger damen i den ljusgröna klänningen i entren till Concord Museum men fyrtio timmar timmar senare och fyra miles bort stiger gryningen runt Concordia Motel i Austin medan den gröna motellskylten fortfarande lyser vid infarten och nu startar de tvåssitsiga truckarna med repiga vita flak tunga under maskinerna sina resor på cementplanen i hjärtat av Massachusets.

  De studsar ut på vägen, ut ifrån det gröna och vita motelljuset  och Weather channel under åldriga TV-antenner och en pool full av bråte under de väldiga gröna granarna runt byggnaderna när en medelålders entreprenör ger sig ut på sin morgonjoggning längs skogens  vägkanten, återvänder, duschar och sätter sig i sin tvåsitsiga medfarna sportbil och susar bort medan han rättar skjortkragen.

   Granndörren öppnas och två unga mån tysta går in in stolpresarbilen, trötta och smutsiga som vore de hennes älskare slänger in sina bagar tittar dystert rakt fram, drar in andan och startar bilen. Ljuset från fönstret och rösten från sängen som säger att om du inte duschar blir det inget medan han sitter nedsjunken i ljusblå plaststol ökar hostandet från den första trucken när de släpar på högtrycksmaskinen och hon kollar tyst dagskassan. Han lever som vore han skohandlaren från Seattle och tänker på den fete svarte entreprenören vid Dollar rent a car som räknar och skriver och frågar var han bor och ursäktar sig med att det är hans femte dag på jobbet vilket är hans åttonde lögn denna eftermiddag och slår på skatt på två dollar och sen på återvägen försöker han lura på dem buss 62 för en och en halv dollar in till New York city men den bussen går inte dit och de får ta Olympia istället och missar returrabatten.

   De unga männen i bilen kör iväg och det kunde varit han själv för fyrtio år sedan.  Kvinnan i rummet på Jones foundation talar i telefon bland samlingarna på Biblioteket i Amherst är nu högröd av upphetsning och på flygplanet ser han Meryl Streeps högröda ansikte och nu slakar flaggan i morgonbrisen och de går in i den svarta bilen stolta inför arbetsdagen och på motellet vaknar nån och  förbereder morgonpasset när det susar mängder av trucks fram på Highway 195 mot Boston och på den klar blå himlen glider plan genom grå molnstrimmor i allt tätare tätare intervaller och snart första muggen kaffe och det har blivit svalare och arbetarna glider in mot staden och en våldsam lyckokänsla  tillsammans med denna maskin som bara väntar och de första öppna triumferande cabrioleterna kommer och det är plötsligt svalt och han går in duschar rakar sig pussar någon som inte vill gå upp och solen tränger igenom och han avundas friheten i truckarna och polisen gör en runda och sopbilen skrapar fram och solstrålarna lägger sig på taken till övernattningsstället över de gröna sidorna till Emily Dickinsons dikter och skräcken för att bli arbetslös och sen försvinner de från varandra in i tunnlarna och de döda skogarna i sjöarna och engångskameror och tre väldiga hus i en grön skog nånstans i New England och lugn och  sävlig går en entreprenör över planen och så ser nog hennes älskare ut och när hans bil glider ut kommer den första turistbussen in på planen.

 ”The Big Dick” Boston 9.7.03Den har rusat frå´n 14 till 40 miljarder i kostnader och skapat ett helvete för trafikanterna. Den skall vara klar ett år efter vår egen tunnel Men fortfarande vet ingen vad man skal göra med den frilagda marken – trädgårdar lekplatser, parker. Allt man ser är gigantiska kratrar som gräver sig ner i stadskärnan.

 

  Den stora ballen som gräver sig in i staden så kallar medborgarna det mer är tioåriga tunnelbygge som skall ersätta Rose Kennedy Freeway och som gjort stadstrafiken till en mardröm i vad som upplevs politikernas krig mot medborgarna.

  Vi är här, här i krigszonen i Bostons innerstad. Det tolvåriga tunnelbygget har hittills kostat mer än 40 miljarder och ingen ser nån ände på det hela. 2005 skall den vara klar men ingen vet vad som kommer att hända efteråt med det mödosamt erövrade markområdet.

  Trädgårdar lekplatser, parker kommer att pryda marken men det kan ingen ana eller ens föreställa sig. Istället ser det ut som gigantiska kratrar. Genom hål och ormgropar av slangar demonstrerar framtiden arkitekter sin närvaro i en stadskärna som liksom Göteborgs bygger på fyllningar med över 60 procent erövrat från havet. Under asfalt och cement ligger stora arkitektoniska minnesmärken från kolonialtiden begravda.

 Kommitteer och komissioner

  Mycket har startats här och mycket har blivit inställt eller nedlagt. Kommittéer och kommissioner har efterträtt varandra, bränderna har varit många och flera besöksplatser är stängda. Staden har många svåra minnen, inte minst den natt 1943 när femhundra människor brann inne på nattklubben Cocanout Grove mitt i stan.     

   Politikerna har skapat stor trötthet och en gammal rad från Kingston trio faller i minnet ”now you citizens of Boston don´t you think there is a scandal how the people have to pay and pay…well did she ever return no she never return and her faith is still unlearned” Frihetskrig, theparty och trolleybus 

 Jag tror att det var 1963, första gången jag hörde musik som kunde kallas politisk och förstår att den här staden har ett långt och delvis ärorikt politiskt förflutet. Här startade frihetskriget med thepartyt men själva kopian av skeppet är stängd på grund av brand. Boston – en stad som stiger från en halv till en miljon invånare bara i centrum när studenterna anländer.

   En dagstur med Trolleyn erbjuder några utomordentliga lektioner i politik och historia och politisk humor medan den öppna bussen glider fram över ombyggda hamnområden, arkader, saluhallar, parker, hotell och kyrkor.  Sen hoppar vi av i hamnen strosar och går in i saluhallen och tar en fika och sen ombord igen med en annan lika underhållande chaufför.

   Det är för oss som bara stannar några timmar i staden en mycket dyr tur och bilen och det småregniga vädret ger ingen lust att promenera.

   Det känns ungefär som att vara hemma. Samma diskussioner om politik och svek, samma hamnkänsla samma blandning mellan inner och ytterstad.

Befolkningen på 500 tusen stiger till nästan det dubbla när studenterna kommer på hösten. Denna småregniga dag får vi höra massor av politiska skämt och vitsar.

 

  Har varit uppe sen 0430 och kom iväg 0800 från Concordian och hamnade i morgonköerna in till boston Vi susar ner genom Harvard vid tiotiden, snurrar runt på Harvard Square  och Massachusetts boulevard och tar det som sägs vara det billigaste parkeringshuset men åker ändå på parkeringsavgift på 20 dollar av rent oförstånd. Billigt in dyrt ut, det är ofta regeln.

  På gatan framför Marriot där flotta executive managers glider runt i lobbyn står den pratglade bussmannen och får oss genast på gott humör. Skämten i bussen är bitvis subtila bitvis råa och publiken är med på noterna. De givna skämten riktade till studenter handlar om droger de andra om vetenskap, politik och show business. En enda regel kommer att framstå som alltmer avgörande för alla företag man ger sig in på i detta land. Regeln lyder: det är gratis inträde men du får betala bra för att komma ut. På flygplatserna gäller dock det dubbla förhållandet att de går igenom allt du har på dig när du skall in och sen gör de samma sak ännu mer noggrant pånytt när du skall ut.

  I alla händelser är inte trehundra kronor någon omöjlig prisnivå när det gäller att se Boston där det för övrigt ingår gratis besök på hotelltoaletter och fiket på Valleys place har starkt kaffe. Promenaden genom matarkaderna övertygar om att ätandet snart är den enda återstående kulturyttringen genom den parad av lunchmenyer som passerar. All mat och servicehantering verkar skötas av latinos och asiater, snabba händer blixtsnabba besked och enorm service och effektivitet överallt. Det är först uppe i Maine som servicejobben fortfarande sköts av infödda amerikaner.

 11.7.03

  Nu ligger jag på Motel 6 i Providence under de vita längsgående takbjälkarna i detta gigantiska vita rum med två väldiga sängar på långt avstånd från varandra med stora speglar och kritvita lakan för 80 dollar natten med trevliga amerikanska röster och en behaglig värme snäppet bättre än den iskyla väggfläkten på Concordia motel spred. Vi har lämnat Massachusets och är i Rhode Island i trakterna av Providence närmare bestämt i Warwick, en stad som vi trots idogt genomkorsande inte ritktigt lyckas lokalisera stadscentrum till och det kanske är lika bra med tanke på det intryck av förfallet industrissamhälle de glest utspridda ställena ger. Providence däremot har en magnifik stadskärna som plötsligt dyker upp som en ö i havet på väg över 145:an. Liksom den närbelägna staden River Fall ser silhuetten ut som klippta ur en roman av William Kennedy med stora tunga hus och sluttningar med slitna tak.   

   Det är ställen där man äter sallad på ödsliga caféer med grönröd art decoinredning och namn som d Angelos, Dino´s vittnesbörder om kapitala investerat i snabbmatskedjor medan de goda amerikanarna köar upp på träboaserade köttrestauranter med hela familjen putsad och fin. En stunds skamkänsla över att snålheten nu som så ofta förut besegrat visheten trots stråhatten inköpt på K-mart och allt är bra och antalet missar på avfarterna har minskat betydligt de sista dagarna och numera mest ett underhållande värde inte längre förknippade med den skräck och oro som de första dagarna medförde.  Infarten till Motel 6 medför en hel del eufori  

   ”Jamen där är det ju ! Ser du inte ! och vi glider in och får det som kallas nycklar men är en plastbricka och vi går ut och letar frukostmat utan någon som helst framgång men stämningen är utmärkt med steg och röster i korridoren. Det har regnat denna dag och allt har gått bra och alla är som vanligt utomordentligt vänliga och vi läser kartan och kollar .Nästa dag skall vi ut på Cape Cod, ett av toppmålen och väderkanalen har lovat solsken och mycket riktigt följande dag är perfekt och ger oss ut på en odyssey som råkar medföra ett extra varv på Cape Cod men – som jag brukar tänka – ofrivilliga har ibland fördelen att det inte lämnar några frågor om kustlinjen och dess vägars utseende obesvarade.

   I allmänhet brukar dylika avfarter innebära ungefär ytterligare ett tusental hus som skall beskådas men vi lever som de flesta i hopp om att få se en kustlinje skymta fram nånstans när vi med muggarna bredvid oss glatt småpratande rattar genom sommarlummiga kustorter, fulla av sportbilar, cyklister och till synes nöjda semestermänniskor.

 Cape Cod

  En svart mås segar längs vattnet och den italienska draken blir en amerikansk. Den elvaåriga flickan står på huvudet i strandkanten och låter långsamt benen glida ut i perfekt balans. Paret bredvid har parasoll i de svenska färgerna och en s vart hund som tar skydd mot solen. Familjen som suttit några timmar bestämmer sig för att gå hem och modern ler klädsamt i den svarta baddräkten när jag tittar på henne. Sonen som går på MIT stannar en sekund och ger oss New England blicken innan han släntrar efter de andra. . Det franskkanadensiska paret med de två pojkarna står stilla i vattenbrynet och njuter av värmen innan fadern lägger sig för att läsa och modern långsamt doppar sig. Rösterna på tre olika språk, fyren och huset, bilarnas rad, två cyklar som glider fram över dem, coast guard plötsligt enskällande hund, tystnad in i en bok, familjen mot havet en röst säger jajaja dagen någon dog liggande på brädan ryssarna runt sjön blir öst verkligen väst? Spanjoren spolar tillbaka filmen återblick ett sökande mot mittpunkt,. Jag söker landets själ, husen längs stranden, kvinnorna på balkongen, orden finns här, de svarta fåglarna jagar varandra, en kvinna i rödsvart baddräkt skrattar mot sin man. Nu går valbåten ut för tredje gången.

 Vi har äntligen nått ut hit till Provincetown och i bästa tänkbara väder passerat raderna av sommarhus och sandbankarna och betalat tio dollar för en strandplats. Vädret är perfekt och vinden lagom. Här vill jag stanna men resan planering medger inget sådant avbrott. Vi har kört fel på vägen hit och genomkorsat Cape Cod utmed två parallella vägar och följaktligen fått se nästan vartenda sevärt hus på den södra sidan och när vi nått fram till spetsen är klockan snart två och vi kan inte bestämma oss för vilken strand vi skall välja.

 Vi är alla gentlemän på vägen och vi glider över stålbroarna och ser skorstenarna i solen i Fall River husen på sidorna och den överbemannad McDonals innan vi far över Chichisaga bron ”lots of People ask for the road to Providence” Personalen i femtioårsåldern verkar ha jobbat sen starten, har antagligen en stark fackförening. Sagamor bridge where are you?  Kör hela vägen till Cove beach efter en stor kaffemugg på macken, kör fel solar , kör tillbaka, kör tillbaka igenpasserar hela nordsidan på vägen dit och ser så många hus efter en underbar kaffe med amaretto och långt samtal och en underbar strand med grov sand

  Jag kör hela dagarna, stoppar in kortet tankar och kör vidare och sen på natten när allt mörknar och TV-bilden slocknar sover vi medan dagens bilder kommer till oss och det är verkligen en regnig morgon och vi kramas lite innan vi går upp och jag bländas och vi känner nästan att vi kommer nära varandra och kunde legat där och då när allt är försent vaknar hon och är plötslgit snabboch föstår att känslan binder samman alltsammans och att detta är budskapet och skrattar åt bedrövelsen och den historia som skulle berättas bara försvinner och kampen fortsätter och på kvällen framträder Bob Woodward och han pratar om politik och jag undrar vad som hände och vill bara vara så polerad och vänlig men allt som finns kvar är en solbränna och ordet amaretto och vi har tagit en extra sväng på cape Cod och pratat men blev jag lite trött och vi körde hela vägen längs kusten och kom tillbaka till utgångspunkten.

   Fotnot

  Om det finns två ställen med samma namn är risken stor att man kör fel. Om de dessutom ligger i samma landsända är den ännu större . Följaktligen lyckades vi nästan köra till Concord i Vermont men klarade att pricka den lilla orten Harvard i Massachusetts där det följaktligen inte fanns något universitet men däremot en vacker frikyrka. Bangor ligger förvisso i Wales men finns förvisso också i Maine så där är risken mindre.

12.7

  I Augusta som borde legat i södern av namnet att döma regnade det och var kallast i USA Enligt väderkanalen var det 67 grader Farenheit men det spelade ingen roll. Augusta är en stad för vanligt folk, de som gillar frisk luft och har stabil fysik. Här funkar inte toan och duschen är bökig, Pizza Hut är proppfullt och beställningen blir fel. Vi ha kört upp från Warwick på fyra timmar  i regn och dålig sikt, tankat och handlat mat, kommit fram och kört en sväng runt stan innan vi hittade motellet och sen köpte jag pizza och sen pajade toan.

   Vi ligger på våra sängar och väntar på room service. Det regnar ute och skvalet från toalettstolen blandas med luftkonditineringsbruset. Vi planerar morgondagens utflykt till Cape Cod medan minnesbilderna från kvällsmålet på McDonalds i Concord i den soliga parkeringsplatsen utanför Concord finns kvar.

  

13.7.03 Motel 6 Augusta Maine

Detta är provinshuvudstaden i Maine en stad på bägge sidor om en flod mitt upp i de väldiga skogslandskapet. Här är det verkligen Blue Collar America , tjocka vita människor som alltför mycket liknar oss själva. Man kunde lika gärna ha befunnit sig i Dalsland. Kanske avsaknaden av kort påverkar humöret och gör att man utstrålar det man inte vill vara och att omgivningen påverkas och sänder tillbaka. Här på motellet är det lite rörigt och den ena rörmokaren efter den andra lovar att fixa toaletten men inget förändras direkt. Vädret är gråmulet men luften är fin och det dräller av lantliga typer. PÅ kvä’llen går jag ut fr att fixa pizza.

   Nere på pizza hut förekommer en febril aktivitet och personalen jobbar för högtryck medan en väldig kö tornar upp sig framför kassan och ända ut på parkeringen. Det hela slutar naturligtvis med att jag får fel innehåll i det noggrant tillslutna paketet och avnjuter en ganska läcker pastasallad istället för den salamipizza jag beställt. Mätt och belåten somnar jag in trots stöket i motelkorridoren. Minnesbilderna av de väldiga husvagnarna och ännu ett av dessa information centers som dräller av broschyrer utan att ge egentligen särskilt mycket vettig information blir det sista minnet av resan upp till Maines provinshuvudstad. Trots att jag sovit på tre Motel 6  under min resa finner ja ginga direkt gemensamma drag förutom att det är det billigaste boendet. En liten aning antyder att de skillnader jag sett även avspeglas i priserna som varierar en smula.

 Det ligger sand från Cape Cod på golvet i framsätet på bilen. Bensinautomaterna har en lång rad välformlerade budskap som talar om exakt vad man skall göra och vad som sker. Cowboyhatten har jag lagt på hyllan.Bilradion har lagt av . Bilen står utanför dörren till vår ingång. Vi bor på tredje våningen. Vi diskuterar hur breda sängarna är. Medan väderkanalen rapporterar om en orkan som heter Charlot. Stadne ligeger på bägge sidor om ett sund. Det går broar över den. Jag trivs verkligen i det här landet. I morgon skall vi åka till Portland. Jag sjunger folksånger i bilen. M stänger av luftkonditioneringen. Tystnaden blir öronbedövande. M. är en fin partner på resan. Motel 6 har vita väggar.. Vi har levt hela vårt liv på 95:an.som ser ut som en jeansreklam

   Notiser

-Bostonguiden berättar att i den här parken dog Gorbatjovs fru.

-Kvinnrona på stranden i cape Cod talar en fruktansvärd överklassaccent.

-I Augusta är folk extremt överviktiga. Kanske därav namnet.

-Vattnet i Warwick smakade klor.

-Vägen in till Augusta är fylld av matpalats.

 Om fyra dagar skall vi skiljas från bilen. Den kommer att få många förare men bara en ägare.

Det räcker att skriva bilmärket på bensinkvittot. Nu stundar en mellanlandning i Hartford – sedan New York.

Översättningsövningar.

Försök att ge den sanna versionen av följande utsagor.

Utsiktspunkten över Cod canal är fantastisk M. tog bilden på mig där.

Guiden på the Manse ville ha dricks. Hennes man var läkare och ganska berömd antydde hon .Det kanske handlade om något annat. Hon kanske inte fick så mycket fickpengar.

Vi har bytt de gamla rummen mot nya.

Här finns inga vackra kvinnor.

Det är nio bilder kvar i engångskameran. Skall alltid använda en sådan i fortsättningen.

Jag kör med hatten på.

Mitt utseende förbryllar mig.

Grannarna på Motel 6 i Providence ar fantastiska. Amerikaner är sådana ibland.

Jag surar för att vi inte kom iväg tidigare till Cape Cod.

Ibland känner jag mig misslyckad. Då blir jag sträng. Jag tror att bilden av cirkeln täcker mina tankar bra. Det känns som om jag ödelagt något.  Kanske är jag på väg in i den dystra 57-60 års fraktalen? M verkar ha insett att här finns inget att göra.

Vi letar boulevarder och Avenues men kan knappt läsa skyltarna i regnrusket Frågandet har blivit en vana.

Är skräcken eller hatet den starkaste drivkraften? Undrar varför jag återvänder till dessa dystra minnen.  Vilken kraft hämtar jag från dem?

Nu gör vi den där lilla avstickaren som sunkar ner hela resan men som är så välbekant.

Tuggtobaken smakade bra.

Hennes väninna såg ledsen ut men hennes man såg glad ut.

Hon trodde att hon lagt beslag på honom.

Han ville leva den amerikanska världen med ordning,.känslor och skrivande.

Han undrade om syrebristen gjorde att han fick ont i huvudet?

Hon ser fram emot att komma till Lund. Han är skakig. Hon filar på naglarna.

Han stack ner handen i spolkoppen. Hon tog några östrogen.

De kände till varandras existens. Hon for med osanning.

Ljust från badrummet gjorde väggarna vita.

Precis på höjdpunkten smög sig en ond ande in och han reducerades till en slav..

  Söndag 14 juli 2015 Megan lämnade lakanen utanför rummet för hon trodde att”you were in the shower” Toan har pajat igen och de ständigt återkommande lobsterskyltarna tvingade oss slutligen att ta en lobstersallad för tio dollar var efter att jag tröttnat på de vanliga anklagelserna om snålhet. Vi vågar inte se weather channel idag för att slippa negativa förutsägelser. Istället blev det Boothbay Harbor och Freeport och dimma och hav och klippor, ensliga par och väntan på tidvattnet.och en underbar avstickare in i det dimmiga kustlandskapet. Osålda hus och en liten stig och polisbilar utanför ett hus och en stunds avnjutande av Maines berömda kustlinje med dess berömda dimma.  En fin dag, precis som man kunde önska. Kvinnan i infokiosken vid avfarten som glatt och villigt berättade om platserna och kustsamhället, ”så man slipper se bara hus på vägen”, och som sedan vid presentationen frågade ”Do you have computers in Sweden?”  

  Nu sitter jag här med minnesbilder av det stora och ganska meningslösa muséet i Augusta med dess maskiner och filmer om flottningen och dess föreståndarinna med sin medlidsamma blick som sa – Ingen gillar dig och som fick honom att skaka och sedan promenaden upp och ner i trappor och den lilla flickan som skrev till Sovjetiske presidenten och som sedan dog som en liten martyr och nu står staty vid de groteska byggnaderna som avspeglar den kommunala makten. Dunkar sedan söderut på cementblocksvägen med ett vackert kustlandskap som bitvis skymtar fram. Nu dricker jag rödvin och äter chips och är ganska trött och stämningen börjar gå ner och allt börjar nå sitt slut utan att någon riktigt kan tala om hur det gått till.

   Att tanka i solnedgången, gasa över broarna lutning, titta på folk, numera är man van vid det mesta utan att anlägga några synpunkter på det hela och istället njuta mat och väder. Man äter och äter, det är liksom grejen. Man samlar räkningar och försöker hålla koll på räkningar, planerar fixar försöker hitta avfarter och letar rätt väg. Här finns orter som New Sweden, Ångermanland och Stockholm, enligt vad informatören vid kassan berättar baserar det sig på en man som reste till Sverige och blev förälskad i landet och sedan gav namn åt orterna i norra Maine.

   Sitter vid kajen i Boothbay när Henry Miller passerar för ett toalettbesök. Det går inte att hinna med shaker society eller missa några naturreservat. Frågan ställer sig -  att gasa, bromsa, stirra på en väggren, är det utvecklande? Se världen genom att bilfönster är kanske en form av meditation? En fin liten hund möter en annan vid infarten till Boothbay harbor. Jag går över bron i sundet och tar en kaffe på andra sidan, tittar på båtarna och njuter av havsdoften och åker sen tillbaka till motellet. Ungdomarna väsnas i korridoren på natten och nåt håller på att avslutas under den här etappen.

    Freeport är fint men fullt av folk. Mitt på huvudgatan ligger en glassaffär med lång kö. På ovansidan låg en liten servering där två unga kvinnor skötte en grill och vi tog en lobster sallad. Det hade tagit en stund men han fann en parkering till slut. Gatukorsningen var full av semesterfirare, familjer och nygifta par som inte verkade de ha nåt emot att framstå som klonade människor Scenen för det perfekta familjelivet var alltså lagd och kunde inte vara mer välvald. Solen hade snabbt gått genom att moln och doften från saltvattnet blandades med grillröken där ensamma människor dröjde vid plastborden. Det här är platsen för välartade amerikanska familjer på semester i ett land där ensamhet är ett brott.

 Vi fortsätter söderut stillsamt dunkande och når slutligen destinationen Hartford, den en gång så välvårdade staden, en pärla i USA men nu en stad som vittrar sönder och samman och där de svarta försöker göra uppror för att bli synliga och få hjälp av de federala myndigheterna.

14 Juli 2003 Motel 6

Omar C Bradley Airport 2200

   Åter på rummet efter en middag på china king varunder jag åt alla rätterna och det var inte mindre än trettio stycken. Satt tillsammans med det verkliga äkta ”blue collar amerika”. Familjen snett över bordet med den kraftiga flickan i mitten som pratar oupphörligt och sonen som nån slags synthare, den vänlige fadern och den inte helt oattraktiva modern påminner om John Irving och hans romanfamiljer och hans medelklassläsare, flickan och den smale lite förtryckte brodern som i själva verket tycks vara hennes storebror, de verkligt kraftiga flickorna som tyst och diskret kommer in och lika tyst går efter en bastant middag, skyddade bakom sitt fett, de feta männen som pratar och de tysta underliga familjekonstellationerna som jag fascineras av och försöker kartlägga.

   Är det platsen där jag befinner mig nu djupt inne i denna familjen på den ursprungliga platsen några hundra meter från Omar S Bradleyflygplatsen utanför Hartford Connecticut med vad som mest liknar en bebodd landningsbana över vilken planen susar på mindre än hundra meters höjd på samma höjd som de två projektilerna på de två byggnaderna. och där de skrattande öldrickande amerikanerna vid poolen ena hörna ägnar dem samma intresse som palestinierna de israeliska attackhelikoptrarna. Situationerna liknar varandra, stängslet det ohejdade plaskandet och lekande i vattnet männens gemenskap och de tunga flygkropparna som sveper över oss som fartyget i Fellinis Amarcord så nära att man kan läsa undersidan. Att bli överflygen i Connecticut på Omar S Bradleyflygplatsen, ett namn som påminner om senare delen i Patton, pansargeneralen och denna flygplats som jag senare möter i en av  Richard Russos mer bitterljuva noveller.

    Av tre motel 6 alternativ har jag valt detta eftersom det verkar mest lättillgängligt och har lägsta priset och så har också de spanskamerikaner som finns överallt i New England utom uppe i Maine. Mot min vilja tvingas jag gissa att familjen snett över bordet är lärare på resa nånstans och får genast ”Alla familjer är psykotiska” bilden och ser att trycket ligger just i samtalet, i den ständiga pratsamma monolog som dottern verkar föra. Kanske har de besökt släktingar, kanske gör de bara en resa eller utflykt till just detta matställe. Jag blir tyst och gör nya raider till de långa borden med maten, fyller magen långsamt utan svårighet, en amerikansk konstart som jag behärskar till övermått och vaggar sedan tillbaka till hotellrummet. Barnen leker fortfarande vid poolen. Ljudbangar återkommer var tjugonde minut, först som bara en ljud sedan till en brant stigning och sedan plötligt minskande när den väldiga kroppen kommer överflygande, de flyger över oss, kolliderar med ett stort hus allt blir uppdelat i fragment, innehållet går inte att ta till sig i sin helhet, bilderna är alltför integrerade i vardagsmedvetandet.   

    Här kan man se scenariot var tjugonde minut utan att behöva se förödelsen, de skrattar förtjust, en ensam fransman läser en thriller av Koonitz på franska vid ena kortsidan. Det är som att bo vid en dammsugare. Stämningen är fin, barnen leker oupphörligt  Det är kanske deras semester, en vecka vid poolen

   Att se ett flygplans röda underkropp och kunna läsa bokstäverna ger en relativisering liknande Swifts – vi blir inte små utan stora genom vår blick och planet blir inte större utan mindre, närheten skrämmer oss inte utan det är avståndet. Kanske är det svaret på den manipulering medier och krigskonst bygger på, att vara lugn fram till det ögonblick den stora smällen verkligen inträffar.

  Den unge mannen skvätte vatten på de andra i poolen och den tjocka kvinnan skrek varje gång  till slut kastade han den lilla flickan i vattnet Den kvinnliga portiern kom rusande och skrek att de kunde bli liable(åtalade,ansvariga) och att hon skulle kalla på polis. Priset var fem dollar lägre än de andra och över taken sprängde jetplanen fram

    Namnen på Freeway som får dig att vika av göra en avstickare snirkla dig in bland infarter och plötsligt befinna dig en oändlig karavan på väg till Orange beach utan att kunna parkera och nå fram till stranden utan istället få söka en utfart, en väg tillbaka till Highway 95 och slutligen hitta den utan att veta vad som är norr och vad som är söder och komma fram till Kennebunk och alla husen och denna verkligt fina trakt som lägger sig över beachen som en tindrande täcken och nya skogar och fält och slutligen ute på vägen och avfarterna och pilarna på väg mot det förslummade Hartford och den lilla bevarade platsen för amerikas hjärta med de fyra husen. 

   I journalen förekommer dessa meningar ” Vi har varit i Orange beach och Kennebunk idag. Det var bra att vi fick se dessa ställen. De ville att jag skulle prata under måltiden. Det fanns säkert fyrtio olika rätter. Man fick äta hur mycket man ville” Sedan en underlig passus: ”Att skriva långt handlar om att tränga undan. Han ville inte gå ut. Solen gick ner bakom husen. Planen strök över taken. Man väntade sig en ljudbang men den kom inte, inte ens efter att planen försvunnit över takens blå yta. Det lät som när någon hasade fram över ett golv.”

   Kanske uttrycker journalen en känsla av litenhet, en ensam människa i en liten låda på en stor stor vit planhalva. Omar C Bradleys efterlämnade planhalva. Varför skriver Russo om den i novellen ”The farther you go”, om inte för att den verkligen är en lags ”blue collar airport”. Eller för att den signalerar uppbrott. För latinofamiljen ? Det gör mig lycklig att ha känt dess plan hundra meter över mig tillsammans med den amerikanska underklassen en eftermiddag i mitten av juli 2003.

 15 juli 2003Onkel Tom och Tom Sawyer – Hartford Connecticut

  Jag är uppe tidigt och njuter av att packa och lasta in, fylla vattenflaskor ur receptionens tapp, ”Regular water, sir?”, glida ut på vägen och sedan studsa in mot Hartford med alla de andra cyniska morgonpendlarna de som inte betalar skatt i Hartford eller stannar längre än de behöver. jag har fullt upp med att följa vägskyltar och hålla mitt på vägen för att snabbt uppfatta avfarterna och svänga av.

. Har memorerat kartan och broarna och vet att det finns tre sätt att nå Jefferson Boulevard där Mark Twain och Beecher Stowes hus är belägna och lyckas svänga av komma in i stadscentrum med höghus och fattiga svarta människor. De ser verkligen både svarta och fattiga ut. Denna stad som en gång för hundrafemtio år sedan var amerikas pärla är nu nedsliten och trist utan inkomster eftersom pendlarna alla bor i de fina småstäderna runtomkring där de betalar sina skatter. En månad tidigare hade jag sett ett inslag om kravaller på den svarta sidan av floden och möter nu den verkliga amerikanska fattigdomen. En äldre svart man talar med mig när jag parkerat bilen men han är avskuren, talar bara i ett tomt hål, här har allt stannat sedan bilindustrin slog igen och alla ser smutsiga och fattiga ut.

   Mitt i denna misär ligger husen i en underbar liten oas från 1870. Det är en fruktansvärd historiens list eller sydstaternas hämnd att de hamnat bland den värsta svarta tristessen. På ena sidan Harriet Beecher Stowes hus och mittemot Mark Twains fantastiska tegelhus, bekostat av hustrun dotter till en av New Yorks rikaste familjer och ett mästerverk av arkitektur, stil och modernitet. Jag blir inte insläppt eftersom ett seminarium om Beecher Stowe pågår men genom en påstridig amerikansk kvinna  släpps vi in och i ett rum sitter de typiska seminariebesökarna med sina block och antecknar medan en kortväxt man detaljerat analyserar bakgrunden till hennes berättarkonst. Det blir en fin introduktion bättre än det lite lösliga föredrag som den svarta unga kvinnliga guiden ger vid den efterföljande rundvandringen.

   Beecher Stowe skrev i den etiskt moraliska men också underhållande stil som Fredrika Bremer är den bästa svenska företrädaren för. Känslorna och medlidandet skapas genom detaljerna och exemplet. Det som kallas den kvinnliga skrivsättet. På samma sätt som Almqvist liknar transcendentalisterna i Concord genom sitt sociala patos, kritiken av religionen och den moraliska essäen liknar Stowe och Bremer varandra. De skrev om den sociala frågan, kvinnornas rättigheter, familjen, brottslingarns behandling och slaveriet med stor framgång samtidigt som Beecher Stowe födde barn och skötte familj. På bilden framstår hon som en liten smal kvinna med bestämt men själfullt ansikte. Huset är vackert men det var inte här hon skrev sina böcker utan i Missouri.

   Jag går över planen och kommer till familjen Clemens hus, får vänta en stund varunder de visar en video om författarens liv. Detta är en amerikansk ikon. Hans hela liv från det fattiga hemmet till den världsberömde författaren andas ett ord: arbete. Från att ha börjat som typograf till till att bli journalist och författare, blivit ruinerad och sedan åter framgångsrik är han samma humoristiska mänskliga gestalt. En kvinna med indiskt utseende visar oss runt i det pampiga huset. Inför varje rum gör hon en liten figur och vänder sig till oss ger oss en mörk blick ohch

   Sedan börjar hon berätta: ”As you can see this room is very much a result of…”   Twain var mycket intresserad av maskiner och här finns en av de första telefonerna, badkar med varmvatten etc.  

    Familjen hade stort hushåll med ständiga gäster och ett överdådigt familjeliv fram till dess att stackars Twain ruinerade sig på en ny tryckmaskin. Som gammal typograf var han fascinerad av nya maskiner och de 200.000 dollar konkursen innebar.betalade han av öre för öre men tvingades leva utomlands under tio år med sin familj innan han återvände i triumf efter en väldig föredragsturné runt hela värden. Det var i detta hus han skrev Tom Sawyer och Huckleberry Finn och det är ingen tvekan om att de tre döttrarna och det intensiva familjelivet påverkar bokens utformning och återuppväckandet av de lyckliga somrar han tillbringade hos sin morbror på landsbygden i Missouri.

  Varje kväll berättade författaren en saga för sina barn och den började alltid vid det föremål som stod längst till höger på spiselkransen, sedan följde han sak efter sak som vävdes in i sagan för att sluta vid det föremål som stod längst till vänster. Varje dag satt han och skrev fram till klockan 13 och om han någon gång svor till under arbetet meddelade barnen modern detta och man ”dammade av” pappa, som man sa.

   Han rökte hela tiden cigarrer och av de många skämt om rökning som är bevarade baseras de mest kända på hans oförmåga att ge upp på de cigarrer han konsumerade under hela sitt liv. Humorn var Mark Twains tillgång under hela hans liv och hans skämt om sin död baserades på att han föddes samtidigt som Halleys komet passerade och han kom också att dö när den återkom vilket han också förutspådde.I huset pågick att restaureringsarbete där man  imiterade och återskapade träsorter och tapetmönster. Twain representerade den amerikanska företagarandan och hade levt som trähandlare, guldgrävare, tryckare och journalist och under de senare åren som föredragshållare. Han familjeliv var en idealiserad form av det sena artonhundratalets familjekult och dyrkan av barnet vilket hade sin motsvarighet hos Ellen Key i Sverige när hon skrev om barnets århundrade. Att hans hus räddades är en lycka för varje litteraturintresserad.

   Jag susar vidare från Hartford ner mot New York i min lilla röda Dodge Neon, orienterar mig ut på New Jersey och vidare till Newarkflygplatsen och Dollardisken med den svarte funktionären som ursäktar sig och sen försöker lära mig pånytt med att tala om en buss – nr 62 – med vilken jag kan ta mig in till stan för 1,5 dollar, ännu ett av hans små skämt liksom påståendet att han bara varit på sitt nya jobben vecka samtidigt som han slår mig och de andra på två dollar extra i skatt för varje hyrdag utan att lämna kvitto -  där jag avlämnar bilen och tar Olympia buses in till Penn station och vidare med tunnelbanan upp till Upper West side och 107 gatan där jag beställt rum på West Side inn.

   Att skriva långt handlar om att tränga undan.. Man måste berätta. Avståndet som finns mellan jagen måste överbryggas. Man måste avgränsa sig Han sjönk in i ruset. Nu visste han vad han skulle göra

   De var åter på rummet efter en superb middag på Chinaställe varunder han åt alla rätterna omgiven av vanliga amerikaner som verkade vara lärare. De hade tagit en promenad i området som mest bestod av asfalterade vägar utan trottoarer men de lyckades följa en liten stig utmed husen vid buskagen som kantade området och sedan snedda över en parkeringsplats. Det var så de hittade stället och då var de för hungriga för att fortsätta vidare över den oändliga platta asfalten.

  De har varit i Orange Beach och Kennebunk. Han hade tyckt det var bra att de fick se dessa mindre ställen. Om man bodde i spanska Harlem fick man ro, tänkte han. Gemenskap med främlingar. Identiteten var alltid densamma. Som att sova borta.

   Ovanför dem flög planen hela tiden in för landning.  Planen flög så lågt att man kunde se deras underkroppar rakt över poolen på motellet. Här fanns bara spanskamerikaner, färgade och fattiga vita. Barnen lekte hela dagen vid poolen. Männen drack öl och skrattade. Pojken kastade den lilla flickan i vattnet. Det drog en susning genom publiken. Pojken var i tjugoårsålder med svart pannband. Han skvätte vatten på de andra i sin familj. Det verkade som om de badat hela dagen. Föreståndaren kom ut och hotade med polis.

   Stämningen var fin. Det var som att bo vid en dammsugare. Ett plan var tjugonde minut.. De satt en stund vid poolkanten.  Han läste i hennes bok. .Den hade bara mjuka bokstäver.

  Runt borden på China King satt många överätare. Hon ville att han skulle prata under måltiden.

  Det fanns säkert fyrtio olika rätter på bordet. Man kunde äta hur mycket man ville. Hon ville inte gå ut efteråt. Solen gick ner bakom husen. Planen strök över taken. . Man väntade en ljudbang men den kom inte, inte ens efter att den väldiga kroppen försvunnit över takens blå yta. Det lät som om någon hasade fram över ett golv. Ett mullrande på avstånd som om något krängde ut och in. Varje gång ett plan kom hördes ett susande långt bortifrån.

  Hon hällde upp vin i glasen på rummet. Han är stor nu, fylld av mat.

  Det mullrar i fjärran. De skulle upp tidigt nästa morgon. Det var en fin kväll och värmen strök över hustaken.. Hon tvättade sig länge efter maten. Skrivbordet och sängen var desamma här på de andra motellen i kedjan. Han hade aldrig känt sig bättre.

    Först promenaden sen middagen sen sömnen sen duschningen sen allt annat. Rösterna gjorde honom glad. Han har en god natts sömn framför sig. Den grå skymningen sänkte sig långsamt över taket på den lilla haciendan i utkanten av prärien. På China King åt han alla rätterna och blev så perfekt mätt och sjönk in i en ljuvlig slummer, lite trött men beredd och sen tidigt upp och resa. De kunde inte tala, inte älska, bara läsa, duscha och sova.

14.7.03 Åter på rummet efter 4 timmars vandring runt Central Park och femte avenyn och sedan upp längs Broadway till 107 gatan där hotellet ligger. Broadway blir som Europa häruppe med caféer och butiker och ett levande blandat folkliv.  Det var en gata som hade det mesta, härlig värme, precis lagom stor och med underbara solnedgångsljus mot de tvärgående tegelväggarna.

  De hade glidit nerför 95:an hela vägen ner till Newark utan uppehåll och lyckades lokalisera Dollar rentacar. De hade fått tips om en billigare buss och lyckades lokalisera den men hittade inget som sa att den gick in till stan. En svart kvinna men gav dem rådet att ta Olympia buses istället och missade biljettreduktionen eftersom apparaten inte fungerade. Han hävdade att den unga kvinnan bara velat bli av med dem från den andra busshållplatsen, att de besvärat henne och varit på fel- Ställe De skulle inte ha pratat med henne överhuvudtaget. Kanske hade den svarte biluthyraren velat spela dem ytterligare ett spratt. Nu satt de på Olympiabussarna bland de andra européerna och kände sig lugna och trygga. Han undrade om bus 62 verkligen gått ända in till Time square och lovade sig att kontrollera nästa gång han kom till New York.

    De tog tunnelbanan upp till 110 gatan. Alla var vänliga och hjälpsamma och en ung latinamerikan gav honom sin karta. De hade stannat i Hartford en svårt nedgången stad där de svarta gjort ett symboliskt uppror och bränt bilar vilket han sett på nyheterna en månad tidigare. De betalade nio dollar för att se Mark Twains hus och lyssnade på ett föredrag om Harriet Beecher  Stowe tillsammans med ivrigt antecknande amerikanska lärare. Han köpte ett kort som han skickade till skolan. Det var mer än hundra år gammalt och föreställde familjen Beecher Stowe och anlände samtidigt till skolan som slavstaten Liberia var på väg att lösas upp.

    De satt på rummet som var gult och som påstods vara det bästa rummet på hotellet. I lobbyn stod en vältränad man och räknade dollarsedlar medan portiern tog emot deras rumshyra. Efter promenaden gick de hem och sov lugnt och på morgonen berättade hon om drömmen som handlade om att han varit skadad och att det kommit en ambulans och någon från frisksportarklubben kommit och räddat honom och återväckt honom till livet och hon hade bott i ett stort hus utan toalett och i badkaret låg det två små negerbarn och han avstod från att tolka den fast det verkade som om den handlade om hans sommarhus och den inställda adoptionen.

   Sen älskade de och han tyckte det var fint att göra det i New York och de duschade och hon blåste håret och han tyckte hon var fin och visste att hon tyckte han var fin och det låg väskor över hela golvet och persiennerna var halvvägs nere och han tänkte att det var den femtonde juli i New York och de skulle gå ner till The Village men först äta en amerikansk frukost på Broadway. De skulle ha stadskarta och ryggsäck med vattenflaskor  och nu var de här och hon var fin och det fanns apparater för pengar överallt.

   Vid tiotiden på kvällen var det tillbaka igen efter tolv timmars promenad nerför femte avenyn och hela vägen ner till Union Square där de lyssnat på en utomhuskonsert med Vivaldi och Schubert. En lokal kammarkvintett hade spelat i sommarkvällen. Av de bredvidsittandes röster förstod han att de utgjorde den svarte violinistens familj. Det var första gångne han sett en svart violinist. Mitt i konserten började sirenerna tjuta från brandbilarna och det blev en minuts tystnad medan de körde runt parken. Sen började gruppen på samma ställe där de slutat när sirenljudet försvunnit. Det gav ett fantastiskt intryck.

  Han hade gått nästan hela Broadway i Cowboyhatt och solglasögon och mådde fint efter långpromenaden. Det hade blivit en stor kaffe på Starbucks, sen sallad och soda och sedan

 smörgås och kex i parken. I the Village hade han känt sig oändligt tom och ensam men det hade varit fint vid vattnet i Madison garden, Rockefeller Center och Lincoln Center. De hade sett en fantastisk utställning med sonetter från hela litteraturen historia på New York Public library. De stora författarnas handstil liknade varandra men sen tog skrivmaskinen över på tjugotalet.

  Nästa dag var det molnigt och det var omöjligt att hitta vädret bland alla kanalaerna. Han läste Village Voice som döpts om till the voice för att hitta lämpliga evenemang.

  Dagen slutade vid sydspetsen på Manhattan. Hamnen var underbar i kvällsljuset, kryssningsbåtarna gick ut,  Americas cupbåten satte segel, polisbåten tvärade längs kajen och skymningen färgades blå medan skuggorna djupnade över Hobokens skyline medan trädkronornas djupgröna ger intryck av Parisallé med de svarta gatlamporna, de gröna träden och ljusen i fasaderna glittrar medan en stjärnhimmel av vita punkter långsamt tänds i de blå massiven som utgörs av skyskraporna på andra sidan som gigantiska blå lavablock och himlen färgas ljusgråblå med rosa stänk och havsvinden blandar saltdoft med grönskan från stenarna med sjögräs medan rollerskatarna ljudlöst smyger fram och den gula taxibåten pånytt tar fart.

    Då börjar Al Koopers konsert i i Battery Park och vi sjunker ner bland drakar, barn, bollar och dofter från forna tider med den blå ponchon utslagen under oss och gräset som doftar och det är vidunderligt men man tror inte sina ögon. Rösten är där ljudet och sångerna och först i mellansnackets mjuka intonation ”and he  said: you AL” förstår man att det verkligen är Al Cooper där framme på scenen., musikens mästare, mer perfekt än den gången för 37 år sedan man hörde honom för första gången ” I can´t quit her”  sjunger han och publiken, musiker, familjer, studenter, rastamänniskor och andra deltagare viskar unisont ”he´s never been better” och om han bara väntat en kvart efter konserten hade han fått en autograf. 

   Ett strömavbrott i musiken och han kommer tillbaka efter tio minuter med repliken ”What to expect in the season of the witch” och han går tunt med micken småpratande med publiken gråhårig mjukt skämtande skåskrattande skojande och alltsammasn är så perfekt som en utomhuskonsert kan vara medan frihetsgudinnen bakom oss försvinner i en blågrå diimma och ljusen i skyskraporna tänds som vita diamanter och Empire State framför oss vilar på ett rosa moln.

  Efter Penn station, Greenwich Village, gallerier popkonst och ser Picassos och Chagalls etsningar, kommer solen tillbaka och Chinatown, WTC-hålet och dystra kalla Wall Street men sen hamnen båtarna, seglen och promenaden och en underbar kväll och en fin tnnelbaneresa, dusch och sängen och insomning med Musiken fortfarande ljudande i huvudet. Orgelriffen och basen som smattrar in i rena mystiken nya nummer och de gamla med nya passager, ett trumsolo som får håren att resa sig och gitarren som vilar i luften, trumpetstötar och en gudabenådad sång och man vill bar stanna och den medelålders publiken sjunger med i ” You can´t always get what you want” och klappar handen och körar och njuter av varenda slinga och det är utomhus i New York och ett stort återvändande och en gåva av kärlek och en stunds andakt och det låter så bra så bra. Scenen har tänts och mörkret har fallit och glömda är nu Penn station och regn och trista fikor. Nu är allt salighet och alla är så vänliga och perfekta och man vill tillbaka. De hade avverkat alla arker  och vid fyra tiden piggnade han till och blev uppåt och en högre makt ledde hans steg.

Han hade hittat det. 

Där var det.

   Hålet varr gigantiskt och folk verkar lättade runtomkring. Under promenaden genom the Village blir vi trötta och törstiga och räddar oss ini en metodistkyrka där barnen skrivit hyllningsdikter och välgångshälsningar til de amerikanska soldaterna på n banderoll som täcker hela väggen .

   Soho är fint och de ser en utställning med Horowitz och får en underbar liten visning med sänkt ljus av en persisk konstnär och blri lovade frakt och halva priset på följesedeln och tackar för en fin stund.

 Letar förgäves efter tuggtobak, ser foton av Mick Jagger av Andy Warhol, Ron Woods  målningar av sig själv, Picasso, Chagall och Lichtenberg men gillar Horowitz moln bäst och tar en Cajun Hamburger på och starkt kaffe på Noella i the village  medan han försöker förklara loft livings uppkomst och de går genom Wall Streets kalla rum.

  New York hamnlinje har blivit perfekt och kanske finns det skäl att mistänka att Göteborg får en lycka lyckad byggnation. Där vägen försvunnit finns caféer och lekplatser och parkeringar. De bevarade pållarna ger intryck av att platsen har en historia och de ger verkligen karaktär. Torrdockan i hamnen måste bort . Husen ligger skyddade av träd och delar av stenarna är bevarade: Det finns svarta bänkar överallt och husen är låga och fyrkantiga med små condolägenheter man har lagt ut en matta att spela på .

   Klockan sju nästa morgon ligger han i sängen och upptäcker att den sista bilden just har tagits. De tre unga männen kom hem klockan tre och väckte honom men han somnade om på morgonen. Ute var det soligt och fint och de gick på gatan och köpte vitaminer, åt frukost och tog tunnelbanan ner till 42:a för vidare strövtåg på Manhattan, ner till Grand Central station  nerför 5:e, 2:a, och 1:a avenyerna med vatten kaffe och läsk som drivmedel för att gå ner genom  East Side hela vägen till hamnen med konsert i Bryants park och de vandrade längs hela Gramercy park, Battersea park och utmed hamnen mötte de fiskare, joggare, och inlinesåkare.

    Hela hamnen var ett stort friluftsområde de gick, satt vilade, gick vidare  och det var skuggigt under träden och de passerasde alla tre broarna med nya konserter och slutligen konserten i borgen med ungdomarna uppklättrade i fönstren och sedan John Hammonds underbara folkgitarr och dessförinnan tidigare under dagen hank Williams, the Phantom of the opera, bruna project houses, svarta cigarrer, strävande färjor, segelbåtarna och ständigt lika entusiastiskt glider de fram under broarna i stål och cement med två plan bortom bänkarna och familjerna och gubbarna som spelar och så de underbara sommarkvällarna med skinande ansikten och rösterna i mörkret i den promenadernas stad med breda trottoarer och återkomsten till nedre east side, vimlet på avenyerna och bene som bar hela vägen runt piren,

    All gick väl tills de via 42:a gatan kom till den trista FN. Skyskrapan där vi strosade toade och drack kaffe släpade oss ner för andra avenyn på jakt efter rem till väskan och köpte slutligen tejp tog till vänster vid tredje avenyn ner till East river där de spelade fotboll passerade Styuvesant garden och de inhägnade bostadsområdena med egen polis bland latinokvarteren i en lugn och sävlig stämning och hon gick tappert medan solen sken och hamnen gav en mjuk vind, medan de åt banan och drack vatten och åt pizza vid Eastport  och vid pir 16 hörde de en folksångare, vidare nerför ytterkanten till färjan mot staten Island.

   Hela hamnområdet skall bli en cykelbana som skall förbinda Boston med Washington DC. Det är lyckat. Om Göteborg får ett sådant område blir det fint. Det kändes som om han gått i kjol de senaste åren , tjejen som fick ett glas vatten över den fina kjolen, gruppen som inledde med greque alley, de eleganta besökarna i Bryant; allt hjälte oss att glömma kriget , planen, gropen här fanns inte en tillstymmelse till synlig brottslighet och kontrollen i  FN.skyskrapan  av de utländska besökarna porträtten av generalsekreterarna, souvenirbodarna, de motbjudande politikerna och latinokvinnorna på frukoststället , portiern från Algeriet, resorna upp och ner i hisssen, grand central station och andra avenyns trista utseende, polissirenenerna och fläktens hostanden.

 

   FN- skyskrapan är framförallt en skola i gott uppförande och jag håller stilen några kvarter ner. Det som plågar är att jag inte kan bli en del i den bildade allmänheten och njuta när stjärnorna ger mig sin hand inte får gå ut i de underbara kvällarna och bara njuta utan måste gå igenom de tröstlösa ritualerna varje dag, de som håller ihop personligheten. Den enda gången de verkligen pratade med varandra var när de kört fel i Cape Cod.

   Vilken ond makt drev dem från varandra. Var det dålig planering plötsliga ändringar, trista miljöer, osynliga avfarter eller ständiga korrigeringar av reskassan. Han kände att han borde lämna medelklassungdomen och bli en annan. .Först tog de hans fru och hans pengar sen spärrade de in honom satte på honom kjol sen tog d hans stolthet och arbetslust  sen tog de hans liv.

  Barderna Al Kooper och John Hammond fick honom att inse det.De skymtade enstaka huvuden i det fjärran publikhavet. Det hade varit för många ensamma män denna dag , för många ensamma röster med gitarrer och tiden skulle aldrig mer bli i ordning men männens blickar höll honom uppe, de andras blickar. De ensamma starka skrämde honom, husen kvävde honom, de judiska lobbyisterna verkade hotfulla och nu gick deras tre veckor mot sitt slut och resan verkade genomförd om inget hindrade det skulle han ta de sista tre bilderna nästa dag och på den inre linsen skulle hamnen och kustlinjen stanna kvar med de lyckliga människorna  krigssommaren 2003.

 15.7.03 West side Inn 107 st Manhattan New York

   På Manhattan upper west side alldeles uppe vid den övre vänstra kanten av Central Park ligger fantastiska kvarter fulla av butiker och uteserveringar, coffe houses och bokhandlar med ett folkliv som blandar latinamerikaner från Harlem, svarta, turister och ungdomar i en härlig blandning. Jag börjar med en fyra timmars promenad genom Central Park ner till femte avenyn och sedan längs Broadway den väldiga huvudgatan som går hela vägen ner för Manhattan till sydspetsen. Vädret är utmärkt och solnedgången kastar långa gyllene skuggor på de mörka brandtrapporna på gatorna jag passerar upp för Broadway. Parken som firar hundrafemtioårsjubileum är en slags Eden i staden, en grön oas och jag önskar jag kunnat stanna längre för att avnjuta alla konserter som stundar den kommande månaden.

   Jag frapperas omedelbart av vänligheten och lugnet på gatorna, inga trashankar eller personer som tigger pengar eller har nåt knep för sig. Borgmästare Guilianos nolltolerans har satt sina spår men folk tror att dess effekter bara blir övergående. Men nu idag är allt perfekt och alla hjälper mig och svarar på frågor och ler och är vänliga. New York har blivit ett litet paradis nu mitt högsommaren med ständiga konserter och utställningar Men det är något annat som fascinerar mig. Det är människornas sätt att vara sig själva behålla sin självaktning som är intressant. Deras sätt att fördjupa sig i studier och verkligen hålla uppe ett slags kulturarv mitt i bruset.

    Nu sitter jag i ett gult rum och känner trivseln mitt i jättestaden. I korridoren springer små svarta barn och småbusar och nere i receptionen kommer hela tiden par av ungdomar med högröda svettiga ansikten som bokar in efter den algeriske portierns kontroll av visakort och legitimation. Jag sitter i rummet med väskorna utspridda på golvet. och på natten har jag en dröm med två negerbarn i badkaret och en ambulans och nån som räddar mig när jag är skadad.

     Nästa dag inleds med kaffe på Starbucks, den överallt förekommande kafékedja med ett halvdussin kaffesorter bland intellektuella framför sina fickdatorer, kompendier och lugna bokläsare och New York Times. Jag har en liten stadskarta jag fått av en ung kille på tunnelbanan och den har jag kvar och använder under hela vistelsen i New York. Allt är så enkelt. Jag åker med linje 1 upp och ner genom staden och räknar gatunummer eller tittar ut på stopen. I affärerna drar jag mitt kort och får ut pengar och på K-mart köper jag jeans och skrivböcker, längs Broadway kollar jag in på bokhandlare och antikvariat och går ut och in i luftkonditionerade byggnader och sitter sen och skriver ner intryck på kaféer.

   Mitt mål med resan till New York är att studera stadsbyggnad, hamnprojekt och parker -  frågor som är aktuella för Göteborg och de projekt jag sysslar med i min skolvardag. Under mitt genomkorsande av  Manhattan besöker jag nästan samtliga New Yorks parker och promenerar utmed hela hamnlinjen från dess högsta punkt vid 27:e gatan runt hela sydspetsen upp till Lower East Side och ser planteringar, parker och bostadsprojekt och framförallt samspelet mellan bostäder och vattenlinjen. Det ger mig en klar bild av hur tunneln och det frilagda hamnområdet kommer att påverka Göteborgs kulturella karta. Jag intervjuar New Yorkbor och försöker skapa en bild av parker och hamnananläggningarnas framväxt..

  Denna andra dag i New York slutar nere vid sydspetsen i en underbar solnedgång och en konsert av Al Kooper en av min ungdoms idoler.

17.7.03 

 Klockan tio på kvällen är jag tillbaka på rummet efter en tolvtimmars promenad nerför femte avenyn och sedan vidare ner till Union Square denna klassiska park. Klockan närmar sig sju och i parken är samma blandning av meditation och samvaro, lek och diskussion som det alltid har vait. En ung färgad man står som en ensam Sven Dufva och tar emot den ena diskussionskombattanten efter den andra. Ämnet är religion kontra ideologi. Man frapperas av andelen äldre herrar som hänsynslöst ger sig in i diskussion med de unga. Här i västra hörnet finns en scen och stolar står uppställda och vid halvåttatiden börjar folk köa.   Där förbereds en liten kammarkonsert med en lokal stråkkvartett, ett evenemang som ingår i stadens utbud av sommarkonserter och som delvis bekostas av den lokala community som utgörs av medborgarna i Greenwich Village.

    Jag går ner bland gatorna i the Village och köper sandwichar och när jag kommer tillbaka har konserten börjat. Musiken fyller den varma julikvällen och lägger sig över rullskridskor och småprat och åskådarna njuter av ett aldrig tidigare spelat stycke av en italiensk romantisk kompositör och två stycken av Schubert. Det är utomordentligt välspelat och som alltid i USA är musikerna extremt skickliga. Medan jag lyssnar upptäcker jag att de båda svarta damer som sitter bredvid är violinistens fru och svägerska och får genom kommentarerna en inblick i en amatörmusikers vedermödor runt svåra klassiska verk. Mitt i konserten hörs polissirener och under den minut polisbilar cirklar runt parken är musikerna blickstilla för att sedan så snart ljudet dött bort omedelbart börja stycket exakt där man stoppat. Det ger en mycket stark känsla av kulturens kraft.

   Har gått hela dagen längs Broadway och känner mig både utmattad och andligt uppiggad. Under promenaden längs femte avenyn gör jag ett besök på Barnes and Noble, världens största bokvaruhuskedja vars påverkan på det litterära utbudet i västvärlden är enormt omfattande. Här finns ett urval av det jag söker – böcker om creative. writing, skrivmaterial i form av de skrivböcker med hårda ryggar som jag föredrar och ett utbud som ger en inträngande bild av bokmarknadens olika prioriteringar i dagens kulturella klimat. Jag går systematiskt igenom alla de fem våningarna och avslutar på caféet längst upp. Barnes and Nobles förlagspolitik  har varit intressant för mig ända sedan jag började syssla med Eböcker för några år sedan och det är fascinerande att studera hur de byggt upp sin bokhandelskedja, deras marknadsföring och utformning av produkter.

    Jag kommer ihåg en bok av en klassisk förlagsman i New York som kritiskt behandlar utvecklingen av detta förlag. Han beskriver hur de köper upp mindre förlag hur de ändrar deras utgivning, överflödar marknaden med matböcker och Harlekinromaner, byter ut personal och genomför struktrurationaliseringar, ersätter filosofi och litteraturvetenskap med deckare och låter de smala produkterna ersättas av massfabrikation och jag söker bland personalen efter spår av det som i boken beskrivs som en enda rovdrift med kulturellt kapital och intelektuella framsteg.

     I samma ögonblick dyker en liten tunnhårig judisk man upp och förklarar lugnt och metodskt var de olika vetenskapliga böckerna finns, var filosofi, sociologi och litteraturvetenskap finns. Aha en överlevande tänker jag och försöker rekonstruera de olika turer han genomfört för att undgå att bli bortplockad. Han ger intryck av total kontroll och säkerhet och har antagligen hela tiden lyckts behålla sin plats i förlagets mittfåra. Ansiktet avspeglar lugn och öppenhet men jag kan inte låta bli att misstänka att han fått stanna kvar för att bevisa att det fortfarande finns den gamla sortens förlagsmän och att han hela tiden spelat med insikten om detta faktum. På avdelningen för humaniora ligger studenter utspridda på golvet och tjuvläser medan en kraftig blond kvinna sitter i kassan som en stabil folkbibliotekarie. Utbudet är massivt med nya serier tänkare i hela tiden nya pastellfärgade serier. Det ger ett lite underligt intryck men avspeglar det samspel mellan marknad, utbildningsorganisering och forskning som är den amerikanska modellen.

  Varuhuset har en perfekt placering mitt i city med stora fönster som ge ljus från alla håll. Svängdörren ger en känsla av europeiskt storhotell och den väldiga svarte säkehetsmannen ser ut som om han skulle vissla på taxibilar. Här liksom överallt i de stora städerna har man tagit det bästa och presenterat det direkt för den enkla människan. På varuhuset blandas, de ljusa lätta strömmarna med en europeisk livsstil, resor, samtal, familj och vänskap med skrivande och intellektualitet. Kanske är det så att man måste resa till USA för att hitta en ursprunglig europeisk identitet. Den är lika elegant paketerad och avdelad som den kristna religionens olika former där man plockat de bästa delarna och placerat dem väl synliga och lättillgängliga för gemene man.

 Här i New England kan man som på de flesta håll i USA shoppa bland sina drömmar och ändå vara del av ett samtida skeende, njuta av förbiilande molnskuggor på TVskärmens nationskarta och exakta diagnoser för dagens väder i olika städer, få besked om ungefärliga antalet skurar som skall falla mellan två och fyra och ungefär hur dags det kommer att klarna upp. Man kan dricka morgonkaffe tillsammans med tyfonexpert och se ”fortsättning följer” på tyfoner och orkanvindar som smyger in från mexikanska golfen plötsligt avbrutna av direktbilder från stormvindarnas härjningar i grannskapet.

    Man kan gå ut och in i identiteterna som man går in och ur bilen, fikar på macken eller i förarsätet, prickar av platsupplevelserna på kartan och kolla sin uppmärksamhet mot avfartsskyltarnas ryckvisa nedräkning mot just den lilla stad man har som tillfälligt resmål. Allt finns tillgängligt och öppet och framförallt delar man upplevelsen med tusentals andra – ute i exakt samma ärende och i samma ögonblick.

  Författarbilderna som täcker alla fyra väggarna på Barnes and Nobles cafeteria på femte avenyn på översta våningen ger ett intryck av mausoleum. De populistiska plakatmålningarna gör gästerna små och osynliga som små kryp där de sitter vid sina cafe latte vid de kalla metallborden.

  Joyce, Proust, Neruda och de femtiotalet andra stora författarna ser ner på sentida cafebesökare som befann de sig i på ett ganska välknökat modernismens Olympia. Ansiktena och de grälla plakatfärgerna gör att deras ansikten mest ser ut som en muralmålning och ger kanske samma intryck av skräck och vördnad som grottmålningarna i Altamira gav åskådarna för 40 000 år sedan. Man stannar och försöker identifiera samtliga, inser att man inte läst något av Edith Wharton. Kanske man börjar här i trettonårsålderna sedan ägnar trettio år att läsa samtliga och återvänder för en fika varje gång man avslutat någon.

    Det första intrycket innebär att man reflekterar över deras inbördes placering som de skulle innebära någon slags hierarki och blir så häpen över deras allvarliga blickar att man tappar totalt lusten att dricka kaffe. Man vill se författarna inte bli sedd av dem och perspektivet som liknar sekelskiftets dyrkan av stora män blir ett obehagligt intrång i den narcissistiska cafékulturens odlande av det egna jaget.. Ett intryck av stupade hjältar, av personer som träder fram i rampljuset, av just branding, av namn som ger ett blandat intryck.

   Att upptäcka att de författare som man gjort till sina egna i själva verket är allmängods är att uttrycka samma sak – som om de skulle vilja att det man i främsta rummet säljer är något annat än just deras verk. De är fångar i Barnes and Nobles himmel och konturerna ser lika mossiga ut som den klassiska bilden av Freud som landsfader, en serie gammaltestamentliga profeter, kom ihåg att du är dödlig. Att sätta dem tillsammans på ett kafé ger en bild av att de är likställda vilket kanske är sant men vad pratar de om och varför är de hopbuntade på ett ställe.Är det ett sätt att återställa den ursprungliga läsarsituationen i mitt fall den nyfikne och sensible nioåringen.

   Men målningarna som verkar vara en slags modernistisk motsvarighet till Davidmuséet i Angers med deras rad av stora mäns ansikten i majestätiska byster. Också de ger känslan av att man vill återse dem precis som fotot av Eugene O Neill på Hotel Duncan i New Haven. Man vill återvända till fadern eller till moster Rut. Ansiktena blir själva platsen för sin förekomst och ger ett betydligt mer brutalt intryck än de diskreta skyltarna som signalerar att här börjar Ralph Lauren på herravdelningen på Macys varuhus. Kanske är det just sådant budskapet är idag – att vi orkar inte ta emot den brutala kraft som litteraturen kan skänka utan föredrar att vaggas till ro av de mjuka locktonerna från varumärkesindustrin.

   

Jag ställer mig i kön på Empire state building och kommer slutligen efter att ha betalat 10 dollarsbiljetten, det billgiare alternativet utan Manhattan Skyride, upp på toppen.bland en massa människor från hela världen i flödande eftermiddagssol. Byggnaden som kan ses från nästan alla delar av New York blev färdig 1937 och är ett stycke arkitektur som bygger på de nya gjutmetoderna. Utsiktsplanet ger en fantastisk utsikt över Manhattan i det klara solskenet . Massor av vaktmästare och ett virrvarr av köer ger liv men alla verkar ha ett gott humör och får en härlig utsikt trots att jag avstått från Manhattan Skyride och bara stannat däruppe en halvtimme.

  Empire state building på sommaren är ett glatt inferno av turister och lines med köer och skyltar som säger att nu kommer det att ta fyrtio minuter innan ni kommer upp. Man blir del av grupper i kön i hissen upp, i vandringen däruppe, framför de olika utsiktspunkterna, i jakten på en väg tillbaka, i trapporna i hissen ner och alla tänker samma sak.var det så här det kändes att försöka ta sig ut ur WTC- byggnaden.

  WTC- gropen som är en enda stor underjordisk arbetsplats utstrålar en säregen skönhet just genom sitt djup mitt i stadskroppen, den ger en slags lättnad och uppslupenhet, i själva verket utstrålar den frihet som om den knöt an til havet och de två floderna som mötas några hundra meter längre bort. Den gråbruna gropen balanserar kylan i wall Streets kalla eleganta byggnadskomplex och blir en bild av värme, förlust och tomhet och det som finns innanför avspärrningen förenar och gör åskådarna till deltagare och likvärdiga Vem har inte stannat och sett en stor grop.

   Beskådandet av det stora hålet tillhör de ursprungliga erfarenheterna ( vem har inte fascinerats av att stirra ner i en grop) men denna grop är gigantisk och det som pågår i den är ett litet myrsamhälle, ett slags underjordiskt samhälle med spår och stationer. Det går en inglasad gångbro över den som det vore frågan om ett operabesök och man närmar sig gropen från olika håll, från sidan, över eller bara utifrån. Den dyker plötsligt upp bland höghusen och dess främsta merit är frånvaro. Den ser ut som ett stycke stilla liv bland de döda höghusens väldighet, en lekplats för samhällsanalytiker och med ett intryck av att allt inte är obönhörligt och att några måste offras.

   Eftersom den följer på de kontrollerade köerna och inmarschen i Empire State ger alltsammans ett intryck av samma logik som fånglägren. I det omedvetna ges bilden av det slutliga försvinnandet efter den intensiva anblicken, resan upp och ner och slutligen gropen och därefter hamnområdet med musik och parker och båtar. Som en resa till paradiset genom helvetet och skärselden. Har kanske någon genial samhällsplanerare läst Dantes komedi och föresatt sig att planera Manhattans sydspets efter just dessa föreställningar. eller är denna gigantiska stadsdels utformning i själva verket uttryck för en djupt grundad katolsk mytologi i dess olika stadsborgmästares medvetanden?

   På förmiddagen besöker jag Lincoln Center och Metropolitan och St Patricks Cathedral. Operahuset är fantastiskt med trappor, parkeringsdäck under huset, konstshoppar och den imposanta entren med alla de stora stjärnorna på bilder vid entren. Metropolitan väcker alla minnen av opera, klassisk musik, dagböcker och familjen Long. Storhet och generositet. Här ar Jewish territority och jag möter själva New Yorkjuden på sin lunchpromenad.

    St Patricks cathedral är en väldig gotisk byggnad mitt i staden med färgrika mönster på de vackra fönster som högt uppe kantar väggarna. Den ger ett intryck av lätthet och generositet som man inte alltid hittar i Europas kyrkobyggnader. Den skiljer sig från den ljusa enkla kyrkorummet hos baptistkyrkan i kanten av Greenwich villlage där hela podiet fylls av en väldig banderoll där barnen skrivit välgångsönskningar till de kämpande soldaterna i Irak eller den skolsalsliknande frikyrkan i Harvard, det idylliska samhälle där jag hamnade efter att blandat ihop destinationerna. När jag sitter på den öppna platsen framför Metropolitan möter jag New Yorkjuden, en lustig person.

  ”Mannen på den öppna platsen hade frågat något om fontänens höjd  och lett inbjudande. Han hade en röd Financial times instucken i armvecket och var liten men ohyggligt bredaxlad och sa att han hette Cowan och var den första äkta new Yorkjude han pratat med under hela resan. Han förfrågade sig om Sverige och sa att han besökt landet och gillat det, att han var skribent och skrivit en bok om sin upväxt på Long Island. Han pratade en stund som om han ville få honom att känna sig uppskattad och förstådd- mot slutet av samtalet sa han – Sluta aldrig med skrivandet och kvinnorna. I den ordningen. Han sa att hans namn nog fanns på nätet. Nästa dag passerade han honom när han satt vid sidan av konsertpubliken vid ett bord i Bryants park. Han kanske tillbringade sina dagar med att promenera omkring på femte avenyn medan han väntade på att börsen skulle stiga eller falla.    Av vaktmästaren på Metropolitan hade han förstått att granma var död och att Leonore var sjuk. Alla vaktmästare inom den klassiska musikens olika scner var judar och alla kände varandra. Han försökte lokalisera den berömda sopranen bland alla ikonerna i souvenirshopen. Längre ner bland posters i källaren gav den unga kvinnan en entusiastisk beskrivning av New Yorkskolan och den senaste retrospektiva utställningen.” 

Bryant park är full och det kommer ständigt ett flöde av människor klockan tre när konserten just har börjat och en grupp börjar med Greecque Alley och de ser ut som the Mamas and the Papas med låter inte lika bra eftersom de försöker göra en egen variant och den låten är inte ämnad för det och sedan kommer ett countrygäng och sjunger Hank Williams och sedan de unga operasångarna från Fantomen på stora operan och då blir alla nöjda till och med den intellektuelle mannen som läser Le monde.

    Neale Cowan som släntrar förbi och mannen mittemot spiller sitt vatten i den vackra unga damens knä just när hans fru börjat tala med verkligt engagerad röst och jag känner mig verkligen hemma här mitt i stan och det vandrar en arme av businessmän och kvinnor förbi och försöker få tag i en ledig stol och alla är vältränade och nöjda och samlade och man står utanför allt det där numera

   Sedan en lång promenad ner till Chinatown där det är omöjligt att fråga om vägen och vidare ner mot lower east side och Project houses varav de flesta verkar renoverade och en del faktiskt är inhägnade som en liten stad och ingen är särskilt vänlig eller tillmötesgående men kommer så småningom fram till nästa freeway och under den och fram till strandlinjen dom utgörs av en serie parker avgränsade av staket.

   Man är inte färdig med utbyggnaden och här är mer förortstämning men ganska sömnigt och cyklisterna viner förbi och tjänar antagligen en hel del tid på att cykla runt Manhattans sydspets. Här finns baseballplaner, tennisplaner och bassänger där ungarna leker och lugna parker där ensamma män sitter och trän som ger skugga och framför på cykelbanan springer joggarna och cyklisterna viner förbi. Det är lugnt och fint med de stora båtarna glider nerför eller uppför East river och hela anblicken ger en bild av ett New York femtio år tillbaka i tiden och jag ser Brooklyns industrifasader torna upp sig och läser skyltarna som berättar om broarna och konstruktionerna och trafiken i två plan och blir som väl de flesta ganska imponerad just av flödena. 

 

 I journalen skrev han: ”Regnet hade lagt en tunn hinna av vatten över det vita plastbordet som trädkronorna speglades i  Mellan träden skymtade sjön och träden la en mörk skugga över den övre delen över trädkronorna var himlen nästan vit , de första långtradarna hördes från bron på andra sidan viken några fåglar började sjunga medan ljusa molnskuggor hängde i det vita. En mygga kom flygande i ideliga svängar mot hans ansikte med kast som vore den en hysteriskt förvirrad galning i en tättrafikerad gatukorsning . En spindel började sparka sig uppåt med två av de fem benen innan den pånytt vilade  Han kunde förstå att de hade skräck för deras absoluta uttryckslöshet.”

    Lekande barn och tunga kroppar, de nya amerikanerna, latinos, kineser, ryssar, det är dem vi möter hela tiden på barer, gator och öppna platser. De andra år osynliga, man ser nån gång i deras båtar på vägen i gryningen eller när de glider in på McDonalds  men upptäcker att man inte vill se dem, de andra är snabba effektiva och roliga uppmärksamma och intresserade, de vita amerikanerna är så lika oss själva att man inte har känslan av att resa bort, just den exotiska färgen och den ständigt lika välbekanta miljön gör blandningen behaglig som skiftningarna i New Jerseys skyline från Manhattans sydspets medan solen långsamt går ner, de olika dagrarna av blått som vandrar mellan fasaderna som över väldiga koboltfärgade stenar. China King Burger King Carole King – här är vi alla kungar. De svarta fundamentaliserna som ställt sig mitt korsningen Broadway – Femte avenyn mitt i regnet medan floderna av människor väller fram.

  Lika uppsluppet som poolerna på nedre East Side tre dagar senare under den långa promenaden mellan de stora bruna huset och eftermiddagssolen på Manhattan nära floderna, gräsplanerna, grupperna som spelar softball, den ensamme basebolltränaren, båtarna som glider upp och ner på East river, de ensamma männen på parkbänkarna, joggarna och cyklisterna, skuggorna från träden, vatttenscooters som fräser fram och doften av cubanska cigarrer, läsarna som förekommer överallt, på tunnelbanan, i parkerna och som snabbt hinner igenom några sidor innan de stiger av, den unge mannen med vilken jag hinner utbyta några ord om Anna Kareninas storhet som roman berättar att han läser den för andra gången.

   Alla läser som en självklarhet, själv följer jag en svensk kvinnlig deckares mjuka lekande bokstäver som någon smekte dem mellan svart och vitt utan varken början eller slut. och nu skall jag gå ut i regnet till det röda huset och komma tillbaka med smutsiga blöta fötter och känna att jag avslutat något, går upp för trappan och gå in i det gröna rummet och sjunka ner i orden pånytt med regndropparna som torkar på ryggen  och minnet av de snabba stegen över stenarna.

  

    Det återstår en bra bit men jag har passerat de ljusa luftkonditionerade gallerierna i Soho med Picasso och Chagall och Andy Warhol men jag vågar inte gå i god för äktheten i dessa serier av litografier och tryck som på oss gör ett alltför välbekant intryck. Mobiler och amerikanska realister, foton på den åldrade Marilyn i serier om två hundra som kostar 800 dollar styck men alla innehavarana är vänliga och ger eleganta presentationer av verken och luftkonditioneringen är behaglig och man tar gärna en tur ner till den lägre våningen och stannar en stund för att sen lugnt fortsätta till nästa galleri alldeles bredvid .Den här stadsdelen lyftes upp som ett resultat av det ”loft living” som Sharon Zukin analyserat i boken med samma namn en klassiker inom stadssociologi.

    I den boken beskriver hon hur husvärdar konstnärer och kommunala politiker samverkad för att lyfta upp en ganska förslummad stadsdel och ge den stil och framförallt enorma höjningar av hyror just genom metoden att lägga beslag på vindsvåningar och inreda dem och skapa ateljeer som blev ett sätt att leva och visa stil. Jag stannar i en hamburgerbar och talar lite spanska med personalen vilket är mycket uppskattat innan jag fortsätt neråt andra avenyn den kanske tråkigaste av de sju stora avenyerna.

   I journalen skrev han: ”Regnet hade lagt en tunn hinna av vatten över det vita plastbordet som trädkronorna speglades i  Mellan träden skymtade sjön och träden la en mörk skugga över den övre delen över trädkronorna var himlen nästan vit , de första långtradarna hördes från bron på andra sidan viken några fåglar började sjunga medan ljusa molnskuggor hängde i det vita. En mygga kom flygande i ideliga svängar mot hans ansikte med kast som vore den en hysteriskt förvirrad galning i en tättrafikerad gatukorsning . En spindel började sparka sig uppåt med två av de fem benen innan den pånytt vilade  Han kunde förstå att de hade skräck för deras absoluta uttryckslöshet.”

    Lekande barn och tunga kroppar, de nya amerikanerna, latinos, kineser, ryssar, det är dem vi möter hela tiden på barer, gator och öppna platser. De andra år osynliga, man ser nån gång i deras båtar på vägen i gryningen eller när de glider in på McDonalds  men upptäcker att man inte vill se dem, de andra är snabba effektiva och roliga uppmärksamma och intresserade, de vita amerikanerna är så lika oss själva att man inte har känslan av att resa bort, just den exotiska färgen och den ständigt lika välbekanta miljön gör blandningen behaglig som skiftningarna i New Jerseys skyline från Manhattans sydspets medan solen långsamt går ner, de olika dagrarna av blått som vandrar mellan fasaderna som över väldiga koboltfärgade stenar. China King Burger King Carole King – här är vi alla kungar. De svarta fundamentaliserna som ställt sig mitt korsningen Broadway – Femte avenyn mitt i regnet medan floderna av människor väller fram.

  Lika uppsluppet som poolerna på nedre East Side tre dagar senare under den långa promenaden mellan de stora bruna huset och eftermiddagssolen på Manhattan nära floderna, gräsplanerna, grupperna som spelar softball, den ensamme basebolltränaren, båtarna som glider upp och ner på East river, de ensamma männen på parkbänkarna, joggarna och cyklisterna, skuggorna från träden, vatttenscooters som fräser fram och doften av cubanska cigarrer, läsarna som förekommer överallt, på tunnelbanan, i parkerna och som snabbt hinner igenom några sidor innan de stiger av, den unge mannen med vilken jag hinner utbyta några ord om Anna Kareninas storhet som roman berättar att han läser den för andra gången.

   Alla läser som en självklarhet, själv följer jag en svensk kvinnlig deckares mjuka lekande bokstäver som någon smekte dem mellan svart och vitt utan varken början eller slut. och nu skall jag gå ut i regnet till det röda huset och komma tillbaka med smutsiga blöta fötter och känna att jag avslutat något, går upp för trappan och gå in i det gröna rummet och sjunka ner i orden pånytt med regndropparna som torkar på ryggen  och minnet av de snabba stegen över stenarna.

   När jag närmar mig det första torget pågår en konsert med en ensam folksångare och folk som äter pizza och står eller sitter runt den lilla scenen. De omkringstående informerar mig om att det är en skotsk sångare vars namn jag aldrig hört. Jag slår mig ner och ser hur chicanoungdomarna samlas efter jobbet för en trevligkväll ute i det fria och kan inte låta bli att göra jämförelsen med göteborgskalaset och människolivet vid kajen under sommaren.   

  Efter en stund går jag vidare neråt hamnpassagen och kommer till nästa konsert som är den en gång ganska kända sångaren John Hammond, här sitter en trevlig artig och uppmärksam publik i femtioårsåldern och njuter av utomordentlig folkmusik och blues lite lägre bort pågår en konsert med ett indieband och ungdomarna sitter i de små fönstren och lyssnar eller ligger på gräset utanför och njuter. Det ser ut ungefär som Schillerskas kulturvecka just kommit till sista dagen och publiken utgör exakt samma typ av medelklassungdomar som befolkar vår gymnasium och jag stannar en stund innan jag går vidare. Jag är trött men upplyftad i själen när jag stiger av tunnelbanan och går genom ett varmt och behagligt kvarter till mitt hotell.

18.7.03—-

  Nästa dag regnade det och parkerna vid Riverside Drive såg föga inbjudande ut . Slumpen hade lett honom hit och nu tvingades han gå uppför Cleveland Avenue i tung grå förmiddagsvärme medan tågen rasslade över hans huvud. De människor han frågat hade gett långa utförliga svar. Vid parkens övre sida stod ett led av mäniskor och verkade köra för att få tillträde till parken. De sa att de var från Vermont och skulle på ett möte men såg mer ut som om de var på turistresa med glada kepsar och leenden. De stod två och två på ett led som skolbarn och alla var glada och log med små brickor runt halsen.  -Vi besöker stället här bakom sa en kraftig man med keps utan att vända isg mot den väldiga stenbyggnaden bakom. Han hade passerat den på vägen upp och noterat att den tillhörde att religiöst samfund han aldrig hört talas om.

  Utanför det gigantiska monumentet stod en stor röd buss med texten Free Art of New York och bakom den mitt på den runda platsen hade ett litet filmteam riggat ljus och reflektorer  runt en söt ung flicka  som kastade en blick på honom som liknade den som studenter brukade skicka iväg åt honom i korridoren och som sa att det finns visserligen bekymmer men skönhet, entusiasm och ungdom talar sitt eget språk . Dessa blickar brukar ta dem igenom även de lägsta mest motiga dagar utan att efterlämna alltför många skavanker.

  I entréen och på sidorna satt svarta vaktmästare pratade högljutt och han noterade att de hade tydlig Harlemdialekt. Generalen var påfallande lik en känd skådespelare och han kom på sig att minnas en film där denne uppträtt just som general . Vilket lyckoskott att likna en skådespelare som levde hundrafemtio år senare! Kunde det finnas nåt bättre sätt att bli ihågkommen i samtiden. Kanske var själva likheten förutsättningen för skådespelarens karriär. Kanske var de släkt? Kanske skulle skådespelaren bli president en dag. Mindes vagt att denne hade en son som spelat Faust i filmatiseringen och att han tillhörde dem som svartlistats för att han opponerat sig mot kriget. Martin Sheen brukade spela blue collar americans.

- Den andra graven är hans fru, sa nån i gruppen när de stod runt den cirkel under vilken två väldiga marmorkistor stod bredvid varandra. Kistorna gav ett intryck av att krigshjältens främsta bedrift var att han varit en exemplarisk make och delade säng med sin lagvigda och han undrade hr många besökare som kunnat undvika att gissa vem som var vem. På varje vägg fanns en kort presentation med teckningar som såvitt han kunde bedöma var byggd på minsta gemensamma nämnare  ifråga om krig politik och personlig karaktär .

  Han kom påsig med att misstänka att skådespelarens, Martin Sheens ansikte fått ersätta generalens. Det skulle otvivelaktig underlätta och kanske skapa just det intryck av odödlighet som var mausoleets främsta funktion. Det förs en diskussion om Ulysses s Grant verkligen var alkoholist och vittnesbörd av samtida avlämna som säger att de aldrig såg honom dricka i tjänsten. Det är lite svårt att fånga hans militära storhet men han var segraren som blev president och sedan gjorde den ena blundern efter den andra men också genomförde en del sociala reformer. kanske hans fru låg bakom dessa och hon som den verkliga presidenten fått platsen bredvid honom i kryptan. Jag minns biografin över Mark Twain och hur denne fick sitt förlagsprojekt räddat genom general Grants memoarer – eller var det tvärtom? Mausoleet är liksom hela stadsdelen ett minnesmärke över en av de stora perioderna i amerikansk historia då progressivism och imperialism genomförde ett gemensam lyckosamt fälttåg in i framtiden.

   Jag söker Amerikas hjärta bakom kriget och gör därmed en klassisk rörelse som både placerar mig i min egen tid och min egen historia. Kanske är det en sätt att undvika kriget. Jag är i så fall inte ensam. Tidningarnas rapportering är knapphändig. Väderkartan tar betydligt större plats.

   Jag upplever en parallell till den undanskymda position jag själv intar och det amerikanska folkets .. De flesta av de människor man möter på Femte avenyn och på Broadway är faktiskt färgade eller latinos. De ser inte ut att tillhöra de grupper som röstar. Presidenten är han däruppe och vem det är spelar mindre roll i den vardagliga verksamheten med service, långa arbetstider och ett gott humör och stor lekfullhet.

  Egentligen var hela den här utflykten uppåt Manhattans västsida ett resultat av ett samtal på frukoststället. Den vackra kvinnan som gled ner på stolen snett framför och den kraftige mannen som kom in några minuter senare startade ett samtal om föreläsningar och kurser. De hade omedelbart gett intrycket av att vara lärare. Mannens hud var gråblek och fet och dess färg liknade så mycket de ljusa mestisansikten han mött i tunnelbanan att hans spontana intryck var att detta var en person som genom språket och fysiken byggt upp en helt ny personlighet. Detta intryck kunde han inte släppa trots att mannen pratade en äkta amerikanska och kanske var det just det som fick honom misstänksam, skepsis var ingen av hans bästa egenskaper.

  Han frågade om parker och fick ett uttömmande svar. Mannen som uppgav att han var från Alaska och gav honom sitt kort som sa att han hette Andrew Walker vilket såvitt han visste var namnet på fantomen gav en lång beskrivning av Riverside Parks och Nicolas park. Är det inte uppe i Harlem, sa han och fick en ilsk blick av kvinnan. Mrs Persson kom med mera kaffe och nu var han i sitt esse gav henne sitt mailadress och bestämde sig för att kolla dessa parker – Du kommer att se en del fina hus också, sa kvinnan.

  Alaska, tänkte han. Mannen hade uppgjort en födelseadress som låg så långt som möjligt från han eventuella ursprung vilket han misstänkte var Puerto Rico. Kanske hade familjen emigrerat till Alaska och sedan hade han bestämt sig för att resa till New York. Men varför hade han valt New York. Han såg ut som de kraftig pratsamma män som av någon anledning valt att göra karriär inom skolan. Ett sätt att utnyttja sina sociala talanger och sin organisationsförmåga. Att få prata om sociala projekt med parker måste vara den perfekta bilden av självförverkligande. Det hela verkade vara lite för tillrättalagt. Han åt sin grid och kände sig en smula som en skolman.

   Upper West Side är en fashionabelt område som ge en bra bild av New York vid sekelskiftet. Parken går utmed Morningside Drive längs den väldiga Freeway som följer Manhattans över västra del och det gör tyvärr att den blir begränsad till omfånget. Den har liksom flera av de mindre parkerna till syfte vad det verkar att utgöra rastplats för hundägare, övernattningslogi för hemlösa och joggingsträcka för frisksportarna och platsen för enstaka ensamma läststunder för de ensamstående. Stora träd ger skugga och avgränsar bostadshusen från den förbiflytande trafiken några hundrameter längre ner.

  Han fortsatta uppåt gatan men märkte att den var på väg att ta slut och vände sig mot en rödhårig kvinna med felproportionerat utseende som emellertid talade så länge att han inte kunde motstå en närgången granskning av dragen. Hon hade några skönhetsfel och hennes distinkta sätt att tala verkade vara en slags kompensation för de plastikoperationer hon avstått från att genomföra. Det var som om hon blivit störd i en morgonritual och till varje pris ville återställa jämvikten mellan det plötsliga mötet med en främling och morgonens rofyllda sommarvärme.

- De här byggnaderna tillhör Columbiauniversitetet och du hittar huvudbyggnaden om du går Claremont Avenue och sedan går två kvarter ner .

  Hon hade grå tröja, svarta långbyxor och såg ut att vara på väg att köpa mjölk. Hennes sätt att tala implicerade att just detta ovedersägliga faktum var det som styrde alla hennes uttalanden och att samtalspartnern inte skulle göra sig några illusioner om att hon var medveten om detta faktum. Är detta en slags feminism, tänkte han men följde ändå detalj hennes instruktioner. På något sätt verkade det som om hon ville säga att intelligens är ointressant om man är vit och ful. Var detta en intellektuell kvinna? En rik kvinna? En ensam kvinna?  Hade hon litterära ambitioner , ville kanske bli en ny Carson McCullers, kanske var hon verkligen författare, ett yrke som fortfarande står högt i kurs i New York. Han kunde inte minnas om hon haft någon hund med sig. Kanske en liten anteckningsbok.

   Hon gav intryck av att vara på väg att köpa mjölk som om området fortfarande vilade i nån slags majestätisk 40-talsstorhet.Eller kanske hon skämdes att hon inte flyttat till något mer rörligt område. Men vilket skulle i så fall det vara. The village hade gjort ett trist, tomt och snobbigt intryck. Soho var dammigt och slamrigt. Själva platsen och husen var hennes hemmahörighet och hon hade valt att stanna i stan och skriva och plugga hellre än att resa till kusten och exponera sitt vita skinn och nu hade hon träffat någon som hon ville berätta det för. Det fanns inte en detalj som fattades i hennes perfekta genomgång av gatorna och vägen till Columbiauniversitet men hon verkade angelägen om att bevisa att hon inte hade något samband med platsen.

    -Byggnaderna här ägs till största delen av universitetet och det finns gott om studentbostäder. Han kände sig plötsligt inringad som om stadskärnan utgjort ett campusområde av stora gråa hus. Han kunde inte erinra sig att det nånsin varit fint väder när han sett Columbia det verkade som om platsen skapat sin egen grå hinna där tänkandet var det centrala. Byggnaderna var i samma klassiska parisstil som de stora universiteten med gårdar och medeltida fasader. Studenter pratade engagerat på trapporna. Här hade revolten startat innan den spred sig till Europa och här fanns naturligtvis en hjärnkraft som var bedövande.

Macys

Sitter på cafehyllan bland män som väntar på sina fruar medan han förgäves försökte hitta nåt fascinerande intressant inslag bland kvinnorna men insåg att i motsats till Sverige ligger inte uppenbarelsen i det yttre utan i sättet och charmen och pengarna här han mötte inga blickar från kvinnorna överhuvudtaget rulltrapporna var träklädda och säkert halvsekelgamla och han upptäckte att han ville fortsätta att åka i dem hela dagen. Restauranten var utmärkt  och pajen var välsmakande  en judisk kvinna log mot honom och två italienska par i övre medelåldern pratade galant medan männen teg väluppfostrat surmulet de visade bara precis det de ville se

   Han tar sig ut på gatan, det småregnar och vimlar av folk. Han tar tunnnelbanan uppåt och går av på rätt station, hämtar sitt bagage och återvänder under jord. En gatumusiker spelar underbara Beatlesvariationer och han ger honom lite växel. Tre kraftiga kvinnor står som en mur av sköldmör runt en kvinna som han avlägset känner igen som en av skrivprocessikonerna från det sena åttiotalet. Hons er fortfarande fräsch ut och de andra lämnar inget tvivel om att de är frälsta. Han känner en lättnad och helt annan hemmakänsla. Det dröjer en stund ett tåg går förbi och nästa blir proppfullt. Han väntar och stiger sen på ett nästan tomt tåg. I minnet erinrar han sig de upphetsade asiatiska ungdomarna som rusade upp från perrongen för att inte komma för sent. 

    Kanske skulle de på någon föreläsning på Columbia, kanske ville de inte underkastas sig ödet, kanske ansåg de att skepsis var ett överlevnadsvillkor. Vid Penn Station stiger han av köper bussbiljett och sätter sig i kön, informerar om sitt flygbolag och glider sedan ut genom Lincolntunneln och in i New Jersey och av på Newark och några behagliga timmars shoppande innan det är dags för att gå ombord tillsammans med Pierre Schori efter en rigorös kontroll av kläder och varenda nit i jeansen. Flygresan ger möjlighet till en första djupare bekantskap med de två böcker han införskaffat: The art of writing och ”The Whores child and other stories” av Richard Russo. De visar sig bägge vara ypperliga. I bagaget har han fyra nya skrivböcker och två par amerikanska jeans.

   Händer som räcker över biljetter, händer som sticker ut ur Tollbooths, händer som lämnar över biljetter, händer som räknar växeln, händer som sträcks fram för en hälsning, polismannens händer som visar bästa stället för ett foto  ”good you came back”, välkomnande leenden, ansikten i mängden, rörelser i massan, dofterna i tunnelbanan, skrivgruppen på perrongen, ett kvinnoansikte som verkade bekant på något sätt stillastående, paret på kaffebaren, certificate kom från Alaska promenaden, den tunga varma backen, Riverside drive, Columbia university, kaffet , skrivboken.

   Var detta en minnesresa?  En resa inför åldrandet, ett försök till penitens eller ett sökande efter fadern där borta nånstans, en fader som för länge sedan lösts upp i den amerikanska vardagen med dess osentimentala lekfullhet, en slags Hamsunsk resa till ett krigförande land? Ett försök från en förvirrad själ att inför sina ögon se mönstret, det styrande i des verkliga skepnad ? Eller var det en bön om stöd och hjälp? En bekräftelse på att alt verkligen gått rätt till sedan förra besöket – allt besvarat med ett sånt är livet och nu är du här. Du lyckades genomföra resan, du valde oss. En bekräftelse på att åttiotalet varit verkligt? Ordet convent som sedan blir Russos första innebörd i den första av novellerna just titelnovellen.

  Läsningen, koncentrerad njutningsfull som tunnelbaneläsning högt över havet och molnen med olika infallsvinklar hela tiden. Där den ordagranna presentationen kunde blivit en hel lektionsserie med nya läsvinklar, nya stycken, satser och en röst.

Epilog

   Kärleken till de långa väntans timmar som finns på platserna. Ensam i solnedgången i en liten lägenhet i Queens villakvarter sitter Märta Persons från Göteborgs femtioåriga dotterdotter och sminkar sig inför jobbet som servitris på 108:e gatan. Henne träffar vi på morgonfikat utanför West Side Inn när vi sveper kaffe juice och stekta ägg och precis när planet lyfter för den nattliga hemresan stänger hon av TV:n i sitt lilla hus i Queens och lägger sig att vial sina trötta ben.

Filed under: Resor   |  Leave a Comment

december

01Dec07

Detta har hänt.

   Romanen utformas som en form av uppgörelse eller obduktion om man så vill. Huvudpersonen en medelålders författare har förlorat inspirationen och söker kontakt med det förflutnas andar genom magio. Han möter Lea som är bärare av alla traditionerna och lägger in i henne hela sin romantik och saknad och triumf.Hon är beredd att spela med i spelet eftersom det är hennes väg samtidigt lever hon i en annan modern verklighet som inte innefattar honom som en verklighet vilket får honom att fundera på om han överhuvudtaget varit verklig för de kvinnor han varit gift med och han skall nu möta Lea på flygplatsen men vet inte om han kommer att orka ta sig dit om hans bok kommer att fungera eller om mötet kommer att bli som han trottSamtidigt läser han Dante och skriver brev till Lea som handlar om underjorden varpå hon uppmanar honom att bege sig till överjorden vilket han försöker göra.

    Lea är samtidigt den meditativa principen och inte den aktiva kvinna han tidigare haft. Han lägger in all musik och alla aspirationer i Lea och ser henne ständigt framför sig när hon går på Berlins gator. Hon talar Sju språk och är en sierska.Försöken att förbereda sig för mötet gör att han ignorerar och glömmer allt annat som han ser som ett farväl till underjorden som symboliseras av den portal han tillsammans med eleverna bygger runt Vasagatan och som är underjorden.Lea tar honom geom dessa underjordens riken till Skärseldsberget men lämnar honom där och han måste gå resten av vägen med B. hans vägvisare. De gillar musiken och lyriken tillsammans och kommer vidare innan han pånytt skall möta Lea efter två veckor.

Han somnar och vaknar upp i en helt annan tid.Det är nu gryningen till påskdagen och han vankar bakfull runt i staden. Han är smutsig efter att ha genomvandrat helvetet och det är året 1973 och han går upp mot berget när ett lastbilsflak kommer med en musiker det är Tommy hans gamle polare från realskolan som bor alldeles här och som spelat på en fest.De tar sällskapl uppför berget bakom dammen och möter en en grupp hålögda studenter andar som bott på hotel Volrat Tham som blivit ungkarlshotell. Han återfinner några kompisar till hans far som varit nyktra vid sin död och därför fått ett mildare straff. De berättar att fadern var den bäste av alla hantverkar men väldigt svag men vänsäll och att fadern dog tjugo år senare spik nykter och säkert kommer att ta sig till andra sidan.Han möter en man som är full av förakt och förnuft som vaktar hotellet Han ser allt från den rationella synvinkeln och polemiserar oupphörligt mot andra. Han håller en lång monolog. Därför har han blivit förvisad hit. Alla blir trötta.Tommy börjar berätta om sitt band och sjunger Tie a yellow ribbon round the old oak tree. De sjunger med och dansar på sitt struttiga vis. De drack mycket och satt på puben men nu skall de bli frälsta inom kort hoppas de.

De pratar med honom – så du vandra fortfarande, skall du aldrig sluta och sätta dig ner och prata lite, vara som folk.Han skakar bara på huvudet.- North Beachsyndromet, säger han.Han möter sin döde lillebror som aldrig kom ut ur skötet och därför aldrig hann synda utan dog på vägen. Han möter den ensamme mannen som hade chansen att möta kärleken men som slarvade bort den av likgiltighet och ignorans gång på gång.Sedan möter han sportmänniskorna som sökte faran men inte kunde nå den eftersom de gav upp på vägen. Det handlar om idrottsmän som gett upp av någon orsak. Nisse T. är en av dem. Han vandrar nu runt.

Därefter möter han Stålis som varit så upptagen av politiken att han missat kärleken och som irrar vidare efter sitt kvartsekel i helvetet.Han somnar och vaknar upp i en helt annan tid.De har tillbringat hela natten Han och V. på flygplatsen och vaknar nu upp till minnet av Lucia som de firat på Hawaii tidsomställningen är total och de förstår att de befinner sig på andra sidan jordklotet. De har alltså gått rakt genom jorden och tiden.Reningsprocessen går i tre färger vitt rött och svart. Han upptäcker att han har en krans om halsen. När han landat får han en krans om halsen i dessa tre färger. Man tar också bort ett p i hans stämpelkort. Han tar emot de två nycklarna i receptionen till hotellet. Här bor högmodets folk men de som kommer honom till mötes är alla botgörare som släpar stora kassar med mat och bär barn och släpar tunga ryggsäckar.The harder they come the harder they fall.

Han möter författaren som är stolt över sitt verk och inte inser att han skapat det med guds och vänners hjälp och som därför får gå denna vandring mellan hotellet och berget. Harning vandrar mellan rummet och systemet.Här finns de som är stolta över sitt ursprung och över sin makt men alla dessa skall straffas. De får leva ett liv i största anspråkslöshet. En var stolt över sitt bidrog till en serie en annan var stolt över sitt familjenamn och en annan var stolt över sin makt Valentine. De vandrar nu alla i dödskuggans dal och lyssnar på Diamonds and Rust.There you stands temporarily lost at seathe madonna was yours for free.Now you are telling me you are not nostalgic but give me another word for it. You were so good with words.Hans gång är lättare – nu möter han avunden i form av kollegor, konstnärer som förnekat sin stad och dess makt. Välgörenhetens ängel visar honom skillnaden mellan jordiska ägodelar och himmelska de andliga ting som när de delas av andra ökar den allmänna känslan av tillfredsställelse ju mer de delar.Det handlar om skillnaden mellan bil och bok.De individer som drivit av avund och vrede får nu vandra i moln av rök och dimma utan att hitta ut.Han är på Island eller Tjeckien eller i bastun. Han sitter i bastun och diskuterar människans ondska. Guy Lombardo sjunger en sång i bakgrunden. En svensksångare sjunger i bakgrunden. De samtalar om frågan – är det stjärnorna som styr våra liv eller är det lagarna som får oss att bli civiliserade och följa dem för att bli bättre människor dvs om vi tvingas at göra det.Han talar om vikten om att hålla skillnaden mellan den jordiska och himmelska makten.Han kommer också att möta dessa visioner som är filmens bilder av galen vrede i form av TV-filmen han träffar den gamle artisten Guy Lombardo och frågar om hans maffiakontakter. Fredsängeln dyker upp i form av en ung kvinna med fredsmärket.

Sen kommer han till fjärde våningen. Här vilar de som representerar en ofullständig kärlek och otillräckliga mål.Här finns skolledare som enbart tagit jobbet av lättja eller girighet. Här finns rektorer som beklagar det öde deras skola råkat ut för i händerna på kärlekslösa byråkrater. På natten drömmer han om kvinnan som dansar framför honom hennes steg och hennes dans men Virgil stoppar TV-n. Han möter änglar som tar bort ännu en tatuering från honom. En peeling genomförs.Han går upp för en trappa. Här ligger folk och krälar i lera för sin girighets skull.Gamla finansmän anklagas för sin girighet liksom gamla fackpampar och sossepolitiker. Nu kommer en jordbävning som betyder att en av själarna skall bli frälst. De sjunger Gloria in Excelsis. Den som skall frälsas är poeten Jesus från Alcala. Det han skrev om i sitt brev handlade om inferno.Andra delen purgatorio handlar om vänskap, musik, hymner, psalmer.Nu kommer han upp på nästa nivå där han ser ett träd med frukter som han förbjuds att äta. Här kommer skriftställare som han tillsammans med skrivit hemska saker, revolutionärer, nidskrivare, De är hålögda och ilar förbi. Han tackar dem som hjälpte honom att redigera sitt första manus. De har fått nåd nu genom sina familjer genom vars verksamhet de har blivit goda samhällsmedborgare.Här finns också de glupska som ätit för mycket och nu straffas med ständig hunger. Nu kommer han till den sjunde terrassen. Han måste gå igenom en ridå av eld för att komma vidare till Beatrice och hon uppmanar honom att göra det.

Han kommer upp på en äng där han möter Rakel och Lea. – den aktiva och den kontempaltiva principen. Kata och Bir.V. säger att nu är hans lopp klart. Han har blivit sitt eget ödes man.Han la manuset åt sidan och gick ut i köket. Snön hade börjat falla. det kanske skulle bli en vit jul. Han satte på lite thevatten.2Hon hade börjat gå lugnare Det verkade som om Poseidons ljusgula gestalt hade lugnat henne. Hon tittade men inte iakttagande utan visionärt som mot fyrbåk, något som ledde henne framåt, vidare. Till något väntande. Han kände en lätt värme som om han var delaktig och greps av ett underligt hopp som emellertid slocknade precis när de svängt om hörnet.-Här skall vi gå sa hon som om han aldrig gått på Götaplatsen förut. Trodde hon det?Han kände en underlig säkerhet och knöt den svarta mjuka skon automatiskt utan att tänka på det.Han reste sig upp.Glaset från bokhandel steg fram.. En gul bok med svarta bokstäver framträdde ur skuggorna. Han försökte läsa texten.Hon hade tagit ett steg tillbaka. Hon såg nöjd ut. Hon drog tillbaka foten och gav honom ett triumferande ögonkast. Han kände sig också nöjd.Så var det gjort.Han hade kommit ner på knä.Han mindes Sheilas berättelse om den tjeckiska mannen som bjudit dem på Zoo och hur de spottat på handen innan han skulle kyssa den.De sa att de skulle tvätta av den först.Sheila fnissade och rodnade när hon berättade det. De hade kommit tillbaka från en söndagstur. Det var hon och en väninna som studerade där. De verkade obehagligt upprymda. Onaturligt. De berätttade hela historien med de olika detaljerna i tur och ordning. Tony böjde fram huvudet och lyssnade. De tittade inte  när de kom till poängerna utan lutade sig mot varandra.Det hade varit en äldre flintskallig man som uppvaktat dem på tusen olik sätt. Han var tydligen ett lokalt original. I slutet hade han bett dem om hjälp att komma ut. Och varit beredd att betala för att de skulle gifta sig med honom.De beskrev hur de funnit honom avskyvärd och låtit honom betala och sedan gått.Han såg mannen framför sig. En svartmuskig man av medellängd med grå rock. Tunnhårig.De hade skrattat åt historien och sagt.Typiskt Tjeckoslovakien..Och alla hade skrattat.-Han var så fräck sa Sheila. Han frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag har hört att han gör så med alla utbytesstudenter som kommer hit

.-Vad lever han av?- Det är ingen som vet.-Det är en av de obehagliga saker som händer när man är utomlands, sa någon av flickorna.Det verkade som om de tyckte att de hade gjort ett pojkstreck. Som om någon passerat en intitationsrit, en gräns.Som om de blivit invigda. Men på något sätt föll de i hans ögon. Inskränkta, engelska och tjejtöntiga.-Kan du hjälpa mig med handsken, sa hon.De stod på trappan nedanför kyrkan. Hon hade blågröna tygvantar Det var exakt anpassade efter de långa vita fingrarna. Hon tittade på sina händer som om de var spindlar.De hade bägge smugit fram till räcket. Hon såg trött ut.Det var ett ögonblicks meningslös stillhet innan de skulle stiga ut i mörkret. Familjerna bakom dem hade bildat nån slags grupp där de väntade på barnen på gården utanför kyrkan. Han undrade varför han hade sagt att han kände dem.Allihop.-Alla? hade hon sagt med ett frågande uttryck i ansiktet. De satt kvar på bänkarna medan folk rörde sig fram och tillbaka.Pojkarna som stått uppradade längs sidan hade röda strimmor i håret och var alla kortväxta.Han kunde inte förstå att de gick i gymnasiet. De såg ut att höra hemma någon annanstans.De var små.Som små djävlar.

Bredvid dem längst ut på kanten stod en flicka med alldeles vitt ansikte och svarta och svarta cirklar runt ögonen.Hon hade fullkomligt tom blick. Hon stod och tryckte sig mot bänkraden.Claire böjde sig mot honom. Hon såg rädd ut.- Hon vill in, sa hon. Han vände sig mot raden av tomma huvuden som stirrade rakt fram.- Kan ni flytta er in en smula? Det är en som vill in, sa han.Han försökte le medan han såg ut över kyrkorummet men ingen rörde en min. De bara flyttade sig omärkligt som pjäserna i ett spel med långa armar som snurrar på linjen.Han såg lokalen framför sig som på en bildskärm. Den bleka gled in och stirrade fortfarande rakt fram. Kritvitt ansikte som från ett ögonblick långt bak i tiden en demonstration i Berlin 1977 i november med vitsminkade osynliga ansikten och absolut döda blickar.Hon är ful, tänkte han. Ser ut som en fisk. Blå fiskblick.Ett monster som krupit upp ur underjordiska källor. Claire verkade obehagligt berörd. Han märkte att hon fått samma sträva sura ruttnande andedräkt som han själv.Hon böjde sig fram och plockade i den svarta läderryggsäcken. Han försökte le men leendet stelnade i munnen som på en just avliden.

Hon tog fram det röda programmet men de kunde inte läsa.Texten var svart.Det hade blivit för mörkt. Fingrarna spretade över raden men han hade absolut ingen aning om var de befann sig i programmet.Trumpetstötar hördes och han försökte läsa.Cornu, cornetto, horn.Han kunde inte se, höra varifrån basunerna kom. Det lät matt. Avslagen bleckmusik. Tomma cymbaler. Ingen domedag.Han försökte se dem framför sig. Försökte bygga en pyramid av tonerna men de försvann, gled undan, smet in i gångarna som Jerikos murar eller satan eller döden.Ofödda barns mördare.-Hela den här staden är byggd på lera sa han och stirrade tomt ut från spårvagnen.Fönsterrutan reflekterade den ödsliga gatan. Gula cirklar stirrade fram. Tomma korsfarare och grå övergivna parker som gud lägesen lämnat.Allt gled förbi.-Leer. gebaut, sa hon men teg sedan.Tomt, tänkte han-Leer.On mud you see. Macadam, the stuff you get when you have water and sand and get something.When you get nothing.Han vände blicken från den vackra svenska vältränade mannen framför dem med en blick som spelade de just in ett avsnitt av Vänner och såg ut over tomma platta tak framför hamnen. Skjul, planer,asfaltsgrå skuggor gled förbi.-Leer, sa hon sakta som hon förstått. Han hade viskat fram budskapet.Lera.- Leer, sa hon varmt. Jag förstår.Hon såg förväntansfull och glad ut.

De hade talat olika språk på varje gata åtminstone hade det känts så.Gatorna var tomma och mörka, mer öde än nånsin. Som om alla hade gett sig iväg därifrån och lämnat dem där ensamma.Ingen ville se dem gå fram och tillbaka i sin egen evighet.Ett straff hade utmätts och de var tvungna att ta det innan de fick en möjlighet att konfronteras med själva brottet som de för övrigt inte ens visste om de skulle orka genomföra.De var dömda.-Kommst Du ?Det smala ansiktet och det eldröda håret vajade oroligt.De fem språken var istället för kontakt. De hade inget att tala om Bara en plats att vara på och en tid att tillbringa tillsammans. De bytte språk så snart ämnet blev brännbart och man fick söka efter orden.På så sätt lyckades de formalisera varje andetag. Varje försök till överskridande.De njöt av de stålhårda gränserna.Hur stålet härdades.De gjorde världen betydligt större än vad den var genom dessa språk. Sex språk som hon i hälften av fallen behärskade bättre än han och som han i hälften av fallen behärskade bättre än henne.Fångar inspärrade långt nere i en håla.Livstidsdömda som leker att de är någon annanstans och finner tillfredsställelse i det.Om hon väntade något.De missade hållplatsen och fick gå tillbaka.

Vet du var vi är? Frågade hon oupphörligt.-Jag har levt här i sex år, sa han. Från tolv till 18.De gick långsamt upp för berget. Framför dem steg en väldig skylt upp. Han hade på tungan att berätta om det men just då gled en spårvagn fram ur mörkret och folk strömmade ur. Ansiktena såg lika meningslösa ut som vanligtEn optimistiskt ansikte en bekant från kårvänsterns tid i en grå duffel och hans familj i bakgrunden. Han såg ut som i det ögonblick de träffats 1969 och hade samma falska inbillade förbindlighet nu som då. De tittade på varandra en sekund och mannens blick gled undan nu som då.Han såg ut som om han skämdes att han visat sig och försvann snabbt ner genom gatan.Hans ande levde fortfarande i det ögonblicket. De armbågade sig fram till slutet av refugen medan människor skingrades runt dem som snöflingor i ett alltför milt klimat.-Vet du att jag spelade snöflinga i en pjäs när jag var sju år, sa hon. Schneeblochen, sa hon.Snö är världens bästa isoleringsmaterial.Värmande och kylande på samma gång. Hettan i den runda kupolen och kylan utanför. Se oseende genom den vita snön. En snöflinga, tänkte han.En enda snöflinga kan ändra världen. Eller gå under.Han försökte se henne famför sig när hon trippade fram som en snöflinga. Vitgrå till de andra vitgrå snöflingorna.- Snöflinga,sa hon och skrattade lätt. Kan du föreställa dig det.?Hon kom inte längre ihåg vad han menat med det, tänkte bara på det vita händerna. De bara smala benen och den ….som återstod i detta svarta landskap. Varför hade de ingen belysning där.-Du vet vad som hände i Bamba idag? De hade gått en smula och kommit ut under träden. Det var hela golvet fullt av soppa.Översvämning.-Die Messer eller vad heter det? Knivar gafflar. … jaja och allt låg huller om buller på golvet och jag fick ingen mat. Jag kunde inte öppna. Du vet det var klockan 13 du vet det stängde 1330 och man kan äta då.- Jag var så hungrig.- Vad menar du? Vad hade de gjort?- De är inte kloka. De kan göra vad som helst.

 De hade kommit in i Vasastan. Alléens träd var svarta.-Vet du att det finns 111 träd här i Alléen hade han sagt och hon hade inte svarat. Det stod inte i broschyren, va sa han. Hon svarade inte.Han tittade på träden och märkte att hon kände hans kärlek till dem. Han försökte föra ner dem till henne men de stannade bakom trädkronorna och gapade tysta ner som stora svarta fingrar..Molnen var borta och en grå himmel låg över den gula gatubelysningen.De hade varit på väg förut ur sina hålor de unga vestalerna som dömts att vandra för evigt som straff för måttlösa strävande. Nu skulle de vandra ödsligt hela natten utan att få tala med någon. Med stumma som straff att de inte kunnat stoppa i tid. Dömda till denna riktning i livet för att de tagit vad livet gett dem, levt för stunden och skjutit alla avgöranden på framtiden.precis som han själv.Dömd att göra denna resa genom natten med en rödhårig stum sierska som ständigt stannade och förmanade honom med gester han inte kunde förstå. Hon ryckte honom i armen.- Du sa ordet. Du är skyldig mig en chokladbit.Han hade somnat till. Dödssynden.Precis.- Jävlars fan, sa han.Hans tankar hade fastnat precis vid den port vestalen kommit ut ur .Han funderade som han alltid gjorde om han någonsin i ett tidigare liv varit där. Hur det sett ut. Minnet återvände till Vasagatan 42 Väggarna var dekorerade med små änglar.- Han hade varit boxare, sa hon och det var en match han hade förlorat.- Vilket dåre, sa han och försökte se en boxare framför sig som slåss mot skuggor i ett ensamt kök.Medan han håller på att täckas av floden av gammal soppa och trampar på dolda bestick, knivar, gafflar, skedar, spadar som låg spridda på golvet.I tanken försökte att inte se hur hon böjde sig djupt ner och fiskade rester av kål, morötter, persilja och potatis från golvet medan ångorna från det heta köket steg ut genom fönstret och lade sig som gula moln över tegelstenarna på bakgården barnen från förskolan steg ut från matsalen..Han såg boxaren välta det grå fatet men till slut bli stoppad. Sedan försvann bildernaDe hade stannat vid en port.

Vasagatan 43 ger ett ljust vackert intryck. När man kommer in genom dörren möts man av en lång vestibul. Han undrade varifrån hon hade fått ordet vestibul men lät det stå kvar. Hon var en av två som alltid lämnade in i tid. .Han tyckte mycket om henne. Den här texten skulle handla om yttre och inre rum och hon hade förstått innebörden. Han kände en slags tårfylld entusiasm över hennes visserligen korta men ändå helt perfekt fångade ton. Hon brukade se på honom med sina spännande bruna ögon och den lilla bruna huvan över huvudet. Hon hade energi och fokusering. Larmet tystnar när man kommer in här och en slags rofylld väntan sprider sig när man stiger uppför trappan. Huset byggdes ursprungligen 1906. Genom porten kom Hertha Andersson 19 år rosig och vacker på väg att kör abort tvätten i den rena kalla natten bara ett halvår innan hon skulle gå bort i spanska sjukan och för evigt försvinna från platsen. Nu kom hon stilla glidande gatan fram med en väninna på väg ut från Café Garbo.En flykt undan fångenskapen, en tillfällig exil i en ännu djupare ensamhet. Dessutom talade de knappt och trots att hon skjutit in sin arm under hans och drog honom mot bröstet på bästa Berlinervis. Kände han promenadens karaktär av fördrivning?Gjorde man så i Berlin eller var det bara flatorna som gjorde det? I hela världen?Ändå kunde de varken gå i takt eller hitta något att tala om. Inte ännu. Han undrade var hon gick – eller ville gå – i hans förflutna eller i sin egen tänkta samtid.Eller värst av allt – in i framtiden.Vad skulle du gjort om du träffat en medelålders karl som tagit med dig på bio men som verkade obenägen att följa dig hem eller inte ens visste hur man gick tillväga för att åstadkomma något sådant?Frågan var så ointressant att han inte ens trodde det gick att få något svar.Dra honom i armen, slå honom, be honom knyta mina skosnören?

- När lever du? sa hon.De hade kommit fram till Paleys.Detta var inte Prag, inte Berlin, inte New York eller Paris. Detta var underjorden och de gled fram mellan iskalla skuggor på en ensam gata i utkanten av en afrikansk stadEtt fåtal ljuspunkter dansade över den mörka vägen.Inte ens en måne.Frågan förvånade honom. Verkade han så overklig?Några hade sagt till honom att han var den enda verkliga människan på jobbet.Men det var ett tag sedan.-Jag vet inte, sa han.Han ville säga:-Här och nu lever jag.I en såpa skulle nog mannen ha sagt nåt liknande. Men orden kom inte upp ur strupen.Blicken flackade in i cafefönstret. Såg totalt öde ut.Var var alla människor? Han behövde dem . Att de skulle försvinna från gatorna just den här kvällen.De var borta.Chico hade sin mörkblå paletå på sig men håret hängde i fuktiga testar ner över pannan. Han tittade rakt fram och passerade gatan på fel ställe precis som den gången han blev påkörd av en svarttaxi och låg som död i 13 veckor innan han slutligen somnade in. Han ville hejda honom med Chico såg honom inte utan fortsatte neråt mot Victoriagatan som han haft en krimmare efter sig och inte kunde morsa på sina polare.Han kastade en snabb blick åt sidan för att se om hon sett något men var redan över gatan och tittade på skolan som om den var målet i någon slags tävling men där belöningen var något helt annat än de thon väntat sig. Allt hade visat sig vara annorlunda än hon föreställt sig det.Han följde hennes blick och såg att ljusen var tända på tredje våningen som alltid. Han ville säga något om de tre ljusen i natten därframme men hon tog några snabba steg framåt medan treans spårvagn susade förbi. All var nu öde.Skyltarna såg kalla ut och sidogatorna liknade ångande gångar ner i mörka hålor som man skulle undvika att trampa ner i för att inte falla. Det var iskallt utanför Bogö och han tänkte på männen i fryshuset med sina gula hättor som svärjande och mutttrande kastade kropparna på ryggen gång på gång. Han hade själv varit nere i dessa helveten.1-Du säger att det var jätteskönt men när menar du att det var verkligen fint? sa hon.-När du lutade dig mot mig i stolen när du la din hand över min när du tryckte din arm emot mig, sa han.-Bra, sa hon och såg ut som om hon tänkte gå men vände sig mot husen och det uppstod en kort tystnad. Husväggen mellan dem färgades röd. Det var som om teglet trädde fram ur skuggorna och gav färg åt allt det övriga. Sedan sjönk dem ihop och blev en liten vit fläck.Tystnaden kom tillbaka men all dess innebörd plötsligt försvann liksom skrämda. Han ville inte ha den och gjorde ett kast med huvudet. Nu var han åter i sin mors stad och nedanför låg backen och stora landsvägen. Skulle de skiljas?Hon gjorde en rörelse för att gå men var nu mycket allvarlig.-Nu skall jag gå hem och rätta skrivningar, sa hon och drog ansiktet till ett leende men det försvann och avlöstes av en hård mask.Nu kände han sig ännu mer som i sin moders stad men det verkade som om hon log genom masken. Inte bara åt honom utan också åt det andra. Han brydde sig inte om att fråga.Det var plötsligt som om hon velat gråta tänkte han efteråt men det var nog inte sant.Hon spelade en roll i ett spelHon kunde tänka.Han såg scenen på pizzabaren framför sigHennes avsmalnande ögon när hon talade om kursen hon måste avbrytaFörsta kvällen hade hon tänt på köket. Den andra hade hon drivit in honom i den vita galenskapen. Han undrade vad den tredje skulle innebära. Eld luft vatten.Hans hus var översvämmat.Jord, tänkte han Hon tänker ta mig av daga genom jord. Ögonen som han sett dem på restauranten var smala svarta och intensiva plötsligt fick han för sig att de var glasögonDen blicken kom att förändra hans vinterliv.De gick vidare. Cyklister kom emot dem som andar ur natten, ljudlösa, flygande. En familj passerade.Mannen gav honom en orolig blick en kvinna stod inbjudande i en portgång. Ljuset föll över hennes gula tröja. De gick in i området. Människor satt som fiskar bakom glasdörrarna och tittadee tomt ut på gatan.-Men när lever du verkligen, frågade hon.

När är du inte bara en skugga? Hon hade stuckit armen under hans.-Jag lever här och nu men ändå inte, sa han. Det är mitt liv.-Det är inget liv sa hon. De hade kommit ut på Avenyn.Maja gled förbi, snabbt osynligt. De hade kommit nerför berget.Kyrkan låg bakom dem. De vände sig inte om. Två svarta skuggorgled förbi..De hade börjat närma sig Haga och få människor var ute.Bilarna dök upp utan att signalera. Hon var en smula efter.Dödens stad, tänkte hanInga människor ute.Framför glasfönstren stannade de Krukorna stod uppställda.-Här brukade Jane jobba, sa han. Hon gjorde en rörelse med benen och stannade-Fult, sa hon. De gick fram till entréen. Fyrkantiga montrar, brokigt glas.- Var ligger Haga Nygata 33 , sa hon. Jag vill gå till Marimekko.De gick vidare.Cyklister kom emot dem som andar ur natten. Ljudlösa flygande. En familj passerade.Mannen gav honom en orolig blick. En kvinna stod inbjudande i en portgång. Ljuset föll över hennes gula tröja.De gick in i området. Människor satt som fiskar bakom glasdörrarna och tittade tomt ut på gatan-Men när lever du verkligen, frågade hon. När är du inte bara en skugga? Hon hade stuckit armen under hans.-Jag lever här och nu men ändå inte, sa han. Det är mitt. Det är inget liv, sa hon. Det hade kommit ut på avenyn. Maja gled förbi snabbt osynlig.De hade kommit nerför berget , kyrkan låg bakom dem. De vände sig inte om. Två svarta skuggor gled förbi.- Mina elever, sa han Mina alver-Hon frågade i vilken krets, frågade hon.- Esteter, de som inte valt sa han. Victoria vände sig om för att bekräfta att han också var en skugga. Du har ingen själ så det spelar ingen roll, sa hennes blick och hon fortsatte skrattande, dansande över gatan.En tjock berusad man kom ut ur Gallaghans pub. Stannade och stirrade stridslystet på dem En kvinna, en ruin i grått hår smög ut från krogen. Bakom mannen kröp hon ihop mot husväggen och hennes bruna kjol och svarta strumpor försvann in i väggen. Hon såg trött och sjuk ut. Han försökte läsa namnet på puben.De försökte passera Linnegatan.- Här låg en kanal en gång sa han och ville fortsätta men kom av sig. Det var en paradgatan.Hon teg och tog några steg och tryckte sig upp mot honom och hennes kropp kändes genom den svarta jackan. Hon lät håret nudda vid hans hand.Hon verkade plötsligt lugn och stannade plötsligt och böjde sig ner. Allt som syntes var en svart ryggsäck.Som en skalbagge som fastnat på ryggen.Hon försökte knyta skosnöret och höll på en stund men till slut reste hon sig upp och stannade och stod och stirrade på honom.-

- Jag kan inte knyta skosnöret, sa hon obesvärat och tittade ut över den öde gatan. Kan du hjälpa mig?Hon sa det på tyska och tittade uppfordrande liksom frånvarande.Hon såg bestämd ut men ensam. Han log och böjde sig ner på den tomma gatan. Gatstenarna nådde hans knän men de kändes som sammet.Allt kändes lätt.De var utmattade när de nådde Aschebergsgatan.-Detta är mitt liv. Jag är en vandrare på stadens gator.Så ville han säga men samtidigt tänkte han att rollen av street loser skulle verka lite blek om han verkade livsbejakande i detta ögonblick av total händelselöshet.Han teg.Detta liv förvisad till skuggorna i underjorden.Det är mitt liv.Kan du plocka upp mig så må det vara hänt. Istället höll han upp handen.-Titta, sa han, ser du livslinjen. Jag kommer att leva till hundra.I evighet alltså.Hon blev intresserad. Artig.-Hur gammal är din mor? Hon verkade plötsligt så fjärran.Ordet mor hade en helt annan betydelse för henne.Promenaderna med henne, insåg han senare, utgjorde lidandets själva informativa höjdpunkt. Tråkig och meningslös och obekväm men samtidigt lockande och spännande och levande. Marscherandet sa något om disciplin och han undrade om inte den tyska romantiska anden hade uppstått ur de preussiska härarna oändliga disciplinering.Hon bara såg på honom medan munnen formade ett leende och ett finger sträcktes upp medan hon försvann in i den lilla parken.Hatet och bitterheten steg upp inom honom men han besinnade sig och sökte tröst i lejonet som vaktade trapporna vid universitets ingång. Här vid en ett av de flotta fönstren hade hans vän suttit och redigerat sin tidning innan han blev bortmotad och tidningen las ner. Här hade han suttit och ringt och redigerat och gjort uppgifter åt universitets starke man innan han slutligen manövrerades ut ii någon av de otaliga omorganiseringarna och försvann till smågatornas undervärld,Offer för marknad, tid och allt annat.- Universitetsbyggnader sa han Gesellschaftlicher Institution, Sociologi, Media Film.

Hon stirrade tomt bort mot Handels. Inte en enda rörelse märktes i ansiktet. Han pekade och försökte förklara men märkte att orden försvann munnen när han skulle säga att här fanns en gång ett hopp och en framtid, vänner, kamrater, möten och texter en förmögenhetHon hade redan börjat gå och hånskrattade när han sa att just här hade hans elever gjort en väldigt fin hemsida.-Du menar det där som de höll på med när jag var inne i klassrummet, sa hon och hånlog. Hennes totala förakt fick honom på gott humör och nu kände han sig verkligen lättad.-Här blev jag intervjuad torsdagen den 14 oktober 1999. Alldeles i slutet av förra millenniet ville han tillägga men lyckades inteDa hat man den Interview mit mir gemacht, ville han tillägga, der sitzt av der Wand im Schwedischen institution. Han var stolt den gången och tittade på artikeln som hängde alltmer gulnad på väggen precis ingången till rummet.I den hade han förklarat hur det byråkratiska stelnade systemet begränsade och skar av elevernas kreativa ådra inom undervisningen. Han hade fått mycket beröm och respekt för den artikeln och också fått en fiende på köpet.Hon stannade plötsligt och stirrade på den ljusbruna porten Han gick och läste på tyska mest för att raljera . Det hade blivit väldigt tyst.Precis om avskyn och misstron nått en kulmen just här på denna plats. Som om all sympati och all medkänsla försvunnit precis på detta ställe.Det gick inte att uttolka en varning eller ett förakt bakom tystnaden bara en känsla av att ha stigit in igenom en dörr till ett rum dit han inte borde begett sig. Som om det varit oursäktligt.Hon stod tyst bakom honom. Han visste inte om hon lyssnade. De gick.Vid den lilla statyn av Hedlund stannade han.-Hier ist der Arkitekt, sa han.En man med tunga polisonger och död blick stirrade fram över gatan mot entréen på Handels.Där stod han och trängdes med några likaledes berusade kompisar innan de släpptes in och banade sig väg till baren eller dansgolvet efter taxin en kväll efter att ha druckit en liter vodka under eftermiddagen 1963 och träffade en Ilse som bodde med sin syster längre upp å Erik Dahlbergsgatan med sin syster och som sugit av honom och haft otrolig sex och de mest fantastiska bröst som fanns att skåda men som nu varit död i flera år och vilade på Halmstads kommunala kyrkogård.Kanske bland mina släktingar, tänkte han med fasa.-

- Kom wir Gehen . Hennes röst väckte honom brutalt från minnena och han kände hur hela kroppen stelnade till inför den passage de skulle passera.Den indiska restauranten i källarn var tom och öde och han hade så gärna gått ner dit och suttit och pratat med sin vän fotografen för att utbyta skvaller och planer men visste att var han nu än befann sig någon annanstans i en värld som var omöjligt att lämna och måste fortsätta på det här spåret.Att hemsidan om Deli inte var klar och att adressen försvunnit och lyckades kväva en impuls at be om en annan form på sjuans gatukök som var en av de första sidorna som blev färdig och där alla länkarna fungerade bra, han teg och gick vidare i hopp om att finna ett nytt ställe att skriva om. Men såg ingenting annat än typiska nattvandrare och en berusad chilenare som fick honom att snabt dra handen över näsan när han såg att det var Chico den unge mannen som velat sälja kokain och berättade om hur det gick tilll att stoppa in en smula mellan blygdläpparna på flickan precis innan det skulle gå för henne.Det hade suttit på Solrosen och det var juni 1996 och Peter bjöd på öl efter öl efter sitt sommarprogram och han kände sig lika ensam nu som då men drack öl efter öl innan de drog vidare på en lång och krokig krogsväng.Chico hade sin mörkblå paletå på sig.Här går man och går.Ville hon säga honom något?-Det har jag läst i broschyren, sa hon. När något inte stod i broschyren blev hon ointresserad. Var det ironi?Allt utanför broschyren var uppenbarligen ickeexisterande Kulturchock tänkte han. Högst klädsamt.Han undrade om hon hade börjat avsky honom än men ville inte väcka den sovande björninnan .På dessa gator han gått tusentals gångerNu gick han för första gången som anförare för ett litet svart följe över dessa sotiga isar på väg till sin egen begravningEndast konsertbesökarna såg honom och gav honom oroliga ögonkast. Maja gled ut ur en port och flöt ner längs strömmen. Hon såg raffig ut. Flöt med.Inte rädda men oroliga blickar. Vad sker? En man släpar en halt kvinna uppför Avenyn. Hon letar efter andra män.Eller kvinnor.Han undrar om han är kär i henne.Inga odds finns att tillgå. Ego Boy i fjärde loppet. Kommer han i mål?Han vet fortfarande inte om han kan tvinga henne att spela med i ”mitt 70-tal” eller om hon har helt andra värderingar.Några såg dem. Ingen log. De bara gick, stannade till och gick. Han försökte inbilla sig att de var i Berlin men det blev bara ännu kallare.En gång hade han försökt gå på vänstra sidan. Där hon hade det skadade benet. Då hade hon tittat på honom uppifrån och ner med ett frågande uttryck i ansiktet som om hon ville säga: Trodde du verkligen?Att det skulle gå?Varför? Vad menar du?Innebar den andra sidan att man var ertablerad. resignerad. Gift?Med en handrörelse hade hon svingat tillbaka honom till hans ursprungliga plats – uppställning – medan hon omärkligt skakade på huvudet och ett plågat småleende la sig över ansiktet.Blazen, tänkte han.Ett trösterikt ord.

Boken han hade läst hade handlat om en man som upplevde att han aldrig kunde komma iland. Han bara seglade omkring på havet utan någon riktning eller mål.Landbacken tänkte han. Ända upp till Neptun.En av färdvägarna.Han såg en rörelse i ögonvrån och tittade över gatan mot det vita hotellet.Den väldige negern stod på andra sidan Avenyn och vinkade in bilar. Han hade de gula handskarna på sig och de gula panterögonen glänste i mörkret. Han log och tog upp visselpipan och blåste men inte ett ljud hördes. Inga bilar lösgjorde sig ur de svarta klungan.Och hon stannade upp en stund som för att andas ut. Han märkte att hon flåsade när hon gick uppför trappor. Hon tittade på honom och hon hade en helt annan blick som om hon pallat äpplen och blivit upptäckt eller som en skurmadam eller en hemmafru.Undergivet. Ögonen drog ihop sig som om hon skulle få ett astmaanfall, näsan blev blodröd och hela ansiktet såg ut som en tomat. Hon pallar inte, tänkte han. Fan.Ögonen blev som små springor. Blicken vändes inåt innan huvudet gjorde ett kast och hon kom tillbaka till verkligheten, svängde ut det stela benet och kom in i sin vanliga lite aviga lunk.Krebs tänkte han Rot wie ein Krebs.Egon Krebs.De hade varit på bio dagen innan. Biografen var från den tid då filmen fortfarande var den största av alla konstarter. Sexårig hade han sett Annie get Your Gun på samma biograf.Victoria.Allt hade gått så snabbt.Storasystern hade upplyst om att det betydde Annie har ett vapen. Det lät inte sant. Hon bara tog till det. Eller så hade Anders – den nye mannen i deras liv – sagt det. Han var notoriskt otålig med ordförklaringar från engelskan som han sade sig behärska.Treasure Island blev obegriplig i hans tolkning. Men trevligt var det att sitta runtomkring och lyssna och se intresserade ut.

Han undrade varifrån boken kommit. Åland kanske haft med sig den. Eller så var den från Dicksonska. Anders fick ett stressat uttryck i ansiktet när de kom hem med den. - Men vad betyder det? hade han frågat. Vad betyder DET? Varför hade Annie ett vapen. So what. Han förstod nämligen inte vitsen med detta. Det lät tomt. Vapen var något hotfullt. Man brukade varna honom för vapen. De var farliga, mörka och svarta.- Akta dig för vapen brukade de vuxna säga. Moster Anna två trappor ner brukade böja sig fram och spänna den bleka pannan och stirra argt på honom och säga akta han sig för vapen. Som om hon var arg på honom.Vapen hörde hemma i en tidigare värld av hotelser och vilade djupt nere i ett mörker av förtroenden Det var nåt som hänt men som ingen ville tala om. Nåt stort och hotfullt som kunde komma tillbaka och ta alla. Han förstod aldrig vad det var.Det var något han bara gått igenom dessa eftermiddagar efter skolan när han inte hade nyckel och fick gå in till moster Anna och sitta och vänta på mamma.Nu skulle de se en film om vapen och alla var glada . Det var bråttom beslutet hade fattats i all hast. De kändes som om han inte existerade, de skulle se en film och han skulle få följa med. Men varför så plötsligt och varför all uppslupenhet? Vad skulle man fira.Såvitt han visste hade inga checkar kommit från Bertil och inga framstående släktingar hade anlänt till staden. Farbror Anders hade inte fått något nytt jobb eller torsdagslöning. Allt var så mörkt och hemlighetsfullt. Så ointagligt och undanglidande.

Han rycktes tillbaka till verkligheten när de passerade Royal. Dancer in the Dark stod det på bilderna. Bilderna var utspridda som den gången de gått igenom hela staden och sett på bilderna p torsdagskvällarna.Foton med stora vita mellanrum endast glest utspridda som om de ville ge intryck av exklusivitet. Var detta en biograf eller bara en annonspelare? Den vita väggen gav inget svar.Ljuset skrämde honom.Hon hade börjat gå lugnare Det verkade som om Poseidons ljusgula gestalt hade lugnat henne. Hon tittade men inte iakttagande utan visionärt som mot fyrbåk, något som ledde henne framåt, vidare.Till något väntande.

Han kände en lätt värme som om han var delaktig och greps av ett underligt hopp som emellertid slocknade precis när de svängt om hörnet.-Här skall vi gå. sa hon som om han aldrig gått på Götaplatsen förut.Trodde hon det?Terra incognita?Tant Annie var allt han kunde förbinda med titeln. Det var ett i sanning laddat namn.Henne talade man inte om; hennes man hade ruttnat bort i cancer i sängen i det östra rummet i det lilla röda huset medan Lena och han lekt med de bägge systrarna i leran utanför. En gång hade han kikat in och sett en blek tanig överkropp med svart hår i vit undertröja och en blekt ansikte som log. Sen gick de ut och lekte. Hostningarna kom regelbundet men de ignorerade dem.Han hade tittat på mannen som talade med sina barn och sin hustru som stod i en grupp framför honom. Sedan föll han in mot väggen och de hade de gått därifrån med en gemensam hemlighet. De hade inte sagt något till mormor när de kom tillbaka till det vita huset i backen. Det hade varit mitt på dagen en av dessa kalla leriga vinterdagar 1951men mannen hade legat i sängen i skuggorna. De ansågs kanske vara en del i familjen och fick plötsligt beskåda familjens stora hemlighet.Mannen hade tidningar runtomkring. Han var sjuk sa de. Det var fult att en vuxen man låg hemma och var sjuk. Därför sa de inget. Tant Annie såg ledsen och förlolämpad ut när de lämnade rumemt. Hon var vacker det kunde ett barn se. Vem om inte ett barn kunde se att något var vackert? Hon hade svart blankt hår och en schalett knuten om huvudet. Vi visste at hon tillhörde en annnan epok. Det syntes på rörelserna och på armarna och på ryggen och sättet hon stod i köket och bara hon av alla kvinnorna runt bron hade en man som var döende i cancer. Bara hon och vår egen mormor.Men det visste vi inget om.  

Och nu sitter mannen i boken om den hemlöse med en grå stickad tröjan och ser igenom sin loggbok utan att hitta något svar på frågan om var han är.Annie har ett vapen. En underlig titel. De skrattade och systern ryckte honom i armen som hon brukade när alla skulle bidra till den falska förväntansfulla stämningen. Han var sömnig och ville gå och lägga sig.Det var andra med och någonting var oändligt blått den kvällen och de åkte taxi och det var kallt strax före jul det året 1952 och Viktoriabiografen sträckte sig som en väldig sal runt dem när han forslades in. Det gick snabbt man rycktes fram mot kassan och sedan in i salongen och förmanades att vaa tyst och sedan kom den väldiga bioduken över en och den tecknade filmen och sedan det oändliga, hotfulla, mäktiga som la sig över allt – filmen -som var något så stort så man kunde bara närma sig det antydningsvis.Genom titlar och namn. Små leenden och en mängd av sorgsna suckar och tystnader.Systern brukade hålla reda på sådant.Allt gick så fort.Denna gång hade de träffats av en ren händelsePå Kungsportsbron.Filmen skulle starta om 5 minuter. Han hade promenerat. Cykeln kändes meningslös på en söndag.Det var några dagar före julafton. Hon gick i ytterkanten av räcket och tittade ner i gatan. De höll på att gå på varandra. Hon gick i den högra filen som sig borde men som ingen i Göteborg någonsin hade brytt sig om att utnyttja.Just det fick honom att tycka synd om henne.Det var en annan gestalt än den han drömt om i två dagar. Håret hade fallit ner i ansiktet och hon såg ut att ha blivit våldtagen. Kanske hade hon haft en vild natt.Utsatthet, ett av den kvinnliga berusade flanösens, många vapen, tänkte han men sköt undan vidare spekulationer..-Schicksal, tänkte han, just i det ögonblicket omedveten om världens gång.

Hallo wie steht´s?Hon tittade upp som ur en grå sömn irriterad att ha blivit väckt. Djupt inne i sina egna tankar som när just den dagen vikts till ensamhet och övervinnandet av ödet och frihet.En man ur det främmande landets flora, alldaglig men framåt och käck kommer och stör den obegränsade narcisssismens sorgsna hemligheter.Vilken skymf!Munnen drogs till ett hånfullt leende.Du.Nu igen.Han var fånig det visste han men det gjorde inget.De var här och nu och de stod på bron och det var fem minuter kvar tills filmen skulle börja och hon var inom räckhåll och gud hade gett honom denna gåva.De hade verkligen träffats och allt hade blivit verklighet och han kände ödets tysta handslag.Mellan dem och bion låg bara två kvarter och det rosa täcket över de gröna taken hade tunnats ut och snart var det eftermiddag och kväll i staden och han skulle se en underbar film och snart var det jul och han skulle dra henne upp ur den grå asfalten.Hon tvekade men insåg att detta var inte en förhandling eller fråga om övertalning.Nu fanns bion och filmen nära och allt annat var oväsentligt.Tant Annies öde hade utvecklats gradvis under lekarna i leran utanför huset medan mannen legat och hostat i sängen. Han skulle möta honom på nytt utanför detta hus nu medan vattnet svämmade över tomterna rann in och fyllde trädgårdarna och steg hela vägen upp till huset och omringade dem och gjorde de små röda tvättstugorna omöjliga att nå till fots. Mannen vars namn var Erik Antonson stod i vatten och tittade på honom när han kom roende med ryggen mot huset och såg ut precis som den gången för femtio år sedan med skymten av ett milt leende i ansiktet.Och konsumföreståndaren som köpt huset bredvid och grävmaskinsförsäljaren och hans unga söner var borta och bryggan och landnignsplatsen de byggt var under vatten och båtarna med sina väldig motorer var osynliga och männen stod ute i vattnet och såg ut som om han tänkte ta ett dopp.Detta var det öde de nyrika, strävarna, fixarna och jobbarna och asfatläggarna och storkmarknadsföreståndarna givits för sina synder och sitt övermod och sina grässlänter och altaner och verandor. Och vattnet nådde inte hans barndoms röda hus med de bägge flickorna men stod snart vid det bruna huset vid sjön som de två gamla damerna sålt i en hast. Nu kunde de inte annat än se hur det ombyggda strandhuset vattenfylldes nerifrån medan hela den omsorgsfullt planerade slänten blev en del av den väldiga sjöns vatten.

Medan deras djupaste drömmar om hemvisten långsamt blev uppfyllda och vallarna byggdes på och översvämmades och karlarna bet ihop tänderna i vrede och teg och vände sig bort medan deras flotta bottenväåningar blev ett enda akvarium av bruna mögliga tapeter och sönderfrysta panoramafönster och sandsäckar. Som om kriget slutligen kommit hit och nu skuell uppgörelsen komma och Tvättstugan stogd som en ensam låda ute i sjön.- Den sjunker inte sa Majken.- – De är väl stark sa finn- – Den har tegeltak sa han och tänkte på det året då de algt taket.De noggrant ansade jordgubbslanden var nu översvämmade och snart frös vattnet till en hård isskorpa som skulle ligga kvar hela vintern och som kommit just när vattnet stått som högst. Och halva slussen stod under vatten och fortfarande forsade vattnet nerför älven och genom sjöarna och ut i den stora sjön och båtarna fick flyttas och släpas upp på kullar och berg och nåt slut fanns inte att skåda.Vid den gamla bron fanns knappt utrymme kvar under bropelarna så högt stod vattnet och folket stannade inne eller teg och enstaka ensamma män vandrade över stigarna för att se hur långt det var kvar tills deras hus skulel dränkas. Och de tog bilder, massor av bilder och vandrade tysta tillbaka över järnvägsspåren som utgjort miljö för filmen den tjeckiska kvinnan som kommit till ett främmande land och där de dansat genom den ekande natten.Det är en vacker blå dag i dag, hon. Och sedan– Jag älskar himlar.-Jag också, sa han och såg upp över stora teaterns tak där en ljus röd strimma låg kvar.Hon rodnade lätt och bet sig i tungan och tittade ner i asfalten. Det verkade som om hon inte visste var hon skulle sätta blicken.- Jag letar efter min grå stoiska hätta, sa han plötsligt och sedan.

- Jag har försökt ringa dig. Skall vi gå på bio? .Hon tittade frågande på honom. Aningen av ett spotskt leende lekte på hennes läppar. Han såg att hon var ledsen.Hon kastade en sista förtvivlad blick på mobildisplayen.De såg filmen.Hon talade om mobiltelefoner medan han stod och lyssnade. Hon skulle ta upp den men han kunde inte hitta den bland alla kläder som låg i den svarta ryggäcken.Hon letade länge och grävde och vände sin vackra rygg mot honom. De hade bägge vackra ryggtavlor och hon grävde som besatt i ryggsäcken och försökte förklara att hon väntade ett samtal.Det hade framgått.Slutligen fann hon den och vände sig om med samma förvånade tomma leende som hans mor och sade med ett leende.-Den är tom Ingen har ringt.Hon var också en förlorare.Hon hade ännu inte skjutit in sin arm under hans utan snurrade där mitt på bron som en marionett medan han följde henne med blicken och visste att det fanns ingenstans hon kunde gå.I gränderna mötte de skolbarnen som hejade glatt och sedan försvann de in på biografen och han visste exakt vad hon kände och tänkte i det ögonblicket och för att dölja det lutade hon sig mot hon om och lät honom känna på hennes hår och sköt in sin smala arm under hans och lät sina fingrar leka med hans arm medan blicken svepte över den irakiska mannen som satt och log under sin keps med de två små pojkarna i sexårsåldern bredvid sig och de såg så sömniga ut.Och hela filmen var i färg och han vaknade inte förrän de sjöng att den flickan skall bära mitt efternamn och då var det nästan för sent fast hans syster drog honom i armen och väckte honom för nu skulle han höra den och mannen var så stor och det hördes att han inte menade det utan bara spelade och han sjöng det till publiken inte till sig själv eller henne som han älskade och han liknade inte ens Hopalong Cassidy fast Lena påstod att det var samma skådespelare och sedan var det som på operan att just den sången var slut och plötsligt drällde det av indianer överallt och han hade glömt tant Annie för nu var det en ny tid som hade kommit och han hade dragits in i den och skulle aldrig komma ur den.

Så nu gällde det att tiga och spela med.Och pojken i filmen som av en händelse utspelades just året 1979 ville röra på sig och dansa och fadern var stor och sträng och manlig och till slut blev han balettdansör och fadern blev väldigt stoltDe strejkande gick tillbaka till arbete utan någon Victory fast de drömt om den. Han visste att han varit på fel sida just då liksom fadern som var förbannat trött på all klasskamp.De hade suttit i Prag med Mats Carlson som förbannade Thatcher men det var trettio år innan han blev chef för världsbanken men just då var bara hans pappa chef för Världsbanken och han själv bara en resenär på Europas jordiga kontinent med en tjeckisk flamma i brunt hår och från en annan tid som han för övrigt snott ifrån Lars mitt under luciafesten några dagar före jul och hemresan.Alla dessa bitar föl på plats medan hon frenetiskt fipplade efter sin telefon som hon fortfarande inte kunde bestämma sig för om den var avstängd eller inte och hans mor hade berättat om dessa caféer på Kurfurstendam där man satt vid telefoner och ringde varandra och bjöd upp.Han skulle komma tillbaka där på biografen medan pojken sprang mellan tegelhusen och polischockerna och han vände sig om och log mot kvinnan vid hans sida medan hon fullständigt ignorerade honom. Mannen som denna gång satt fullständigt medveten medan en vit hand rörde sig fram och tillbaka över det gråa täcket på bänken framför honomElin satt bakom, Elin som hade just en sådan far och som sökte sin väg.Honom förutan som alla i hans omgivning numera.One man one island.

Och han var i Stockholm under tiden före jul 1972 och satt på en biograf och hade Barbro bredvid sig och hon skrattade och tittade på karlar och det handlade m Berlin och det var karlar som var homosexuella och nu satt han här och var spelets herre och hon sökte sin historia.Och han hade sin mor i handen och de var förälskade och fadern satt bredvid med en helt annan familj och han hade inte ens fått av sig rocken och här satt hans dotter en skugga ur Europas förflutna, en avbild av det förlorade tyska barockskådespelets sista föreställning och hon gned sig på sätet medan han halvt ironiskt halvt allvarligt försökte förklara vad filmen verkligen handlade om och hur den var uppbyggd.Man spelade London calling till eftertexterna.Det var några dagar före jul det året och erektionerna hade inte börjat uppträda i någon mer samlad form utan kom mer stötvis. Nu var det bara hår och hud och mörker och tystnad och han väntade för han visste att den här berättelsen var hans och att ingen skulle ta den ifrån honom men på hans andra sida satt någon.Det var hans slav en kvinna i blonderat hår som var hans eviga stöd, Göteborgstanten, som följde honom som en skugga genom staden och hindrade honom från att bli för osäker eller missnöjd eller skämmas över att han var den han var och hon log ironiskt åt filmen på precis de rätta ställena och markerade hans godtagbara egna överskridande av dessa gränser.Det hjälpte honom att verkligen förstå den utan att missförstå och i slutet stelnade rörelsen i språnget som när kameran gör en solarisering och precis samma rörelse hade Orde gjort med digitalkamrena medan han själv enligt manus pratade om invandrare och tittade rakt fram och kände sig som en norsk filosof och bergsbestigare.Tavlan hade nu övergått i bilden och rösten stannade kvar och nu skulle han undervisa i logoteknik och var otroligt intresserad av ämnet och måste kanske ändå läsa Naomi Longs bok.Just där stannade den som om den ville säga att det här har vi uppnått och det var detta de talade om på den indiska restauranten tre dagar senare när fotoläraren återkom och hans vietnamesiska fru inte klarade skrivandet och han had förlorat 150 på kursen han gått men ändå ville att de skulle gå ner till saluhallen och ätaMen det gjorde de inte och han talade om portalen och Evas dotter kom in och de såg verkligen meningslösa ut och gjorde miner bakom hans rygg och han kände hur hennes liv hade gett honom en stolthet och förmåga att prata, inte bara hänga med i samtalet och ägarna visste att han gjort portalen och nu var det bara tre dagar kvar till julafton och de gick ut på Vasagatan i ljuset och hade talat om solaringseffekter.

Kvinnan som reste sig upp i extasen i den tomma fabriksbygganden och de gillade verkligen varandra och fortsatte att tala om hus, lägenheter och priser medan de nervöst stirrade mot den röda tegelbyggnaden på sin högra sida som om den snart skulle falla samman.-Allt går så fort sa den tjocke mannen på podiet som om han ville förbereda dem på en teaterföreställning som var dåligt förberedd och som de kanske skulle missa.-Allt går fortare och fortare, brukade Anders säga när han sjönk ner i soffan och tände en cigarett just som Bosse tände sin i soffan i rökrummet och fimpade den stilla och grep efter kaffekoppen.Allt går för fort för faderrn men för långsamt för modern och han låg när han kom ut genom dörren som om han insett att kärleken var ändå det största men att de döda äter de levande och följer i deras spår som de gamla hundarna följer de nya för att pånytt få upp spåret

- Nur Brot, sa hon och log. Kein kafé. Trink´s nimmer. Thäebedre mäed thä deät tar två timmar sedan fungerar det.Hon såg omtänksam ut.De hade tagit sig ut.Eftertexterna rullade fortfarande.En film med verkligt långa eftertexter. Folk hade gett sig iväg så fort handlingen var över och hon undrade varför de hade så bråttom.- I Berlin stannar man alltid kvar hela filmen. Han tänkte på Mats som blivit ursinnig när en man förklarat hela Herzogfilmen i Österrrike innan den ens börjat.-Vafan skall man se den för då, sa han. Det var fortfarande sjuttiotal men ganska trist och fattigt och kallt som alltid i Wien, en stad Mats verkade hata. Det var Kreisky som dragit honom dit och han brevväxlade väl med Harry Schein förstås och drömde om sin Irena vilket för övrigt även Lars gjorde vid denna tid.Han spelade på sin kontrabas och det var fan så strukturerat allting och sedan åkte han tillbaka i sin gulbruna Amazon genom hela Slovakien tillbaka till Prag och de vackra konstböckerna och en byrålåda full med pengar och oändliga schackpartier och konserter med dirigenten som fått papperen och han hade gul manchesterkavaj och blå manchesterväst och hans liv var fortfarande perfekt och skulle så förbli.

Hej och tack för hälsning från Berlin!Nu har det börjat snöa i Göteborg. Små små vita snöflingor faller och yrar runt bland de långa svarta trädgrenarna som försöker fånga dem och få dem att lägga sig på just deras kala stammar. Men det vill inte snöflingorna så de rasar vidare ner mot marken eller runt i luften som ett enda stort vitt moln medan grenarna får stå där ensamma med sina svarta spretande fingrar som pekar rakt upp i luften.Istället lägger sig snöflingorna på de varma röda taken trygga under de stora skorstenarna som står som på parad och släpper ut lite vit ånga. Sedan blir det alldeles tyst och hela snöflocken har flyttat sig långt bort utom synhåll och man ser bara den svarta hemska kanten på de kala träden och den oändliga gråa himlen.Nu är klockan tolv och man måste gå ut och få en smula luft. Här hörs bara klockans entoniga tickande. Alla grannar är bortresta och det är tyst som i graven. Jag är alldeles ensam och sitter och stirrar in i väggen i en alldeles tom lägenhet. Det börjar mörkna ute och kylan kryper in mot väggarna. I diskstället står ensamma tallrikar och det finns inga kulor i granen. Allt är grått och smutsigt. Kanske går jag en ensam promenad i stan. Folk som kommer i stora grupper stirrar på mig som om jag vore galen. En ensam människa i juletider! Vilket majestätsbrott! Ingen vill ha med mig att göra. Alla avskyr mig. Jag är verkligen en enslig stackare. Inte ens mina skor är putsade och byxorna är skrynkliga och fula gråa.En stackars uteliggare som tror att han tillhör samhället promerar över den lilla bron över Mölndalsån och tittar på de fastfrusna ankorna och vet att han själv är lika fastfrusen i sitt lilla liv. Inte ens den gamla bilen fungera utan fötterna får bära fram denna ensliga gestalt som känner hur de röda grenarna faller ner som ett nät över honom och fängslar hans själ och tvinnar hans tankar till en enda lång utdragen plågad ton.Jag orkar inte raka mig idag, inte duscha inte bada, inte promenera inte städa inte leva ens det minsta halvliv.Jag talar till mig själv och säger:Allt du vill ha är den ljuva smärtan och längtan tillbaka till en annan längtan och smärta som var en längtan till en annan smärta och längtan i all oändlighet.Och det kan du få.Inget annat.‘

Det verkade som om tårar alltid tog sista sticket, blev enda alternativet, men inget visste säkert,filmen hade varit bra, förbannat bra och korrekt med mycket bra nivå utom slutet naturligtvis scenerna från städningen i underjorden var sublimt bra med natten och hyllorna och vägen till stranden och båten som ständigt låg däruteoch nu undrade han vart kondomerna tagit vägen och måste uträtta visa ärenden innan det var dags att bege sig till filmerna och mötas utanför kyrkan klockan fyra och sedan äta och sedan se filmen och sedan…han visste inte och tankarna på vad som kunde hända sedan gjorde honom trött och förvirrad han var ovan att tänka i mer än femminutersmoduler och kunde inte föreställa sig att det överhuvudtaget fanns någon framtid i något som helst sammanhangfilmerna gav honom drömmar och tankar om ett möjligt liv och det var dessa som ledde honom vidare och fick honom att trots allt tro oavsett hur kroppen kändes fungerade de och kommunicerade och krigarens vila efter jakten och historierna fungeradesold out sold sold out rytmiskt som Biermans soldat soldat och enda räddningen i ett vintrigt förflutet bortom berg och dalar och den enkla resan mor och dottter som reser till Ryssland mitt i allt mitt i fåranoch sedan dimman och ensam i vit skjorta och läten och tårar i apans ögon och brun korderoj och huvudets rytmiska gungande mot stolen och den mjuka marcellinska sorgen och ticksen och strävheten ¨ och den illröda huden och cykel och asfalt och the state i am in och sockarna och de felaktiga pluralformerna och tankarna och trappan uppåt som i hans drömmar blev resan dit men nu var allt ljust rent och lite fuktigt och ingen sörja mer och han gled fram över vägen och det var vårfast vintern låg kvar i ett annat underjordiskt vattenlandskap allt i pastell och han levde på små svampar i påsar som han stoppade munnen och hade fortfarande den ena den svåra halvan av rummet kvar att sugamen det var terra inkognita och han skulle aldrig kunna fånga det och nu var han klädd och stod i dörren och väntade på modern och de skulle gå iväg på festivalen och han fruktade inte ens de andras blickar nej inget fanns att frukta och en lätt snuva och senare kanske en semla och inte snubbla på cykeln och fram och återoch nu måste han uppför backen och till gymet och mannen utan ansikte skulle söka sig till ett gym och det fanns helt enkelt inte på kartan han levde på en plats som inte fanns på kartan så ingen kunde finna honomoch traubsinn fanns att tillgå och tröst och förlåtelse och oro och insikt och de fattade hur perfekt han snurrat upp henne på alla fyra och allt var entusiasm och entusiasmen var alltoch det enda som gällde fadern är död och ena foten mot den andra och ganska kalla ytor som möttesoch nu var det ett dygn senare och han skakade av trötthet och kort sömn en timme och släpat sig hem och rådbråkad kropp och de små skämten och kommentarerna och den vita kroppen och de svarta ögonen och den heta kroppen och de hårda greppen och tystnaderna och den plötsliga insikten och demonerna som kommit och gått och känslan av att hon var lycklig någonstans mitt ute i det svarta och den vita kroppen på morgonen och en skönhetsorkan och tystnaden och språket som saknades och insikten att detta är allt allt som finns och allt som betyder något för evighet i evighet amen och de kastade sig fram och tillbaka och smakade och tittade och munnen som ett enda stort sår med små gula fläckar som slagit ut och han kysste den varma halsen och doften som de bägge ägde och promenaden i mörkret och hennes fråga om spårvagnshållplatserna som gripit honom och var är vioch alla resor blev plötsligt fruktansvärt långa och besvärliga han måste starta bilen

förflyttningarna hade ändrat karaktär och de varma armarna som alltid fanns där och de mätte och hans var för långa och kraftiga och hennes skönhet i fönstret var otrolig och hon borde vara skådespelerska med det ansiktet och plötsligt berättade för honom om Ulla Siewertz att hon bott där och han blev stum och hon steg i hans ögon och fick figur och fason och hennes vita kropp och de svarta strumpbyxorna och den mörkblå behån och de vita axlarna och det fantastiska håret och han såg det i fönstret och det var överjordiskt vackert och han kunde inte förstå det hur det kommit till just honom i detta livet och han ville bara stirra på det underbara ansiktet som log mot honom i natten och de svarta ögonen och den vita kroppen och han missförstod alla signaler och satte sig på fel plats och hon hade verkligen frågat om Selma Lagerlöf och om hon inte varit lite lesbisk på Linnegatan och nu var hon alldeles vit och han ville inte säga Edward Munch för hon var mycket mycket vackrare och i gryningen exploderade skönheten i rummet och han mixtrade men persiennerna länge och de kom aldrig upp eller ivägoch slutligen släpade de sig ut hungriga och hon åt bara pommes frites och han huttrade över en halv special och somnade nästan innan de sjönk ner i salongen och sedan var allt bara ljuvlighet i två timmar innan de tumlade ut och skiljdes på hållplatsen med några pussar och cykeln stod kvar och han lyckades trampa hem och köpa mjölk och bröd och äta och sova och sedan plötsligt vakna ångestriden och fullständigt utslagen och bara en tanke i huvudet måste ringa henne och det gick bra och hennes dofter stannade kvar efter samtalet och han försökte att både minnas och inte minnas hur natten varit och vad de sagt men visste att de sagt godnatt fem gånger och sedan fortsatt och att hon visat ett underbart sätt på sängkanten och sagt skämt som han nästan inte kunnat förstå och han frågade om sängen var för smal men hon sa att vi är ju smala bägge två och klädern hade tagits på och av och den blåa vita ryggen och benen från fönstret och de fem gånger han svikit henne innan de kommit in i bion men insåg då att just detta inte räknades utan andra saker och att man måste vara bestämd och

 det var söndagen den 28 januari 2001 och hela tiden sa han att han inte borde ätit smågodis för känslan men de tände faktiskt mer när de stod upp än när de låg nermåndag 29.1och han försökte minnas och förklara hennes små skämt och glada utrop men de försvann som frosten på träden och fortfarande kunde han inte förstå varför man givit honom denna gåva om deras kärlek till honom verkligen var så starkt att han förtjänade det eller om han helt enkelt blivit så stor att han skulle ha det och han ville verkligen inte skåda given häst i munnen men just denna morgon kändes gråten och smärtan och allt det ljuva och de hade talat om värken som satt kvar i kroppen och om hennes läppar som alldeles såriga av herpes och hur trötta de var och om de skulle somna tidigt och mycket tidigt kom känslan av matthet över honom och hon hade drömt just den natten att de att och älskade på spårvagnsspåret och så kom vagnen men den hade tagit en annan väg och det var alldeles allvarligt alltsammans och han måste verkligen gå till skolan och göra sitt värv men han visste inte hur det skulle gå till men en stilla extas spred sig i hans kropp och vandrade ut över musklerna och den franska filmen låg kvar på näthinnan och han måste se ytterligare en fransk film detta år och den långe unge regissören berättade så fint om sin film och han ville vara stark som islänningarna men när tankarna kom kunde han inte skriva inte vara diskursiv and when you see that little red beaver man you do not know what to do I see what you mean och han somnade men fick ändå lite gjort och historier som han skriver om handlar om en man som är han själv på hans egen gata och hans egen kärlek och hans egen kyrka och det upptäckte han inte förrän han hade redigerat den en stund eftersom den var skriven på en slags tillkämpad svenska och han fick rätta den en stund och det mycket kalla rummet och tårarna och det röda som färgade himlen allt detta fanns ju där och han intalade sig att alla skulle ha en passionerad historia men då lät det ju så banalt och han undrade om hon verkligen skulle resa till Bergen men visste att hon skulle och det var bra och var stolt att hon tog stegen ut i världen och just den morgonen läste han med andakt nyheterna från Argentina och bergsbyn där det fanns gamla svenska namn och han tänkte att man kanske skulle bege sig dit till en bergsbyn ooch hon berättade att i Argentina var människorna så långa och vackra och han frågade men hon förklarade allt och just då kom Kristin förbi som en utarbetad grå råtta och han försökte göra henne uppmärksam på det men hon undrade säkert varför men de hade hunnit till staden och han visste inte om det var lördag eller söndag och när de satt på Solrosen pratade han om döden men såg i detsamma att  dödsruna fanns i GP och slafsade i sig salladen (du borde kanske tänka på ditt bordsskick, sa hon) och de satt där och åt och var hungriga och det var varmt och folk hjälpte honom och kvinnan flyttade sig til slut när han kommenterat hennes tidning flera gånger (han var verkligen glad och otrevlig och tölpaktig) och sedan tog han mer sallad och läste vidare om Ingers eftermäle som var ganska välskrivet och beskrev i stort sett hennes gärning och drömmar och de bestämde att ta en promenad efter maten och då fick han henne att skratta och hon var otroligt sött när hon sjönk ner och hölll handen över skötet och stannade och skrattade på den uppplysta Hagagatan precis som du skraattade för tjugo år sedan men du ville inte prata med mig i telefonen och jag som bara ville klarera våra C-vitaminer men det gjorde verkligen inget) men de stannade och han försökte skämta igen men hade inte riktigt samma elan och det handlade om deras väldiga viftande armar som kolliderade som slänggungor när de pratade och sedan kysste han henne på halsen eftersom munnen var alldeles flammig av herpes som brutit ut på allvar och de gick bortåt Sprängkullsgatan och folk stirrade som vanligt på dem och han förstod att han trots allt var en civil människa av de andras blickar och när Jacques kom in på biografen och just skulle luta sig bakåt på bästa Malmömanér som de gamla grabbarna insåg han att de verkligen älskat och att det hänt och alla såg hur det tog skruv alldeles precis vid pannbenenet vid hjärnroten och han kunde inte annat än signalera att så är det i den här staden och så skall det förbli och alla var nöjda med det och Jacques sjönk ihop mot väggen och rodnade och det klädde honom och visade att han var en gentleman och han förstod att han inte skulle få vaa med i hans bok utan nu stod på frifot så att säga men att det varit värt detta och nu skulle läpparna snart bli gula och små sår låg på de och han kysste henne på kinderna och det gick lika bra och kanske aldrig mer att de skulle kyssas på munnen och inne i henne och det kanske aldrig skulle bli av och fortfarande var allt ett mysterium om det inte fanns plats och om hon var oskuld eller demivierge som det hette en artefakt från femtiotalet som moderns strategi men hur kunde hon ha herpes om hon inte älskat någon gång och kunde hon verkligen spärra till så fullständigt för honom att det inte gick att komma in men hon var verkligen fin och trång och det gick för henne hela tiden och han undrade över altlsammasn men på något sätt var det altlför välbeklant när det välbekant börjar bli personligt är et fara å färde.och

 nu var det söndag och han var sjuk och de stora planerna med vägen ut ur garderoben var inställda som vanligt och han satt och kurade i solen i den rena lägenheten och var lycklig och hade fortfarande semester fast han inte blivt utbrändhetsförklarad men bara hade snuva och just börjat dricka kaffet igen men var lycklig det var viktigtoch det som han såg framför sig var bilden av det vänstra bröstet det som som exakt såg ut som en gammal kvinnas bröst hos den del som var skrumpen hos henne och revolutionärens murkna undermedvetena möter den unga kvinnans skrumpnande vänstra sida och de försöker hela tiden attt följa jut denna sida för varandra -torsdag åånyo den 2.2varför tror du att jag vill att du skall gå på den andra sidan frågar hon och en vecka senare varför tror du att jag vill att du skall ligga på den andra sidan och sedan några dagar senare inser han att den andra sidan är månens andra sida är död och det är inte bara en bricka i muren utan hela baksidan som är död och känslolös och hon måste vända sig mot honom en hela tiden faller hon som en tennsoldat och han kan inte förstå varför hon faller faller faller hela tiden ( men kanske måst hon rädda faller åt modern måste vara moderns svart a skugga som det skrumpnandne bröstet och den fallna kvinnan samtidigt som hon måste spara kroppen åt modern som en jungfru som inte kan defloreras vilket är just hans uppgift i detta sammanhang och han som stoppade var en australiensare sa han(och kanske var just han mannen i hennes liv som skulle rädda henne och föra henne bort och som trampat på foten på det låga det som skrumpnat och stelnat som var det förflutna och minnet av detta och muren och och taggtråden som hon ville att han skulle nysta upp för henne och leda henne ut ur labyrinten och därför märkte ut varje steg i resan med kyssar och pauser som kom allt oftare och för varje kyss skulle hon komma lösningen närmare och därför var de så viktiga för henne men hon måste hela tiden färdas hela tiden färdas framåt och detta var det kvinnliga elementet i henne och det kanske var mystik för henne och de kanske träffades och hon kanske verkligen hade alldeles för många kavaljerer nu som modern antytt och det började bli ganska tjockt som hans sa den där gången på rummet för trettio år sedan och hon kanske var stressad men ändå hade hon faktiskt tagit sig ut till honom (och det var inte det låga utan det höga det spännande och det meningsfulla att suga av den det ville hon framhålla i sammanhanget) och det var en verklig framgång det visste han

för det hade Thomas som hade det absoluta avgörandet bekräftat och kanske trots allt att det skulle lyckas för dem till slut kanske men hon liksom han behövde verkligen drivkrafterna och ville verkligen precis som han den gången vandra resa och erövra moderns kropp och den var i detta fallet Skandinavien och hela problemet uppstod genom att hon ville erövra Norge och drömt och denna rena adel av moderns kropp i tio år och nu skulle erövra den när hon just träffat mannen i hennes liv, mannen som förstod henne som ingen annan som ville och kunde hjälpa henne och vara hennes stöd i alla evighet men som hon verkligen inte behövde just i detta ögonblick utan någon annan och resan vägen fromheten och det andra som hon jagade och måste jaga hela tiden och hon betalade tretusen för att resa till Nordnorge och där finna moderns övre delar det rena själen (på något sätt ville hon att han skulle bidraga till finansieringen av mötet med moderns övre delar och det var ju helt logiskt) hjärnan det som räddats och som modern de fakto offrat sitt liv för att bevara så var det värt det men om hon liksom jag fann något annat så skulle det förändra hennes liv och kanske göra henne lite hårdare och lite dystrare och lite mer skygg och lite mer tveksam och kanske lite slutnare och mer obenägen för nya steg och kompromisser (och hon hade faktiskt berättat att Pretty Baby var hennes favoritfilm) och han visste eller trodde att han måste säga detta till henne men visste inte när och hur men anade att hon redan hade förstått hur det hela hängde ihop och att hon skulle få vandra ensam på gatorna i Bergen och caféer och hotell och kanske träffa någon karl (säkert skulle hon träffa någon karl) och hotellarbetet var i själva verket exakt samma sociala sak som modern gjort och moderns popularitet var legio och alla vännerna som försvunnit efter muren och under det att de sett filmen hade hon inte rört en min utan bara lett och sagt att det fanns en scheuneman i slutet och han gillade verklgien att vara i grupper och hon måste blivit arg när han kramade Birgitta men sådan var lagen och hon kände sig säkert som drottningen som satt i mitten och Lena var verklgien en klok kvinna som lät honom prata om sitt jobb och de kramade varandras händer under filmen och när hon sedan dök upp efter en evighet fast det bara var tre dagar sa hon att han såg bra ut och det gladde honom och snart skulle det vara vår och han var fortfarande lycklig men han hade ingen aning om hennes andra älskare och struntade mestadels i dem men de hade verkligen älskat pånytt och när han kom tillbaka tänkte han i triumf att hon kanske känt skräck inför rummet och kylan och riddar Blåskägg kanske aldrig skulle se henne igen men det var inte sant det visste han och hon stod i trappan och var röd och hade ramlat men han kramade henne lätt och hon blev glad och verkade som om hon tvekade om hon skulle gå in men gav honom fyra bananer som han inte visste hur han skulle tolka (som en gåva till en döende och han undrade vad som dog) och han åt genast upp dem och sedan mådde han bra och hennes besök hade gjort att han städat och nu var det faktiskt lördag eftermiddag och det fungerade lika bra även om man inte jobbade och om denna dag var vit skulle hela sommaren bli fin och han borde nog segla hela sommaren men någon kvinna som han snart skulle träffa om bara seglet fungerade som det skulle annars fick han köpa en ny rullfock och himlen var verkligen blå och de kunde haft ett väldigt långt samtal om livet och hon gillade honom verkligen

men nu var det för kallt för att gå til Majorna och han skulle nog aldrig eftersöka henne när hon försvunnit och romanenen skulle bygga på jaktmetaforer men handla om kärlek och titeln skulle vara Eftersök och denna gång var verkligen hennes ansikte avlångt och hon såg ut som figurerna i läroboken men bara mer levande och mer farlig och hotad och sexig med de svarta bruna ögonen som tittade medan hela huvudet skakade mot den vita väggen och han tänkte du baluba som kommit in i mitt liv och hon böjde huvudet bakåt och såg exakt ut som en rödhårig rödhyad kvinna ur från 1953 eller Fickjournalen och hon verkligen kvinnan i hans liv och han var verkligen kär i henne och önskade att hon ringde och ville komma hit och sova och han skulle gå ner i källaren och se om sängen fanns där men troligen låg den på landet och hon skulle aldrig komma dit fast han ville att hon skulle ta med sin mor och komma till dem på sommaren och tillsammans kunde de resa in i Norge på en konferens eller något annat trevligt och hennes mor kanske skulle tycka att det var skönt att få lite semester på Lindö och i detsamma insåg han att måste skicka svar til tyskarna.torsdag 2.1och hennes ansikte var rött när hon vände sig bort och vackrast när hon stod upp och han försökte köra in den i munnen på henne men hon knep ihop och berättade att hennes förra kille (hon hade bara haft två, sa hon) haft en mycket större sak och hon hade inte haft något emot att ta den i munen men hon kände sig tveksam när det gällde hans vilket han kunde förstå eftersom den var oljig och doftande och röd och inte särskilt cool eller smaklig eller manlig eller fräsch men han kände sig ändå nöjd kanske framförallt eftersom han hade fått se hennes vänstra bröst som var den gamla kvinnans och där bröstvårtan var mycket hårdare än på det högra och undrade hur känslorna fungerade hos någon som hade halva kroppen förtvinad och denna förtvining vävdes i boken samman med historierna om staden som hade två delar där den ena långsamt förtvinade och han frågade när denna förtvining hade börjat och hon sa när hon var tjugo år hade det börjat med foten och sedan fortsatt men nu var det faktiskt halva kroppen och kanske skulle det så småningom bli hela kroppen och om hon bara fick ett barn skulle det nog bli bättre (trodde han) men slutligen skulle det naturligtvis sluta med döden och långsam förtvininglördag 3.2och han tyckte det kunde vara ett utmärkt tema för en bok och hans medlidande och alla läkarbesöken och resorna och lidandet som hon inte talade om och han undrade om inte de andra sett detta och hon hade verkligen en vacker kropp tyckte han och han kände verkligen suget efter hennes kropp och filmen hon just satt och såg och där han skulle varit om inte denna förbannade idiot på gymet hade smittat honom och han spärrats in i denna håla (som inspärrad i munhålan och de jagade honom verkligen med hela sitt uppbåd men han kunde hålla dem stången, hålla dem stången just det) och han hade fått hennes kyssar i kylan och skulle inte sagt något utan fortsatt som om ingenting inträffat men värmen och tryggheten och klokheten var förledande och han fortsatte alltså var Nordnorge moderns panna och Tornedalen hennes hals men detta var bara en av motsättningarna eftersom han om han varit ung verkligen skulle ställt upp och blivit sjuk och lidit men gjort det emeellertid var han inte längre ung och därför betydligt mer försiktig (även om pengarna rann undan som ingenting) och därför nöjd i sitt absolut vita rum där han satt och skrev (som om det skulle elda till något) medan hon satt i mörkret och spann med någon som han inte kände och aldrig skulle få se eller ens kunna ana existensen av och alla skulle veta det och det skulle vara minnet och vara fint just det att han ramlat ur och försvunnit och den ena crowden efter den andra genom hela hans liv oc skulle de aldrig ta slut (nej det trodde han inte att de skulle) och han skulle bara vilja skriva Wer da wer da men inte få något svar för hon skulle aldrig låta honom ana vem det kunde vara och detta kallade han hennes mästerplot och han hoppades att det skulle var någon ung man hon fått tag i som verkligen kunde uppskatta henne

och att han skulle få bli bortgjord fler fler fler gånger bara just den dagen och alla andra dagar också för den delen (men vem förutom honom själv ville det?) och han hörde hennes lilla stön i biomörkret när hon stack in sin arm under mannens och lät honom smaka hennes nytvättade hår och han hoppades att det skulle vara thomas men var brydd över att hon missat så många andra föreställningar och undrade verkligen om hon skulle ringa honom senare eller bara helt sonika låta spelet fortgå och han hade en förtvivlad kvinna på tråden redan vilket han var omåttligt stolt över och när hon reste bort skule han nog gå ut och dansa trots allt innan han helt tappade formen eller skriva om ungdomarna för nu måste han få ihop manuset och lära sig taktiken och han visste att han legat på henne men inte hur det känts för henne (fast hon försäkrat att det inte gjorde ont och att hon tyckte det var skönt) och hela tiden i alla sammanahang blev hon skadad (som en måndagsbil kanske) och hon hade sagt att aldrig en Japan eller Asiat med deras kvinnosyn en Neger kan jag inte föreställa mig jag känner ingen och han hade sett på restauranten att hon blev illa berörd av negerns blickar men att ägaren verklgien varit vänlig och bussig och faktiskt varit flickans far för de var så lika och han kände sig väldigt hemma i sin historia och herregud det måste varti tjugo år sedan Katharina och han suttit på exakt samma ställe på samma dag och väntat på en film och ätit Lasagne och sallad och det hade varit vinter i Göteborg och deras förhållande hade spirat och man kunde ju faktiskt leva om sitt liv oändligt många gånger(om man bara ville göra det) och den sista gången ville hon gå tillbaka till det indiska stället men han hade tvingat henne till ett pizzaställe där de var trevliga men där paret bredvid stört honom varför visste han inte och han blev fånig av omvärlden (och nu ville han tala om för henne att det var väninnornas fel, det var de som talat bort dem ur hans liv och de hade varit dumma nog att ställa upp på det) tossiga tanter som de var men hon hade inga sådana väninnor utan alla hennes väninnor var trevliga friska rätta tjejer som skulle skratta och låta henne behålla honom så länge hon ville (och han försökte föreställa sig filmerna som han missade men då blev han bara ledsen som om detta var en verklig förlust i motsats till det liv som han brukade förlora lite av här och där emelllanåt) och hon kanske rodnade men det hoppades han inte för det var det inte värt och han ville bara att hon skulle lura honom lura honom lura honom hela tiden och kanske skulle han själv resa till Riga och se på sexindustrin som Pål gjort men det vågade han nog inte – inte i år i alla fall men han undrade om hon frös ända in i hjärterötterna eller bara lite på framsidan på fronten eller om de smala benen skulle bära henne genom livet och allt hon ville ha var en man en läkare en specialist som verkligen förstod henne och kunde bota hennes sjukdom och symptom som var så ovanligt at det inte ens fanns i Tyskland och han skulle velat sitta hela denna soliga lördagseftermiddag och bara pratat om hennes sjukdom och hennes symptom och hur Norge varit moderns panna och Sverige kanske den varma barmen som hon inte gillade särskilt men att Tyskland och Danmark var benen och längre ner fanns fötterna men att kärleken och männen var allt i hennes liv och och kanske skulle han få köra henne i rullstol en dag om han hade tur för det ville han ju (eller hur?) och bäst var när han tänkte och blev så väldigt svartsjuk och aldrig skulle få klarhet i vad som hände på fredag om eftermiddagarna om han verkligen kom upp och de log och tänkte att hon älskade honom och makten och sög av honom några gånger och sedan var nöjd eftersom hon lärt sig att njuta av slickepinnen och stoppade in den i munnen och lät den glida runt och sedan drog den ut och in och kände njutningen och lyckan och kraften och sedan svalde hela satsen och han var glad och åkte hem (de få kilometrarna) till Toltorpsdalen och satte sig i gillesstugan och pysslade med något eller snackade om vad de skulle göra till helgen och hon var glad och lycklig och funderade på om hon skulle ringa Lars för att förklara något ( hon glömde alltid vad hon skulle förklara innan hon slagit numret) och är det för övrigt något som säger att det måste gå rätt till eller att det går utan lidandet

men han hade blivit sjuk och som sagt inte kunnat gå till Linnestadens bibliotek utan satt och skrev som en besatt som ett reparationsarbete för de synder och skulder som hon hela tiden ådrog sig och de skuldkänslor som han kände för att han var sjuk och för att han inte kunnat ta hand om henne bättre men lämnat henne in the arms of someone lend back in the arms of someone to live och just denna grundbult gjorde ju att det blev det nav som hela veckan hängde upp sig på och hon skulle naturligtvis sakna det när hon åkte till Norge och när hon kom tillbaka skulle det vara det första hon tänkte på och han undrade om han sugande någonsin skulle kunna ha samma effekt (men det var verkligen ett problem som var svårlöst) trots allt tyckte hon ju om att promenera med honom (tillsammans vandrade de på moderns kropp och denna gång var det hans moders kropp de vandrade på och på speciella ställen som bara hon kunde ana kysstes de och det var ganska genialt faktiskt för på det sättet kunde platserna fyllas med liv och nu ville han att alla platser skulle fyllas med liv och som Lena sagt det kunde kanske vara bra att ha en kontakt i Berlin och hans främsta ambition var faktiskt att sätta på hennes mor (och det skulle bli honom ett sant nöje att göra.) och nu hade de i tur och ordning betat av Näckrosdammen, Vasaparken, Slottskogen, Haga, Järntorget, Linnegatan, Guldheden (det var där de kysst varandra för första gången och han undrade om publiken inte tyckt att hon gjort något dumt som låtit munnen ta över handen men det hade faktiskt fått honom att sluta snusa och sluta dricka kaffe (fast han precis börjat med det nu) men i detta nu var han helt lycklig och hade precis den rätta blandningen av tillit och förlust för att kunna skriva färdigt texten och kände inga andra speciella känslor (det verkade som om han skulle få den här texten färdig utan skuld).han försökte tänka sig in i att han var taoist och att det inte var ekrarna utan navet som var det viktiga men då kändes det ännu svårare så det la han ner (till och med som självplågeri) och när han beskådade det insåg han att det verkliga var att han ägnat flera år av sitt liv åt att skriva in någon annans texter på sin dator och att det var det som han fick priset för och han undrade om han någonsin skulle få kontakt med Kerstin Norén men att det faktiskt var meningen med alltsammans, klubben, middagarna, tisdagarna, den grå rocken, skrivandet, Katharina, nämligen att han skulle träffa henne kvinnan i hans liv och att hon skulle stila upp honom och läsa hans manus och hon nog tyckte att han satt och hamrade som en gammal spikslagare men att det faktiskt var kärlekens mening och att de bägge kanske tillsammans kunde köpa ett hus i Italien och att han ville tala om för henne hur mycket han gillade henne och hur mycket hon betytt för honom i hans liv men att han kände att hon hade blivit svag och kvinnlig och gammal och elegant och allt som hans fruktade i sin nya hårda skoningslösa stil men att hon kanske ändå skulle frälsa honom till slut bara genom sanningen i det som hon gjorde och att han faktiskt skulle åka på sällskapsresa till Sardiniern och träffa henne som Katharina fått brev ifrån och att hon kanske var Vildanden och han var fadern på taket som gick omkring och sköt i luften medan hon sjönk allt djupare och att han undrade varför han undvikit kvinnorna i sitt liv så länge och att det mest chockerande faktiskt var att han var nöjd med situationen och att allt fungerade och att han fått fram iskylan i livet men att den fanns på andra sidan glaset och han behövde bara sett ut men slippa kylan som hon fick genomlida och han undrade om hon skulle bli sjuk men gillade det maskinmässiga i hennes förhållanden och när han lämnade henne var det faktiskt modern som han lämnade genom förkylningen och den elaka dumma stygga pojken som smittade honom var Lasse Veronicas morfar som slagit tillbaka men han ville fortfarande att det skulle vara mödrarnas stad och Oscars uppvaktning av Maja var bekräftelsen på detta (nu hade han snart glömt hennes doft) och han försökte föreställa sig hur det kändes när hon tog den munnen vilka miner hon gjorde och hur hennes ansikte sett ut och vilken särskild form avv triumf hon känt över honom som om hon blev delaktig i makten när hon tog den som en form av magisk beröring som gjorde att hon resten av livet kunde bli delaktig i makten den manliga och därigenom kunde känna sig fri och att det var motsatsen till den dialog och den förståelse som han försökte bygga och den lojalitet som redan den lilla flickan i filmen hade avfärdat och att han verkligen fick lära sig att göra sig av med den och att det inte hade något med makten i samhället att göra och att hon verkligen var lycklig när hon fick ta den i sin mun och att det löste alla problem och gav henne just den tillfredsställelse som hon ville ha och ingen annan och att på det sättet slapp hon alla problem och kunde känna sig delaktig och berest och fri och tillfredsställd och kanske smekte han henne därnere efteråt men det räckte nog att suga av honom och det gav nog den efterlängtade kicken men det fanns egentligen ingen hon kunde berätta det för och det kanske var bäst så och fallosen var en sak och sugandet var en reflex och känslan när man sög var samma känsla som han kände när han la in snuset eller när han sög på tummen eller åt smågodis det var sugandet som var det viktiga och dit hade han alltså kommit till sugandet och han förstod att hon var nära en nivå av mannen precis när hon gjorde det och fångade något av drömmen och att det var just detta som alla kvinnor ville göra men alla förmådde inte

och känslan efteråt var att man steg ner i den andra världen och där var allting annorlunda allting var mörkt och mystiskt och underligt och verkligen som Norén skrev den andra himlen och därnere var hon drottningen och sedan kunde hon lugnt spankulera på moderns kropp som hon nu besatt med sin evige interlokutör vid sin sida och se på djuren och pusssas och kramas en underjorden var det inte det var en sak som var sann och hon visste att han alltid kunde återvända dit och det var inte farligt inte hotande eftersom det inte kunde genomtränga henne men att hon kunde genomtränga det och det skulle besittas av henne men att hon inte skulle skapas och kunde göra alla resor på detta sätt och ingen skulle skadas och hon kunde behålla sin oskuld hela livet och det var inte mer med det och på så sätt kunde hon ta sig igenom hela livet utan bekymme fast det förstås man kunde bli smittad av att ta den i munnen och Herpes hade hon redan och nu hade det blomstrat ut och hoppas bara att det försvinner före Norge och han måste konsultera någon men förstod att det verkligen handlade om ett behov av att suga och att det verkligen var behagligt och att ju större den var desto skönare måste det vara att göra det och det var just denna process som han kallade skärpta förhör och det var just mötet med makten som var det viktiga i detta skede och han måste konfrontera det och känna smärtan och känna att han verkligen inte var där och att han verkligen inte hade den plats han velat ha utan måste vara sur hela livet som återstod och fylld av agoni och att denna kropp rörde sig så nära honom så nära hans kvarter will soon appear in a location close to you och att själva hatet som detta innebar närmade sig och när filmen hade premiär kände han hotet och hon var hotet mot honom men kanske fanns bara allt i hans fantasier men det trodde han inte och han förstod att sugandet förmedlades ner i hennes underliv och gav kraft och styrka att leva upprätt som fallosen och en hemlig vit skugga som tog henne genom mörkret och styrde hennes väg och att hon hade utsett denna vita skugga omedelbart så snart hon kommit till skolan och indelat de sittande i knektar och kungar som en annan kortlek som hon spelat ut i en viss ordning enligt vissa drag sedan och som fått henne at gå igenom det hela och sedan gå vidare till nästa kortlek som hon skulle gå igenom men att det skedde på ett omedvetet plan och att olika personer symboliserade olika kroppsdelar och han undrade vilket form av saknad hon kände under de dagar som följde på detta möte och hur hon läste det genomatt slänga in vikarien i det hela och lugna ner sig en smula och att det var därför promenaderan blev så långa och kanske på ett plan så meningslösa eftersom de i princip bara handlade om att lägga på lite mascara på det som hänt putsa lite på fasaden som man brukade säga och sedan komma hem och drömma om det som hänt och veta att man fyllt ännu ett hål och sedan känna en liten sorg att det var över och inte kunde vara för evigt och att det skulle komma en ny dag och att slutet på just den veckan skulle vara att han kom tillbaka och de skulle fortsätta och det skulle vara själva veckans höjdpunkt och det som hon strävade efter men just nu kunde hon inte bestämma sig för de olika delarna och deras ordning eller betydelse och hon berättade och vände sig mot honom och sa att vet du att nummer 27 var faktiskt mitt lyckonummer och jag tänkte på det men kunde inte förstå och sedan var det den 27 januari som vi var tillsammans och det måste ha varit betydelsen av det men nu slog det honom att det ju faktiskt var henness ålder som var 27 och hon befann sig i denna fas (kanske i underjorden kanske i evigheten och därför utan ålder) och skulle suga av tusen sinom tusen kukar innan honvar färdig och han skulle aldrig kunna fånga in henne och hon hade ett paradis som hon ägde och det var bara hennes och dit hade han varken eller ville för den delen ha något tillträde men den fanns verkligen den världen och han önskade bara att han kunde relatera den till filmens värld men det gick inte och nu förstod han pånytt uttrycket skåda given häst i munnen (alltså man skall inte titta efter i munnen vilka som varit där inte ens om man är tandläkare för det är kvinnan eller mannens eller vem det nu ärs ensak) och orsaken att hon inte ville suga av honom var helt enkelt att hon inte trodde att hon kunde få någon mana eller kraft av det eftersom hon inte ansåg att han besatt någon sådan och varje gång hon kände skuldkänslor när de promenerade eller snarare kryssade fram på gatan med henne som en kommendör som föste fram honom så kysste han henne och hon hade vant sig vid denna förlåtande gest av honom och den hade blivit själva deras språk och deras kärlek och hon hade faktiskt tagit sig hem til honom med fyra bananer som han omedelbart slukat och det var faktiskt en bedrift och sedan hade hon avverkat filmfestivalen och nu var hon nöjd och något hade verkligen hänt i hennes värld och det fansn faktiskt en hitoria att utforska och berätta men han kunde inte hitta den fast den varit så nära bara för en liten stund sedan och han visste inte om hon ringt om hon tyckte om honom om hon älskade någon annan och kunde nöja sig med en så ynklig kompromiss men halva hennes kropp var faktiskt förmultnad det var faktiskt sanningen att han vandrade runt med en halvdöd kvinna även om hon hade pigga pepparkaksögon och han önskade att han kunde göra bort sig igen men nu hade han glömt manuset och de delar som ingick men plötsligt kom det tilbaka och han såg resan ner i Prag som resan ner i underjorden och varje gång hon gick ner öppnade hon en nedgång för honom som han kunde gå ner i och därigenom kunde han gå tillbaka flera steg och bli fri och de delade faktiskt denna resa ner och det blev deras öde genom att han så noga kunde kartlägga varje dag i hennes liv och hur hon kände sig vid exakt det ögonblicket kunde han också återerövra minnet av Prag vilket naturligtvis var den bok han borde skriva och den skulle börja på följande sättDet var en lördags afton i slutet av januari han hade just bestämt sig för att gå på konsert på kvällen och hade knullat av Milena på rummet mellan fyra och fem och känt sig skapligt nöjd med det och sedan duschat och hon hade gått och skulle väl ut på kvällen eller någon skum karl eller väninna eller hennes barn och han skulle titta upp till Tony men ville känna sig riktigt vit och låta håret torka och ta en titt på skjortorna som han lämnat in och kanske vänta en smula och läsa lite bara för att känna sig präktig innan han stack upp men det gällde att att inte komma för sen för Tony kunde eventuellt ha annat för sig bäst vore omkring halv sex för då brukade hans sexiga tjugoåriga franska blivande fru laga någon god gryta som han kunde få smaka på och sedan kanske lite schack och ett glas vin och snack om kvällen och lite skvaller och han kanske skulle fråga om hur det gick med Milena och han skulle ta det mycket lugnt för hon tillhörde faktiskt en period som låg före honom och Tony och var egentligen bara ett sätt att komma in i det hela och betydde inte särskilt mycket även om hon var snygg och välväxt och sexig och helt okej så var det ändå en känsla av något sunkigt över deras möten inte som första gången när hon frågat om han hade några cigaretter och de omedelbart hamnat i säng men nu handlade det mer om Tonys kontakter och att komma ut och träffa lite folk och visst var promenaderna fina och när solen steg upp över prags kullar var allting så fint som det bara kunde vara och hade man då något med sig så var allt fantastiskt och man kunde faktiskt kyssa personerna och drömma om att man var där och kysste miljön och var lycklig och hade allt som behövdes och sedan kunde man gå hem till någon kompis och smälta det hela och förbereda veckans arbete en just denna dag hade de blivit kallt och man hade bestämt att stänga av värmen och hela Prag var dämpat och lite mörkare än vanligt och mer öststatslikt och just detta gjorde det hela mer spännande än man kunde anat och han ville till varje pris ta sig ut efter konsertenför att hitta något vara vad det månde vara och kunde ta en spårvagn ner till Vaclavske Namesti och bara ströva in men han hade en känsla av att han skulle hamna på Lucerna men inte med en sådan tråkmåns som Bengt utan någon mer svängig person men de var svåra att hitta eftersom de mestadels jagade i egna grupper och sådan tur att han träffade österrrikaren hade han väl inte men nu skulle det ske och han kunde alltid ta några glas i baren innan han satte igång och det kanske var bäst att skiljas omedelbart efter konserten och förebåda något besök eller möte och det skulle de uppskatta eftersom det var korrekt Pragstil och kanske skulle han starta kvällen på den ryska restauranten där var han alltid välkommen och alltid att han skulle börja med några små landgångar även om det låg på Narodny och var en smula vid sidan av de verkliga stråken men det gav bara kvällen en liten extra anstrykning av äventyr(och han kunde känna hur hon drog ner den i halsen och hur hon lät den cirkulera i munnen och drog den mot tänderna och sakta slickade på roten och häftigt drog in den och försökte svälja den och och nästan kvävdes när den gick ner i halsen på henne hur hon lät munnen sluta sig om den och sakta drog tungan längs ena sidan av den och drog in andan och spände blicken framåt och sedan började suga med halsen och kände hur den levde i hennes mun och hur den fick ett eget liv och blev hennes mun och hur hon kände att hon nästan svimmade av känslans och svetten bröt fram på pannan och hon kastade en glad hoppfull blick upp mot honom mannen som stod framför henne och mötte hans förstående forskande ögon och hon visste att det var en stund kvar och att han verkligen väntat och sett fram emot detta ögonblick och att nu var han glad och att denna glädje skulle sprida sig över på henne och lägga sig sm ett täcke över hennes axlar och bära henne genom de saker som hon fått sig tillsagd att genomföra dock utan någon större entusiasm och att i själva akten av att genomföra det hon gled in i en värld av manlighet makt och kontroll och renhet som hon var välkommen in i och att det var just själva meningen med den resa hon gjort till detta land att känna just denna magen och denna väldig kuk i sin mun och stanna i detta och finnas där och att det besvarade en fråga hon alltid ställt sig själv och hon hostade lite när hon kände att det runnit ner i halsen och hon kände den lite sträva doften och hon såg att han hade slutit ögonen och teg och hon försökte stanna i detta ögonblick precis innan hon visste att han skulle öppna ögonen och le mot henne och sedan ge henne en djupt förstående men både glad och sorgsen blick och sedan skaka på sitt blonda hår och ta hennes huvud mellan sina händer och säga något vänligt och sedan skulle hon säga något lustigt till honom och de skulle göra en paus och hon skulle se upp i hans ansikte och där finna svar på alla sina frågor och de skulle ligga en stund ner innan hon skulle känna att den reste sig pånytt och hon skulle ta den i sin mun och känna den pånytt och denna gång skulle det vara mer annorlunda som om något oväntat kunde hända men allt skulle gå som vanligt och hon skulle röra huvudet upp och ner och han skulle ha skyddsmedel på och hon skulle inte behöva känna något dåligt samvete för att hon kanske skulle ge honom Herpes och efteråt skulle hon känna sig nära och närvarande och jordbunden och sann och som en kvinna och ligga och vila en stund och sedan skulle hon kanske smyga ner i köket på lite skrangliga ben och och hon hade redan glömt honom och nu skulle hon snart ringa Lars och fråga varför han inte ringt och vad de skulle göra ikväll och hon kände en viss glädje över att han fanns och var hennes vän och de hade trots allt ganska trevligt tillsammans och han var hennes vän det hade alla övertygat henne om och hon tyckte om det speciella form av strävsamhet han representerade men upplevde honom som väldigt främmande ibland och deras tid tilslammans kunde vara långtråkig och fylld av missförstånd och ibland kände hon att han trampade på henne men först skulle hon städa lite i rummetoch kanske ta en bit mat och se om någon var i köket men hon visste att han inte skulle vara där han var verkligen diskret och hon kände att ikväll fick hon nog vila lite och kanske prata med en väninna och hon försökte få lite tröst för hon kände sig trött och utnyttjad och lyssande lite på Abba men hon märkte att det inte rikigt räckte och hon önskade att hon hade någon varm vrå att ta vägen till men det fanns ingen och hon ville verkligen vila lite och finna en vän som hade ne varm lägenhet men kände att hon måste lägga sig och nu hade hon hittat flera hon kunde gå på bio med och var det inte typiskt att han köpt dessa för sig själv men gett dem till henne eftersom han blivit förkyld.lördag 3.2.1978men när han gled in på den lilla resturanten kände han samma förtroliga känsla och lätta intimitet som vanligt och den känslan brukade räcka åtminstone tre groggar eller några glas vodka och sedan fick något annat hända vad visste han inte riktigt men det brukade ordna sig om man bara tog det lugnt och hovmästaren tog emot honom som en nära vän fast han bara varit där tre gånger men de visste naturligtvis vem han var och vad de eventuellt kunde använda honom till och vilka möjlligheter han kunde erbjuda eller så trodde de att han hade bestämt något möte och han hade som vanligt femhundra i fickan och det brukade räcka ganska bra och i baren satt bara en dam som antagligen suttit där sedan någon gång vid lunchtiden vilket inte hindrade henne från att ge honom en forskande och vänlig blick innan och lät ögonen spela över lokalen och gjorde en knappt märklig liten lägesförskjutning om som ville hon markera att han nu inträtt i den gemensamma sfären och att det inte skulle passera utan konsekvenser för alla och sedan sjönk hon på nytt samman på det oefterhärmliga loja sätt damerna har när de har till yke att sitta på krogar och vänta på karlar hennes hår var lite kortare än sextiotalet men lite lätt sprayat på det klassiska sättet och glänste en smula vilket han fann högst smakfullt och hennes kropp var absolut normal och indifferent vilket fick honom att omedelbart associera henne med en toppagent i tretttioårsåldern hon förstod att han uppskattade henne och gav honom ett lätt kamratligt leende som hon lät dröja en stund som om hon ville betona hans ungdomlighet och det han kunde erbjuda och han undrade nu som alltid om de verkligen sett ut så här på sextiotalet denna ljuva tid i Prag och och de i så fall fortsatt att se ut på det här sättet eller om de skaffat sig denna uppsyn för att minnas som ett svunnet underbart förflutet elelr om det helt enkelt var någon slags allmänfrisyr som var anbefalld för dessa stunder och som fick dem att se absolut neutrala ut utan att hota eller störa någon kanske hade det något med Cedok att göra men han visste verkligen inte och han visste att hon skulle sitta här hela kvällen som en tröstande ikon eller docka som skuell få honom att känna att han var verkligen inte helt ensam här i världen och att hon skulle minnas at han varit här och rapportera det i morgon elelr någon annan dag och det skulle läggas till det stora pusslet som man la om honom och alla de andra medborgarna och han försötke alltid föreställa sig hur hon såg ut när hon rappporterade men fick bara bilden av henne i just de hör kläderna och en lite osynlig poliskonstapel i bruna kläder med gul skjorta som lugn lyssnade på henne medan hon vippade lite på foten med de svarta skorna och försökte lägga lite extra känsla i det faktum att man tvingade henne att infinna sig för att rapportera och just den scenen fick honom alltid att tycka lite extra om dessa kvinnor som för övrigt brukade ignorera honom så snart de insåg att han inte var något offer för deras omsorg men han kunde aldrig annat än beundra deras oändliga tålamod när det gällde att sitta och vänta och deras alltid lika fräscha uppsyyn så snart någon man kom fram eller dök och förmågan att stå ut med ensamheten vid en bardisk timme ut och timme in som om hela hennes elegans bestod just i detta att kunna sitta så orörlig och obesvärad i så många timmar utan att någon tog notis om henne och hon alltmer sjönk in bland möblerna medan timmarna gick och hon plötsligt försvann eller gled ner bland någon grupp arabiska affärsmän och detta var hela hennes liv och han hade någon gång följt med någon till en lägenhet någonstans där det inte fanns någon namnskylt eller särskilda möbler och där de tillbringat några timmar och sedan skiljts utan att någon reflekterat särskilt mycket över det och bara en tung känsla efer för många cigaretter och kasnek för mycke töl stanan t kvar i kroppen medan man snart kom hem och somnade från det hela och sedan började om pånytt utan någon direkt saknad i något avseende men den här kvinnan var en av de vänliga kamraterna och alltså riktigt proffs vilket innebar att under inga omständigheter skulle vara något problem utan bara fanns där för att rapprtera om något skulel hända medan det spännade var det som skedde vid borden därnere bland de grupper som bildades och de som upplöstes och de som stannade vkar och pratade lågmält som om de väntade på något men i själva verket var de som var mest hemma och han visste att han lugnt kunde drickah ur mycket som helst på det här stället eftersom det var ryskt men också för att man förstod honom här och att det faktum att han fortfarande kallade sig kommunist var en bra garanti för att de skulle förstå eller åtminstone acceptera honom och ingen skulle frukta honom menatt hans besök på handelskammaren däremot skapade stor osäkerhet och oroDet hade varit en fantastisk eftermiddag med enbart änglafilmer och hon sa att det bara fattades himmel över Berlin för att allt skulle vara bra och hon talade verkligen på ett trevligt sätt och blev bara lite irriterad över hans fantasier över henne och hans ensamhet men allt var bra och hon vilel itne tala om vem hon sett den andra filmen med och det tyckte han var bra och alltid när det blev rundgång i telefonen blev han orolig varför undrade han kanske hon inte var ensam men än sedan så fick det varaHan undrade inte längre utan lutade sig lugnt mot det faktum att hon faktiskt sagt att hon drömt om honom och att det lät så bra när de talade med varandra och han visste verkligen att han inte var någon gentleman när han talade om alla sina fantasier och sina misstankar för henne men han kunde inte låta bli och hon fnyste förnärmat och sedan frågade han henne om hennes mens var över och det var inte heller det en gentleman frågade en dam och han förstod att hon förstått vilken chock det varit för honom att förstå att det verkligen handlade om ett behov hos henne att ha det på det här sättet och att det kanske inte räckte att han försökte sy ihop det för det skulle alltid falla sönder och skapa lidande för honom och just detta lidande skulle kanske vara hennes största njutning eller irritationsmomentsöndag 4.2Sedan ringde hon på morgonen och sa att hon måste komma in i skolan och frågade om han kunde hjälpa henne om hon fick låna hans kort för hon skulle tala om Berlin i Partille nästa morgon och han sa ja men han kunde inte köra henne han var sjuk och hemma men hon kunde komma förbi och han undrade hur hon skulel hinna och uppenbarligen hade hon ökat tempot i resorna över moderns kropp och det var naturligt men han undrade fortfarande om antalet ökat och vem hon tog med på bion och hur det hela funkade men det verkade i stort sett bra.Han försökte att inte tänka på Robinson och utslagningen och de ungas problem utan villa bara läsa Freud och förstå och egentligen handlade allt om honom när han tolvårig låg hemma och läste boken om San Michele och därifrån utgick precis allting och han sa at hon skulle vara försiktig och inte ramla (och senare några dagar bara berättade hon att hon bara ramlade när hon var med honom är det därifrån uttrycket falla för någon kommer)och nu måste hon och som vanligt förlorade han all koncentration efter hennes samtal och det var naturligtvis priset han fick betala och nu borde han varit på plats med festivalen och sett fler filmer totalt distanslös men det spelade just nu ingen roll och kanske hon saknade hon bara eller hade dåligt samvete eller kände att det måste organisera något och göra något och det var hennes personlighet och med det var han nöjdHan såg sig i spegeln och såg redan för jävlig ut men det skulle bli sämre det visste han och åtminstone kunde han försöka att raka sig men nu hade han något att se fram emot och det var bra och nu hade sladden till parabolen pajat och det var verkligen bra och en lättnad som skulle göra saker och ting betydligt bättre hoppades han och det var ingen brådska att laga den eller få ordning på allt nu hade han dock städat och det räckte ett bra tag och han tänkte verkligen inte bege sig till skolan hon fick strunta i sitt föredrag det verkade som om Yvoone gett upp och var lite förtvivlad men han tänkte nog att han kunde nå henne igen men det gällde bara att vänta och hålla ut och om 111Om han åkte till Sardinien kunde han faktiskt hälsa på henne och det vore alltid trevligt hoppades han och nu växte en serie drömmar fram inom honom som handlade om att hitta en grupp kvinnor i Europa som han kunde resa runt och bo hos och hälsa på och göra lyckliga under resten av sina dagar och det skulle vara meningen med alltihop men han visste att han inte hade nog av företagsamhet att genomföra detta

Men det hade verkligen varit fint att äta en god middag prata och se på TV och sedan vakna i en främmande stad och sedan ta en promenad och känna vinden och sedan gå vidare till ett okänt öde men det var egentligen formen han saknade den hade fullständigt försvunnit och idag ver verkligen hela rummet alldeles vitt och solen lyste och kylan var genomträngande men den kunde inte komma igenom dessa väggar dessa fönster detta glas och träden hade börjat svaja och molnen trängde igenom de blåa och sprängde sig väg genom luften och föll tungt ner i trädgårdarna och fyllde luften med koncentrerat glas och vatten i de blåa skuggornadetta inser jag hur mycket jag kommer att sakna henne och det måste hon veta också och det kommer inte att finnas någon där som kan trösta mig när hon är borta och det kommer att vara värre än när hon åkte på jullov för nu kommer det att vara för evigt och jag måste inse att det inte hjälper at försöka ta ut förlusten i förväg utan att jag faktiskt måste genomlida detta och att jag inte kommer att få göra dessa resor mer men min livsvisdom säger mig att andra resor kommer att komma men de kommer att vara lugnare tystare och mer välbekant aldrig lika stormande vackra och rena och klara som resorna med henne där hon sitter bredvid mig på spårvagnen i det vintriga Göteborg och en ensam flicka sitter bredvid och beskådar oss och leker med sin mobiltelfon och jag vet som vanligt varken ut eller in blir för varje sekund alltmer indragen i hennes trollkretsDen lugna likgiltighet han byggt upp kom att försvinna i takt med att de alltmer dras in i staden och dess trollkrets och detta är nu i mitt liv och han kommer verkligen att sakna henne och jag tyckerSjälv upplevde han att kärlekslivet blomstrade i gränderna på de blåsiga avenyerna i parkerna och på spårvagnarna som fylldes av alla tiders stora ljuvlighet och när hon kom ut från toaletten och sa att hon mådde bra i mitt sällskap tog jag det som kärleksförklaring och försäkrade henne att hon var för ung för at bli förälskad men att hon snart skulle komma at bli det och hon såg så klok ut och det kändes precis som om jag hade den manliga vän som jag alltid velat ha och hon hade verkligen kloka tunga tyska ögon och en smal figur och jag fann henne verkligen oerhört attraktiv på ett sätt som gick över könsgränserna och hon hade en slags andlighet över sig som tilltalade mig väldigt mycket och jag som alltid haft ett så komplicerat förhållande till just dessa personer fick nu möjlighet att verkligen möta dem eller åtminstone en av dem på ett relativt nära håll och se hur de fungerade som om jag skulle kunna ha nytta av det någon gång under en resa i framtidenMen fortfarande förstod jag inte om jag verkligen tjänade något på det hela eller bara förlorade ungefär som jag brukade göra i olika förhållanden och just denna dag såg jag något annat något obegripligt klart och forskande som jag kanske i just det ögonblicket trodde berodde på att hon var rädd och orolig och inte visste hur det skulle gå nästa dag men som var ett sätt att etablera ett nytt synsätt så annorlunda mot det hon visat när hon kom hem till mig och valde sig på soffan och tittade upp i taket som en annan backfisch- Vad betyder en backfisch hade hon frågat oroligt. Hon hade börjat bli orolig.Marilyn med de smala läpparna trånande och en söt liten panna vänd mot taket som om alltsammans var inrepeterat men de fakto åt hon faktiskt soppan och det var ju en bra sak och han förstod omedelbart vilken oerhörd förlust i själva relationen som ägt rum när han valde gymets och friskhetens och kraftens väg-Ja då alltså framför kärlekens och sjukdomensSenare på kvällen ringde jag verkligen til henne för jag kände att hon tänkte på mig och saknade mig och jag såg alla de mörka parkerna och hennes vita kropp när hon kröp ner bland de stora dunbolstren och försökte få fason på mig i sängen fast jag inte kunde vänta utan bara öste på vilket inte var så bra och hon måste haft underliga känslor när hon slutligen kom upp ur sängen och vi talade en stund och jag läste upp vad jag just skrivit och det var inte särskilt bra och hon förstod nog inte att det bara var ett utkast men tydligen hade hon bestämt sig för att tycka om mig fast hon inte älskade mig vilket var typiskt kvinnligt och det kändes som en osynlig underlig tromb hade gått rakt in i mitt hjärta och som om hennes ansikte befann sig alldeles i närheten och stirrade på mig med hennes bruna matta ögon och de pepparkornsögonen som skulle rädda mig oss och våra liv och denna energi och jag undrade vem som skulle bli hennes nästa offer och vem som skulle bli sjukskriven för hennes skullOm jag nu var osynlig och befann mig i en annan värld eller om detta verkligen var verkligheten och det räckte faktiskt med dessa lurar för att se hennes ansikte och känna hennes skuldror mot min och som hon sa så kryper du nu ner på min högra sida och jag känner din kropp bredvid min och nu kom minnet av alla hennes söta ansiktsuttryck upp och hennes underbara högröda ansikte på morgonen då såg hon verkligen spännande ut som en fabrikarbeterska som just avslutat sista skiftet och det var helt annat än det Newtonliknande ansikte hon visat tidigare och han kunde inte bli klok påNu gjorde det verkligen ingenting om hon tog med mig på spårvagnen och jag skulle vara sjukskriven för nu var jag verkligen där och kände den friska vinden i ansiktet och hon gav mig verkligen lyckochocker hela vägen och nu älskade jag att åka spårvagn och hoppades att jag skulle få åka spårvagn genom hela livet med henne genom staden och föreslog rentav att vi skulle ta en spårvagnsdag och bara resa med spårvagn och precis i detta ögonblicket när jag skriver detta.måndag 5.1Du steg in genom den dörren och jag fångade dig precis när du skulle försvinna och hela tiden denna brist på kommunikation och jag måste skaffa en mobil snart och när du steg in genom den dörren i skymningen var det precis som när hon steg in genom den dörren trettiofem år tidigare och samma röda hår och samma långa rygg och samma ansikte nerböjt mot mina knän och samma blick och samma klara förstånd som förstod och samma knyck på huvudet och samma skälvning i min kropp på Röde Orm som senare blev Lilla London och samma hörn på samam gata och allt går igen och samma gentagelse som man måste skapa och som måste vara basen för denna bok och samma ansikte och samma doft men inte samma sköte och du utlöser verkligen i det i mig och jag börjar kasta saker omkring mig i ett våldsamt tempo och nu handlar det om att psykoanalysera framtiden och fånga dem precis på vägen dit ut och just när du böjde huvudet ner i mitt knä som Maria från MagdalaKanske ville du be mig om förlåt eller kanske bara antyda en kommande lycka eller bara vila och bara underordna dig mig eller bara förbereda vårt långa långa farväl eller vårt långa möte men ditt hår i mina händer och ditt huvuds tyngd mot mina ben och bara kärleken den är allt emellan oss och när man läser om de olika stadierna och man undrar om ditt ben och din vänstra sidan är ett hysteriskt symptom som man önskar att et vore eftersom det inte finns någon bot mot det.Man ser denna besatthet av att äga att besitta och denna orala fas och allt som du vill stoppa in i munnen och ditt besittande och ägande av allt och dina långa ben som svänger men ditt mode att tvärtom älska på offentliga platser som en slags överkompensation för det som saknas på det andra området och nu är alla hamnar stängda och jag bevakar kusten med mina skonare och väntar på vind och undrar om jag måste offra Ariadne innan vi kan segla till Troja och den färstnign som alltid skall besättas och besegras men fortfarande kan jag inte bedöma om det är stegen i kedjan som får dig att besöka mig och släpa mig ut på gatorna i lyckan och får upp min sjukdom igen och lyckan eller något annatlördag 3.2 1964De hade satt sig precis vid hörnbordet under fönster mot Avenyn och klockan var kvart i nio och Kennedy hade varit död i snart tre månader. De satt med uppsikt mot gatan. Det var vackert att bara se nedre delen av bene på folk som passerade förbi fönstret.Han såg när hon gled in och satte sig med ryggen mot honom och hennes rygg var det vackraste hos henneHan var verkligen kär i henne fast han ännu inte talat med henne och hon hade en slags batikmönstrad klänning som gick ner till knäna och de runda benen som han fann attraktiva på något sätt kändes varma och hemstickade och hennes ansikte och hår var rött just den dagen och hon skrattade och hon var lite längre än de andra flickorna och satt i hörnet och de var fyra flickor och han hade sina lugnaste kompisar runt sigDet var i den sena ungdomstidens efterdyningar och just denna lördag skulle de gå upp till Björkmans på Kungshöjd och sitta i det väldiga vardagsrummet och lyssna på The Animals (som mycket riktigt skulle infinna sig där ett år senare) och hon skulle plötsligt luta sig mot honom och lägga sitt huvud i hans knä och så skulle deras förhållande börja och de skulle vara kära under ett helt år men först satt han där och drack vin och blev berusad innan de gick och de hade en 75a vodka som de drack ur.Allt var som det skulle just den kvällen när hon gled in i sin blåa klänning och sedan skulle hon falla ner över honom i soffan och han förstod att hon skulle bli hans men inte förrän två veckor senare skulle hon snurra sitt underliv runt honom och han skulle inse att de faktiskt gjorde det här och nu och Björn smög och det måste ha varit i ett kök i Guldheden på senvintern med gula lyktor i bakgrunden.C var så lik henne med sin ribbade blåa blus och de vackra brösten som stack fram under denna och allt var en stor skandal vid den tiden det visste han och det var bra att platsen och minnet befästes på detta sätt och det var ju faktiskt deras plikt som lärare.Måndag 5.2.63 och nu låg han i sängen som vanligt med sin eviga infektion och läste psykologi precis som och gick igenom de olika teorierna och kanske skulle M. komma på besök senare och hon skulle ha ett såsigt sexigt underliv och de satt i soffan och lyssnade på tio i topp och han hade handen mellan benen hennes ben och hennes bröst som var stora och vackra och sedan skulle de gå ut på kinesiska muren och sitta med de andra och kanske äta och dricka vin och förbereda kvällen men nu kände han en enorm känsla av hennes hår och hennes ögonHan hade förflyttat sig ut i periferin men det hjälpte honom inte. Han kunde inte komma utom räckhåll för känslorna och driften som nu bara tog en annan plats och en annan miljö.Hon frågade-Hur lång tid tar det att promenera från Krokslätt till dig.Han visste att frågan innebar ett domslut, en viktig moralisk bedömning och han kunde inte ta ställning till denna . Han insåg att hon faktiskt var den klarare och den skärptare och att han egentligen bara överlevde eftersom han var van vid dessa dyner och dessa undervattensrevlar och hade såpass bra fotfäste i denna värld att inget skulle kunna dra upp honom ur den och att om det skedde kunde det vara bra men det kunde också vara dåligt men han var faktiskt beredd att ta chansen.Han kunde inte förmådde inte svara, såg bara en dimmig bild av ödsliga parkeringsplatser som för övrigt inte existerade på just denna plats och visste att just det avståndet var det svåraste men att det gudskelov fanns spårvagnar. Han hade aldrig insett deras absolut avgörande betydelse förrän nu.Det gick inte att tillryggalägga vägen mellan honom och henne till fots på moderns kropp eftersom det var hans moder och hon inte kunde vandra på hans moderDärav alla Spårvagnskorten samtalen.Hennes lukt ledde till en lägenhet på andra sidan Lorensbergsgatan i källarplanet där Reidunn bodde och hon var smal och rödhårig och hade tidningar med nakna tanter. Tanterna får betalt för att man tar sådan bilder, berättade hon.Hennes mamma tog emot karlar och hon åkte polisbil redan som barn och det var samma lukt som hon hade över sin kropp och kanske C:s mamma tog emot karlar på samma sätt och hon skulle gjort det i sin tur men inte förmått för hon fick ett hysteriskt skov och blev lam i benet och vile lämna detta livet.Han kunde inte svara utan ljög ljög ljög och sa 20 till 25 minuter men visste att de var en evighet och just den kvällen ringde hon innan hon skulle somna och sa att hon ville bara säga godnatt och nu skulle hon lägga sig och hon ville inte att de skulle ta ett så brutalt farväl och det var andra gången hon ringde och de gjorde honom verkligen orolig men den föregående gången handlade det om att hon undrade vad han menade-Menar du med att du inte kan ruinera dig på att få kontakt med migHan förklarade- Jag menar att jag inte kan tala med dig i mobiltelefonen i timmar för att förklara mina känslor för dig. Det blir för dyrt.Men då hade hon redan förstått och kanske var hon lite sårad.Just ordet ruinerad hade satt fart på hennes tankar. Hon blev djupsinnig och allvarlig och började reflektera över saker.När det satt på det lilla caféet i passagen (han upphörda aldrig att förvånas över att hon visste mer om stadens caféer än han själv) såg han hennes ansikte i ett helt nytt sken.Huvudet var litet och avlångt och ögonen klara och gråa. Hela huvudet vekade vibrera av tankar och hon var just den intellektuella person han ville ha henne till.Vid den tiden hade de sedan långe passerat den rynkade pannan och alla de andra stationerna och hon kanske ville vara honom till lags men nu var hon den intellektuella tyska vännen nu, hans ideala jag.Senare när de strömmade (ja det var så han upplevde deras promenader) nerför avenyn pånytt och det faktiskt var den 3 februari och 14 minus men allt var klart och de skulle se de andra och hon kom med honom och det måste varit en triumf som hon förtjänade och han vände sig om och sa att han älskade när hon gick bakom ch skrattade- Skall vi skiljas nu, sa han.- Det spelar ingen roll. De har redan sett oss,sa hon leende och verkligen därborta stod tre kortväxta perosner och tittade väluppfostrat och anspråkslöst åt deras håll och han sa- Bra och okej hej då och han mindes inte om han kramade henne eller inte men just då kom Femman som en röd räddare och han drog ner mössan över ansiktet och gick upp på refugen i balans och i triumf med den underliga lilla biljetten i fickan och reste iväg i triumf och en känsla av höghet.Det spelar faktiskt ingen roll om förkylnignen fortgår, tänkte han. Det skall var så. The show osv.Hon hade dragit upp honom ur dyn för vilken gång i ordningen visste han inte och det kändes bra och spännande och nu kunde han kanske se filmgalan i lugn och ro och önskade Peter lycka till och just då slog det honom att Charlotte faktiskt ville göra Peters hemsida och att mönstret och personen var hennes väg ut ur symbiosen och att han kunde hjälpa henne.Det förvånade honom att han började tänka på det nu men filmgalan var verkligen viktig och just det faktum att parabolen inte funkat förändrade allting precis som förkylningen och han var glad att det fanns en australiensare att fundera över och att hon varit klok nog att lägga in honom så att ingen av dem skulle bli skandaliserad precis som han lagt in Yvoone och skrivit brev till henne och kanske skulle ta med henne på en promenad och hon kunde komma över en helg och de kunde ha det lite mysigt men först sedan hon rest för att aldrig komma tillbaka och det var också ett sätt att skydda dem och- Du har verkligen tryckt på min ömma punto tänkte han lite dumt och syftade då på näsans slem och snuvan och det som rann medan det var annat som skulle runnit men ingen av dem kanske egentligen ville det.Vad visste han om någonting överhuvudtaget. Han visste att det var stadens hämnd som drabbat honom i form av denna infektion för ingen fick frigöra sig ut stadens grepp och där hydran slagit tillbaka för att hålla honom på plats med fantasins vingar skulle han kunna flyga ut ur labyrinten och hon hade redan börjat visa honom vägen genom parkerna och genom kärleken och han undrade bara vilken park de skulle vandra genom nästa gång och hur han skulle kunna hitta en kvinna som han blev så förälskad i nästa gång men kanske skulle det inte bli någon nästa gång och ett hot och löfte så stort och så skrämmande steg upp framför honom och han undrade om de verkligen hittat varandra så verkligen återfunnit varandra och om de slutligen skulle koma till Majorna eller om hans liv skulle bli en enda lång väntan pånytt och det skrämde honom att hon hade så bråttom att komma till IKEA som ville hon etablera något här och nu.Hon ville dela ett objekt med honom. Något som hon valt åt honom om som skulle finnas kvar efter att hon rest iväg. Om hon reste iväg. Ingen visste säkert. Just nu verkade hon vara i färd med att veckla ut sig som en Magnolia och de delade utan minsta klagan varandras lidande och det var ingenting för dem. De var bägge starka och gav inte upp för något och var uthålliga och osentimentala och anspråkslösaMen hon hade ringt och undrat vad han menade med att han inte ville bli ruinerad. Undrade hon om han skulle svika henne om han inte ville ta hand om henne om han inte ville frigöra henne från sjukdomen eller som han trodde det hysteriska symptometHan sammanfattade vad han tycket om hos henne. Det var främst rörligheten att hon var beredd att gå och sträcka på benen och var rolig att promenera med. Det var att hon var fräsch och rolig och uppiggande och fick honom hög och fick honom att tycka om sig själv. Det var injektionspilen som hon stack in i honom och som gav honom all denna energi.Det var doften som både var skrämmande och eggande. Den var primitiv och luktade enkelhet lång väg och just därför blev den en symbol för oändligheten i hans liv. Det var håret som alltid var undflyende och mystiskt.Det även sanningen och pepparkornsögonen som var en bärare av allt det tyska av alla böcker om flickan som reste till Madagaskar och alla fäder som satt och skrev på sitt arbetsrum och den lilla dottern. Det var en svunnen barndomsvärld. Hon retade honom för året 1953 men det var faktiskt det året.Underligt – för henne måste det vara en evighet. Ett halv decennium. Hon kansek kände att han förskte låsa in henne i en krypta. Kanske var det därför hon måste ta alla dessa promenader. Han försökte finna stöd i Italien men för dem var det bara en fråga om sensualism och här handlade det om något annat. Hennes gråa hvud hade varit tecknet på detta.De andra ungdomarna hade nog tyckt att han var väldigt käck (hon avskydde det ordet) när han skrattade och gick upp på spårvagnen.Hon hade börjar bli tungsint och det klädde henne utmärkt. Allting hade börjat bli tungt och allvarligt. Han hade kastat sig in i bilen. Idet hade rasat ut inom honom. Alla saker började falla runt.Arbetet med denna allé hade nog bara varit en förberedelse för det andra det möte som skulle ske under dessa almar och deras spretiga kronor.Men alla åren han tillbringat nere i Thanatos kom att suddas ut inför hennes ljusa ögon och pepparkornsblicken och nyfikenheten och han hade aldrig varit därnere inte ens med alla sina pengar och allt det andra. Aldrig där.Och nu drömde han verkligen om att skicka delar av manuset för genomläsning till henne allteftersom han bearbetade det men han förstod att hon skulle aldrig förstå vad som var litteratur bara att han ljög och fantiserade som om det id han verkligen var den dåliga kocken med de underliga rätterna som han satte ihop lite improviserat som en enda lång psykoanalys där de fick konfrontera sina egna likdelar tid efter annan.Han mindes en tid nör han verkligen varit attraktiv men också att det var den olyckligaste tiden i hans liv och detta kunde han inte förstå eller skapa något sammanhang ur. Nu i detta nu var han kanske lycklig men skrev mycket och hade faktiskt börjat göra förändringar i det skrivna och det var det viktigaste.Men Vasaparken det var kvinnan som oskuldsfull med det röda håret utslaget över kudden som drömde om sin älskare som var en enkel man och det vita ansiktet och- Det var bra.Som en sista replik när de gick ut ur parken.Träden hade varit väldig vita pelare bakom hennes ansikte med det utslagna håret och ögonen hade varit blå med stora tårar och det var första gången han trängt in i den förbjudna munnen och sedan gick de nedåt mot Götaplaten och stannade och kysstes och bara en enda gång hade någon stannat och sagt-Ni två verkar som om ni tyckte om varandra. Det var i Haga och en enkel man av folket hade passerat bakom deras ryggar och välsignat demJust den gången hade hon varit som en Militär ( Rita looks like a military man) och nu kunde han inte erinra sig när han sagt att han liknat Robin Hood men det var nog den finast komplimangen han fått och de skulle inte ge sig men han skulle inte heller gå igenom isen. No passaran. Han undrade just vilken grad hon haft i Röda Armen. Hennes underliv såg förvisso ut som Röda Torget eller var det Röda Havet.-Magisern vi vill inte tala mer om Bibeln och religion.- Vad är det för fel på religion?Det var så typiskt att de skulle ta ifrån honom hans hemligheter.Slottskogen det var taggtråden och det tillbakalutad huvudet och ansiktet och vinden och bron över älven och kanske ett minne av att( Men nu hade de fått ett nytt problem – tiden skulle inte räcka till det återstod bara två månader och de skulle behöva minst två år. Hela tiden framstod nya saker och nya omständigheter och nya sidor i deras personligheter och allt bara växte och det föreföll som om de hade en hel blommande öken framför sig och de förstod att något stort höll på att hända men att de kanske skulle skiljas innan det hade blivit färdigt men kanske skulle de kunna tillbringa ännu en tid tillsammans. en lösning var att han reste till Berlin, en annan att de träffades ibland och försökte skapa tillsammans eller så skulle de träffas och fortsätta bit för bit men de visste inte alls hur de skulle lösa det hela och tvingades kanske att trappa ner det under hand.)de aldrig skulle komma tillbaka dit till den platsen och en lång dag och mycket vind och kanske var de en smula luftburna bägge två.- Men det är bara när jag är med dig som jag förlorar balansen sa hon.Innebär det att hon har fallit för mig, undrade han. Eller att hon ständigt föll för honom. Varje gång de avverkat en passage verkat det som om hon ville falla. Men han såg bara den gula färgen när hon långsamt avlägsnade sig från honom och nu förstod honvarför de andra lärarkandidaterna hade hatat honom och alla andra kvinnor med som han borde ja skulle skänkt sin eviga kärlek men inte gjort det.En stor synd och en stor skam hade det varit. Förvisso så. Hennes dilemma var kanske att hon insåg att nu skulle andra kvinnor få hans kärlek och hon skulle inte längre vara i besittning av den och det grämde henen säkert.-Hon med sina gripklor tänkte han. I samma ögonblick erinrade han sig för tusende gången at than faktiskt borde köpa handskar för stängerna i gymet. Om han skulle fortsätta att lyfta vikter. Liksom blemmorna slog ut på hennes läppar växte valkarna i hans händer.Den gråa stenen som växte ut mellan dem hade ingen likhet med en potatis. Nu hade hon förklätt händerna i stora mjuka skinnhandskar som gick lätt att dra på liksom de han tagit på i Prag men han sa bara-Så bra då kan du klippa till mig lättare och då log hon inte.De reste mot staden och allt var rött och han hade visat henne sitt citat men det hade inte imponerat. Hon visste när han var falsk och när han var äkta.Sedan ringer han mitt på dagen för att fråga något men hon stänger av telefonen när hon ser vem det är och hans fantasi börjar spinna och nu är hon kanske trött på allvar och han inser hur många nerbrunna broar som verkligen ligger mellan dem och han kanske kan ta sig tillbaka om han verkligen försökerDet döda landetHon hade kommit dit strax före vintern men visste inte att hennes morbror ärkehertigen skulle ta med henne på en slädtur (G eller jag) och att hon sedan skulle hamna i stadens gränder och där byta kön (mötena med väninnorna) ett flertal gånger innan hon slutligen kom ut på stäppen (Örgryte) och söka graal och sedan hamnade i kanten av stäppen där hon satt och försökte fiska (få upp mig ur kloaken) förgäves under några veckor innan hon återvände till underjorden.April är faktiskt den grymmaste av månader.Jag måste resa till södern med mina ben sa hon kylan är inte bra för mig, eller fukten. Vi kan bosätta oss i Italien sa han och menade det. Bosses hus och kök var på hans läppar men han hann inte säga något innan hon tystnade. Han skar upp kålen och de åt en enkel måltid hon pratade och de kände sig så ensamma som bara två älskande kan göra i världen. Han såg när hon kom och förvånades över den lugna beslutsamhet hennes steg avspeglade. Snön och kylan verkade inte besvära henne och hennes ansikte i schalen under lyktorna var vackert kallt och oåtkomligt. Hon log och vinkade. Han tyckte om att se att hon inte kunde identifiera hans fönster utan såg på de andra som om hon visste eller väntade at han skulle dyka upp. Hon hade verkligen totalt kontroll och hennes långa ben fick henne att glida fram över den snöiga gatan . Det var sällan hon bar något på huvudet men hennes vackra huvud lyste rött. Det förvånade honom att inga massor av människor stod på gatan att ingen såg henne och att det var så mörkt och tyst. Som om hon inte varit välkommen och senare när de sjönk ner på sängen ch an såg hur hon fick gåshud på armarna kände han verkligen att förkylningen tog fart pånytt och insåg att detta kunde bli långvarigt men att inga tabletter mer skulle skilja dem åt och när hon kom upp i trappan mötte han henne och hon bar en påse och tog av sig den röda halsduken och sedan när hon gick fick hon hans vantar och det var allt och sedan gick han efer henne nerför trapporna men kunde inte följa henne till hållplatsen och han insåg att kärleken kanske gör så at tman inte ser den andres mänsklighet eller hans eller hennes fel men de var överens om att de inte kunde skiljas nu de måste tillbringa en längre tid tillsammans. De var inte färdiga med varandra på länge än.För honom var hon vackrast när hon var en annan på avstånd för sig själv i sina rörelser. Allt hon gjorde tillsammans med honom gjorde henne oskön och klumpig och tungt kvinnlig men denna gång var hon jsut så ljuvligt tyska att han kände det som om han var i en flygarfilm med Leni Riefenstahl och hennes ansitke var som UFA gelende och han kunde inte ta det och det berodde på förkylningen och han kände sig som George i det hela. Herregud jag kan ju inte ta emot detmen plötsligt var de där i 1963 och det var efter skolan och hon kände precis så och det var varm och han tänkte dessa tankar och hade lyckats återknyta och hon förstod honom på ett fenomenalt sätt och de tänkte lite på den andra och det gjorde inte saken sämre men inte heller bättre bara lugnare och hennes ögon och näsan som rann stoppade alltsammasn men han var glad för det. Nu var han fjättrad i sjukdomen och skulle inte komma ut på två veckor och under tiden rann allt från honomhan masserade henne och hon var oerhört vacker och såg oerhört sexig och bestämd ut när hon låg på sängen och han var bara så jävla förkyld och rusade ut och snöt sig hela tiden men det spelade kanske ingen roll och nu kom förkylningen tillbaka hela tiden och han visste att det inte varit riktigt att träffas och kanske skulle just den knäcka det hela – en enda usel förkylning förstöra hans liv men Annal Lisa Ericson var höjdpunkten och hon förstod verkligen hur det var och vad som händeoch sedan blev hela ansiktet högrött och helt fantastiskt och hon log mot honom och blev oerhört söt och såg verkligen ut som en balettdansös med det vackra huvudet och ögonen och munnen som nu var som vanligt och han lät sina läpper glida förbi den och önskade bara att förkylningen skulle ta slut snartmen just hennes ansikte i profil med den oerhörda hettan övertygade honom om att det fanns någon annan och han undrade varför hon skulle gå så tidigt till sängs och det måste finnas någon annan som kunde ge henne det hon ville ha och det han hade var bara löften och de höll han faktiskt på att infira just nu och de andra trott om honom var fel för detta var hans liv och han var beredd att offra allt för detoch han låg på henneoch frågade hur det kändes och hon sa att det kändes som en stor Lars på henne och då förstod han att hon förstod honom och gärna ville ha honom och sedan när han låg ner och hon smekte honom blev hon helt sensationell och sedan var hon tvungen att gå och lite sorgsen och ledsen och det var bra alltsammans som en verkligt bra film spelad med den tyska återhållsamma spelstilen och han ville bara ta om scenen när hon kom och när hon gick. Han visste inte varför och hon åt faktiskt hans bruna bönor och tyckte bara att de var en smula för söta men sa att hon kunde äta allting och han var verkligt impinerad över henne och tyckte att hon var fantastisk men nu var han faktiskt förkyld och kanske skulle han inte ens kunna följa henne till flygplatsen till Norge. Det kändes som en dålig far som alltid svek. Så kändes det.Hon begraver ditt hjärta någonstans sa han och det kanske var bäst så på det sättet kunde ingen hitta det och det var verkligen ett klokt drag för då kunde de plocka upp det senare och han kysste henne i nacken när hon låg på magen och då såg han att hon hade gåshud. Och detta var fjärde gången men mycket lugnare och mer stiliserat och han sa några dummaord om lakanen men hon brydde sig inte men hennes ansikte såg så oerhört bestämt och liderligt ut att han häpnade och i morgon skulle han sakna hennes nåt alldels förbannat det kände han nu och undrade samtidigt om det var moderns alla älskare som nu brändes in i honom men såg alla de älskare hon kunde haft i hennes ansikte och han sa att det skuell drööja tio dagar innan han blev frisk och hon belv chocklad och de visste bägge att tiden höllpå att rinna ut och att de mståe göra något åt det. 

Filed under: Biografin   |  Leave a Comment